I'm just a half without you [SV]

Titel: I'm just a half without you.
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction, oneshot
Antal kapitel hittils: 2
Färdigskriven: Kanske
Rating: G
Beskrivning: Fred's synvinkel när han dog, när han insåg att han lämnat sin andra halva som överlevande i kriget.

[Fred's POV]l
Vad gör man när man insett att man dött? Att man har dött utan att få säga farväl? Vad gör man när man vet att sin andra halva är kvar, ihopbruten av sorg? Hur ska man känna sig när man vet att man lämnat de man älskar mest? Hur kan man gå vidare från det här stadiet? Vad gör man när sin tvilling är kvar, som överlevande, medan man själv dog i kriget? Mitt namn är Fred, och jag dog i kriget på Hogwarts. Jag lämnade min andra halva efter mig. Jag lämnade George.

Jag och Percy duellerade mot två män i huvor, plötsligt kom Harry, Ron och Hermione från ingenstans för att hjälpa oss. Flera besvärjelser missade mig med några få millimeter, men jag han flytta på mig i tid. Den ene Dödsätarens huva föll ner, och man såg ett ansikte med hög panna och strimmigt hår.
”Hej, där ministern!” vrålade Percy plötsligt, innan jag insåg att det faktiskt var Pius Korpulens. Percy skickade skickligt iväg en förtrollning som träffade ministern, och gjorde att han tappade trollstaven. ”Har jag nämt att jag tänker säga upp mig?” Jag blev så chockad att jag nästan tappade koncentrationen.
”Du skämtar, Perce!” utropade jag medan jag fällde Dödsätaren med tre seperata lamslagningsbesvärjelser. Jag såg glatt och förtjust på min bror. ”Du skämtar faktiskt Perce, jag tror inte jag har hört dig skämta sedan du var...” Luften exploderade. Under den tillfälliga stunden vi verkade ha stånd mot faran, slets världen sönder. Jag gömde ansiktet i armarna medan jag kände hur jag slungades upp i luften av explosionen. Jag såg genom dammet hur Harry, jag såg det på det svarta håret, också flög genom luften, och de tre andra gled via golvet. I det ögonblicket visste jag att jag fått den värsta smällen.
'Jag misslyckades, George. Jag svek dig.' var min sista tanke innan smärtan slet igenom min kropp och jag tog mitt sista andetag, med skuggan av mitt sista skratt fortfarande inristat i ansiktet.


Plötsligt kände jag inget, jag var som rök. Jag var i ett slags vitt rum, ju längre tid jag såg, desto mer fanns det att se. Flera människor runt mig och närmast mig stod en man med ryggen mot mig. Axlarna hängde och han hade brunt gråsprängt hår. Jagsåg ett ärr som löpte ner för mannens kind.
”Remus..?” frågade jag med tvekande röst. Mannen vände sig om.
”Fred?” flämtade Remus. Han lade en hand på min axel, vilket gjorde att jag inte längre kände mig som rök. Han såg på mig med sorgsna bruna ögon. ”Du är för ung för att dö...” mumlade han. Det verkade som om alla i detta 'rum' dog i kriget, jag undrade hur det gick, hade det tagit slut än? Hade någon nära mig dött? Jag fick en stor klump i halsen och tårarna hotade att rinna ner för mina kinder.
”Vi kommer aldrig se dem igen, eller hur?” mumlade jag och bet i läppen.
”Vi kommer se dem igen.” svarade Remus. ”Vi måste bara vänta på att det är deras tur.”
”Jag är ledsen för din son.” sade jag. Remus såg bort från mina känslosamma ögon. Han drog handen genom sitt hår.
”Harry blir en bra gudfar. Han kommer vara säker.” sade han. Det fick mig att befara det värsta
”Säg inte...” bad jag.
”Nymphadora dödades framför ögonen på mig.” viskade han. ”Min son kommer inte att ha föräldrar. Han kommer att få veta att vi dog för honom, för en bättre värld.” Jag svor högt, varför var världen så grym? Varför var häxor och trollkarlar tvungna att dö för att få en bättre värld? I folkmassan såg jag en glimt av bubbelgumrosa hår.
”Remus!” grät Tonks och kastade sig runt hans hals. ”Teddy, vår Teddy...” Remus kramade om henne och kysste hennes panna innan han viskade mjukt i hennes öra. Jag stod och betraktade paret sorgset. Jag satte mig ner vid väggen, drog fram trollsaven och trollade fram ett papper och bläck, med en fjäderpenna.

Käre George.

