Brev från en annan värld

Hej!
Jag hade egentligen tänkt lägga upp det här på kp-webben, men den delen av websidan lades ned för ett tag sedan, till min stora besvikelse. Så, för några dagar sedan, tipsade min vän mig om den här underbara sidan och, tadaa, nu kommer den hit istället!
Titel: Brev från en annan värld
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdig: Nej
Handling: "Kära Cilla!
Jag får egentligen inte skriva det här till en mugglare som du, men vi är ju bästa vänner, elller hur, så jag bara måste berätta! Jag har börjat på Hogwarts och..."
Det är vad Cilla, 10 år, läser vid sitt skrivbord efter att ha kommit hem från en katastrofal skoldag. Tänk att hennes bästa vän, Sophie, är en häxa! Cilla längtar efter fler brev, och när det är som svårast att vara Cilla kan hon tänka på dem och fortsätta kämpa...

Verkar bra.

Tack! Här kommer prologen:

PROLOG

Jag såg osäkert ner på marken.
”Jag vill inte.”
Sophie glodde besviket på mig.
”Varför?”
Jag tittade ner igen och svalde.
”Man kan ju göra sig illa...”
”Åhmäh! Det gör man ju inte!”
Hon tog ett steg fram mot mig. Jag ryggade tillbaka och var nära att tappa greppet om grenen jag höll i.
”Joho! Det gör man visst det! Jag vill inte!”
Sophie sköt fram underläppen och försökte förtvivlat få ögonen att se större ut. Jag tittade bort, fast besluten att inte falla för det jag kallade ”Sophie-blicken”. Jag tänkte inte hoppa.
”Snäääällaaaa?”
”Nej. Det är för högt.”
Sophie bytte från Sophie-blicken till Sophie-blicken2. Den elaka som hon har i andra hand, när hennes ögon inte blir tillräckligt stora för att alla ska charmas av dem.
”Du våååågar inte!”
Jag svalde. Jag hatade att bli retad, särskilt eftersom jag aldrig vågade säga emot.
”Lilla sillen våååågar inte!”
När jag hörde mitt öknamn var jag nära att börja gråta. Det var det jag blev kallad av alla på skolan, både lärare och alla skitungar som inte hade något bättre att göra än reta mig.
”Men gör det du då!”
Jag fattar inte att jag sa det och blev genast rädd för vad som skulle hända. Men Sophie blev inte arg, hon såg tvärtom väldigt belåten ut.
”Okej, jamen så kolla här då!”
Hon klämde sig förbi mig och ställde sig längst ut på grenen. Jag hade svårt att inte blunda, jag ville inte se när hon hoppade. Ändå tittade jag på när min bästis med ett förtjust skri kastade sig ut från den stora eken och for ner mot marken. Jag bet mig i läppen för att inte skrika, jag visste vad som skulle komma härnäst; ett rop av smärta, ljudet av ben som bröts, och sen tystnad... Men inget av det inträffade. När Sophie fallit tre fjärdedelar av höjden stannade hon liksom upp i luften. Jag följde henne med blicken och var nära att trilla ner av häpnad. Sophie stod stilla i flera sekunder innan hon långsamt och försiktigt sattes ned på marken. Hon vände sig upp mot mig.
”Där ser du att man inte gör sig illa! Hoppa nu!”
Men jag hade glömt bort det nu, glömt bort mitt hopp som aldrig blev av, glömt bort att Sophie kallat mig ”Lilla Sillen”, glömt bort allt. Jag klättrade försiktigt ner från trädet och sprang fram till Sophie.
”Hur gjorde du det där?!”
Sophie svarade inte, hon blinkade bara retfullt, log och sa:
”Jag sa ju att man inte...”
”Men snäääällaaaa beräääättaaaa!”
Avbröt jag, blinkade med ögonen, knep ihop munnen, log på ett sätt som gav mig smilgropar i kinderna och gjorde alltså, kort sagt, ”Cilla-blicken”. Sophie log och lutade sig fram mot mig.
”Kan du bevara en hemlis?”
Jag nickade och förstod att det här var väldigt viktigt för min vän. Sophie lutade sig ännu närmare mig och sänkte rösten så att jag knappt kunde höra henne. Sen viskade hon fyra ord, fyra ord som fick mig att ändra uppfattning om allt i hela världen (utom att jag aldrig skulle hoppa från eken).
”Jag... är... en... häxa...”

Jättebra!

Det var superbra *bevakar*