50 år efter Voldemorts död - Eleanor Potter och Malfoys hemlighet

Titel: 150 (rubiken lyder fel) år efter Voldemorts död - Eleanor Potter och Malfoys hemlighet
Språk: Svenska.
Typ av text: Fanfiction.
Färdigskriven: Ja.
Rating: G-PG
Beskrivning: Eleanor går sitt sjätte år på Hogwarts. Kathleen Malfoy, en kaxig och populär Slytherin elev, beter sig skumt i skolan. Ofta står hon i ett hörn och viskar med sina kompisar. Det viskas om hämd, det viskas om en viss Dolder... Tillsammans med sina vänner Fiona och James försöker Eleanor komma på vad Malfoy planerar.

Kap.1,

Pang.
Eleanor smällde igen den tjocka boken om trollkonsthistoria och Fiona tittade upp.
"Vad är det, El?" undrade hon.
"Vi går ut. Vi har ju pluggat hela dan, och uppsatsen till Binns ska lämnas in först på Fredag" sade Eleanor.
"Du har rätt" sade Fiona och stängde sin bok. "Kom."
Tillsammans kröp de ut genom porträtthålet och fortsatte nerför trappan. Eleanor var en mager flicka med rakt, svart hår som räckte lite längre än till axlarna och bruna ögon. Fiona hade däremot blont, vågigt hår och klarblåa ögon. Fiona var kanska kort, men brukaade gå omring i högbottnade skor så hon inte såg allt för kort ut.
Vid entréhallen stannade Eleanor.
"Vad är det?" undrade Fiona.
"Malfoy" viskade Eleanor och knyckte på huvudet framåt,
och mycket riktigt; där stod Kathleen Malfoy med huvudet tätt intill Ernie Hennigas huvud, och viskade. "De beter sig konstigt. Har de inga förstaårselever att mobba idag, eller har de något viktigare för sig?"
"Äh, kom nu, innan de får syn på oss."
Men det var redan försent. Malfoy hade tittat upp och var nu påväg åt deras håll.
"Åh, titta!" ropade hon. "Där kommer Potter, och Fondell! Vad har du på armen, Pottan? Har du fallit av kvasten?"
Malfoy visste mycket väl hur Eleanor hade skadat handen. Hon hade kommit smygande på Eleanor bakifrån och förhäxat henne med "Petrifikus totalus" och buffat ner henne för trappan ner till fängelsehålorna och Eleanor brutit armen, fasst Malfoy hade förståss sagt att hon råkade förhhäxa sig själv och snubblade ner för trapporna. Så därför gick Eleanor omkring med banage om armen; Madam (Hannah) Pomfrey hade blivit sjuk.
"Kom nu" mumlade Fiona till henne och de gick förbi Malfoys gäng som fortfarande vred sig av skratt. Ute på skolgården var det ganska varmt för att vara Oktober. Solen sken, och några enstaka löv i olika färger dinglade ner till marken. De gick ner mot sjön och satte sig i en bänk. Där, på andra sidan, hade Harry Potter, Eleanors kändaste förfader, slagit tillbaka hundratals dementorer för att rädda sin gudfar som hade satts i fängelse fasst han var oskyldig. Eleanor kunde inte låta bli att vara stolt över att få bära namnet Potter.
"Vad flinar du åt?"
"Inget" svarade jag.
De bestämde sig för att gå in. Det fanns inget de kunde göra där ute, det var bara kallt och trist. Så de gick in i slottet och vidare till Gryffindores uppbehållsrum och tog itu med proffessor Binns uppsats. Just när de var färdiga med uppsatsen och skulle börja med läxan i spådomskonst satte någon sig ner i fåtöljen bredvid henne.
"Åh, hej El och Fiona" flåsade en pojke.
Pojken hette James Oldman och var god vän till Eleanor och Fiona. Han hade varit på straffkomendering hos professor Weller (Slytherins elevhemsföreståndare). Han hade brunt hår med en konstig ovårdad elegans. Håret hängde ner i ögonen på ett fint sätt. Han var ganska lång, och mager.
"Nå, vad var du tvungen att göra?" undrade Eleanor.
"Putsa pokalerna i toférummet" svarade James. "Peeves jagade mig hela vägen hit och slängde böcker på mig."
"Stackars dig" sade Fiona. "Vi har suttit här med läxorna hela eftermiddagen. Här" Hon räckte fram sin uppsats i trollkonsthistoria åt honom så han kan skriva av det viktigaste. Fiona var väldigt duktig i skolan, hon fick nästan alltid högsta betyg i allt.
"Tack.." mumlade James och satte igång med att skriva.
Hela kvällen satt de tre vännerna med den stora hög läxor. När de gick och sova sent på natten, somnade Eleanor nästan bums.


