HÖSTFEST 2023: Kreativt Skrivande

Välkommen till Halloween-Kreativitetstävlingen: Kreativt skrivande!
Den officiella tråden för Höstfestens KREATIVT SKRIVANDE TÄVLINGEN!

Nu när det börjar bli kallt ute, det regnar och blir grått ute - vad är då inte mysigare än att kura ihop sig inne i värmen, ta med sig sitt favorit snacks, något varm att dricka och bara skriva?
I denna tävling är det din uppgift att göra en valfri text om hösten, halloween eller kanske något höstligt minne du har? Stilen på texten är fri, låt kreativiteten flöda!

Bidraget postas i den här tråden tillsammans med ifylld mall;
Namn på texten:
Inspiration eller bakgrund:
mallen är inte obligatorisk, men om du vill berätta något så är ordet fritt!

Alla bidrag får elevhemspoäng och alla deltagare får ett pris - med lite finare priser till de som fått flest röster!
Endast ett bidrag per person!

Den 4e november 23:59 stänger tävlingen och under den 5e november går det att rösta på de bidrag som du gillar mest! Röstningen sker via ugglepost till mig, Emmi! Skicka följande ifylld mall:

Skicka följande ifylld mall till mej i uggla:

Överst i meddelandet skriver du “[b]Röstning till KREATIVT SKRIVANDE”.
“Min röst går till: (namn på användaren).
Man får bara rösta EN gång, på MAX 3 st bidrag (alla dessa röster ska finnas med i SAMMA meddelande) och man kan dock INTE rösta på sig själv.

Lycka till!

Namn på texten: I huvudet på ett bergatroll
Inspiration/Bakgrund: Alldeles för många timmar av trolljagande

Helt plötsligt var jag bara där, bland höstlöv och pumpor och gråa tegelstenar. Ett klickande ljud hördes någonstans i fjärran. Vad kunde det vara? Till höger om mig såg jag något vasst. Var det en nål? En sådan man använder på korktavlor? Jag smög försiktigt närmare. Plötsligt sögs jag mot nålen, som en sattelit mot jorden, och min värld förändrades igen.

Jag landade på vad jag bara kunde anta var en enorm anslagstavla. Klickande jag tidigare hört var nu mycket tydligare. Ansalgstavlan verkade vara klädd i lappar i svart och orange, men även några spännande rörliga bilder. Till vänster om mig svävade ett… slagträ? Med ett ryck började slagträt röra sig närmare, och jag kastade mig nedåt i sista sekund. Med en hårsmån lyckades jag fatta tag i tre rödögda figurer, och återigen omvandlades min värld.

Konstiga ord i olika färger uppdagades framför mig. Var det namn? Klickandet, som jag nu var rätt säker kunde förknippas med det mordiska slagträt, verkade inte vara långt bort. Jag grabbade därför tag i ett av de gröna namnen, Lazarus, och kastades in i dimman. Men jag var inte ensam. Runt om mig stod minst ett tiotal bestialiska bergatroll. Varför var det så många troll just här? De verkade dock inte bry sig särskilt om min närvaro, utan kollade sig skräcksalget omkring efter något annat. Klickandet. Från ingenstans dök inte mindre än sju slagträn upp, och total panik utbröt. Trollen slängde sig höger och vänster, flydde så långt de kunde men utan vidare framgång. Om jag nu överlevde skulle jag nog aldrig glömma de fruktansvärda scenerna som utspelade sig den dagen.

Mot alla odds lyckades jag skymta en uggla uppe i skyn. Jag kastade mig mot fågeln, slagträna hack i häl, och försvann än en gång. Och klickande tystnade igen. Här skulle nog ingen hitta mig. Här skulle jag nog kunna vara trygg.

Om jag bara visste hur fel jag hade.

