Rödluvan [SV]

Titel: Rödluvan
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction, äventyr, magical! ^^
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: PG 15
Beskrivning: Detta är rödluvan, med en twist.


Det fanns en ung kvinna som bodde i den lilla byn kallad Carbo, de kallade henne oftast Rödluvan, eftersom hon bar en mantel färgad lika rött som vinet hon drack med sin mor var dag vid middagstid. Men då, för så många dagar sedan, begick hennes mor ett stort brott mot det magiska samhället, för hon var en välutbildad häxa. Brottet var inget mindre än mordet på de som krävde deras hjälp, de maktlösa mugglarbarnet som retat hennes dotter. En grön ljusblixt, mitt framför så många, kunde ha avslöjat deras existens, men som tur var fanns hennes bror, Jägaren kallade de honom, i närheten och kunde få allt sådant att försvinna från de hjälplösas huvuden. Och så skickades Rödluvans mor ut ur Carbo, hon tvingades att bo mitt i skogen, där de mest hemska varelser hade bosatt sig. En gång varje fullmåne lät dem Rödluvan besöka sin mor, då hon annars bosatt sig hos Jägaren.
Just denna natten hördes flera ylanden runt om skogen, och Jägaren ville inte riskera Luvans liv, alltså följde han efter henne på avstånd för att skydda henne från det hemska.
Då ett stort moln täckte över månen visade sig en man med trasiga kläder för Luvan, när deras blick möttes log han. Han var väldigt stilig och Luvans kinder blev ljust rosa. Hon hälsade artigt som hennes mor för så länge sedan lärt henne och sade sitt smeknamn, hon var förståndig nog att inte säga sitt namn till främlingar.
"Jaså? Rödluvan..." sade mannen med ett elakt flin. "Vad är det för namn egentligen?"
Rödluvan fnös sårat och vände på klacken, mannens ögon följde henne hungrigt.
"Nej, vänta!" ropade han efter henne. "Jag menade inget illa förstår du väl..." hans röst lät ondskefullt len. "Jag själv heter Wolfe... Och vart är du påväg denna kusliga natt? Vet du inte att skogen kan innehålla... Hemskheter?" sade han med ett leende som fick Luvan att rysa, men hon ville fortfarande inte vara oartig.
"Jag är på väg till min mor, jag besöker henne varje fullmåne." sade hon lugnt, men något i Wolfes blick gjorde henne skräckslagen.
"Jaså? Vart bor din mor?" han log mot henne igen. "Är hon lika vacker som dig?" sade han, än en gång med den där hungriga tonen. Luvan ignorerade hans sista fråga.
"Hon bor vid sjön i mitten av skogen. Jag har tydligt blivit instruerad att följa denna stigen."
"Jaså? Men stigen till vänster är ju mycket kortare... Det kan jag lova dig..." sade han lent och gestikulerade mot den vänstra stigen, den såg väldigt smal ut. Luvan blev osäker, men fruktade vad som kunde hända om hon inte tog Wolfes råd. Hon gick den vänstra. Ett flin spred sig på Wolfes läppar, och molnen försvann från fullmånen, ett högt ylande hördes i luften. Wolfe var försvunnen.
När Luvan väl nådde sin mors lilla stuga stod dörren vidöppen, hon undrade varför hennes mor lämnat den öppen, eftersom hon annars brukade vara väldigt ordentlig med sådana saker. Hon knackade på, ljudet från köket upphörde, men inget svar kom. Luvan ryckte på axlarna och steg in i det nu mörka rummet, eftersom månen gått i moln igen. När hon steg in i köket tände hennes mor ett ljus för att svagt lysa upp rummet.
"Rödluvan... Välkommen tillbaks." hennes röst lät annorlunda, men ändå bekant på något sätt. Hon satte sig ner på en stol och väntade på den ljuvliga måltiden hennes mor brukade tillaga, och då tog hon ut köttbiten ur sin ugn och lade den framför Luvan. Hon såg förvånad ut, men åt ändå, eftersom hennes mor åter igen var noga med artighet. Köttet smakade väldigt annorlunda, men Luvan brydde sig inte om det. Sedan hällde hennes mor upp vin i glaset framför henne, och även vinet smakade underligt. Ett ljud som om någonting ramlade omkull hördes från garderoben i köket, men då hon reste sig upp för att se vad det var hindrade en fast hand henne. Först nu såg hon hur annorlunda handen var.
"Mor, vad annorlunda din hand är." sade hon osäkert.
"Det är ju för att jag ska kunna hålla i dig bättre." än en gång lät rösten bekant.
"Mor, vad stora öron du har." sade hon, åter igen osäker.
"Det är ju för att jag ska höra ditt hjärta pumpa." sade hennes mor, och hon hörde en bekant hunger i rösten.
"Mor..." hennes röst skar sig. "V-Vilka stora ögon du har."
"Det är ju för att jag ska kunna se ditt ljuvliga ansikte." just då flyttade sig molnet och fullmånen lyste upp det ansikte Rödluvan trott tillhört sin mors. Hennes mor började darra och blottade sina tänder, som växte hastigt.
"M-Mor! Vilka stora tän-"

Jägaren stannade i sitt steg, ett isande skrik hördes från stugan. Genast började han springa så snabbt han kunde. Ett ylande hördes sedan, från samma ställe som skriket. Hans fart ökade. Synen som mötte honom fick honom att stanna av chock, fönstrerna var bloddränkta, ett av dem var krossad och någon mörk vätska rann ner för den öppna köksdörren. Ännu ett ylande, ett kras, en stor varelse landade framför honom med blodiga tänder. Mörker.