Divisé

Detta är en historia som inte är en fanfiction men tanken kommer i grund och botten ifrån HP.

Jag hade den i det rätta furumet men jag tror att det blir bättre här.

Den heter Divisé som betyder, uppdelad eller delade meningar.

rating - G

Den handlar kort om en tant som är schizofren och minns lite för mycket.

Svenska.

Läs och kom med så mycket kritik som möjligt.

Det kan finnas risker att man inte fattar allt!!!

DIVISÈ

Del 1. Flickan
Där människor fortfarande träffades på pubar efter arbetet. Där människor kör på fel sida om vägen, där de dricker te istället för kaffe i mugg. Ute på landet med små vita hus med halm som tak. Där är landet är platt, man sjunger om drottningen, man handlar på Tesco.
Där någonstans, ute på landet nära en stad som fortfarande heter Cambridge bor någon i ett sådant hus. Ett hus med halm som tak. En liten trädgård fram och en större trädgård bak. En liten väg, upptrampad och uppkörd av människor och bilar, slingrar sig och går förbi ingången till huset. Vägen leder bort fast bort mot två håll. Bort mot staden, universiteten och floden, men även bort, ut mot landet och en annan del av världen.
Så kommer någon gående på denna lilla, slingrande väg. Någon som inte var på väg bort utan på väg mot huset med halm som tak. Det såg även hon som bodde där. Det kunde ju tänka sig vara någon som skulle lämna post eller annat, men det kunde ju också tänka sig vara någon som kom för att hon var där. Då var man tvungen att göra det som men gjorde om man bodde i landet där man sjunger om drottningen, eller handlar på Tesco. Man kokar tevatten.
Det knackade på dörren. Martha kom vacklande mot den. Kanske skulle hon ha sällskap idag, kanske en chans till sällskap idag. Hon öppnade och såg till sin häpnad inte brevbäraren, inte någon leverantör, inte någon som skulle varken sälja eller pracka på henne så lite som ett reklamblad. En liten flicka, si sådär runt fem år stod framför henne.
”Hej, mrs Woods.”
”Miss” rättade Martha. ”Hej på dig med.”
”Har du, du vet vad?”
”Eh... Nu vet jag inte vad du talar om lilla vän.”
Flickan tittade in genom dörröppningen. Hon böjde sig fram emot tanten framför sig.
”Kakor” viskade hon högt så att den gamla tanten som inte förstod vad, du – vet – vad betyder, skulle höra.
Martha hajade till. Kakor jo det hade hon allt och visst skulle det finnas lite mindre av dem innan denna lilla förtjusande flicka skulle vara nöjd. Tänk att flickan kommit på vägen någonstans bortifrån för att komma till henne, till Martha.
”Jodå det ska vi nog ordna ska du se, sätt dig i vardagsrummet så skall tant hämta du vet vad till dig.”
Flickan kom in, tog av sig sin röda regnkappa, sydvästen, stövlarna och satte sig i soffan. Hon tittade sig omkring in den gamlas hus.
Det var inte stort. Hallen var trevlig men trång lika så med badrummet. Där fanns små inmurade blommor i kaklet vilket var mycket trevligt att se på. Köket var till mesta del små hyllor med krukor, kryddor, vanliga skafferivaror och en och annan sak som var inköpt på Tesco. Fönstren i huset var små och det flesta hade gardiner i spets vid sidan.
Växter fanns även här och där.
”Dricker du te?” kom det från köket.
”Nej, min mamma ger mig bara varm choklad med skummig grädde” ljög flickan ogenerat. Martha som ändå hade mjölk, kakao, socker och grädde hemma gjorde som flickans mamma och en kopp med varm choklad och skummig grädde stod på bordet.
Sedan tog Martha med sin egna kopp med halv ljummet Lady Gray te, en korg med brittiska kakor och satte sig i fåtöljen mitt emot soffan. Hon ställde även en liten korg med brittiska småkakor på bordet.
”Berätta något, snälla tant” bad flickan med munnen full av små kakor.
”Det kan jag väl göra” sade Martha. ”Vill du höra en saga?”
”Nej inte saga, berätta om dig själv, minns du, minns du ditt liv?”
Martha öppnade men stängde sedan munnen igen. Inte Marthas liv kunde flickan väl mena. Inte Marthas liv ville väl någon ens veta om. Så satt nu en flicka och ville höra ändå. Okej så skulle det också bli, men det skulle inte vara sitt liv Martha skulle berätta om, eller nästan. Det börjar i alla fall lika.
”Det börjar i staden, känner du till den?”
”Cambridge?”
”Precis.”
”Ja, jag bor där.”
”Så bra, då vet du var Scotts Polar Research Institute ligger.”
”Det ligger på Leinsfield, eller hur?”
”Ja, det gör det och när jag var ung, 23 närmare bestämt så studerade jag nära det institutet. Jag studerade på ett college som nu heter Queen's college och jag gick nästan varje dag till Scotts institut för att få höra nyheter från Arktis.”
”Varför bytte colleget namn?”
”Jag vet inte fråga 'the Queen'. Det var i alla fall där jag först såg mitt livs kärlek, ska du veta. Han studerade där och var lika intresserad som jag. Lyssnar du?”
”Ja, jag lyssnar.”

