Om jag var du

Titel: Om jag var du
Rating: G
Språk: Svenska.
Färdig skrivna kapitel: (Prolog) Del ett - 6 kapitel Del två - 3 kapitel
Färdigskriven: Nej
Typ av text: fanfiction
Beskrivning: Jaaa, hur ska man beskriva detta utan att avslöja för mycket?
Men alltså: När Mugglarfödda Elsina och Roger, son till en fruktad dödsätare, träffas på Hogwartsexpressen inser de genast att de skulle kunna bli vänner. Men sorteringen förändrar allt, och de skiljs åt.
Tja, låter inte så spännande men...
Jag kommer börja med att skriva om när de börjar på Hogwarts, och sedan kommer jag att hoppa till deras femte år.
Fortsätter när någon kommenterar.



Två flickor sitter på klippan.
Två flickor ser solen gå ner i havet.
Två flickor, lika som bär. Tvillingar.

"Kolla på det här då, Mandy!"
Den första flickan, Elsina, kastar en sten i vattnet. Den studsar perfekt på ytan. Ringarna som skapas är inte cirkelformade, som de borde vara. Istället är de formade som hjärtan, som blir allt större och större.
"Jag förstår inte hur du gör det!" Säger den andra flickan, Amanda, och suckar. Hon slänger ner en sten i vattnet. Det hör ett ljudligt plask när den träffar vattenytan. Den studsar inte, utan faller till botten direkt. Runda cirklar som formar vattenytan.
Elsina vet hur det känns. Amanda har alltid varit den lite smartare, den som varit lite duktigare i skolan. Det betyder ju så klart inte att Elsinas betyg har varit usla, bara inte riktigt lika bra som sin systers. För ett ögonblick tänker hon att Amanda förtjänar detta, förtjänar att stå i skuggan, om så bara för några minuter.
"Här, försök igen", säger hon och ger sin syster en ny sten.
Amanda tar emot den och slänger den i vattnet det hårdaste hon kan. När den med ett ljudligt "plask" slår i vattenytan formas det stänkande vattnet till en liten häst, som stegrar sig och springer i väg mot horisonten. Amanda skrattar lyckligt. Sedan ser hon på sin syster, rakt i i de blå ögonen som hon vet är en spegling av hennes egna.
"Det var du som gjorde det, eller hur?"
"Nej!", säger Elsina snabbt, men Amanda bara skrattar och tar hennes hand.
"Vi är systrar, mig kan du inte lura. Kom så går vi hem!"
Tillsammans går de iväg. Alltid tillsammans.

_____________________________


Om jag var du - Del ett

Kapitel 1.


Roger tog ett stadigt tag om sin koffert i den ena handen, och buren där hans uggla satt i den andra.
Han såg beslutsamt på spärren mellan perrong nio och tio. Sedan tog han ett djupt andetag, blundade och gick ett steg framåt. Istället för att stöta på den hårda stenväggen stod han nu istället på plattform 9 3/4. Perrongen vimlade av folk. Förstaårselever, som han själv, som såg mycket nervösa ut. Äldre elever som pratade med sina gamla vänner. Prefekter som stolta rätade på ryggen så att deras silverglänsade märken syntes tydligt. Föräldrar kramade sina barn farväl med tårar i ögonen, och han såg att några elever också var tårögda. Själv hade han ingen att vinka farväl till och gråta med. Hans moster hade släppt av honom på King's Cross Station och sedan snabbt åkt iväg. Inte för att han brydde sig. Han hade aldrig tyckt särskilt mycket om henne och han visste att de känslorna var ömsesidiga.
"Men jag har ju i alla fall dig, Bärnstensöga", sa han till sin bruna uggla, som faktiskt var en elvaårspresent från tidigare nämnda moster. Lite omtänksam var hon ändå.
Han steg på tåget och började leta efter en tom kupé.

