~Noveller~
Forum > Kreativitet > ~Noveller~
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Buddha
Elev 
|
*Jag hoppas att det inte finns en sån här tråd, om det gör det... Ja, ni vet
 Jag sökte faktiskt.Jag titeln förklarar det mesta, det här är en Novell-tråd, inte en Novelltävling! Jag kommer kopiera in dom som är meds noveller i en spoiler för var och en så kan ALLA läsa den. Kom ihåg: noveller inte fanfics! Novellera (hehe) på! Noveller hittills: Buddha (Jag!) Spoiler: Tryck här för att visa!Sjökon utan vänner Det var en gång en sjöko utan vänner, som aldrig haft vänner, för han var tjock men söt men ingen såg det fina i honom. Men en dag förändrades allt... Han låg på vattenytan och kände lugnet... Ingen som störde, ingen som sa något om hans tjocka kropp. Lugnt... PANG!!! Ahh! Inte igen, tänkte han. han började bli trött på dom där tjuvskyttarna som jagade elefanter och andra saker man inte får döda uppe på ön han brukade flyta vid. Han simmade iväg mot korallrevet där han oftast var och nästan bodde. Då såg han henne, Marie! Han började blygt ta en omväg runt henne för han ville inte prata med henne, inte än. När han fortsatte stirra på henne så gick han in i den sura sjökon Frank. ”Se’re för va!”, sa han. Förlåt, förlåt, mumlade Sjöko. Sjöko var väldigt mobbad och ensam för han kallades just ”Sjöko” eftersom han hittades som en liten unge och blev knappt omhändertagen förutom av den gamla sjökon Augusta som hade givit honom mat men han fick inte plats i hennes hus. Just nu hade han hittat ett litet ställe där han kunde vara ensam. Då hörde han något, något som lät otroligt vackert, gitarrspel lät det som. Han gick ut tittade men såg inget men fortsatte nyfiket följa efter. Där, under en sten satt en tjock sjöko och spelade gitarr. ”Hola amigo”sa den. Kom och sätt dig här så får du prova min guitarra. Okej, sa Sjöko osäkert Han tog gitarren och försökte göra något och då sa den spanska sjökon: No, no, ta ett A-dur! Sjöko försökte men den spanska sjökon tog den och sa: No, du sjunga, jag spela och förresten, jag heter Diego. Sjung det här: ”Cara al sol con la camisa nueva, que tu bordaste en rojo ayer, me hallará la muerte si me lleva y no te vuelvo a ver.” Okej? Mm, sa Sjöko samtidigt som han försökte memorera texten. 1 o 2 o 3 o 4 o kör! ”Cara al sol con la camisa nueva, que tu bordaste en rojo ayer, me hallará la muerte si me lleva y no te vuelvo a ver.” Diego höll på att tappa gitarren av förvåning. Du sjunger som... jag vet inte vad! Öh, tack, sa Sjöko förvånat. Jag har faktiskt aldrig sjungit förut. ”Vaaaaaa, du skulle kunna bli bäst!” ”Okej”, sa Sjöko en smula generat. ”Va inte så tystlåten, ta den här låten”, sa Diego. ”Den heter Oriamendi”. ”Okej”, sa Sjöko 1 o 2 o 3 o 4 o kör! ”Por Dios, por la patria y el Rey Lucharon nuestros padres. Por Dios, por la patria y el Rey Lucharemos nosotros también. Lucharemos todos juntos Todos juntos en unión Defendiendo la bandera De la Santa Tradición”. ”Bra!”, sa Diego och klappade fenorna. ”Vi borde starta ett band”. ”Tycker du verkligen det?” ”Javisst”, sa Diego ”Du sjunger hur bra som helst!” ”Okej, vi gör det, jag har inget för mig” Det var så ”The singing Seacows” skapades. Dom blev kända över hela sjökovärlden, speciellt med deras hit ”Una vaca gran mar” Efter en riktigt bra konsert så satt Sjöko på en högtalare och tänkte på Marie. Han kunde inte glömma henne. Han tänkte på henne hela tiden. "Men, tänkte han, jag är gammal nog att gifta mig". Jag behöver bara ett sätt att fråga utan att gå fram för det vågar jag inte. "Hmm... Ja! Jag har det!" Marie gick omkring i korallrevet och hade tråkigt. Hon grubblade över en sång som hon hade skrivit där texten och melodin inte hängde ihop. Plötsligt hörde hon en brummande och såg en båt som skrev något med bubblorna från motorn. Den skrev: "Marie, vill du gifta dig med mig/Sjöko" Hon blev så överraskad att det kändes som hon skulle svimma. "Ja, ja!", tänkte hon. "Han vill!" Hon simmade så fort hon kunde till ön där han brukade hålla till. När hon väntat några sekunder så såg hon en båt komma runt krönet på ön med Sjöko bakom ratten. "Marie!", skrek han. "Sjöko!" Sjöko hoppade av båten, dök i vattnet och simmade fram till Marie. "Vill du", han nervöst. "Ja, ja, jag vill Sjöko!", sa hon och kramade om honom. Sjöko simmade mot den den uråldriga stenkransen av korall. Han var otroligt nervös. Han såg Marie stå under den. Det lugnade honom. När han kom fram så ställde sig den gamla sjökoprästen framför dom. Han sa: "Tager du, Sjöko Marie till din hustru?" "Ja, det gör jag." Han vände sig till Marie. "Tager du, Marie, Sjöko till din man." "Ja, det gör jag." PANG hördes det och man såg blod i vattnet. Panik utbröt och