Hur kan du skriva så bra? .___.

Del 2. Arktis
”Vi började träffas efter skoldagarna vid floden eller i någon park. Vi delade intressen, pratade eller bara satt och såg på varandra. Han var bara så vacker att se på att ord inte behövdes. Kan du tänka dig då hur jag kände mig nära han både bedrövad och överlycklig talade om för mig att han skulle fara till den plats som vi båda drömt om.
Han skulle med ett par andra fara till Arktis. Där skulle han leta rätt på isbjörnar som hamnat för långt ifrån sitt rätta område. Han skulle även studera norrsken.
Jag var naturligtvis glad för att han skulle få åka men att behöva vara ensam utan honom kunde bara vara en mardröm. Så jag fick honom att lova att komma tillbaka, tillbaka för att stanna hos mig. Sedan for han iväg.
Jag var ensam i den stad jag trodde jag skulle vara lycklig i, för jag var lycklig innan han for” tillade hon. Sedan fortsatte Martha lugnt.
”Jag skrev brev och han tillbaka. Så du ska få höra hur han hade det. Vill du det?”
Flickan tittade upp. Hon drack lite ur den nu lite mindre varma chokladen med skummig grädde. ”Jag vill jättemycket höra mer.”
Martha log men tänkte på hur hon i all världen skulle kunna berätta om en polarexpedition.
”Då ska du få veta hur han hade det;
Han bodde i tält, varma tält långt uppe på en ö som heter Svalbard. Där skall det finnas isbjörnar. Det var svårt att leva där, bara ett fåtal människor väljer att bo där uppe. Kylan och svårigheten att få tag på mat gör ju att man inte direkt vill bosätta sig där, förstår du den delen?”
Men flickan var inte där.

Martha nästan delade sig själv för att bli kvitt de känslor som spökade. Ensamheten som hon haft ända sedan han och sedan hon nu försvann, kom tillbaka. Den fruktande ensamheten. Flickan hade väl varit här, hon måste ha varit här. Han skulle väl komma tillbaka. Martha delade på sig igen.

”Berätta mer” sade flickan.
Martha tittade upp. Flickan var tillbaka eller så hade hon alltid varit här.
”Visst ska tant berätta mer;
Han, med sina kamrater hade jackor utav vargskinn när de seglade på det frusna havet.
Eftersom det var tidig höst så fanns det vatten att segla på. Solen hade smält och skapat isfigurer hela sommaren så de trädde in i ett riktigt drömlandskap. Mitt i de frusna landskapen såg de klarturkosa floder från solsmälta, gigantiska pölar. Sedan där ute på isen kunde de se dem. Isbjörnarna. Ett av världens mäktigaste djur. Har du sett en isbjörn?”
”Nej, bara vanlig björn på London zoo. En riktig björn inte gjord av is.”
Martha skrockade lite. ”Nej, nej, isbjörnar kallas så för att det lever och jagar ovanpå isen i Arktis.”
”Är de köttätare?”
”Ja, isbjörnar är köttätare eller allätare rättare sagt. De kan äta vegetarisk kost om de måste.”
Flickan såg på Martha med skräckfyllda ögon. ”Men då äter isbjörnar pingviner!”
”Inte alls” sade Martha lugnande. ”De skulle om de kunde men pingviner lever bara på Antarktis och isbjörnar på Arktis.”
”Jaha, bra då. Fortsätt.”
Det gjorde Martha.
”Isbjörnar är nästan som vanliga björnar bara det att deras hals är lite större, deras ben vackrare och deras päls är vit eller nästan vit, ibland ser den gul ut på vissa ställen men det ät bara ett ämne som kommer via ångor från isen. De har så starka ben och tassar att de skulle kunna dela på ett helt isblock om den ville.”
Så var flickan borta igen.