Förlåt mig. Förlåt mig för att jag lovade att vi skulle klara det här, men jag svek dig.
Jag vill att du ska veta att jag alltid finns kvar i ditt hjärta. Jag finns kvar vid varje händelse i ditt liv, även om du inte ser mig.
Jag älskar dig, George, min tvilling, min partner, min andra halva, min bäste vän.
Hälsa familjen att jag älskar dem, och att jag lovar att jag ska vaka över er, som en skyddsängel.
Hälsa Harry att han ska bli tillsammans med Ginny igen, jag vet att de hör ihop. Och säg till honom att inte anklaga sig själv för min död.
Hälsa Ron att han ska röra på sin feta rumpa och bjuda ut Hermione.
Hälsa Perce att jag är glad att vi hann förlåta varandra innan jag dog.
Jag kommer minnas varje ögonblick i mitt liv, den gången när vi försökte komma med i den magiska Trekampen, när vi gjorde vårt första upptåg på hela skolan. Allt.
Jag vill att du inte glömmer mig, men gå inte runt och ignorera världen bara för att du saknar mig. Fortsätt med skämtbutiken, låt inte vår dröm slås i spillror. Lova mig det.
Jag lovar att jag väntar på dig i livet efter detta där nästa stora äventyr väntar.

Jag kommer sakna er alla.
~Fred Gideon Weasley

Brevet blev blött när jag grät. Bläcket suddades inte ut av mina tårar, vilket jag var tacksam för. Jag blundade och ville med hela mitt hjärta ge brevet till min familj.
När jag öppnade ögonen var jag hemma. Kråkboet var det samma, men ändå helt förändrat. En tjock känsla fanns i köket, där jag hittade alla mina bröder, min syster, min mor och far, Hermione och Harry.
De alla hade rödkantade ögon. Min far höll armarna runt min mor och mumlade tröstande ord. Ron och Hermione höll händer, vilket fick mig att le sorgset. Harry satt med huvudet i händerna, och jag visste att han tog på sig skulden för min död. Han borde inte göra det, varför skulle det vara hans fel? Han kunde inget göra. Charlie höll hårt om Ginny, som höll sin hand hårt i Bill's. Percy satt och stirrade med glasartade ögon ut i universum, tårar glittrade på hans kinder.
Jag vände mig mot min tvilling. Han såg ut som om han inte hade sovit på en vecka, vilket han förmodligen inte hade. Tårar rann ner för hans ansikte medan han krampaktigt höll i ett pergament.
Jag gick närmare bordet det satt vid, och försökte lägga min hand på Georges axel. Den gick rakt igenom. George ryckte till och såg bakom sig, rakt på mig.
”V-vad var det?” sade han. Flera vid bordet såg upp på honom.
”Va?”
”Det kändes precis som om någon lade sin hand på min axel...” sade George svagt.
”Jag är här!” utbrast jag, men det kom ingen reaktion. Mitt hjärta sjönk, de kunde inte se mig. Jag skulle inte kunna berätta hur mycket jag älskar dem alla. Jag förde handen till fickan, där mitt brev låg. Jag tog upp det och såg på det länge. Mina tårar hade ännu inte torkat från pergamentet.
Jag lade det tveksamt på bordet. Ett slags ljussken omgav det innan det verkade få fast form. Det hade funkat.
”V-vad är d-det där?” frågade Percy mellan ett par hastiga andetag. Han tog tvekande upp det. ”Det är addresserat till dig, George...” sade han tyst. George nästan slet det ur hans händer innan han vek upp det. Han läste det tyst, medan nya tårar vällde upp i hans ögon.
”D-det är från F-fred.” viskade han. Jag såg hur alla andra fick chockade ansiktsuttryck, innan Percy tog brevet ur sin brors skakande händer.
Percy läste hela brevet högt, log sorgset när han läste Ron och Hermione biten, och när han var klar grät alla igen. Jag blev så fylld av sorg, att det verkade som om jag blev fastare, synligare.
”Fred!?” utropade Harry förskräckt och drog fram trollstaven.
”Du vet, Harry. Bara för att Moody säger KONSTANT VAKSAMHET betyder det inte att du behöver följa det.” sade jag och log sorgset. Min familj såg på mig med stora ögon, de försökte röra mig, med min kropp var som rök. Jag försökte än en gång lägga handen på min tvillings axel, men den gick rakt igenom. Jag knöt näven och drog ett skakigt andetag. ”Jag kan inte stanna här länge.” viskade jag. George såg på mig med tårfyllda ögon. Utan ett ord gick han fram till mig och lade armarna runt min hals. De gick inte igenom, utan det var som om jag än en gång hade en fast kropp. Jag kunde inte hindra tårarna som rann ner för mina kinder. Georges kropp var varm, och påminde mig om att han skulle leva ett lyckligt liv, även om han saknade mig. Han kramade mig hårt och länge, och när han släppte mig höll han en hand på min arm, som om att han försäkrade sig själv om att jag var där.
”Jag kommer sakna dig, Gred.”
”Du vet att jag kommer sakna dig också, Forge.” Jag vände mig mot min familj. ”Jag älskar er.” Plötsligt kände jag hur jag blev allt mer oexisterande. ”Farväl.” viskade jag, innan jag blev till något liknande till rök.
Nu hade jag sagt ett ordentligt farväl till min familj, Hermione och Harry. Nu kan jag gå vidare, till livet efter detta, och där tänker jag vänta tills jag återförenas med min familj.