sjökorna skingrades och kvar låg bara Diego med ett gervärsskott genom ena fenan. Sjöko simmade fram till honom. "Gå utan mig, Amigo", sa han. "Spanska sjökor dör ändå alltid i förtid" "Det är inte sant Diego, och det vet du". "Jag vet, jag vet, men varför inte ha lite kul! Du har gift dig och det här är ändå ingen dödshotande skada, kulan gick igenom fenan, det läker. Hjälp mig upp nu. Och det, är sagan om Sjöko. Diego blev bra och kunde spela gitarr igen, Marie gick med i bandet för det visade sig att hon sjöng lika bra som Sjöko. Marie och Sjöko fick tre barn som alla sjöng lika bra som sina föräldrar. Det var länge sen jag skrev den, den är lite udda. Spoiler: Tryck här för att visa!Sagan om de tre små grisarna och den magiska elvispen eller Sagan om hur Darth Vader tog över världen ”OOOOOOIIHHHH!!!”, skrek Gris Ett, vi kan kalla honom Ett. ”Nåt bet mej!!!” ”Vaddå da”, sa Gris Två misstroget och gick fram till Ett. Gris Två kan vi kalla Två. ”Nåt, ja vet inte”, svarade Ett. ”Vem är det som skriker?”, sa Gris Tre som just hade kommit dit. Vi kan kalla honom Tre. ”Är det du Ett?” ”Ja”, svarade Ett. ”Vad hände då?”, sa Tre. Ett förklarade. ”Men vad var det da?”, sa Tre ”Vi ska just kolla” * ”De Tre Grisarna” hade vandrat ut i träsket för att fylla på sitt förråd av svarta diamanter, inte riktiga alltså. Svarta diamanter är en sorts svamp som har en hatt som ser ut som en svart diamant och foten är stengrå. Strumpan är mörkblå. Ett hade alltså böjt sig ner för att plocka en av dom värdefulla svamparna när hans fot sjönk ner i leran och något bet honom. * Grisarna böjde sig ner och tog bort leran och tog upp vad det nu var som hade bitit Ett. ”Vad är det för nåt”, sa Ett. ”Jag vet inte”, sa Två. Tre drog efter andan och sa: ”Det är en…!?” Innan Tre hade hunnit säga vad han ville så sa det PANG!!! och det blev svart. * När Tre vaknade gnuggade han sig i ögonen och skrek: ”Elvisp, det är en elvisp!” ”Vad snackar du om”, sa Ett som också vaknat. ”Han sa att det är en elvisp som bet Ett!”, sa Två. ”Kolla!” Alla tre grisarna böjde sig ner över föremålet i leran. Det var en helt vanlig elvisp, det enda märkliga var att den gav ifrån sig en lukt av starkt kaffe. ”Mmm, den lukten gillar jag”, sa Två med ett fridfullt uttryck i ansiktet. ”Det väcker många minnen”. ”Nån som vill höra om första gången jag smakade svart kaffe?” ”Nej!”, sa Ett och Tre i kör medan dom stirrade på elvispen. Nu märkte dom att den var skarpt röd men själva vispen var grön. ”Vad är den till för?”, sa Ett. ”Varför ger den ifrån sig höga ljud så att man bli medvetslös?”, sa Tre ”Alla dessa frågor”, tänkte Två ”Vi kan väl börja med att trycka på vispknappen” Och det var just det han gjorde, och plötsligt blev allting suddigt runt Två och han tänkte ”Ånej, vad händer nu, vi skulle bara plocka lite svarta diamanter” och då blev allting skarpt igen och en stor korg med svarta diamanter ploppade fram bredvid Två ”Den är magisk”, utbrast Två. ”Va!?”, sa Ett och Tre på en och samma gång. ”Titta”, sa Två och pekade på korgen med svarta diamanter. ”Oooh”, sa Ett dumt och kollade på korgen. ”Var kom den ifrån?” ”Jag sa ju det, från elvispen, den är magisk!” ”Får jag prova”, sa Ett. ”Visst”, sa Två. Ett gjorde samma sak och snart dök de upp en stor monstertruck med ett högt plopp bredvid Ett. ”Wow!”, sa Ett. ”Jag kan inte tro att det funkade” Till deras frågande blickar sa han bara: ”Den kan ju ta oss ut ur träsket” De såg att han ljög eftersom han rodnade och Tre misstänkte att han hade ett hemligt bilintresse. Alla tre grisar satte sig i monstertrucken och Ett körde därifrån. * Samtidigt på andra sidan jorden så sjöng nån förfärligt dåligt. Den personen hette Darth Vader och han var med i melodifestivalen. Han hade varit med ett tag och det var ren tur att han klarade sig, men den här gången gick den inte lika bra. När han fick reda på att han kommit femma så sprang han till en tandlös tandläkare och grät. Den förvånade tandläkaren sa att han kunde bygga en dödsstjärna, då kanske han blir glad. Det tyckte Darth Vader var en bra idé. Först mördade han en myra för att släppa ut lite av sin vrede. Sen började han bygga en dödsstjärna under en stor vattenpöl. * Grisarna började experimentera med elvispen. Först gick det dåligt, Två fick en blå näsa och Etts svans blev gul. Men sen gick det bättre, Tre fick Ett att flyga, Två utförde några fantastiska trolleritrick (Med riktig magi!), och Ett gjorde en stor bana åt sin monstertruck. Dom fick användning för dom svarta diamanterna också, med dom gjorde dom bland annat: Huset starkare (Ifall vargen skulle komma tillbaka!), god mat eftersom det är en utmärkt matsvamp, en egen svampplantage och det allra viktigaste: Mat åt