Flyga Högt [SV]

Namn: Flyga Högt
Språk: Svenska
Rating: G
Intro: Jag, skruttiga Joce. Jag? Häxa? Nej. Det är inte sant. Att jag skulle tro nåt annat skulle vara att ljuga för mig själv. Föra mig själv bakom ljuset ... Häxa. Mina händer gled sakta ner från mina ögon. Som om. Jag ska aldrig, aldrig prata med Thea igen, det var förstås hon som gjorde det här. Hon visste mycket väl att jag bad till gud- fast jag är ateist- varje kväll. Jag ville SÅ gärna att Harry Potter skulle varit sant ... Tack, Thea. En enda blick på det förfalskade Hogwartsbrevet fick mina ögon att fyllas med den genomskinliga vätskan igen. Och då hände det. På fönsterbrädet satt plötsligt en snövit uggla. Va, var det enda jag var förmögen till att tänka. Jag steg upp, lämnade stolen och skrivbordet bakom mig och närmade mig ugglan, som såg rätt så otålig ut, mycket försiktigt. Min hjärna var tom. Jag tog tag i kuvertet, som var gjort av ytterst gammalt pergament, och ugglan bredde ut vingarna igen och flög iväg. Jag vågade inte andas. Med stela fingrar öppnade jag, varsamt, kuvertet ... Kära Ms Jocelyn Thomas, vi har äran att informera er om att ni blivit tilldelad en plats på... Jag läste inte längre. Glädjen överväldigade mig; detta var inte som Theas brev. Detta var ... riktigt.

Handling: Jocelyn Thomas är mugglarfödd och har som femåring nördat Harry Potter och läst böckerna om och om igen. Hennes väggar är fulla med posters ur olika tidningar, och nu har hon fått brevet! Hennes största dröm har slagit in. Men Hogwarts blir inte riktigt som hon tänkt sig ...

Ska jag börja? o.o

Ja, börja!

Börja, verkar intressant :-D

Tack för visat intresse ♥
______________________________________
Kapitel 1 - Konsten att tänka
Jocelyn Thomas vandrade upp för den ytters kända gatan i London. Så skulle det stå, om min berättelse fanns nerskriven i en bok. Eller fanfiction- tja, vad som helst. Det känns faktist lite som i en fanfiction eller bok, jag menar- det är inte ofta mina drömmar slår in. Senast var nog när jag fick en Hogwarts (fake) klädnad av mamma i födelsedagspresent när jag fyllde 6. Åh, vad jag var lycklig ... men jag ska inte låta gamla minnen föra iväg mig från verkligheten nu, mumlade jag långsamt för mig själv. Men jag sa inte det högt, nej usch. Jag vände blicken uppåt och kisade för att se, solstrålarna skar verkligen igenom en idag. Och där var den stora tegelbyggnaden. King's cross station.. alltid lika ståtlig. Jag gick rätt så osäkert in genom dörren, mamma sa åt mig var perrong nio och trekvart låg ... just det. Mellan perrong nio och tio. Nu var det bara att hitta dem ... konsten att tänka är ytterst viktig när man är elva år och ensam i London, med bara en stora koffert samt en grå uggla till sällskap. Om man inte räknar med alla förbipasserande människor, förstås. Jag slutade fundera över mig själv och letade lite efter perrong nio eller tio. Åh, där var den ju... perrong nio. Men hur skulle hon komma igenom spärrväggen? Den var mycket kraftig och gjort av hållbart tegel. Precis då dök en ganska söt kille upp ur ingenstans, kastade en livfull blick på MIG och sprang rakt igenom väggen. Hur gick det till? Nåväl, det var värt ett försök.. Jag stängde ögonen, tog sats och rusade rakt mot spärrväggen. Jag väntade på kraschen, Angelas gälla uggleskrik ... men det kom aldrig? Jag hade stannat nu, och till min stora förvåning var jag faktist nu inne på en helt annan perrong. Magi var verkligen ... magiskt. Jag gick mot tåget som hade ett mycket gammaldags utseende, och var glad över att ha hittat till perrongen.
___________________________________
Inte så bra, vet, sov säkert halvt när jag skrev detta xD

Jag tycker att det var jättebra skrivet, lägg upp mer c:

Bra, bara att det var lite förvirrande i början xD Men det är väl bara jag som är lite knäpp ^^ Mer!

Tack för kritiken, Knizzlare, och tack till er båda som kommenterade ! c: ska kanske sätta in kap. 2 ikväll !

Bra, det verkar intressant, och du skriver rätt bra.
Påminner mig lite om mig själv... När jag har tråkigt på lektionerna kan jag ibland sitta och drömma att jag gick på Hogwarts och att lektionen i själva verket var Trollkonsthistoria med Binns... ^^

Förlåt att jag inte skrivit på länge! Skolan ni vet :c Men tack för alla kommentarer! ♥
_____________________________________
Kapitel 2 - Hogwartsexpressen
Jag var glad. Lycklig. Lycklig över att jag var en häxa. Häxa! Precis som Hermione Granger eller Luna Lovegood, båda historiska personer som hon med glädje skulle lära sig mer om i trollkonsthistorian! Jag kunde inte ens förstå hur jag kom in till perrongen utan att ha krockat med en mugglare, eller ännu värre; glömt bort hur man skulle komma dit! Men det var en fånig tanke, eftersom jag aldrig glömmer något som har med magivärlden att göra. Å, vad jag har studerat! Hoppas det kommer att hjälpa, efter alla danslektioner jag missat för att läsa lite, lite till, alla måltider som kallnat eftersom jag inte kunnat sätta boken ifrån mig. Då kom jag på mig själv med att stå still några meter ifrån spärrväggens andra sida, och fortsatte chockat framåt.
"Tack, för att du påminde mig, Rue" viskade jag till min svarta uggla som kuttrade lite till svar. Åh, vad jag älskade min uggla. Jag hade stannat igen, jag MÅSTE SLUTA TÄNKA! Jag koncentrerade mig på att gå, lämna kärran brevid tåget, dra med mig kofferten och Rues bur in i tåget, hitta en tom kupé .. vilket jag inte gjorde. Den tredjesista kupén i den första vagnen var ändå någorlunda tom, bortsett från tre flickor som satt och pratade livligt med varandra.
"Jag tror jag kommer hamna i Slytherin," sa den ena. Jag hade hört många rykten om Slytherin, så jag gick vidare. Flickorna hade nog inte ens märkt mig, vilket var tur. Jag kanske hade verkat feg i deras ögon då. Jag kikade in i nästa, där en blek flicka satt och tittade ut genom fönstret. Hennes hår vad korpsvart, och hennes ögon var grå med en röd nyans. Hon såg ganska trevlig ut, även om håret verkade lite flottigt.
"Kan jag ... sitta här?" mumlade jag. Flickan hoppade till, hon hade tydligen inte märkt mig förrän nu.
"Åh ... javisst" svarade hon leende mot mig. Jag satte mig tacksamt och öppnade Rues bur så hon fick sträcka på vingarna lite, och sedan knuffade jag upp min koffert på baggagehyllan.
"Vad heter du?" undrade jag.
"Wendela" svarade hon. "Snape. Wendela Snape."
"Åh ... okej," sa jag.
"Vad heter du?" hon log glatt mot mig, och när hon log såg hennes hy inte alls blek ut längre. Jag, Joce, hade skaffat mig en vän, tänkte jag innan jag svarade. "Jocelyn Thomas, men snälla, kalla mig Joce."

Den är jättebra, ser fram emot att läsa mer