En mugglare på Hogwarts

Titel: En mugglare på Hogwarts (titeln kanske ändras)
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 4
Färdigskriven: Nej
Rating: G
Beskrivning: En mugglare som inte känner till någonting om att det finns trollkarlar och häxor kommer in i trollkarlsvärlden av misstag och hamnar på hogwartsexpressen. Han följer med strömmen av elever som leder honom till stora salen där elevhemssorteringen inleds. När alla namn ropats upp står en ensam person i mugglarkläder kvar mitt framför allas blickar. En person som inte fanns med på listan.

Jag o StrangePeople skulle skriva vartannat kapitel var men hon hoppade av, så nu e det Emi o jag som skriver istället men det är jag som lägger upp alla på Mugglis ^^

Det låter som en jättebra berättelse, skriv så ska jag läsa och kommentera!

okej, tack ^^ men det här e min första ff så den e nog inte så proffsig


Kapitel 1

”Mamma jag vill inte åka till mormor, det är så trist där”, tjatade Chris.
”Vi ska åka, du får ta och sluta tjata nu, vad skulle mormor säga om du helt plötsligt inte dök upp”, sa Chris mamma.
”Ingenting, hon bryr sig inte”, muttrade Chris så att bara han hörde.
Chris och hans mamma åkte varje år tåg från King’s Cross Station till hans mormor. Chris gillade inte att vara hos sin mormor, enligt hans mening var hon allmänt tråkig och sov halva dagen. Men det som Chris tyckte var värst var att han och hans mamma skulle vara där i två hela veckor.
Han skulle kunna göra vad som helst för att slippa åka dit, och som bevis på det så smet han iväg och gömde sig på en vagn men en stor koffert på. Kofferten var en perfekt vägg så att hans mamma inte skulle se honom. Om han bara lyckades hålla sig gömd tills de missade tåget så skulle han säkert slippa åka till mormor i år.
Han kände sig verkligen stolt över sin plan, tills han märkte att den kanske inte var så bra som han först trott. Vagnen hade nämligen börjat röra sig framåt.
Chris funderade på att hoppa av, men tänkte att det skulle bli väldigt pinsamt om någon såg honom, så han bestämde sig för att vänta tills vagnen stannade och sedan kunde han diskret smyga tillbaka till sin mamma. Men vagnen stannade inte. Tvärtom så började den som knuffade vagnen framåt att gå snabbare och snabbare tills Chris kunde ha svurit på att personen sprang.
Chris började bli riktigt orolig nu, men det hann han inte tänka på mer, för plötsligt blev allt svart i en halv sekund för att sedan bytas ut mot en tågstation. Chris visste inte hur han kommit dit, och inte heller hur han skulle ta sig tillbaka. Den här stationen kände han inte igen, han hade aldrig varit där förut.
Nu stannade vagnen som han satt gömd på och han smög försiktigt av.
”Äntligen”, tänkte Chris. Han såg sig omkring och la märke till en massa personer i olika åldrar. Det såg ut som familjer. Några familjer hade en eller flera vagnar, likadana som den Chris hade gömt sig på. På många av vagnarna stod det även burar med katter, ugglor eller paddor i.
Chris fortsatte att se sig omkring och upptäckte att ett stort, klarrött tåg stod inne på perrongen. Det satt redan ett antal barn på tåget som vinkade till föräldrarna utanför.
Chris gick runt ett tag på perrongen för att försöka hitta en väg därifrån. Han kanske kunde känna igen sig om han bara lyckades ta sig till något annat ställe. Men han hittade ingen trappa eller gång som ledde bort från den här perrongen.
Plötsligt ljöd en vissla och alla barn som inte redan var på tåget började rusa ditåt. Chris blev knuffad hit och dit innan han lyckades ta sig ut ur folkmassan. Efter bara en minut var alla barnen på tåget och på perrongen trängdes föräldrarna för att komma så nära sina barn som möjligt. Chris höll sig bakom alla, men precis när han vände sig om och skulle fortsätta sitt sökande efter en utväg så kände han en hand mot sin axel.
”Kära barn, vad gör du här! Du kommer missa tåget om du inte springer”, sa en medelålders kvinna med blont hår hängande ner för ryggen. ”Kom, jag hjälper dig fram till tåget”. Chris han knappt öppna munnen innan kvinnan tog honom i armen och drog honom med sig genom folkmassan. Väl framme vid tåget skuffade hon in Chris genom dörren utan att han hann förklara att han inte skulle med det här tåget.
”Ta plats”, hördes en röst från främre delen. Tågvisslan ljöd ännu en gång. Chris satte en hand för munnen och slöt ögonen hårt för att inte få panik eller börja skrika. Han samlade sig i tre sekunder innan han öppnade ögonen. Han behövde ju bara kliva av tåget igen.
Men det var för sent. Dörren hade redan stängts och tåget sattes i rörelse.