deras hund, Fyra. En helt vanlig dag ungefär en vecka efter att dom hittat elvispen sa Ett plötsligt: ”Ånej!” ”Vad är det”, frågade Två ”Darth Vader har förlorat i melodifestivalen, kommer ni inte ihåg vad som hände då?” ”Ånej!”, sa både Två och Tre. Förra gången Darth Vader förlorade melodifestivalen så hade han löpt amok i staden, han hade rivit ner butikshyllor, rånat banker och förstört lekplatser innan han greps av polis. Han fick betala höga böter. ”Jag undrar vad han ska göra nu”, sa Två. ”Han kommer säkert att bygga en dödsstjärna som tar över världen”, sa Tre skämtsamt. Alla tre grisarna skrattade. * Men dom hade rätt, Darth Vader höll på att bygga en dödsstjärna, och det gick enligt tidsschemat också. Han var mycket nöjd med sig själv, han hade hyrt in några arbetare för att bygga dödsstjärnan. Fast dom trodde att dom byggde... Han visste faktiskt inte vad dom trodde att dom byggde, och han brydde sig inte, så länge dom byggde så var han nöjd. Den stora vattenpölen han byggde den under var en sjö, Darth Vader hade missbedömt avståndet och trott att det var en vattenpöl. * ”Jag tror vi måste leta efter honom”, sa Tre ”Vem”, sa Två ”Darth Vader” ”Varför skulle vi det?”, frågade Ett ”Jo, därför att jag tror att han håller på med nåt, men jag vet inte vad” ”Han har faktiskt rätt, vi har ju elvispen, med den skulle vi kunna göra stora grejer”, sa Två ”Vi har ju inget annat för oss”, sa Ett, ”Så varför inte?” Grisarna tog sitt nya, magiska jetplan ur deras ny,a magiska hangar och flög över deras nya, magiska pool och deras nya, magiska megastora tomt. När dom åkt förbi svampplantagen (Som det gick jättebra för) såg dom bara skog i några minuter, sen såg dom den stora staden. Grisarna landade på flygplatsen. Precis när dom gick ut såg dom en stor, grå boll som höjde sig över allt annat och skapade en stor mörk, ogästvänlig skugga. ”Du hade visst rätt”, sa Tre nervöst Dödsstjärnan höjde sig hotfullt över grisarna... PANG!!! Fortsättning följer... Också udda^^ En till: Spoiler: Tryck här för att visa!Natten då berget av zombies fördunklade skyn Den här spökhistorien började som ingen annan... I en mataffär. ”Mamma, kan inte jag få kakor till ikväll?” ”Nej gubben, du har redan fått läsk” ”Det här kommer ändå bli den bästa Halloween:en någonsin!”, svarade jag glatt. Inget kunde sänka min glädje idag, det skulle ju bli så kul ikväll. Mamma hade låtit mig bjuda hem mina bästa kompisar, Lisa och Edmund. Själv heter jag Håkan. Vi skulle gå Bus eller Godis, sen skulle vi sova hemma hos mig. Just nu var jag med min mamma i mataffären. Jag hatar att handla, men mamma hotade med att ställa in våran lilla fest så jag följde med. ”Det är väl lika bra att göra det, så jag kan vara säker på att Lisa och Edmund fortfarande kan komma”, hade jag tänkt. Vi handlade läsk, tårta för jag fyllde år, glass och Halloweengodis. När vi kom hem skällde Poker glatt. Han var våran Borzoi, en väldigt stor hundras. Han fick heta Poker för att det första han gjorde när han kom till vårat hus var att förstöra en kortlek och sen förvåna oss genom att spotta ut fyra äss ur munnen. Efter att jag hjälpt mamma med att plocka ut matkassen så satte jag mig vid min MacBook och började vänta på att mina kompisar skulle komma. Jag såg att Edmund var online så jag började chatta med honom. Håkan: Det ska bli kul ikväll, eller hur? Edmund: Ja, jag hoppas att du har köpt mycket läsk och sånt  Håkan: Ja, den kan du hoppa upp och sätta dig på! Edmund: Ses snart då, hejdå! Håkan: Hejdå! Jag väntade otåligt på att dom skulle komma. Jag åt mellis, satt vid datorn, spelade sällskapsspel med mamma (Pappa var på affärsresa), gick ut med Poker och äntligen var klockan 6. Edmund kom först. ”Grattis!”, sa han när jag öppnade dörren. Han gav mig sin present och vi satte oss och kollade på TV. Fem minuter senare kom Lisa. ”Förlåt att jag är sen”, sa hon. ”Nån hade krockat där borta”, sa hon och pekade mot motorvägen. Vi hörde ett svagt ljud från polis och ambulanssirener. Både Edmund och Lisa var utklädda, Lisa till nån läskig sak och Edmund till vampyr. ”Jag ska bara gå och byta om till zombie”, sa jag och sprang mot mitt rum. Jag bytte om och kollade mig i spegeln. Tillbaka stirrade en zombie med ett sår i huvudet. ”Läskigt”, tänkte jag. Jag gick ner till Lisa och Edmund och vi gick iväg för att göra Bus eller Godis. Vi började med huset bredvid vårat, där bodde en snäll gammal tant. När vi knackade på öppnade hon genast och sa högt: ”Oj, vad är det för monster som knackar på!” Hon blinkade till oss och gick för att hämta godis i vardagsrummet. Vi skymtade skuggor bakom gardinen och plötsligt såg vi att skuggan högg med något mot en annan skugga. Vi kollade på