Sorteringshattens hemlighet

Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv. För en dryg vecka sedan hade jag fått veta att jag i själva verket var en häxa. Chocken hade varit stor, men det var inget jag blev ledsen över. Jag var glad över att få komma bort från min hemstad. Äntligen hade jag fått bekräftat att jag var annorlunda. Äntligen slapp jag att bli utslängd ur klassrummet efter att jag (utan att veta hur det hade gått till) spräckt alla fönster i klassrummet efter ett orättvist betyg på franskaprovet.
Nu satt jag på tåget som nyss avgått från perrong 9 3/4. Jag satt ensam i ett bås med min nyinköpta, brunsvarta uggla Mercedes i en begagnad bur bredvid mig. Tydligen hade min farmor varit av trollkarlssläkt och lämnat efter sig en hel del galleoner på Gringotts Trollkarlsbank. Plötsligt sköts dörren till båset upp och en flicka, redan ombytt till sin Hogwartsklädnad, sköt upp dörren till båset och log ursäktande. Hennes hår var benvitt och ögonen mörkgrå, nästan svarta.
"Är det okej om jag slår mig ner?" frågade hon försiktigt. Jag nickade förvirrat mot sätet framför mig.
"Det var fullt i de andra båsen" suckade hon och satte sig ner. En kolsvart katt kikade försiktigt fram bakom hennes ben.
"Det här är Lola. Hon är rätt skygg, än så länge i alla fall" fortsatte hon och sträckte sedan fram handen.
"Amanda Malfoy. Min bror, Draco, går redan andra året på Hogwarts" sa Amanda stolt.
"Erin Herm. Min farmor var av trollkarlssläkt, men pappa är en ynk" sa jag och skakade hennes hand. Hon drog upp en märklig låda ur klädnaden. Den var som en låda med triangulär öppning. "Bertie Botts Bönor I Alla Smaker" stod det på den.
"Vill du ha en bit?" frågade Amanda och sträckte fram den. Inuti den trängdes hundratals bönor i alla möjliga sorters färger och mönster. Jag drog försiktigt upp en brun böna med svarta prickar.
"Smakar den här choklad?" frågade jag och kände mig dum. Amanda inspekterade den kritiskt.
"Nej, den där smakar nog hundbajs. Försök hitta en som är helbrun" sa hon. Jag skrattade högt åt vad jag trodde var ett skämt. Hon himlade med ögonen åt mig och jag tystnade.
"Det märks verkligen att du är mugglarfödd. Du ska veta att bönorna verkligen FINNS i ALLA smaker. Öronvax, jordgubb, trollsnor, spya, choklad..."
Jag började förläget snurra en hårslinga av mitt rufsiga, mörkbruna hår runt fingret.
"Äsch, du behöver inte skämmas. Alla kommer inte från lika fina familjer som min. Renblodig, alltigenom." hon rätade på sig och log överlägset. Lola hoppade upp i hennes knä. Jag tittade ut genom fönstret. På oändliga berg, dalar och små sjöar. Vi befann oss mitt i ingenstans.
"Du har inte hört talas om Weasleys?" frågade Amanda. Hon tycktes aldrig vilja hålla tyst.
"Blodsförrädare, hela bunten!" Hennes blick fylldes av hat. Jag ansträngde mig för att inte rygga tillbaka. Mercedes började rastlöst flaxa omkring i sin bur under högljudda utrop.
"Stackars uggla! Släpp ut den ett tag så att den slutar tjata." Amanda reste sig högtidligt upp, gick fram till buren, öppnade fönstret med en snapp trollstavssnärt och höll ut Mercedes öppna bur. Luftvågen fick henne att tryckas bakåt, men innan jag hann springa fram och rädda henne hade hon kämpat sig ut och flög iväg som ett suddigt, brunsvart streck.
"VAD HÅLLER DU PÅ MED?!" skrek jag gråtmilt. "Nu kommer hon aldrig att hitta tillbaka!"
Amanda suckade högljutt och slog sig återigen ner. Lola fräste till och hoppade ner från sätet.
"Ugglor hittar alltid tillbaka till sin ägare. Har du inte läst Gyllenroy Lockmans böcker? Han har skrivit klart och tydligt i en av dem att ugglor behöver frisk luft så ofta som möjligt och att de alltid hittar tillbaka". Jag visste varken vem Gyllenroy Lockman var eller hur pålitlig Amanda var, men i det här fallet litade jag på henne. Hon var kanske inte världens vänligaste, men hon skulle nog inte beröva en annan person dess uggla om hon inte visste att den hittade tillbaka.
Under den följande timmen köpte Amanda livs levande chokladgrodor av en fetlagd kvinna med en fullastad godisvagn, jag lyckades till min stora fascination bemästra lås-upp-formeln "Alohomora" och såg även på då Amanda under stora skrattsalvor fick Lola att bli röd, grön och skrikande gul.
Efter tre hårda knackningar på båsdörren sköts den upp och en spinkig kille med krulligt, rött hår och glasögon uppenbarade sig. På klädnaden bar han ett skinande guldmärke som han verkade ha putsat tusen gånger under tågresan. "Prefekt" stod det på den. Jag antog att han var någon sorts klassföreståndare.
"Percy Weasley, prefekt. Vänligen, byt snarast om till era hogwartsklädnader. Koffertarna väntar i era sovsalar, dit ni kommer få tillträde efter elevhemssorteringen. Vi anländer snart till Hogwarts."

