One step to 4ever [SV]

Titel: One step to 4ever
Rating: PG-13
Kapitel: -
Färdig: Just börjat
Språk: Svenska
Handling:
Damon Kol Jack Salvatore var en helt vanlig mugglarfödd, enda tills den dagen hans fars experimenterande kunde få hela världen att gå under. Damon som vid det laget var sexton år och skulle börja sitt sjunde år på Hogwarts, hade hela livet framför sig, ända tills den dagen. Hans mor och lillasyster mördades, hans far fick livstidsfängelse, men vad hände med Damon?
(Kanske lite osammanhängande, men jag ville inte berätta för mycket... )

Utspelas då Marodörerna går sitt sjätte år på Hogwarts!

Epilog:

Slaget mot huvudet var väntat, precis vid käken så att hela huvudet kröktes innan han föll ner på marken med en duns. Skratt hördes runtom honom, men han brydde sig inte. Det fanns ingenting kvar i honom som kunde bry sig, inget som sade att det fanns människor därute som brydde sig om honom.
”Res på dig pojk!”krävde övermannen och tog hårdhänt tag om pojkens arm så att han var nära på att skrika till. Men det gjorde han inte, pojken var sexton år och föräldralös. Allting som hände åt honom just nu var hans fars förtjänst och om en vecka skulle han befinna sig på ett tåg med andra barn som skulle vara glada och nöjda. Själv skulle han bara tänka på en sak-döden.
Mannen knuffade fram honom mot elden, där rev smedjan upp hans ärm på skjortan så att den gick sönder innan smedjan tog tag om hans handled med ett fast grepp. Pojken försökte inte ens att strida emot, allting hans gröna ögon såg för tillfället var sin far, som inte var hans far längre. Fadern, som hade bruna ögon, brunt slitet hår och handbojor bakom ryggen. Han såg bedjande på sin son, men sonen ville inte, han brydde sig inte, fadern hade förstört pojkens liv.
Det brännheta vapnet blixtrade till för en sekund då det lämnade den glödande elden, för att sedan tryckas mot pojkens högra handled och lämna ett märke som aldrig mer skulle lämna hans skinn...

Jättebra!!

Huvudpersonen Damon ser ut såhär:


Kapitel 1

Det blodröda tåget reste sig framför ögonen på honom, det ångade från dess pipa och de flesta yngre barnen trängdes hit och dit för att slippa fram till dörrarna med sina koffertar. Damon Kol Jack Salvatore var en av de få som inte hade bråttom, långsamt gick han mot dörren längst bort på perrongen för att få bäst plats då familjerna stod och kramade om varandra till ett sista farväl.
Förra året hade även Damon stått och kramat om sina föräldrar innan han stigit på tåget, hans lillasyster hade intensivt försökt smyga sig in i tåget obemörkt men då hon endast varit fem år så hade det inte varit så svårt att märka henne. Till sist hade en av prefekterna blivit arg och tagit henne i famnen för att ge henne till Damons mor. Nu var det inte så, det skulle aldrig mer bli likadant.
Som tur hade Damon endast ett år kvar på skolan, sedan skulle han aldrig mer stiga på tåget, han skulle aldrig mer få se London, eller England. Med en suck letade Damon efter en kupé som hans kompisar förmodligen skulle sitta i. Långt bak, var deras plats. Då han väl kommit längre bak i korridoren var det inte precis svårt för honom att höra Robin, som var en kille från samma årskurs som honom själv.
”Där är du!”utbrast Robin och drog handen igenom sitt platta bruna hår. ”Låt mig hjälpa dig!”
Robin försökte alltid se stark ut för tjejerna, så han tog emot Damons koffert och kastade upp den på en av hyllorna ovanför bänkarna. De hade ingen kupé, de hade en hel vagn med sittplatser. Som sjundeårselever så var de flesta samlade på ett ställe, bara för att göra det hela mer roligt.
”Damon!”sade Elena glatt och kramade lätt om honom. De hade varit bästa vänner sedan första klass, då Damon hade gjort krokben på henne på tåget. Så rasande hade han aldrig sett henne, fast hon hade lugnat ner sig efter ett tag. ”Du har ett nytt armband.”
Hon hade hans högra hand i sina händer och kollade fascinerat in hans nya läderarmband som hans köpt för att dölja märket som han hade därunder.
”Jag vet”, svarade han och Elena log sedan försiktigt mot honom.
”Hur är det med din pappa?”frågade hon så lågt att ingen annan kunde höra dem, Damon kände hur ett sting gick genom hans mage och han ryckte bara på axlarna innan han satte sig ner på en bänk bredvid Robin som intensivt försökte få till sig uppmärksamhet.
”Han är i fängelse nu”, svarade Damon tonlöst och vände bort blicken från Elenas söta ansikte. Hon hade kastanjebrunt hår, fräknar på näsan och chokladbruna ögon.
Robin föll ner på golvet av vagnen då tåget ryckte till och började röra på sig. Damon skrattade hgt och knuffade till Robin då han satte sig ner på bänken bredvid Damon igen.
”Käften”, muttrade Robin surt och blängde på Damon som såg helt och hållet oskyldig ut.
”Det var inte jag som föll”,sade Damon, ”förresten så sade jag inget, jag knuffade dig bara.”
”Viktigpetter”, muttrade Robin och var genast på fötter igen för att ta emot en flygande huggtandsfresbee.
”Sista året på Hogwarts då”, konstaterade Elena glatt och tittade ut genom fönstret. ”Robin, vad tänker du bli?”
”Auror såklart, som Damon!”sade Robin och fick fresbeen i huvudet. Damon skakade på huvudet och vände blicken ut genom fönstret, Auror ja, det skulle aldrig hända i Damons liv.
Av ren reflex lade han sin vänstra hand ovanpå sin hägra handled och tänkte på det runda märket som han hade där under, en trehövdad gaffel inuti cirkeln med en orm som slingrade sig runt gaffeln. Han slöt ögonen och suckade, han skulle aldrig få bort den, aldrig någonsin.
”Vad är det Damon?”frågade Caroline som satt sig ner bredvid Elena, blont hår och ljusa blåa ögon hade hon. Ett sött runt ansikte och en smal mun, om någon kunde skrika så var det hon.
”Inget”, svarade Damon och log stelt. ”Jag tänker bara på att det här är vårt sista år tillsammans.”
”Säg inte så!”utbrast Caroline allvarligt. ”Vi har mycket kvar ännu, vi är faktiskt bara sjutton.”
”Sexton”, sade Elena och nickade mot Robin som var den yngsta i deras gäng.
”Sluta mobba mig!”utbrast Robin, han var nog modig, men han var den med minst IQ i hela deras gäng. Damon förstod inte vad Caroline såg i honom, fast Robin var ju förstås riktigt okej ibland.
”Jag tror detta år kommer att bli toppen!”utbrast Caroline menande. ”Och efter det också.”
”För er ja”, mumlade Damon för sig själv och tänkte på sin mörka framtid.

Åhhh vad suuuuuuperbra!

Awsome!!

Jättebra! Hmm... Konstigt var du har fått personerna från..

Haha ja vet, jag älskar de namnen från TVD!

super bra skriv mer *bevakar*

Tack så mycket! Ska försöka skrapa ihop ett nytt kapitel tills i morgon!

Längtar du är verkligen duktig på att skriva!!!