Namn på text: En hösthaiku för att jag vill få ett deltagarpris
Inspiration: prylar är alltid nice


löven faller ner
mörkret smyger sig fram nu
allting dör till slut

Namn på texten: giv in för tröttheten
Inspiration eller bakgrund: jag sa meningen ”giv in för tröttheten” till min vän på det där skämtsamma formella sättet när vännen försökte kämpa emot sömnen häromdagen, och insåg att det hade varit en bra mening i en dikt, framförallt med hösttema. detta är alltså min senaste dikt! (jag lägger även upp dikter då och då på @cosmoschorus_poetry hihi)

giv in för tröttheten
likt höstlöv som lämnar sina torkande grenar
kommer även du släppa taget om mig
det kanske inte är det du menar
men oavsett kommer jag sakna dig

ett höstligt mörker faller
en värmande kyla i ensamheten
såsom de levande svamparnas skvaller
kan även du tjäna som livets ämbeten

när den sista av oss är bortbytt
av alla de vackra och förödande epiteten
kommer du så småningom spröda på nytt
giv in för tröttheten

1981

Glöm inte Halloween 1981.
Glöm inte den vackra blomman som stod upp mot kriget som rasade runt henne.
Glöm inte solen, som gav liv åt alla levande varelser runt omkring honom.
Glöm inte den starkaste stjärnan på himlen som förlorade sitt ljus och gick in i ett evigt mörker.
Glöm inte månen, månen som hjälplöst och under ett ögonblick förlorade den varma solen, den vackra blomman och till sin största förtvivlan, förlorade sin älskade stjärna.
Glöm inte den ensamma månen.

Namn på texten: 02:12
Inspo: kärlek och sån skit


Mitt rum. Andra våningen. Ljusslinga, skira lila gardiner, girlang med silverstjärnor, levande ljus. Vi är pissfulla på billigt vin i hemlighet, måste vara tysta så ingen granne väcks, det är så lyhört. Men det gör inget, vi vill ändå bara ligga på sängen, stryka varandra över kroppen och ansiktet och genom håret. Vara så helt sjukt kära. Även om vi vet att det bara är för stunden. Bara är på låtsas. En spellista med dark wave som han har satt ihop. Totalt jävla mörker ute. Fönstret öppet. Våra händer över på runt varandra. Det är kallt ute, typ noll. Det är skönt på nåt sätt, hur november biter tag i mig när jag ställer mig framför fönstret. Jag vill stå där ett tag, luta mig lite ut genom det. Nästan ramla ut. Han håller i och om mig, låter mig inte falla, inte försvinna. Där ute är de löv som orkat hänga kvar på grenarna mörkt bruna och gråa, ser ledsna ut när vinden drar i dem. Han kysser min nacke. Jag kvider. Det är för mycket. Jag vänder mig om, möter hans blick. Det känns som jag har tagit ecstasy och ruset precis träffar. Hårt. Jag kysser honom, nästan våldsamt, precis som första gången i vintras på dansgolvet i vardagsrummet på festen. Folk kollade på då. Nu är vi ensamma. ”Kyss mig först” sa jag när vi var i hans rum och han frågade om vi skulle gå tillbaka till de andra. Han kastade sitt vinglas på golvet och sin kropp över min och vi gick aldrig tillbaka. Nu är vi på mitt rum, vaniljdoftljus på bordet och låttexter på väggen. Jag tänker på en dikt av Nayyirah Waheed: we return to each other in waves / this is how water loves. Jag tänker på att vi båda är vattentecken, skorpion och fisk. Jag tänker på hur Mälaren snart kommer frysa. Jag tänker på att vi har samma initialer. Jag vill inte att vi ska återvända till varandra i vågor, jag vill vara konstant. Jag vill sitta ihop, vara ihop, frysa fast i varandras kroppar fastän jag vet att det inte skulle funka. Jag är långt ifrån flickvänsmaterial har jag lärt mig, svår att ha att göra med. Men viljan bryr sig såklart inte. Jag brinner bränner smälter och det känns som om jag ska börja gråta. Jag trodde det var för sent och nu är han här igen och vill ha mig igen, precis som han skrev en gång. Förlåt säger jag, jag är kaos, allt är kaos. Och jag skäms ihjäl. Skitsamma säger han och kysser mig lika våldsamt tillbaka. Vågen är en tsunami. Jag tänker på hur konstigt det är att vara främling med någon som har kysst insidan av ens lår.