Vad tyckte ni, ska jag fortsätta?

Verkar bra!
Kan man bevaka trådar här på mugglarportalen?

^ tack! och jo, under tex. "Forum > Fanfaction >.... överst på sidan kan man trycka på "Bevaka tråden" och så bevakar du den.
(sämst föklarare, jag vet...)

asbra! bevakar. :*

Jättebra! Bevakar oxå

Tack, tack alla ♥

Kap. 2
Mot december hade snön smält bort och det började regna istället. Det gick inte att ha snöbollskrig, vilket James tyckte var ytterst tråkigt.
"Om julen ska vara såhär tråkig, ska jag ta och hoppa i dvala" hade han sagt. Eleanor gillade också snöbollskrig, fast Fiona gorde hellre fina snöskulpturer. Stora högar med läxor hade de, det kändes som om de bara fick mer och mer.
Quidditchen blev också mer och mer krävande, eftersom matchen mot Slytherin närmade sig. Och James, som var lagkapten i Gryffindors quidditchlag, sade åt professor Roude - Gryffindors elehemsföreståndare - att boka planen så ofta som möjligt.
En Tisdag gick James och Eleanor tillsammans till omklädningsrummet för att byta om till quidditch. Eleanor, som spelade vaktare, hade nu armen i skick. (Pomfrey hade lagat armen på fem sekunder)
När alla bytt om traskade Vaktaren Eleanor, Slagmännen Ted & Tom Jinner, Jagarna Elisabeth Cape, Daniel Barcle & Judy Sweares, och Sökaren James, ut på planen. På läktaren satt Fiona som skulle titta på under träningen.
Den gick faktiskt jätte bra, Judy tappade inte klonen en ända gång, Eleanor räddade alla skott och James fångade kvincken gång på gång. I år hade de faktiskt en chans att vinna pokalen, trots allt pluggande de hade.
När James, Eleanor och Fiona långsamt traskade upp till Gryffindor tornet medan de pratade, lade de märke till att Malfoy åter igen viskade tillsammans med några andra från slytherin.
"Undra vad de pratar om" sade Fiona fundersamt. "De ser ganska allvarliga ut, det kan inte vara någon ny mobbnings strategi..."
"Kom, vi går lite närmare så vi hör vad de säger" viskade Eleanor och började försiktigt gå mot Malfoys håll, med Fiona och James bredvid sig.
"... och han vill ha hämd förstår ni. Hämd för allt som Potte.."
"Schh, Malfoy!" viskade en blond flicka "Smutskallen och Potter och hennes pojkvän lyssnar!"
Eleanor kände hur hon rodnade. James var inte hennes pojkvän, så var det inte alls.
Den färg som hade funnits i Maloys ansikte försvann. Hon drog fram trollstaven och riktade den mot Eleanor.
"Hur mycket hörde ni?" sade hon kallt. "Hur mycket hörde ni!?"
Innan någon visste ordet av hade Eleanor kastats bakåt nerför trappan. Eleanor kände då hennes huvud dunsade rakt i den horda Marmortrappan.
"MALFOY!" röt en välbekant röst, Professor Roude. "Exakt vad tror du att du håller på med!?"
"M-men porofessorn, jag.. de tjuvlyssnade på privat samtal, de, de..."
"Jag ska tala om för professor Weller vad du nyss gjorde, och du ska förklara för honom VARFÖR DU GJORDE DET!! 60 poängs avdrag för Slytherin." sade Roude ilsket och rusade nerför trappan mot Eleanor.
"Och ni där!" skrek hon åt Malfoys gäng som försökte smita undan. "Gå och hämta rektorn, Professor Weller och Madam Pomfrey. Och du stannar där!" tillade hon åt Malfoy som försökt följa med de andra som raskt lydde Professor Roude.
Eleanor försökte röra på sig, men hon kände sig alldeles för tung. Det gjorde fruktansvärt ont i huvudet och ena benet, det måste vara brutet. Hon rörde inte en enda muskel, hon orkade inte. Eleanor ville springa efter Malfoy och skada henne, jaga bort henne från Hogwarts...