varandra. ”Konstigt”, tänkte jag. När tanten kom tillbaka så var hon mer bister, hon nästan slängde godiset på oss och precis när hon smällde igen dörren skymtade jag en blodfläck på hennes förkläde. ”Det där var läskigt”, sa Lisa tyst. Hon såg uppskrämd ut. ”Vi behöver inte knacka på så många hus, man får bara ont i magen av allt godis.” Jag höll med, det där som hände i huset hade skrämt upp oss. Vi gick till några hus till, men sen gick vi hem till mig igen. Vi satte på en film och kollade ett tag. Mamma sa att hon var trött. Hon gick upp. Jag hade inte riktigt lyssnat och hörde bara dörren smälla igen. I samma ögonblick hörde vi hasande ljud utanför, ett läskigt ”bouhööoohh” och knackningar på dörren. ”Oj”, tänkte jag, ”Det är nån som gör sig mycket besvär för att få godis.” Jag gick fram till dörren och öppnade. Framför mig stod en zombie med ett fasansfullt mörkgrönt ansikte och en blodig, slö kniv i handen. Först blev jag rädd, sen sa jag: ”Snygg dräkt hörru.” Han högg med kniven mot mitt ansikte och då blev jag verkligen riktigt rädd. Jag smällde igen dörren och sprang mot trappan och sa ”Spring!” Lisa och Edmund började skratta. Det finns inget här sa dom, men sen såg dom zombien och kniven och sprang mot trappan. Alla tre gömde sig under trappan. ”Hoppas han går snart”, sa Lisa. ”Annars ringer jag polisen!” ”Vi behöver inte oroa oss iallafall, jag låste...” Jag blev vit i ansiktet. ”Jag glömde att låsa dörren!” ”Ånej!”, flämtade Lisa. Då hörde vi knarrandet från dörren som öppnades sedan hörde vi hasande, långsamma steg. Stegen kom mot oss. Som på given signal sprang vi mot dörren och ut i skogen bredvid min tomt. Vi satte oss ner vid ett träd. ”Vad tusan vad det där?!”, frågade Edmund. ”Jag vet inte och jag vill helst inte veta”, sa jag. Då hörde vi det, hasande steg, enstaka ”Båuohooöh...” Sen såg vi minst femtio zombier som liknade den i vårat hus, komma mot skogen. ”Titta!”, pep Lisa och kröp ihop. ”Jag ser”, sa jag. En zombie kom fram bakom trädet framför oss och då skrek Edmund: ”Spring!” Och det gjorde vi. Vi sprang för våra liv allt längre in i skogen. När vi kom fram till en bäck som jag aldrig hade sett förut stannade vi. ”Vad händer?”, sa jag skrämt. ”Jag vet inte men vi måste ringa polisen”, sa Edmund och tog fram mobilen. ”Konstigt”, sa han. ”Vadå?!, sa jag. ”Den uppför sig konstigt” I samma sekund som Edmund sa det så fattade mobilen eld och en zombie steg upp ur bäcken. Allt hände väldigt fort, Edmund tappade mobilen, zombien steg upp och grep tag i Lisa, Edmund sparkade den och jag puttade ner den i bäcken. Sen sprang vi åt motsatt håll. Vi såg zombier överallt mellan träden och jag sprang, sprang som jag aldrig gjort förut men dom var så många, deras antal ökade tills ett berg av zombies fördunklade skyn... ”Aaaahhh!” ”Vad är det Håkan?”, sa Edmund. ”Inget, jag somnade bara...” Ännu en: Spoiler: Tryck här för att visa! Olle och dyngan som rann ner genom taket ”Näe, nu får’e allt vara nog! Vi äter faktiskt här!” ”Vad är det Farfar?” ”Dyngan rinner ner genom taket på vårat bord! Upp, och hoppa nu Olle, och hjälp till!” ”Jaa, Farfar”, sa Olle. Han tog en skyffel och började skyffla bort dyngan från matbordet. ”Vad är det som har hänt?”, sa Olle sömnigt. ”Klockan är ju bara sju, och varför är det dynga på bordet?” ”Inte vet jag, men dom som gjort hålet i vårt tak ska allt få med mig och göra!”, svarade Farfar. ”Men Farfar, vårat tak är ju deras golv, dom lagar det säkert snart, det måste ju vara farligt för dom att gå där...” En vecka senare... ”Nu är det krig!” ”Men snälla Farfar, du är ju bara en liten ynka vätte på två hundra år, då kan knappt störa dom”, sa Olle ”Vet du vad, jag ska bara skyffla bort den sista dyngan sen letar jag upp en bit som passar i taket”. ”Okej då, hur långt måste du gå, och vad måste du ha med dig?” ”Jag ska nog inte åka så långt...” Men där hade Olle fel, väldigt, väldigt fel... När Olle bestämt sig för att leta efter en bit som skulle passa i hålet blev det en väldig uppståndelse. Vättarna på den här bondgården gick inte ut alls, förutom om dom skulle hämta gröten eller säga hej till några nyfödda griskultingar. För grisar är heliga enligt vättar. Men nu när Olle skulle resa så blev alla glada. Dom gav honom mat, nya kläder och lät honom använda minizeppelinaren för att resa med. Fast kläderna var inte nya för Olle, det var bara samma vanliga grå luva, grå tröja och ett par grå byxor. Vättarna gillar inte skor, dom går alltid barfota. Olle var en vanlig vätte, alltså kort, mullig, har grå ögon och med en liten potatisnäsa i ansiktet. Det blev inget långt avsked, Olle ville verkligen komma iväg. Hans första anhalt var Irland... Det blev en lååång resa men Olle tyckte att det var kul att kolla på det vackra landskapet långt, långt ner. Efter en evighet i zeppelinaren så såg Olle dom grönskande fälten i Irland. Han såg också ett enormt slott med en svart och röd flagga längst upp på toppen. Han landade utanför slottet för att fråga om dom hade en bit av golv som passade hans tak. När han ringde på hörde han en avlägset ”pliiing, plooooong” och en irriterad vätteröst som sa ”Ännu fler besökare, herregud...”