Elsina suckade och stirrade ut genom fönstret. Hon kunde inte låta bli att iaktta alla trollkarlsföräldrarna. För dem var Hogwarts en självklarhet. Hennes tankar vandrade till Amanda. Amanda som alltid hade varit med henne. Men Amanda hade aldrig fått något brev. Hon skulle aldrig få se Hogwarts och uppleva magins värld.
I brist på någon annan att skylla på hade Elsina lagt skulden på sina föräldrar. Om de hade varit som föräldrarna ute på perrongen, föräldrarna i konstiga klädnader och spetsiga hattar, då hade också Amanda varit som Elsina.
Amanda var det ju förstås inget fel på. Trollkarlar får trollkarlsbebisar. Icke-magiker får vanliga bebisar. Elsina var bara ett av naturens sjuka undantag. Det var fel på henne helt enkelt. Om inte hon hade funnits, då hade inte Amanda varit lika förkrossad heller. För det var verkligen ett ord som passade på Amanda. Amanda hade snubblat på tröskeln till en magisk värld och förlorat sin syster på köpet.
Elsina skulle aldrig glömma uttrycket i sin systers ögon när det visade sig att Elsina var en häxa och Amanda inte var det. Att Elsina skulle få börja på en trollkarlsskola och Amanda inte skulle få det. Och framförallt, att Elsina skulle lämna henne.
Ett högt ”MJAUUU!”, och en plötslig smärta i fingret påminde Elsina om kattungen hon hade i famnen. Den hade varit en avskedsgåva från hennes syster.
”Så att du inte glömmer mig”, hade hon sagt.
”Jag kommer aldrig att glömma dig.”
Elsina lättade på greppet om kattungen. Den försökte genast att ta sig ur hennes grepp men misslyckades. Elsina brydde sig inte om det, utan klappade den lite lätt på huvudet. Det slog henne att hon inte hade hittat på något namn åt den ännu.
Hon höll upp den och såg på den. Pälsen var alldeles vit, men den hade en svart fläck på nosen, och en på ryggen. Det som förvånade henne var dock dess ögon. De var alldeles blå, precis som Amandas. (Och hennes egna, såklart).
”Du får heta Amanda”, sa hon och gav katten en blöt puss på nosen.
Då öppnades kupédörren.

Bra Fortsätt?

Tack!
Jag håller på med näsa kapitel nu.

Jaaaaa♥

Oh my god! Sjukt bra! Nu är jag helt fast asså! *bevakar*

Visst är det bra?
♥♥♥♥♥♥
LoveIT!

Åh hjälp. Åh hjälp. ÅH HJÄLP.
Jag tror jag är kär i den här ffen.

Wow, bra! MER!

Kapitel 2.

En pojke tittade in genom kupédörren. Han hade mycket kort, brunt hår och blåa ögon.
”Det finns inte plats någon annanstans, kan jag sätta mig här?” Han log lite ursäktande.
Elsina nickade mot fönstret. ”Om det är fullt har jag svårt att tänka mig hur alla dom skulle få plats.” Hon syftade på alla eleverna som fortfarande kramade sina föräldrar farväl.
Pojkens kinder blev röda när han insåg att hans lilla lögn hade blivit avslöjad.
”Men för all del, slå dig ner.”
Pojken kånkade upp sin väska på hyllan ovanför sätena. Elsina gjorde ingen ansats att hjälpa honom. Uggleburen som han hade med sig fick stå bredvid honom på sätet.
När han väl gjort sig hemmastadd sträckte han fram en hand mot Elsina.
”Roger”, sade han. Efter en liten stund lade han till ”Roger Avery…”
”Elsina.” Elsina fattade hans hand. ”Elsina Wright. Fast jag föredrar Elsie om jag ska vara helt ärlig…”
Roger log. ”Då får det bli Elsie.”

Några minuters tystnad följde. Eleverna ute på perrongen började gå på tåget, och föräldrarna gav sig av. Det dröjde inte länge, så började tåget att åka.Till slut tog Elsie till orda igen.
”Var är dina föräldrar? Är de inte här och vinkar av dig?”
”De är döda”, mumlade han till svar. ”De dog i slaget om Hogwarts.”
”Oj, förlåt! Jag menade inte att…” började Elsie, men Roger avbröt henne.
”Det är lugnt. De… de var dödsätare.” Han sänkte blicken
Elsie kollade oförstående på honom och funderade på hur hon borde reagera. Vilka var dödsätarna egentligen? Roger kollade konstigt på henne ett ögonblick. Sedan gick det upp ett ljus för honom.
”Du är mugglarfödd va?”
Elsie svarade inte, men hennes tystnad var svar nog för Roger. Så han började förklara. Han förklarade allt om Voldemort, Dumbledore, Harry Potter, Dördsätarna och de båda trollkarlskrigen. Elsie var förvånad över att något sådant hade kunnat pågå utan att någon i hennes värld märkte något.
”Så Voldemort ville alltså utrota mugglarfödda?”
”Precis.”
”Att vara mugglarfödd ger alltså inte samma status som att vara renblodig trollkarl?”
Roger förstod med ens vart hon ville komma.
”Ingen kommer att se ner på dig bara för att du är mugglarfödd. Många mugglarfödda har varit mycket framgångsrika. Hermione Granger till exempel.”
”Om det inte hade varit någon skillnad mellan renblodiga och mugglarfödda så hade man inte gjort så stor sak av det. Erkänn, det finns två sorters trollkarlar. De som är födda som du, och de som är födda som jag. Och de som är som du har lite högre status än de som är som jag.”
”Det är inte sant!”
”Du är en usel lögnare, Avery. En usel lögnare.”
Roger såg sårat på Elsie.
”Det är ändå bara de i Slytherin som skulle bry sig. Och hamnar du i Slytherin så är det nog inte värt besväret för mig att lära känna dig."
Elsie såg in i Rogers mörkblå ögon och försökte läsa dem, förstå vad han menade. Till slut gav hon upp.
”Vad är Slytherin?”

Åh, fanci OwO

Ny bevakare.