Namn på texten: Granarna
Inspo: granar obv

Visst är det modigt
hur granarna vågar stanna gröna om hösten
medan alla andra ger vika för eldpaletten?
Hur de inte tar skit från himlens kalla tårar
eller alla andra som tror att de inte har rätten?
Bryter normer och startar stormar
Låter dem gorma, de som gormar
Visst är det modigt hur
granarna bryter rot och river mur?

Namn på texten: skämt
inspo: ibland vill man skratta. även åt dåliga skämt

Var gör spöken sina inköp? I bu-tiken.

Namn på texten: dåligt skämt
inspo: dåliga skämt


Vad spelar alla spöken på idrotten?
SPÖK-boll

Tittel: Mitt hemliga liv
Insperation: Ingen






Ända sedan liten har jag känt mig iakttagen även när jag var ensam. Att någon eller något ser på mig. Känslan kanske började när jag var 3 eller kanske jag var 4 så mycket minns jag inte.
Från början var jag förstås rädd och berättade för mamma och pappa men på då var det bara ledsna, gick undan. De pratade mycket när dörren var stängd eller på ett annat språk som jag nu förstår vad engelska. Allt hände sedan min tvillingsyster dog. Nu när jag tänker på det så kanske det är hon som är med mig.
Från 3-4 åldern tills jag var 6 var det bara få gånger jag kände mig iakttagen. Kände mig varken hotad. Det var väl bara min syster?
Allt förändrades när jag precis hade fyllt 6. Då kände jag en helt ny aura eller spöke som man säger. Men vad jag minns var att staden jag bodde i blev helt till sig. Det hade försvunnit en pojke och kroppen hade återfunnits i en lekpark nära där han hade gått på förskola. Folk pratade om en man som hade dödat pojken. En man som bara åkt genom staden och försvunnit lika snabbt som han kommit.. Detta hade jag tagit reda på i efterhand när jag blivit äldre naturligtvis. Vi hade gått i samma klass och mina föräldrar hade blivit frågade av polisen om de hade märkt något när de hade hämtat mig men de hade bara skakat på huvudet. När jag var 8 så hade en flicka i min klass drunknat under en klassresa. Ingen hade sett henne ramlat i och ingen hade hört henne. Alla visste dock hur dåligt hur hon simmade och skulle egentligen inte vara ensam.
Återigen kom polisen och pratade med mina föräldrar. De pratade självklart med de andra föräldrarna om olyckan.
Jag blev som en magnet åt dessa andar. Varför visste jag inte. Vad det att jag hade än gång i deras liv träffat dem?
Efter den händelsen flyttade vi. Det kändes inte säkert längre för dom längre och vi hittade ett mysigt litet hus mitt ute i ingenstans. Eller litet och litet. Huset var gigantiskt, som ett gammalt kråkslott med ett runt torn som stack upp. Åh vad jag älskade det huset när jag växte upp. Min favoritplats att läsa var i tornet där jag skapat en mysig hörna. Vid den tiden var jag 9 år gammal och var rätt ensam. Eller ensam var jag väl inte. Dom bevakade mig och jag hade mina böcker.
Jag ska verkligen inte ta min livsberättelse, för då blir vi kvar här hela dagen.
Men om jag ska vara kortvarig så har jag väl levt ett ganska händelserikt liv. Gått på klubbar, rest till andra länder och supit mig redigt full. Blivit kär i en och en annan kille. Knullat om ni ursäktar hur det låter och fått stå ut med och en annan alkis och andra obehagliga människor. Skaffat mig ett bra betalat jobb och köpte en lägenhet i närheten av mina föräldrars hus.
Men flera andar har anslutit sig till mig och nu är dom kanske 26 som hänger efter mig
