Varför?(SV)

Titel: Varför?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hitills:Inga.
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-12
Beskrivning: Lizette Brown är så trött på livet. Allt hon vill är att försvinna. Hon ska börja sitt femte år på Hogwarts och har inga vänner alls. Hennes föräldrar bråkar konstant om hennes Lilla syster,Rebecca,som dog två månader tidigare. Dom beskyller varandra och har helt olika sätt att hantera Rebeccas död. Och Lizette, som hade vart extremt nära sin syster Rebecca,som hade vart hennes enda och bästa vän,vet inte vad hon ska ta sig till.




Ja.....ska jag börja?c:

Det verkar intressant. Börja!

^
Thanks dude!


-------
Liz stirrade ut på det stora,gröna fältet och kände ett stygn av saknad. Det här hade varit hennes och Rebecca's speciella ställe. Hon och Rebecca hade brukat ta med sig mängder av olika sorters godis och annat skräpmat till den här ängen, och suttit och pratat om alla möjliga saker i flera timmar.
Trots att Rebecka hade varit ett år yngre än Liz, var hon mycket bättre och mer intresserad av killar än Liz någonsin varit. Hon hade varit modig,utåtriktad,Kurvig, Solbrun,intresserad av Qudditch, allt det där som Liz inte är. Liz är spinkig,Extremt lång,Inte alls intresserad av qudditch,blek,och ganska tillbakadragen,eftersom att alla tyckte att hon var en aning konstig med sitt lila hår. Liz tyckte om konstiga färger på sitt hår, och skulle aldrig kunna tänka sig ha sitt tråkiga,choklad bruna naturliga hår.
Liz lade sig ner,och andades in den härliga lukten av gräset. Hon kände sig så vilsen. Hur skulle hon klara av livet utan Rebecca? Trots att det brukar vara så att det är lillasystern som ser upp till storasystern,var de tvärtom i detta fall. Rebecca hade alltid ställt upp för, och försvarat Liz när folk kallade henne idiotiska saker på grund av hennes hår. Och Liz hade alltid funnits där för Rebecca,när någon av hennes pojkvänner gjort slut eller så. Dom var så olika,som natt och dag,men ändå passade dom ihop som två pusselbitar tillsammans. Liz blundade. Hon tänkte på Rebecca, hon tänkte på minnen med henne. Det sved till i hennes ögon. Stora tårar rullade nu ner för hennes kinder.
Hon tittade rakt upp i den oändligt stora himmelen och viskade, ''Varför var du tvungen att lämna mig?'' hon andades tungt. ''Varför?''