Eleanor vaknade av ett bländande ljus. Hon öppnade ögonen och fann sig liggandes i en varm säng. I sängen bredvid satt James med ett bandage om armen. Hon försökte sätta sig upp, men huvudet kändes alldeles för tungt. Hon blundade igen.
"... och sade att hon hade läst om förbannelsen i en bok och att det stod att det skulle få folk att hänga uppochner." sade en irriterad röst, som tillhörde Professor Roude.
"Och de trodde på det?" hördes Fionas misstrogna röst.
"Japp" sade Professor Roude. "Det lät förståss övertygande när Professor Weller försvarade henne, så rektorn gick med på att inte relegera henne."
"Det gjorde han väl inte?" hörde Eleanor James röst.
Eleanor kunde inte hålla sig tyst längre, hon ville veta vad de snackade om.
"Vad dillar ni om?"
"Åh, El!" ropade Fiona och rusade till Eleanors säng. "Hur mår du?"
"Inte så bra" sade Eleanor och öppnade ögonen. "Var är jag?"
"I sjukhusflygeln, såklart." svarade Fiona. "Vad trodde du, efter det som Malfoy gjorde?"
"Vad var det för förbannelse?" undrade Eleanor.
Roude suckade, och svarade sedan.
"Det var svart magi. Ingen annan än de allra ondaste trollkarlar skulle behärska sådan magi. James råkade nudda i dig då förbannelsen träffade dig, så ni båda kastades bakåt. James bröt bara armen men du..."
"Ja, vaddå?" sade Eleanor lite rädd.
"Öh... förbannelsen träffade dig. Vi vet inte vad den förorsakade. Men du kommer alltid ha detdär blixtärret i pannan, som man får om man träffas av en riktigt ond förbannelse" sade Roude och pekade på Eleanors huvud. "Vi tror att det kunde ha varit mycket värre, om hon hade menat det. Det kunde ha varit värre än Cruciatusförbannelsen, kanske att du skulle varit medvetslös hela livet. Fröken Malfoy har ju aldrig använt en av de oförlåtliga förbannelse förr, så hon vet väl inte antagligen hur man... gör då man använder en såhär ondskefull förbannelse. Jag förstår inte varifrån hon hittat den..."
"Och" fortsatte Fiona. "Skyllde hon på att hon hittat förbannelsen i en bok. Hon sa att det hade stått att den skulle göra så vi skulle hänga uppochner, som Levicorpus. Och Weller försvarade henne, så rektorn trodde på henne."
"Så hon blev inte relegerad" sade James missnöjt.
"Aha" sade Eleanor. "Hur länge måste jag ligga här?"
"Minst tre veckor" sade Madam Pomfrey oväntat. Hon hade just kommit för att linda in Eleanors brutna ben. "För att vara på den säkra sidan. Du orkar ju inte röra en enda muskel, va?"
Eleanor försökte skaka på huvudet, men orkade inte äns vicka lite på det.
"Nej, det kan jag inte." suckade Eleanor.
"Vänta lite!" tjöt James. "Det är match mot Slytherin nästa vecka!"

Jättebra! Du skriver jättebra!

Tack så himla mycket!