Nu är jag 29 år gammal och har precis fått reda på att mina föräldrar har gått bort.
Vi hade ingen direkt kontakt det senaste året. De gillade inte hur jag levde mitt liv. Men vems föräldrar godkänner exakt allt var ens barn gör egentligen?
Sakta drog jag upp benen på köksstolen och plockade upp mobilen med högerhanden och mackan med vänsterhanden.
Med en gäspning så började jag scrolla genom nyheterna. Krig, det växande våldet var de nyheterna som toppade nyheterna var väl förklarligt. Sen kom det hälsoknep, skvaller om kändisar och hur vädret skulle bli till helgen men sedan hostade jag till.
”7-Årig pojke fortfarande försvunnen. Föräldrarna vädjar: Vår Jesper är hela vårt liv.” Under rubriken såg man en bild på en ung pojke med blont hår. En av hans framtänder saknades men leendet var lika stort för det.
Det gjorde lika ont varje gång ett barn försvann. Jag stoppade den sista biten i munnen innan jag reste mig.
Snabbt bytte jag om och gick ner till bilen. Jag fiskade upp nycklarna och satte mig i förarsätet.
Mataffären först innan mina föräldrars hus. Det hade stått tomt en vecka medan mina föräldrar hade varit på en minisemester.
Nu var det min uppgift att städa upp och göra en bedömning av huset. Inte för att jag skulle sälja det. Den tanken var inte ens något att diskutera. Jag skulle själv sälja lägenheten och flytta tillbaka till mitt barndomshem.
Ett sorgset leende spred sig på läpparna.
Medan jag gick runt i mataffären hälsade jag på några bekanta. Tog emot deras sorgfyllda beklagad om mina föräldrar.
Jag hade precis lastat in de sista påsarna i bilen och gått tillbaka med vagnen när jag kände en rysning. Snabbt vände jag mig om och såg mig runt. Återigen kände jag mig bevakad men nu fick det väl räcka?
Jag satte mig i bilen och började köra till huset. Ur min ena jackficka fiskade jag fram deras nyckel och låste upp. Dörren öppnades och jag klev in. Knarret från skorna fick ett leende att sprida sig på mina läppar. Äntligen hemma. Jag kände mig säker här.
Det tog sin lilla tid att plocka in maten men när jag väl var klar så kurrade magen och jag drog handen genom håret. Jag stoppade den lilla flaskan med vatten i munkjackan. Jag skulle behöva gå ner till källaren innan jag började maten. Det verkade vara något problem med rören. Mina föräldrar måste ha stängt av vattnet innan de åkte. Jag gick mot källardörren under trappan och låste upp. Sträckte mig efter lysknappen och ett kallt sken blixtrade till framför mig innan jag började gå ner.
Smällarna upphörde inte och jag började tyst nynna på en låt som hade spelats rätt mycket på radio på sista tiden.
När jag kommit ner för trappan så skakade jag på huvudet medan jag smakade dystert.
”Jesper vad har jag sagt? Vill du komma hem så måste du uppföra dig...” Pojken framför mig hade tårfyllda ögon och han försökte dra sig från något som fortfarande låg i skuggor.
Ett bistert leende spred sig på mina läppar. Hon var tvungen att flytta den döda kroppen snart.
”Jesper... är du törstig?” Jag plockade fram flaskan och pojken sträckte ut ena handen efter en viss betänketid. Jag såg hur han drack och sedan hur paniken spred sig i hans ansikte. Med hostande och klöste sig mot halsen. Det tog inte lång tid innan pojken föll livlöst ner betonggolvet och ett leende spred sig på mina läppar.
Min skara hade återigen vuxit.