den väskar bra *bevakar*

Tackar JAG VET ATT FÖRSTA KAPITLET VAR I ''LIZ FORM'',MEN FRÅN OCH MED NU KOMMER JAG ATT SKRIVA ''JAG FORM,OK?C:
----
Jag ville stanna kvar där på ängen för alltid. Jag vill inte gå tillbaka hem till mina bråkande föräldrar,Jag vill inte återvända till Hogwarts,där alla tycker att jag är ett freak. Jag vill bara helt enkelt sjunka genom marken och försvinna.
Jag slöt ögonen och somnade. Jag drömde om när Jagg och Rebecca hade åkt till ett tivoli, och jag hade vägrat åka den nya karusellen,eftersom att jag var så höjd rädd. Men tillslut hade hon lyckats övertala mig. Den hade varit riktigt läskig, men jag var stolt över att jag hade vågat åka den. Åh,vi hade haft så roligt den dagen.
Jag kände något vibrera i min ficka. Jag fumlade klumpigt efter den lilla,vibrerande telefonen.
Jag slöt fingrarna om den, och tittade på skärmen. ''MAMMA'', stod det med stora bokstäver på den.
''Hallå?'' sa jag trött.
''Lizette, var har du varit?''röt min mugglar mor i telefonen.
''Du har varit borta en hel dag!''
Jag försökte komma på en förklaring,skulle jag ta upp ängen skulle mamma börja stor gråta.
''Jag....somnade hos Rose'' ljög jag. Rose var min påhittade kompis,som jag gärna använde mig av när jag skulle ut någon gång. Jag behövde bara säga ''Jag ska till Rose!'' så fick jag gå när jag ville.
''Jaja,hennes mamma kanske kunde ha ringt och sagt något?'' påpekade hon strängt.
''Alla sover ju'' sa jag envist.
''Hur som helst, ta och kom hem nu Liz,du måste packa inför Hogwarts imorgon'' sa hon i snällare ton. Fan! Hon hade hel glömt bort att hon skulle fara till Hogwarts inom så kort tid. Liz ställde sig upp och tittade efter eventuella gräs fläckar. ''Kommer snart,hejdå'' suckade jag. ''Hejdå gumman'' sa sådär mamma-aktigt som hon brukade. Jag tog mina grejer och började gå mot min cykel. Jag låste upp låset,och satte mig på den och började trampa hårt.
Jag nästan flög fram. Och jag var inte det minsta uppmärksam efter bilar,efterom att det jag helst ville just nu var att bli påkörd och avsluta mitt liv.
Men nu var jag hemma,utan enda skråma. ''Bättre lycka nästa gång'' mumlade jag ironiskt till mig själv. Men när jag vartillräckligt nära dörren till vårt hus, fick jag en klump i magen. Jag hörde min mamma och pappa stå och gräla.
Jag bubblade av ursinne. Inte ens en enda kväll,hade dom slutat bråka sedan Rebecca dog. Inte ens en endaste kväll,hade dom kunnat ta det lugnt och titta på en film eller något. Jag öppnade dörren och sa inte ens hej. Jag hoppades bara att dom skulle sluta.
Jag tog fram min koffert och började packa allt jag skulle ta med mig. Och till och med när jag slutligen hade packat klart, hade dom inte slutat bråka.
Mitt hjärta bultade. Jag var helt utom mig av raseri. Jag satte mig upp,öppnade dörren till mitt rum, och stegade mot det bråkande paret. Dom stirrade på mig. ''KAN NI INTE BETE ER SOM VUXNA?'' skrek jag,utan att ens kunna kontrollera mina ord längre. ''I TVÅ JÄKLA MÅNDER ÄR ALLT NI GJORT ÄR ATT BRÅKA. HAR NI ENS VART MEDVETNA OM ATT NI HAR ETT BARN SOM NYSS HAR FÖRLORAT HENNES SYSTER?'' dom tittade på varandra. ''NEJ,DET HAR NI INTE. SÅ NU TYCKER JAG ATT NI TVÅ SKA SLUTA BRÅKA FÖR I HELVETE,OCH TÄNKA PÅ ATT DET FINNS EN TILL PERSON I DET HÄR HUSET,SOM TYCKER ATT NI ÄR JÄVLIGT TRÖTTSAMMA.'' jag började gråta, och mitt raseri hade förvandlats till sorg. ''Liz...'' började min pappa,som forfarande hade chock i ansiktet. ''Låt mig vara'' sa jag,och gick mot mitt rum.
-----
Mer:3?

Meeeer! det var super bra!! *Bevakar*

Wie,tacktack!
----
Jag stängde dörren hårt och låste efter mig. Sedan sjönk jag ihop på min säng för att lugna mig. Puh,hade jag verkligen gjort det där? Hade jag verkligen stått och svurit och skällt ut mina föräldrar? Allt var så omtumlande. Men det var ju faktiskt sant,allt hon hade sagt. Dom hade bettet sig som idioter. Helt...glömt bort att jag var i samma rum när dom stod och skrek på varandra. Oh, vad hon önskade att Rebecca var här med henne nu.
Nu hördes det tre knackningar. ''Gumman....förlåt oss.'' sa mamma,skuldmedvetet. ''Får vi komma in?'' Liz hade ingen lust att låta någon komma in i hennes rum. Hon ville ligga kvar i sin säng och tänka på Rebecca.
''Det är okej,och nej,ni får inte komma in,jag vill helst vara ensam just nu'' svarade jag med en kall,tom röst. ''Okej,Lizy,glöm inte att sätta på väckarklockan till imorgon'' sa nu hennes pappa. Jag suckade.

Dom bråkade inte på hela kvällen. Men dom viskade en hel del,det hörde jag till och med genom min stängda dörr. Jag satte mig upp och tog tag i min väckarklocka. Jag satte den på klockan åtta,eftersom att det tar cirka en timme till Kings Cross Station. Jag tittade på klockan. Prick fyra. Fyra timmars sömn,toppen. Jag ställde den bredvid fotot på Rebecca. Jag var oerhört nervös över det femte året, och önskade att jag hade Rebecca som stöd.

''Det kommer att bli okej,Liz,jag lovar'' Viskade en tunn röst precis vid mitt öra. Jag stelnade till. Det var Rebeccas röst. Jag vände mig om. Där stod hon. Helt oskadd. ''Rebecca'' sa jag med en tjock röst. ''Har jag blivit galen?''
Rebecca granskade mig från topp till tå. ''Absolut''

Väldigt bra! Bevakar dig

TACK,KÄRA DU!

Oj då.. Råkade glömma att bevaka så nu har jag missat flera kapitel..

Så himla bra fanfiction.. DU skriver så bra och så fint. ♥