. Till sist hörde han dörren öppnas och ut steg en extremt kort vätte klädd i kilt och med en säckpipa som såg för stor ut för honom runt axeln. ”Eh, hej...”, frågade Olle tveksamt. Han ville inte vara påträngande, speciellt inte med den här vätten, som verkade så sur och irriterad. ”Vad vill du”, frågade vätten bryskt, nästan ovänligt. ”Jag bara undrade om ni hade en golvbit som passar mitt tak”, svarade Olle. Vätten blev vit i ansiktet, sen röd av ilska. En tjänare gick fram och sa: ”Vad är det, Greve Cinnabar?” ”Han frågade om...” Greven verkade ha svårt att prata. ”Om... en bit golv”, sa han till slut med ilska i rösten. Olle kände på sig att han inte skulle vara där så han bara: ”Tack ändå...” och började gå mot zeppelinaren. Då hörde han Grevens röst bakom sig: ”Vet du vad detta betyder pojk? Att jag kommer att jaga dig så länge du lever.” Då började Olle springa mot zeppelinaren. Men Cinnabar skrattade bara och sa: ”Vi kommer ikapp dig, och det svär jag på...” Olle kände sig illa till mods när han åkte iväg för full fart i zeppelinaren. ”Jag vet nog vart jag ska gå nu, till morbror John” tänkte Olle ”Men var bor han nu igen... Just det, Paris!” Resan till Paris var lång, längre än när Olle flög från England till Irland. Men Olle sov nästan hela vägen eftersom han inte hade gjort det när han flög från England. När Olle vaknade så var det snart solnedgång och Olle betraktade solen ett tag, men sen föll han ner i drömmarnas värld. När han vaknade insåg han, efter ett tag, att han höll på att krascha in i Eiffeltornet. För sent kom han på att han behövde svänga eftersom han var så sömnig, så han kraschade rakt in i toppen på tornet. För en människa skulle den här kraschen inte var så stor, bara en stöt. Och det såg bara ut som en fågel hade flugit in i tornet för människorna, eftersom zeppelinaren hade fågelvingar så att den skulle se ut som en fågel. Men för Olle var kraschen mycket mer än så. Han kände en stöt, sen fann han sig själv flyga fram genom luften, betraktade dom vackra, sista solstrålarna slicka jordens yta, och sen träffade han väggen. När Olle vaknade var det becksvart. Han tittade sig omkring men såg ingenting. Han försökte orientera sig, men då snubblade han på någonting, en bortglömd läskflaska eller några mynt kanske och slog i sidan. Han skrek nästan till av smärta när han träffade golvet. ”Det måste varit där jag träffade väggen”, tänkte han. Det var verkligen mörkt ute, på ett dimmigt vis, som botten på en djup sjö på kvällen. Han skymtade några avlägsna ljus långt ner. När han försökte komma på vart ljusen kom ifrån, hörde han det: tassande steg, lågmälda, viskande röster inte långt ifrån honom. Han fick genast panik. ”Kan det vara Parisvättarna jag har hört talas om?”, tänkte han. Han visste inte, men han behövde komma därifrån, till morbror John. Snabbt. Det enda sättet att ta sig ner som han kom på var att använda fallskärmen han råkat få med sig från zeppelinaren. Han tänkte på det en stund och när dom tassande ljuden kom närmare bestämde han sig. Han tog snabbt på sig fallskärmen och slängde sig ut från den lilla avsatsen han stod på. Olle flög. Men inte länge. När han närmade sig marken så tänkte han: ”Hur var det man gjorde nu igen...?” men han lyckades dra ut den lilla tygremsan som höll inne fallskärmen. Men hans fallskärm fastnade i en lyktstolpe. Så han hängde där, och hörde att Parisvättarna inte var långt ifrån honom. Så han hade inget annat val än att kravla sig ur selen som höll fast honom. Det var ett kort fall men Olle tog det hårt. Hans sida gjorde ondare än någonsin. Men han sprang. Han hörde dom andra vättarna skrika efter honom: ”Kom hit nu, lantisvätte!” ”Vi ska allt ta dig!” ”Fortsätt springa!” Och det gjorde Olle, han sprang som han aldrig hade sprungit förut men dom andra vättarna var för snabba och för smidiga, så dom fångade honom till slut. ”Det blir nog inget besök hos morbror John nu då!”, sa en vätte. Alla utom Olle skrattade. Dom hade på nåt sätt lyssnat på vad han hade sagt högt för sig själv, alltså: ”Jag kanske ska åka och besöka morbror John.” ”Säg till Cinnabar att räkan är i nätet, jag upprepar: räkan är i nätet”, sa en av vättarna till en annan, och han sprang iväg. ”Jobbar dom för Cinnabar?”, tänkte Olle. ”Han skojade