__________________________________________

Bara något jag började skriva på nyss. Är detta något ni vill läsa mer av?

Herremingud, vad bra du är caroline!

MEEEEEEER

Tack! Ska alldeles strax skriva en fortsättning!

Vilken bra ff!!!!!

Här kommer fortsättningen! Hoppas ni gillar den

____________________________________________

Amanda följde efter mig som en igel ut från tåget.
"Förstaårseleverna följer med mig! Kom nu!" hördes en broklig stämma. Jag såg mig omkring. Mitt bland elevhopen tornade en jättelik man upp sig. Han hade svart, yvigt hår och likadant skägg. Kläderna bestod av en mollskinnsrock och ett par gigantiska kängor. Amanda fnös till bredvid mig.
"Slår vad om att han är halvblod. Hur kan man låta sånt slödder jobba på Hogwarts, egentligen?" hon himlade surt med ögonen och kastade en blick av ren avsky på den jättelike mannen.
"Hej, Hagrid!" ropade en tjej med yvigt, brunt hår och hälsade honom välkommen med en stor kram.
"Hermione Granger, värsta smutsskallen hittills. Draco säger att hon hänger med Weasleys. Tycker synd om henne." Jag och Amanda gick mot Hagrid så fort han blivit befriad från Hermiones kram. Hon råkade krocka med oss, men ursäktade sig vänligt, så jag såg inget större fel på henne. Hon verkade vara riktigt trevlig. Men jag litade på Amanda. Hon visste vilka man skulle umgås med och vilka man inte skulle umgås med.
Då alla förstaårseleverna samlats runt Hagrid ledde han oss till en stor, mörkblå sjö.
"Jag har hört att det bor en jättebläckfisk där" viskade en spinkig kille med insjunkna kinder till tjejen bredvid honom. Jag såg mig bekymrat omkring, men Amanda gick raskt framåt. Då jag fick syn på slottet flämtade jag till av chock. En bit ut över sjön, fanns det vackraste jag någonsin sett. Ett stort, massivt, grått slott med någon märklig fotbollsplan bakom sig. Det var som i en film. De andra eleverna tittade på det med imponerade blickar. Det var helt underbart. Det var fantastiskt, så storslaget som det bara kunde bli.
"Jag hade väntat mig att det skulle vara större" fnös Amanda och steg ner i en båt. Jag hoppade ner och satte mig bredvid henne. En smal flicka med långt, eldrött hår gjorde en ansats att sätta sig bredvid oss.
"Hej!" sa jag och sträckte fram handen mot henne med ett leende. Amanda slog våldsamt bort den.
"Det är en Weasley, din dumbom!" väste hon till mig.

"Mot Hogwarts!" ropade Hagrid och vi började ro för allt vi hade.

Vad bra du skriver, jag vill ha mer nuuuuu!

Jätte bra, fast man ror ju inte. Båtarna är ju förtrollade så de rör sig av sig självt, eller? o_o