Dela på dig Martha, dela nu.

”Men vad äter isbjörnarna då?” sade flickan.
”Jo, de jagar ju på isen så de känner med benen var det finns lufthål för sälar. Så känner de när sälen kommer, och så är sälen död.”
”Bara så, gör det inte ont?” flickan såg nu lit rädd ut.
”Nej det tror jag inte” sade Martha. ”Sälar har ett ämne i sig som frigörs när den kommer på att den ska dö. Detta ämne fungerar så att det gör så att den inte kan tänka eller känna ungefär. Men det är ju inte vad jag tänkte berätta, utan expeditionen fortsatte sedan när de hjälpt isbjörnen. De seglade och sedan fortsatte de till fots upp mot jordens absoluta nordligaste del, där de en kväll skulle få se norrsken. Norrsken ser ut som skimrande gardiner uppe i himlen som vajar i vinden men vet du vad det består av?”
”Pappa säger att det är ämnen som är magnetiska och rör sig när de kommer nära den magnetiska polen” sade flickan som om det var Marthas eget svar.
”Precis, men det ser ut som gardiner eller andar som dansar.”
”Det måste vara vackert att se. Var är han nu?”
”Vem?”
”Din kärlek, kom han tillbaka?”
Martha suckade. ”Nej det gjorde han inte.”

Jag vet inte, det kan bero på att han är ett underbarn.
Eller bara att jag uppmuntrar honom så mycket , och rättar stavfel. Oh yes. Vi gör till och med samma fel hela tiden. "Ät""Arr" hahha.

Del 3. Delad
Flickan tittade ned i golvet. Martha var ledsen.
”Den här kakan är för stor” sade flickan och höll upp en brittisk kaka mot Martha. Hon delade den åt flickan som, som inte var där.
Martha steg upp. Hon sprang in i köket för att fort torka tårarna som rann hejdlöst ned för kinden. Hon önskade med hela sitt hjärta att det hon berättat till hälften var sant och att flickan var kvar. Bara den hälften att hon fått brev från honom, men hon önskade även att han inte hade försvunnit som han faktiskt gjort. Hon minns honom precis som han var då. Då hon var 23 och året var 1960.
Martha stannade upp. Hade det gått en sådan lång tid? Var hon 75 nu?
Ja, spegeln ljög minsann inte, men vem ljög då? Jo, hon själv ljög hela tiden. Hon delade sig och sitt vetande. Var hon galen, skulle hon hamna på Addenbrookes i Cambridge på avdelningen för mentalt förstörda människor? Skulle ens någon hitta henne så här? Vem var flickan och varför kommer och går hon så som hon vill. Varför kommer hon ihåg allt nu?
Martha tog korgen med brittiska kakor och började dela en efter en tills hon tappade korgen och i farten när hon skulle plocka upp den, ramlade hon och slog sig i huvudet.

Klockan i köket tickade. På ena bänken låg det små halvor av brittiska kakor. På andra bänken en gammal kopp med Lady Gray te. På det lilla ekbordet låg en öppnad broschyr från Addenbrookes Hospital som handlade om schizofrena personer. Man kunde tydligt se hur någon sedan slängt iväg denna broschyr. Kanske för att det var för mycket att ta in.
Där fanns även reklam från Motherlife som visade att en röd regnkappa skulle kosta £24, det var extrapris. Sedan mer reklam från Cornish Pie Shop i centrum som nu har varm choklad med grädde på menyn.

Det knackade på dörren.
Martha rörde på sig. Hon kände hur kroppens tillstånd var och nu kände hon sig hel.
Hon rättade till förklädet och tittade sig i spegeln. Hon hade fått en bula i huvudet och lite näsblod, men värre än så var det inte. Hennes grå-bruna hår stod ut lite och de runda former som var hennes kropp slutade med ens att röra på sig när hon såg sig själv i ögonen. Dem var bruna som mitten av en solros och dem såg bestämt in i spegeln.
Martha öppnade dörren.
”Goddag miss Woods, ni har fått ett brev.”
Brevbäraren stod där i den lilla trädgården med ett brev som han räckte henne.
”Men varför kommer du såhär med bara ett brev, var är den vanliga posten?” frågade Martha.
”Det är för att detta brev kommer direkt från Arktis, miss.”

SLUT.

K. Filip. A. Lindgren