verkligen inte när han sa att han skulle jaga mig så länge jag levde.” Olle kände sig illa till mods. Hur skulle han ta sig ut ur det här? Han visste inte, men nåt måste han komma på. Parisvättarna tog med sig Olle mot Eiffeltornet, och han visste vad som väntade: Han skulle få möta Rolf. Rolf var Parisvättarnas härskare eller vad man nu ska kalla det. Han var nästan lika stor som en bebis på ett år vilket gör honom till det största och längsta vätten någonsin. Olle visste att han måste ta sig ur det här, annars skulle han aldrig få se dagens ljus igen. Då såg han sin morbror gå obesvärat på gatan, mitt i natten. Han nickade lätt, nästan inte alls mot ett garage i närheten. Olle uppfattade det och kollade mot garaget. Där såg han änden av sin zeppelinare sticka ut. Han nickade tacksamt. Men nu måste han komma på ett sätt att distrahera sina vakter, och sen smita. Han såg att dom snart skulle gå förbi en väldigt liten sjö, och en båt hängde lägligt uppe på en krok, precis vid sjön. Han såg sin chans och sparkade till knuten som båten hängde i och den föll ner framför hans vakter. Då sprang han allt vad han kunde mot garaget. Där såg han att John väntade på honom vid hans zeppelinare och sa genast: ”Tack snälla, jag hade aldrig klarat mig om det inte vore för dig.” ”Ingen orsak, men skynda dig nu, dom kommer snart!”, svarade John. När Olle hade satt sig tillrätta i zeppelinaren sa han: ”Men du då?” John svarade bara genom att nicka mot bakdörren och sen putta iväg zeppelinaren. ”HEJDÅ!”, skrek han efter Olle. Han blickade ut mot det skogiga landskapet nedanför honom och skrek: ”Nu kommer jag Farfar!” Han hade inte hittat nån bit än, men det skulle han säkert göra på vägen hem. Han var glad även fast han inte hade hittat nån golvbit. Det hade varit ett kul äventyr som han sent skulle glömma. Han bestämde sig för att smyga på ett av människornas gigantiska flygplan som dom kallade det. Det skulle gå fortare och zeppelinaren hade autopilot så den fick åka hem själv. Han åkte till Charles de Gaulle flygplatsen utanför Paris och där släppte han iväg zeppelinaren. ”Ses snart kompis, du var kul att resa med dig!”, skrek han efter den. Sen smög han förbi en ouppmärksam flygvärdinna in i ett plan till England. Efter ungefär två tredjedelar av resan märkte Olle ett konstigt surrande ljud. Efter ett tag började det irritera honom och han smög sig försiktigt förbi människorna i sätena för att ta reda på vad det var som gjorde ljudet. När han kom fram till den lilla dörren som vette mot vingen så såg han ett litet Spitfire-stridsplan med Cinnabar i det. Det surrande ljudet kom från propellerna. ”Vi måste få ett slut på det här nu”, tänkte Olle och öppnade dörren lite och klämde sig igenom. Han ramlade nästan av på grund av vinden som slet i planet. Det såg ut att bli åskväder. Utan att tänka slängde sig Olle upp på Spitfire-planet. Det krängde till men sen fortsatte den sin stadiga kurs. Då märkte Olle en stor, tjock pytonorm i planet. Cinnabar hade säkert lagt det där bara för att skrämma honom. Då tog Cinnabar tag i kulsprutan som satt fast i planet och försökte träffa Olle. Istället träffade han en av sitt plans propellrar. Planet började sjunka. Det sista Olle kom ihåg var den lustiga känslan i magen när han föll. Olle fann sig ligga på en höstack på sin egen gård. Han kollade sig omkring och såg att Cinnabar låg i en annan höstack i närheten. ”Nu ska jag avsluta det här”, tänkte Olle och gick beslutsamt fram mot Cinnabar. Precis när han kom fram till Cinnabar så flög han upp i luften, ut genom dörren och sen såg Olle inte mer av honom. Istället klev Farfar fram bakom höstacken med alla andra vättar bakom sig. ”Fiffig fälla va, tur att jag installerade den gamla katapulten på rätt höstack!”, sa han glatt. ”Jag antar det”, sa Olle medan han kollade efter Cinnabar. ”Han kommer du aldrig se igen” ”Varför inte?” ”Därför att han flög till månen förstås!” ”Men, men”, stammade Olle. ”Hur kan det vara så?” ”Oroa dig inte över det, ska vi kolla hans packning istället?” Då märkte Olle en väska som hade flugit av Cinnabar halvvägs ut genom ladan. Han gick fram till den och kikade inuti. Och där låg det som han letat efter: En bit golv av samma sort som deras som passade perfekt i hålet. ”Titta!”, utbrast Olle. ”Ja, det var väl bra”, sa Farfar ”Nu kan vi laga hålet” ”Jaa, det gör vi!”, sa Olle och gick fram till stället där hålet var. Biten passade perfekt. Olle var glad. Detta var ett äventyr att minnas. Men uppe på månen viskade en vätte känd som Cinnabar, med det sista syret han hade: ”Jag kommer ta dig, Olle... Jag kommer att ta dig. Kanske inte idag eller nästa dag, eller dagen efter den, men jag ska ta dig...” Sen var syret slut. En