[George's POV]
Vad gör man när någon man älskar dör? Vad gör man när sin andra halva är borta? Hur ska man känna sig när sin bästa vän är borta för alltid, när det känns som om man inte längre kan leva, hur kan man känna sig så? Hur kan man gå vidare när det finns ett stort svart hål i hjärtat? Hur kan man läka ett stort sår, som inte är fysiskt utan psysiskt? Vad gör man när man har förlorat sin tvilling i kriget, medan man själv överlevde? Mitt namn är George, och jag har förlorat Fred. För all framtid.

Jag, Tonks och Remus duellerade mot Antonin Dolohov och en okänd Dödsätare. Hela tiden fanns tanken på Fred i bakhuvudet, hade han klarat sig? Jag duckade för cruciatus-förbannelsen precis i tid, och såg hur den okände dödsätaren riktade sin trollstav mot Tonks.
”AVADA KEDAVRA!” Tonks, som duellerat mot Dolohov, hann inte ducka i tid. Hon träffades i axeln och föll ihop, livlös.
”NEJ!” Remus kastade sig mot Tonks och tog emot henne innan hon slog i golvet. Tårar rann nerför hans kinder och bildade spår i sotet som fanns i ansiktet och på kläderna. Jag lamslog den okände Dödsätaren innan jag sprang fram till Remus som böjde sig över Tonks livlösa kropp. En explosion talade om för mig att väggen sprängdes. Damm och sot yrde i luften, och fick mig att hosta.
”Remus!” skrek jag, och sökte mig fram till Remus. Han såg helt förkrossad ut. ”Du måste röra på dig!” Remus såg på mig med tårfyllda ögon.
”Vad tjänar det till?” viskade han, och det var nätt och jämt att jag hörde honom.
”Du kan inte lämna Teddy!” utbrast jag.
”Teddy.” upprepade han. Han ställde sig upp. Plötsligt var Dolohov där igen, och vi duellerade än en gång. Jag träffades av sectumsempra, och jag kände hur det var som om en kniv högg sig genom nerver och muskler. Jag hörde ett skrik av smärta, jag vände mig om och såg Remus stå på knä. Blodet strömmade ner från ett stort sår i bröstet. Jag mådde illa av synen.
”Remus?” han knep ihop ögonen och andades med hastiga, ryckiga andetag.
”Be- berätta för Harry att... Att jag älskar honom, även om jag inte alltid var där för honom.” han drog ett djupt skrovligt andetag. ”Berätta att hans far, mor och gudfar skulle ha varit stolta över honom. Att jag är stolt över honom.” Jag insåg inte att tårar hade börjat rinna ner för mina kinder.
”Nej! Remus, lämna oss inte! Stanna kvar! Du kan klara det!” sade jag hysteriskt, men Remus bara log sorgset.
”När mn son blir äldre, berätta för honom... Berätta att jag dog för att han skulle få en bättre värld att leva i...” sade han. Jag ignorerade explosioner som rev ner väggar och fick stenar att riva upp mitt ansikte. ”Farväl, George...” sade han med ytterst svag röst innan han drog ett sista skakigt andetag, och hans guldfärgade ögon blev tomma.
Jag visste inte hur länge jag satt där, med Remus kropp bredvid mig. Jag kunde inte fatta det. Någonstans djupt inne i mig själv insåg jag hur mycket Remus -Måntand- hade lärt mig. Hur mycket jag såg upp till honom. En ny aggresiv känsla bröt upp i mig och jag tog ett stadigt tag om trollstaven innan jag ställde mig upp.
”DOLOHOV!” vrålade jag. Dödsätaren vände sig om med ett otäckt flin.
”Är det inte gulligt.” sade han sarkastiskt. ”Älskade du det fula smutsiga halvblodet?” Jag spände ihop käkarna, och plötsligt fick jag någon slags kraftig magi att skjuta ut ur trollstaven. Ett guldaktigt sken träffade Dolohov i magen och han vek ihop sig av smärtan, innan livet togs ifrån honom. Jag kände mig plötsligt väldigt trött. Plötsligt genomborrades jag av någon okänd smärta, jag visste inte varifån det kom, med det slutade lika snabbt som det börjat.