så, det var första kapitlet. vad tycks? jag tar gärna emot tips om hur den kan bli bättre ^.^

Det gör inget! Den blir nog jättebra ändå!

Jag tyckte att den var jättebra!

^ tack ♥ jag lägger förhoppningsvis upp nästa kapitel imorgon ^^

Okej!

Kapitel 2

Chris sprang fram till dörren, bankade på den allt vad han kunde och önskade att tåget skulle stanna. Men det gjorde det inte, och alla där utanför vinkade glatt mot honom.
Han sjönk ner på huk, med händerna framför ögonen, darrandes och rädd.
Chris började andas långsammare, försökte att lugna ner sig själv, inte få panik. Sedan insåg han att paniken redan kommit och gått, och han reste sig upp, fast besluten att inte bryta ihop igen.
”Jag går bara av vid nästa stopp” intalade han sig själv om och om igen.
Han gick beslutsamt in i närmsta kupén. Inne i kupén satt en flicka och två pojkar, och diskuterade vilt om något som lät som elevhem…
”Konstigt”, tänkte Chris, men antog att det handlade om någon sport i deras skola.
Sedan frågade han högt och tydligt.
”När stannar tåget nästa gång?”
Flickan och en av pojkarna tittade konstigt på honom, medans den sista pojken stirrade ut genom fönstret, vilket han faktiskt hade gjort hela tiden, nu när Chris tänkte efter.
”Eh, jag vet faktiskt inte, jag tror vi kör tills vi är framme”, svarade flickan.
Chris ställde då den självklara frågan ”Och vart är vi på väg?”, vilket resulterade i att de alla tre började skratta.
”Sätt dig ner, sade en av pojkarna, jag heter Dexter.”
Dexter var blond, med kort hår som spretade, han hade fräknar, och ett stort leende. Han var smal, men tränad, och hade stora muskler. Han hade ett mjukt ansikte.
Chris satte sig försiktigt ner, som om han trodde att de helt plötsligt skulle ändra sig och be honom gå därifrån. Sedan svarade han, nu inte lika bestämd, ”Jag heter Chris.”
”Coolt, jag heter Nova”, sade tjejen, också hon med ett stort leende.
Nova var lite mer dämpat glad, med mörkbrunt hår ner till axlarna, klara ögon och spetsig näsa. Hennes ansiktsdrag var mer utmejslade, vilket gjorde att hon såg strängare ut än Dexter. Men det fanns något starkt inom henne, ett inre sken, och det sändes att hon var en sådan människa som inte tänkte låta något vara i vägen för henne. Chris gillade henne direkt.
”Det här är Neo”, sa Dexter plötsligt och pekade på pojken som hela tiden stirrade ut genom fönstret.
Han hade svart kortklippt hår, förutom luggen som hängde ner på pannan. Ansiktet var till stor del gömt, men man kunde urskilja ett ansikte med höga kindben, men som ändå var ganska runt.
Neo sade inte ett ord, utan böjde sig bara ner för att ta upp ett mynt. I nästa stund stod en tjock gumma med en stor vagn utanför kupén. Vagnen var fylld till bredden med godis i olika smaker, men allt Neo gjorde var att ge Dexter ett mynt, och så köpte han ett paket med bönor av något slag till Neo. Tydligen visste Dexter vad han ville ha.
Chris kände sig illamående bara vid tanken på att äta, och paniken växte i hans mage. Den överväldigade honom och gjorde honom spyfärdig.
Plötsligt kände han hur trött han var, och han kom och tänka på hur tidigt på morgonen det faktiskt var.
Långsamt slöt han ögonen, och somnade sittandes på bänken.

Det här kapitlet skrev StrangePeople

♥

helt okej super bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!