rysning löpte längs med Olles ryggrad... Slut... Kanske... ❧ En till! Spoiler: Tryck här för att visa! Sagan om katten som räddade Hogwarts (Harry Potter) Det var en vanlig dag för Lexus, han tog sin vanliga morgonrunda. Ingenting hade hänt på länge så han var uttråkad. Det enda var att när han var i närheten av en av de nya eleverna (som inte längre var så nya eftersom de gick andra året nu) fick han en pirrande känsla i magen och ville spinna men lät bli när det kom några elever. Det var konstigt tyckte han för han hade bara känt så där en gång förut och det var när en pojke som blev en ond, ond trollkarl gick förbi för femtio år sen. Man kanske tror att katten Lexus är gammal men det är han inte. Han är en superkatt som kommer från Titan, Saturnus måne och där brukar man leva i tusen år! Men i alla fall, Lexus är en superkatt av rasen perser som kommer från Titan, är rökgrå, har orange ögon och skyddar Hogwarts från faror som ingen märker. Han undviker elever för han gillar inte uppmärksamhet men ibland får de en skymt av honom runt ett hörn men bryr sig inte för det finns mycket konstigheter på Hogwarts. Som sagt så gick han sin vanliga morgonrunda och han märkte att många var oroliga, men visste inte vad det var. Han hatade när han inte visste om något som kunde skada eleverna, det var hans uppgift! Men han kunde inte komma på var det var så han gick till sina goda vänner husalferna. -Mjaoow, sa han när han kom in. Dom började genast göra i ordning kattmat och vatten åt honom. De sa att en av deras vänner nyss hade blivit förstenad nä han stod vid sjön. Hans gravsten står där ute, gå och titta, sa de. Mycket sorgligt tänkte han. När han såg gravstenen gav han upp ett väsande och sprang där ifrån för att det var hans bästa alfvän som låg begravd där. Han sprang till sitt lilla osynliga krypin brevid tjocka damen och lade sig för att sova men somnade inte på större delen av natten. Jag ska döda, sarga SSSSSsssss Lexus hoppade och sprang, sprang och sprang, han vet inte hur länge han sprang men han måste komma bort från den där rösten och väsandet, det kalla, kalla väsandet… Rösten hade skrämt upp honom ordentligt, även med hans superkrafter. Han stannade vid en folkmassa och upptäckte med fasa vad som var där, en elev och ett spöke, båda förstenade. -Mriuoool, skrek han och några vände sig om men såg honom inte. Vad kan ha gjort det här tänkte han, något med livsfarliga ögon… Han skulle beskydda eleverna, han hade misslyckats! Han visste vad han skulle göra. Han måste ta sig in där den där saken finns men han vet inte hur. Hmm, tänkte han, hur ska jag ta mig in där den finns. Jag måste ta reda på hur den tar sig runt för att hitta ensamma offer… Jag vet!!! Det måste vara rören! När han var på väg för att sova hörde han något, människoröster som sa: Vi går ikväll Harry, vi måste döda basilisken! Ja, det måste vara en basilisk som förstenar alla! Lexus följde efter dem och när de kom till Tjocka damen så stannade de och sa: -Dragonmistel! Och gick in. Lexus väntade… När det kom ut så följde han efter. De pratade lågmält under färden och han uppsnappade saker som -Undrar vad Professor Lockman gör nu. De gick till en trasig flicktoalett och vid handfatet pratade den ena pojken ett konstigt språk som han inte förstod Då öppnades hela handfatet till ett hål och de gick ner. I grottan där nere fanns massor med benrester och enorma skinn från basilisken som den hade ömsat. Lexus följde efter Harry och Ron och de kom till en dörr med ormar på och Harry pratade det där språket som han inte kände igen och då öppnades dörren. Innanför möttes de av en enorm kammare. -Hemligheternas kammare, sa Harry och där är Ginny! Lexus visste inte vem Ginny var men han såg en flicka ligga på golvet där framme och antog att det var Ginny. -Ginny skrek Harry och sprang fram till henne. Hon sa inget. Plötsligt kom någonting som liknade ett spöke fram i luften och började prata med Harry och Ron. Han sa att han hette Lord Voldemort och sen försvann han. Det fanns en enorm staty på väggen längst bak i kammaren och munnen på den öppnades och då såg Lexus med fasa basilisken komma ut. Han hade hört legenden om dem, att de kunde döda sitt offer med en blick, och att den hade dödligt giftiga tänder. Harry och Ron flydde in i en tunnel till höger. Basilisken hade inte märkt Lexus och följde efter. Lexus följde också med. Plötsligt svepte en fenixfågel ner från ingenstans och flög mot Harry och Ron. Den släppte ner en hatt och ur hatten kom det ett svärd, Griffindors svärd, Lexus kände det bara på sig. Harry tog svärdet och högg mot basilisken och den började backa ut ur tunneln. När den var ute pickade fenixfågeln den i ögonen så att en blev blind. Så, nu