Plötsligt var det enda jag visste, att kriget hade en paus. Jag gick långsamt ner till den Stora Salen, där det låg ungefär ett femtio-tal kroppar. Det var en underlig tystnad, det var ingen som sade något, det enda som hördes var snyftningar. Jag såg Remus och Tonks kropp, och bredvid dem...
”FRED!!” Jag ville inte tro det, det kunde inte vara sant, jag måste inbilla mig, det måste vara en mardröm. Jag kastade mig bredvid min tvillings kropp. ”Nej, inte du Fred, varför måste det vara du?” jag grät stora floder, och plötsligt hörde jag fler skik, min mor och far hade anlänt. Plötsligt var alla mina bröder där, och Hermione. Det kändes overkligt, och en liten bit av min hjärna sade att Fred snart skulle skratta och ställa sig upp igen, men djupt nere i mitt hjärta visste jag att han verkligen var borta. Borta för alltid.
Det kändes som om mitt hjärta slets itu, jag kunde inte se, jag kunde inte känna. Den endaslags känsla jag hade var tomhet. Jag hade förlorat min andra halva, min tvilling, min partner. Jag skulle aldrig bli hel igen. Nu visste jag vad den okända smärtan var. Jag hade känt Fred's död. Jag hade känt när en del av min själ dog.
Plötsligt var kriget igång igen, Harry hade offrat sig själv. Jag förbannade honom i mina tankar, varför var han tvungen att vara så himla nobel? Plötsligt var Harry vid liv igen, berättade om hans planer, om att han hade gjort slut på Voldemorts horrokruxer och sedan dödade han Voldemort med expelliarmus, jag kunde inte ens känna mig lättad, det var för mycket död runt mig.

Plötsligt hade det gått en vecka efter kriget. Jag hade nästan inte sovit över huvudtaget, endast korta sovperioder på ett par timmar per dag. Det fanns ett stort gapande hål inuti mig. Skulle jag någonsin kunna leva normalt? Jag kunde inte ens bo i mitt och Fred's rum längre.
Jag, min familj, Hermione och Harry satt vid köksbordet. Vi alla hade rödkantade ögon. Vi gjorde nästan inget annat än grät nuförtiden, vi pratade inte, vi var i en slags koma. Min far höll armarna runt min mor och mumlade tröstande ord. Ron och Hermione höll händer, inte ens det fick mig att le. Hur länge hade inte jag och Fred förutspått att det skulle hända? Det kändes konstigt långt borta. Harry satt med huvudet i händerna, och jag visste att han tog på sig skulden för min tvillings död, men hur skulle det kunna vara hans fel över huvudtaget? Han kunde inget göra. Charlie höll hårt om Ginny, som höll sin hand hårt i Bill's. Jag tyckte Harry skulle hålla om Ginny. Hon är alltid mycket gladare när de är tillsammans, fridfullar på något sätt. Percy satt och stirrade med glasartade ögon ut i universum, tårar glittrade på hans kinder.
Tårar rann ner för mitt ansikte medan jag krampaktigt höll i ett pergament. Ett pergament där det stod att vår -min- skämtbutik hade brunnit under kriget, men elden hade släckts i tid, och allt var räddat.
Plötsligt fick jag en konstig känsla på min ena axel. Jag vände mig om, men såg inget.
”V-vad var det?” frågade jag med hes röst. Flera vid bordet såg upp på mig.
”Va?”
”Det kändes precis som om någon lade sin hand på min axel...” sade jag med svag röst.
Ett slags ljussken dök upp mitt på bordet, och ett pergament materialiserades.
”V-vad var d-det där?” frågade Percy och tog upp det med darrande hand. ”Det är addresserat till dig, George.” Jag nästan slet det ur min brors hand innan jag vek upp det, jag undrade vagt varför det var fuktigt, men ignorerade det och började läsa.

Käre George.