Kap.3
"Åh!" stönade Eleanor. Hon hade alldeles glömt bort quidditchen. Hon måste spela, det måste hon.
"Eleanor ska ligga här tills hon blir frisk" sade professor Roude strängt. "Hon har just blivit träffad av en riktigt ond förbannelse. Gud ske lov att fröken Malfoy inte behärskar svartkoster, annors kanske Eleanor aldrig vaknat till medvetande igen. Som din kända förfäder Harry, får du bära ett blixtärr resten av livet."
Eleanor suckade, men kom sedan på andra tankar.
"Fast Kathleen kan inte bara ha läst om den i en bok, va? För det finns inga böcker om svartkonster här, bara om hur man försvarar sig mot det" sade hon. "Tänk om Kathleen har kontakt med någon... ond?"
"Äh, lägg av, El" sa Fiona. "Bara för att Draco Malfoy var avskyvärd, betyder det inte att Kathleen är som en... dödsätare."
"Vilket struntprat!" sade Rouge. "Voldemort anhängare kallades dödsätare, och Voldemort dog för 150 år sedan! Jag är säker på att fröken Malfoy bara hade läst om den någonstans..."

Dagarna gick. Eleanor mådde inte bättre den dagen då quidditchmatchen mot Slytherin skulle äga rum. Hon rörde fortfarande inte en muskel, men huvudverken höll på att släppa.
James hade varit tvungen att hitta en nu vaktare tills Eleanor blev frisk, och enlgt James var den nya vaktaren asdålig.
Eleanor kunde höra refereraren - Bob Bodley från Gryffindor - ända till sjukhusflygeln.
"... Cape från Gryffindor har klonken och passar till Barcle, som passar tillbaka till Cape, som passar till Sweares som... tappar den! Slytherins jagare Foss fångar upp klonken och flyger iväg mot målstolparna. Han kastar till Paddock, som fångar upp den och ska skuta iväg den mot målstolparna... Aj, det måste ha gjort ont! Hon blir träffad av en dunkare som sköts iväg av Ted Jinner, rakt i bakhuvudet! Hon släpper klonken och den fångas upp av Sweares... Vänta! Är inte det Oldman, det ser ut som om han har fått syn på kvicken!"
Eleanor spärrade upp öronen. Hon ville höra fler detaljer. Nu!
"Det ser ut som om kvicken försvunnit igen." hördes Bobs besvikna röst.
Eleanor suckade, men lyssnade ändå med öronen på helspänn.
Efter femton minuter var ställningen 100 - 0 till Slytherin. Kom igen, James! tänkte Eleanor gång på gång. Det var hennes fel om de fölorade, för hon låg nu orörlig här och kunde inte vara med och spela.
"Slytherins sökare Stapleton tycks ha fått syn på kvicken! Kom igen James, KOM IGEN!! Efter honom!"
Eleanor hörde hejarrop från läktaren, och hon förstod att de måste fått syn på kvicken. Ett ögonblick senare jublade ena halvan av läktaren, men Eleanor kunde inte avgöra vilken del. Om Gryffindor eller Slytherin vunnit var omöjligt att avgöra. Men så, till Eleanors stora tröst hördes Bobs röst i gramofonen;
"Gryffindor vann med 50 poäng!!"
Eleanor log.

"Vi vann, vi vann, vi vann!" Jublade James en timme senare tillsammans med Eleanor och Fiona i sjukhusflygeln. "Vi vann! Jag kan knappt tro det, jag var säker på att vi skulle klanta oss utan dig, men vi vann!"
"Okej" sade Fiona otåligt. "Men kan du vara tyst ett ögonblick, eller ska jag stå ut med dina rop hela kvällen?"
Hon tittade på James som genast slutade och tittade irriterat tittade tillbaka på henne med en vad-är-det-nu-din-glädjeförstörare-blick.
"Har ni alls tänkt på Malfoy? På det hon sade innan hon annföll El?"
James skakade på huvudet och Eleanor med, men ångrade det eftersom att det gjorde fruktansvärt ont. Åh, hur kunde hon vara så glömsk! Hon hade alldeles glömt bort Malfoy, skälet till att hon låg orörlig här.
"Kommer ni ihåg vad hon sa?" fortsatte Fiona. " 'och han vill ha hämd', 'efter det som Potte...'. Jag slår vad om att hon hade tänkt säga 'Potter'."
Hon vände blicken mot Eleanor som funderade. Hade hon gort något mot Malfoy som var värt att hämnas på?

Åh, asbra!

Jättebra!