är den inte lika farlig, tänkte Lexus nu måste jag hjälpa till! Han kilade bakom basilisken (glöm nu inte att han har superkrafter!) och sprutade eld på den och den vrålade av smärta. Han sprang upp på ryggen och åkte kana ner för basiliskens rygg samtidigt som han rev den med sina starka klor. Den började vrida och slingra sig i av smärta när Lexus var nere på golvet. Harry lyckades nu spetsa den i gommen och den var död. Då kom Voldemort fram och då tog Harry fram en bok ur fickan och ryckte av en av basiliskens tänder och genomborrade den med den och Voldermort försvann med ett skrik. Då började Ginny röra på sig och Harry, Ron och Ginny gick där ifrån. Lexus var väldigt uppskakad och hade använt mycket av sina krafter så han gick med en kraftansträngning upp och la sig. Lexus hörde aldrig rösten igen men sagan om Katten som räddade Hogwarts är inte slut! Nästa dag skulle han undersöka grottan, imorgon, sa han till sig själv när han somnade. Nästa dag var han utvilad och klar för att undersöka grottan. Det kluriga var att ta sig in, han kunde ju inte det där språket men han hade tur, för någon hade haft en duell där för hela handfatet var bortsprängt så han gick ner. Han gick förbi benresterna och det ömsade skinnet utan att ens kasta en blick på dem för han gick målmedvetet fram. När han kom in till kammaren satte han sig och tittade runt. Han såg inget annat än några väggar tills han kom till statyn och då gav han upp ett skrik och sprang där ifrån för han förstod att skolan hotades av en betydligt större fara än en basilisk. Han hade läst legenden, om en basilisk kommer ut ur en sån där staty, en Bisonrancor då kommer allt där ifrån och fem mil bort att utplånas. I böcker skrivna av dom som bodde lite längre bort än fem mil har berättat att det hände på riktigt, och att kropparna aldrig hittats, bara tomma städer. Det fanns katakomber under Hogwarts, det är där den måste materialiseras, så stor som den är! Lexus började få panik nu, han hade aldrig mött något så stort som en Bisonrancor! Han måste möta den, nu! Han hade varit i katakomberna en gång och det fanns massor med skallar från riktiga människor där och det luktade unket på något sätt men han kunde inte sätta tassen på vad det var. Han sprang till en staty som hette Dougal den dumdristige och jamade. -Mjaoow! Statyn flyttade på sig och han sprang in. Han sprang, sprang och sprang och till slut kom han fram. Han började se skallar och skyndade på. När han kom in i katakomberna möttes han en hemsk syn. Det var en enorm varelse som tornade upp sig långt ovanför honom men ögonen var stängda. Bra, tänkte han nu gör jag slut på det här, fort! Men då öppnade sig ögonen och en hemsk lukt slog mot honom. Ögonen var det värsta han någonsin sett, utdragen pupill som en get och som Djävulen. En hemsk tanke slog honom, tänk om det här var Djävulen. Men han rättade sig själv, Djävulen finns inte, det här är en magisk värld men Djävulen finns inte. Längre en så han inte tänka för Bisonrancorn gick till attack. Han slog ett fruktansvärt slag mot Lexus men han hoppade undan. Nu gick Lexus också attack och sprutade eld, rev den och skapade till och med blixtar mot den men den försvagades inte, men det gjorde Lexus. Han var trött nu, men han måste vinna så han kämpade på men odjuret fortsatte också men började nu också försvagas och attackerna började bli långsammare och då passade Lexus på att slå till, han sprutade eld, hoppade upp i luften hängde kvar där samtidigt som han blixtrade med tassarna, sen flög han upp till odjurets huvud och skickade laserstrålar från ögonen in i huvudet på den och då föll den död ner. Lexus var så darrig att han nästan svimmade men höll sig uppe. Striden hade så klart hörts ända upp till slottet så nu svämmade det ner elever och lärare och alla förstod var Lexus åstadkommit och det började applådera och då blev det svart för ögonen på Lexus… Han vaknade i en av sängarna på sjukhusflygeln i slottet och när han öppnade ögonen började en folksamling applådera igen. De sa att han skulle få ett nytt rum och vad han ville. Han började spinna. Alla kom fram och klappade honom och han fortsatte spinna. När han blev bra igen fick han ett nytt rum och god mat från husalferna. Han var ofta vid sin avlidne alfvän men det här blev de bästa åren i hans långa liv. Lexus blev väldigt gammal, fick många barn och en lärling som han lärde allt han visste om att skydda Hogwarts. När han dog sörjde många men hans lärling fortsatte att skydda Hogwarts. Han var mycket älskad av alla i Trollkarlsvärlden. Detta var sagan om katten som räddade Hogwarts! 30 nov, 2011 15:41 |
Forum > Kreativitet > ~Noveller~
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen