Kapitel 1
Kära dagbok.
Nu är det officiellt, jag är miss mystic fail. Det är mitt nya namn, jag, den blonda tonårs vampyren har gjort världens största misstag och allting har med den uppblåsta idioten att göra som jag skrev om i ett av de andra sidorna. Men, endast för att göra det här mer förståeligt så kan jag berätta att den uppblåsta idioten heter Niklaus Mikaelson och är min värsta fiende. Han är så egoistisk som någon kan bli och på något sätt har han fått för sig att jag borde be honom om förlåtelse! Så fräckt, jag kan inte ens förklara hur mycket jag hatar honom!
Caroline slutade skriva på raderna i sin dagbok, pennan var varm som hon skrivit. Dagbokens sida hade tryckts in i de övriga sidorna så att bokstäverna hade avbildats på de kommande vita sidorna med rader. Hon suckade och tittade sedan mot sitt fönster till höger om skrivbordet, det var mörkt utanför och så ilsken som hon var så kunde hon inte sova.
För tredje gången den kvällen plockade hon upp sin telefon som hon hade bredvid sig och gick in på meddelanden, där det stod med tydlig text vem som senast hade skickat åt henne. Först var det Elena som hade frågat något om Stefan, men Caroline hade inte svarat på det. Sedan var det Bonnie som hade undrat någon läxa som de skulle ha i biologi, men Caroline hade varit för arg för att svara på det också. Förmodligen skulle de båda snart ringa och försäkra sig om att hon fortfarande existerade.
Sedan var det följande textmeddelande, det stod endast en nummer i skärmen ovanför det som idioten hade skrivit, Jag tror att du är skyldig mig en ursäkt / Klaus. Caroline stirrade ilsket på bokstäverna, nu, då pålarna av trädet white oak hade kommit till sin rätta plats i hans händer, ingen ville döda honom eftersom om de gjorde det så kanske även alla andra vampyrer dog, så då hade han visst inget annat att göra än att försöka förstöra Carolines liv.
”Nu då allting annat är som det ska, så kan jag väl återgå att försöka göra allting komplicerat för fröken Forbes”, sade Caroline högt för sig själv med Klaus brittiska accent. För säkerhets skull, lade hon till hans nummer i sin mobil under namnet Hybrid-idioten.
Just då ringde det på dörren i hallen, med en suck ställde sig Caroline upp från stolen vid sitt skrivbord, lade telefonen i fickan i jeansen och tittade sig snabbt i spegeln. Hennes blonda hår var lockigt, en aning fuktigt efter att hon duschat och ögonen var livliga, gröna.
”Kommer!”ropade Caroline då hon gick mot dörren då det eviga plingandet vägrade upphöra. Om det var Elena så skulle Caroline skylla på att hon sovit och inte hunnit svara på meddelandet, samma sak kunde hon nog säga åt Bonnie. Men då hon öppnade dörren fick hon världens chock, det var varken Elena eller Bonnie som stod där och skulle skylla på henne, det var Klaus.
Han bar som vanlig ett par jeans, t-shirt och sin svarta jacka. Håret var mörkblont, en aning krulligt och rufsigt. Ögonen var ljusblåa, vackra. Caroline vaknade snabbt upp från sitt analyserande, hade hon just tyckt att han var vacker?
”Caroline”, sade Klaus med sin brittiska accent, som säkert hade fått till sig massvis av kvinnor under alla generationer.
”Klaus”, svarade Caroline och lutade sig mot dörrkarmen. ”Vad vill du?”
Han flinade och undvek att titta på henne, eftersom hon var nära på att börja skrika eller något med hennes ansiktsuttryck att döma.
”Du fick mitt meddelande, antar jag?”frågade han och Caroline nickade och viftade med sin telefon som hon snappat upp ur fickan.
”Men jag tänker inte be dig om ursäkt”, sade hon menande och kastade sin telefon på hallsoffan.
”Jag gissade det”, sade han med ett leende, ”just därför, tänkte jag att du kunde återgälda det.”
Caroline fnös och tittade på Klaus som om han inte menade allvar, för det kunde han väl inte göra?
”Du menar inte allvar? Du är mer uppblåst än vad jag trodde”, mumlade Caroline och Klaus log torrt mot henne, det var inget leende som visade glädje, mer en aning roat faktiskt.
”Kanske det”, svarade han, ”hur som helst, så tänkte jag ta åt mig tid och bjuda dig på middag.”
Ja, det var nu som Caroline på riktigt tappade hakan helt och hållet. Hon seriöst stirrade på original-vampyren framför henne med stora ögon och fick inte fram ett ord. Vad skulle hon svara på det? Nej tack, jag har redan ätit och smälla igen dörren rakt framför näsan på honom? Nej, det skulle nog vara för oartigt och förresten så var han redan inbjuden i huset, så han kunde ju lätt ta sig in i alla fall.
Hon hade några alternativ 1) säga nej och att hon redan hade ätit. 2) säga att hon var väldigt trött och skulle tidigt upp nästa morgon, eller tacka ja och genomlida några timmar med den värsta fienden av dem alla. Det andra alternativet struntade hon genast i och egentligen så behövde ju inte vampyrer sova, vilket lämnade det sista alternativet.
Caroline gjorde en uppgiven gest med händerna upp i luften och suckade, med Klaus leende att bedöma så visste han redan hennes svar.
”Okej!”sade hon med en suck. ”Men jag ska vara hemma innan tio.”
”Absolut, du kan lita på mig”, sade Klaus och backade undan då Caroline small igen dörren efter sig.
”Dåligt skämt”, muttrade Caroline och gick med bestämda steg mot hans bil som stod parkerad på trottoaren.
hoppas du kan börja skriva snart!! 
Mugglarportalen