Efter att vi stigit in i en jättelik entrédörr kom vi in i en massiv korridor, kantad av putsade rustningar och tavlor som... rörde sig? Det var svårt att se med tanke på att jag var väldigt kort och de flesta andra längre än mig. Lite här och där fick jag en skymt av en trappa eller matta, men för det mesta skymdes min syn av svarta klädnader och svallande hår. Till slut kom vi in i ett rum som var större än korridoren. I taket avspeglades natthimlen, det verkade som om den användes som tak på något sätt. Tusentals levande ljus svävade mitt ute i luften och fyra avlånga bord stod i mitten av den. Vid borden satt elever från de fyra elevhemmen, jag undrade vilket elevhem jag skulle hamna i. Amanda hade sagt till mig att om man inte hamnade i Slytherin så kunde man aldrig bli något. Hela hennes släkt hade varit fylld av stora, framgångsrika trollkarlar. Framför de fyra elevhemsborden stod ett likadant bord, fast det var vänt åt andra hållet så att de som satt där hade ögonen på eleverna. De som satt där var uppenbarligen lärare, bland de hann jag skymta ett dystert, blekt ansikte inramat av flottigt, svart hår och ett strängt ansikte vars bruna hår var knutet bakåt i en hård knut under en häxhatt. I mitten satt även rektorn, Albus Dumbledore, iförd en rödbrun klädnad, guldiga halvmånsformade glasögon och vitt skägg som var så långt att det försvann under bordet. Framför lärarbordet stod ett podium där jag antog att det skulle hållas något slags tal. Häxan med det stränga ansiktet rättade till sina glasögon och lämnade förstaårseleverna framför podiumet.
"Välkomna till Hogwarts, förstaårselever. Jag är professor McGonagall, Gryffindors elevhemsföreståndare, och jag kommer att vara er lärare i förvandlingskonst, i alla fall under era första år på Hogwarts." hon harklade sig och drog fram en luggsliten, lappad hatt ur klädnaden. Många av förstaårseleverna, däribland Amanda, gav den misstrogna blickar.
"Jag kommer att ropa upp er i tur och ordning. Så fort ni hör ert namn kommer ni upp hit ögonaböj, sätter er på pallen och sorteras in i erat elevhem, förstått?" innan jag hann undra vilken pall hon menade hade hon viftat lätt med trollstaven och en pall hade dykt upp ur tomma intet.
"Dennis Creevey" eftersom jag stod långt bak i massan kunde jag inte se hur han såg ut ens när han satte sig på pallen. Efter en stund hördes en röst som sade "Gryffindor!" Eleverna vid det andra elevhemsbordet började vissla och applådera högljutt. Dennis, som visade sig vara ganska liten, sprang dit och satte sig ner för att skaka hand med allihopa. Jag stod längst bak en bra stund, hörde samma röst (som enligt Amanda var sorteringshattens) dela in eleverna i alla fyra elevhem, tills det var Amandas tur. Hon flämtade till av upphetsning, men hostade sedan till och blev gravallvarlig i ansiktet. Hon stegade högtidligt upp mot pallen (vid det laget hade såpass många förstaårselever sorterats in och satt sig vid borden att jag kunde se den) och satte sig ner. Professor Megonegal eller vad hon nu hette, placerade den slitna hatten på hennes huvud, och precis där den vikte sig bildades en svart skrynka som rörde på sig när den pratade.
"Slytherin!" sa den innan den knappt rört hennes huvud. Amanda log stort och gled självsäkert iväg till Slytherinarnas bord.
"Ginny Weasley" den rödhåriga flickan stegade upp och sorterades snabbt och enkelt in i Gryffindor.
"Erin Herm" sa McGonagall sedan och jag stegade nervöst upp. Allas blickar vändes mot mig. Osäkert sjönk jag ner på pallen. Professorn satte hatten på mitt huvud. Alla drog efter andan, jag själv inräknad. Sorteringshatten rörde sig inte, sa ingenting alls. I säkert tio sekunder satt jag där med hatten på huvudet och väntade.
"Det här har aldrig hänt innan" sa McGonagall barskt med en antydan till bekymran i rösten. Hon schasade försiktigt bort mig från pallen och ropade upp en annan elev, en knubbig kille med blont hår den här gången. Han gick fram, satte sig och sorterades in i Hufflepuff. McGonagall viftade fram mig igen. Sorteringshatten verkade trots allt fungera som den skulle. Jag satte mig och den placerades på mitt huvud. Återigen blev den tyst. Då den plötsligt hostade till fylldes jag av förväntan. Vilket elevhem skulle jag sorteras in i? Men hatten uttalade inget av elevhemmens namn. Den sa istället något som fick alla i hela salen att dra efter andan.
"Du hör inte hemma här."
____________________________________________

Förresten, var så länge sedan jag läste första boken/såg första filmen att jag inte minns exakt hur allt såg ut, osv. Tror att båtarna rörde sig av sig själva, nu när jag tänker på det, men eftersom det är en fanfiction så antar jag att jag kan ändra lite på sådana småsaker, hehe... kritisera gärna, vill ni ha mer miljöbeskrivningar/färre miljöbeskrivningar, mer dialoger, osv?

Du skriver väldigt bra, men lite mer typ personligt skulle vara jätte kul. Det är så spännande!!!