Förlåt mig. Förlåt mig för att jag lovade att vi skulle klara det här, men jag svek dig.
Jag vill att du ska veta att jag alltid finns kvar i ditt hjärta. Jag finns kvar vid varje händelse i ditt liv, även om du inte ser mig.
Jag kände hur tårar vällde upp i mina ögon, och jag fick svårt att läsa.
Jag älskar dig, George, min tvilling, min partner, min andra halva, min bäste vän.
Hälsa familjen att jag älskar dem, och att jag lovar att jag ska vaka över er, som en skyddsängel.
Hälsa Harry att han ska bli tillsammans med Ginny igen, jag vet att de hör ihop. Och säg till honom att inte anklaga sig själv för min död.
Hälsa Ron att han ska röra på sin feta rumpa och bjuda ut Hermione.
Hälsa Perce att jag är glad att vi hann förlåta varandra innan jag dog.
Jag kommer minnas varje ögonblick i mitt liv, den gången när vi försökte komma med i den magiska Trekampen, när vi gjorde vårt första upptåg på hela skolan. Allt.
Jag vill att du inte glömmer mig, men gå inte runt och ignorera världen bara för att du saknar mig. Fortsätt med skämtbutiken, låt inte vår dröm slås i spillror. Lova mig det.
Jag lovar att jag väntar på dig i livet efter detta där nästa stora äventyr väntar.

Jag kommer sakna er alla.
~Fred Gideon Weasley

När jag slutade att läsa grät jag igen, jag grät mer än jag någonsin gjort, det enda jag ville veta var: Hur? Hur hade han kunnat skriva det?
Percy tog brevet av mig och läste högt. Jag såg frånvarande på mina händer medan han gjorde det, en enda fråga brann i mitt hjärta. Plötsligt såg jag i min ögonvrå hur något materialiserades Jag vände mig om. Fred?!
”Fred!?” utropade Harry och drog fram sin trollstav från ärmen.
”Du vet, Harry. Bara för att Moody säger KONSTANT VAKSMAHET betyder det inte att du beöver följa det.” sade min tvilling och log sorgset. Min familj försökte röra i honom, men det var som om han endast var rök.
Min tvilling försökte lägga sin hand på min axel, vilket jag nu förstod att han hade försökt göra tidigare, men handen flöt igenom, som om han endast var ett spöke. Man skulle ha kunnat sticka ett svärd genom mitt hjärta, och jag skulle inte ha känt någon skillnad. Fred drog ett skakigt andetag och knöt näven.
”Jag kan inte stanna länge.” viskade han. Jag såg på min bror med tårfyllda ögon. Jag ställde mig upp, utan ett ord. Jag visste att det skulle funka. Jag lade armarna om min brors hals. Det kändes som om Fred åter igen hade en fast kropp. Jag kände hur han darrade, och hur tårar föll ner på min tröja och blötte ner den. Jag ville stanna så här för all framtid, stående md Fred's starka armar runt min midja, vad som helst för att han skulle kunna stanna kvar. Jag ville inte förlora min tvilling.
Till sist släppte jag honom, men jag höll ett fast grepp runt hans arm, bara för att försäkra mig själv om att det här var på riktigt, och ingen dröm.
”Jag kommer sakna dig, Gred.” sade jag grötigt, och andvände, för sista gången, vårt skämtsmeknamn.
”Du vet att jag kommer sakna dig också, Forge.” hans röst var fylld av sorg. Han vände mig mot min -vår- familj. ”Jag älskar er.” Plötsligt kände jag hur han blev allt mer oexisterande, när jag höll hans arm. ”Farväl.” viskade han, innan han försvann. Jag ville skrika, jag ville dö, jag ville inte att han skulle lämna mig.
Men nu hade han fått säga ett ordentligt farväl till sin familj, Hermione och Harry. Nu kunde han gå vidare, till livet efter detta, och jag visste, att där skulle han vänta tills vi åter igen skulle förenas.

Fantastiskt ♥ Du fick mig nästan att gråta ♥

Så himla fint jag börjar ju gråta ♥ du skriver helt underbart!!

TheEagle & G!nny: Tack ♥

Vassego! Kommer du skriva mer? Jag bevakar och hoppas på det bästa

Det kommer att komma med George's synvinkel också

*gråter tårar*
Så bra! OCH bokstavligt: jag gråter!
Du skriver jätte fint!


"Och förövrigt anser jag att Gryffindor kickar de andra elevhemmens små rumpor"

Jaa längtar tills dess

Herregud vad du är bra på att skriva. Jag kunde inte hålla tårarna inne. Du skriver detaljerat och korrekt, likaväl som du förmedlar känslor. Man känner verkligen med Fred och alla andra. Fantastiskt!

*bevakar*

Tack så jättemycket ♥

"Och förövrigt anser jag att Gryffindor kickar de andra elevhemmens små rumpor"