Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Chasing you [PRS]

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Chasing you [PRS]

Bevaka tråden
Användare Inlägg
l’Hospial
Elev

Avatar

+1


bubbles

Spoiler:
Tryck här för att visa!

𝓝𝓪𝓶𝓷: William Miller-Wang

Å𝓵𝓭𝓮𝓻: 22

𝓤𝓽𝓼𝓮𝓮𝓷𝓭𝓮: William har ett charmigt och unikt utseende som ofta lämnar ett varaktigt intryck. Han är ungefär 184 centimeter lång och kroppen är slank och vältränad. Käken är väldefinierad och kindbenen höga, vilket framhäver hans annars ganska mjuka ansikte och ger honom ett generellt stiligt utseende. Fortsättningsvis är ögonen smala och ögonbrynen mörka, någonting som ger honom en intensiv blick. Han har även komplett heterokromi - det vänstra ögat är ljust brunt medan det andra är blått.

Spoiler:
Tryck här för att visa!FC: Xu Minghao
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fwww.nme.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2021%2F06%2Fseventeen-the8-your-choice-pledis-entertainment-facebook-180621-e1624010253686.jpg https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F1.bp.blogspot.com%2F-MJrvlH5CvsA%2FYMtsXXa7ciI%2FAAAAAAAA8hg%2F1nbE-PJKRa0xVl2gE4J56cVBV5MgCnZOQCNcBGAsYHQ%2Fs2048%2Fthe8-seventeen.jpeg https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2Foriginals%2F7e%2F6d%2F8a%2F7e6d8ad8feb702f93c14fdac865bab03.jpg


Ö𝓿𝓻𝓲𝓰𝓽: Har extremt dålig syn och är beroende av glasögon


Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

8 jul, 2023 13:00

bubbles
Elev

Avatar

+1


Spoiler:
Tryck här för att visa!Namn: Grace Bennet
Ålder: 20
Utseende: Grace har ett väldigt harmoniskt ansikte som ger ett lugnt intryck, trots att hon inte riktigt brukar vara det. Hon har mörka, bruna ögon som vanligtvis brukar sprida värme och kantas med långa, mörka ögonfransar. Näsan är liten med några fräknar utsprida över sig, som även sprider sig över kinderna på henne. Hennes läppar är fylliga och rosa medan lockarna är lite strawberry blonde, kanske mörkblont på svenska? Idk. Lockarna når ner över ryggen på henne, men brukar oftast vara knutna i flätor. Tjugoåringen är nätt byggd, men står på ungefär 167 centimeter.
Övrigt: Hon har tyvärr inte någon bra kontroll på sin mun och vad hon säger, vilket ofta leder henne in i trubbel.
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F564x%2F48%2F62%2F75%2F48627565f44e9d9015fa187dcafbdc4a.jpghttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F564x%2F2c%2F05%2F4b%2F2c054ba10cb6503a83ea67a9fb28f876.jpghttps://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F564x%2F6d%2Fa1%2F16%2F6da1161aa331a91e41119e257ff02c01.jpg


https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.gifer.com%2F4k8F.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2Foriginals%2F95%2F1b%2F1a%2F951b1a6608a5909faf1b9b65457d95ca.gif

8 jul, 2023 16:39

Detta inlägg ändrades senast 2023-07-12 kl. 12:08
Antal ändringar: 3

l’Hospial
Elev

Avatar

+1


Stjärnorna glittrade uppe på den mörka natthimlen och löven prasslade i den svaga brisen. Det var en såndär härlig sommarkväll, fylld med vad som kändes som miljontals unika dofter och surrandet av en hel hög olika insekter.
William letade sig fram mellan träden på måfå, tillät den ojämna barken att skrapa över pälsen medan han sökte sig längre in i skogen. Sinnena var på helspänn och allting kändes allmänt underbart i den stunden. Tjugotvååringen brukade sällan leta sig såhär långt in i de djupa skogarna som bredde ut sig mellan de små byarna. Nej, han brukade hålla sig runt föräldrarnas ståtliga fastighet, i den bortre kanten av trädgården som bredde ut sig hela vägen fram till skogsbrynet. Ikväll hade han däremot kommit på andra tankar. För även om William var vid fullt medvetande, tog instinkterna ofta över och tja, han hade helt enkelt inte haft självbehärskning nog att låta den där feta haren vara. Nu hade han inte fått tag på den, inte på långa vägar, men jakten hade varit befriande. Det var skönt att släppa den där dumma mänskligheten ibland.
Under dagarna var allting så otroligt annorlunda - man var tvungen att bete sig åtminstone någorlunda, kläderna satt som ett obehagligt klister på kroppen och man var tvungen att umgås med folk man egentligen inte hade något intresse i. Modern brukade ofta bjuda hem flertalet sällskap på tebjudningar och då var man helt klart tvungen att sätta på sig den där vidriga masken. Och hur många gånger under de där bjudningarna fick William inte frågan om när han tänkte gifta sig? Han var ju hela tjugotvå år vid det laget och det, det var alldeles för gammalt enligt de flesta. Nu hade han förvisso turen att vara man, vilket gjorde det hela lite mer acceptabelt i mångas ögon, men ändå.

Tjugotvååringen ruskade på sig och släppte ut ett fnysande läte, medan benen förde honom längre in bland träden. Usch, ibland avskydde han verkligen att vara ens en procent mänsklig, allting blev så förbaskat komplicerat och hjärnan kunde inte hålla tyst.
Med en suck fortsatte han trava över den barriga skogsmarken, utan något mål i sikte. Vad höll han ens på med? Det var egentligen bara dumdristigt att leta sig såhär långt bort från hemmet. Människorna i byarna runtomkring hade en tendens att sätta ut fällor av olika slag och William hade inte den blekaste om hur de såg ut eller vart de brukade befinna sig. Men tankarna gled snart bort från det ämnet, när en ekorre susade fram rakt framför nosen på honom. Det fick hjärnan att ta en paus från sitt eviga gnatande och benen att sätta av i full fart efter den lilla gnagaren.

Pang. Tjugotvååringen drattade rakt ner på nosen, varpå han släppte ut någonting som kunde beskrivas som både ett skrik och ett ylande. Det var helt enkelt ett mellanting. Vänster baktass bultade något alldeles förskräckligt och det dröjde inte länge förrän han insåg att han trampat rakt ner i en av de där fällorna. De vassa kanterna grävde sig ner i huden och Williams ögon tårade sig. Jaha, det här var då slutet.
Efter att ha suttit där ett tag och slitit och dragit i benet, som för den sakens skull inte ville lossna av uppenbara anledningar, knastrade det i både tassar och ben tills händerna slutligen kunde greppa tag om fällan och försöka bryta upp den.
”Fan jävla skit helvete”, muttrade han med en grimas strykandes över ansiktet, fortfarande i fullt sjå med att få bort den stora metallklumpen.

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

8 jul, 2023 16:41

l’Hospial
Elev

Avatar

+1


Till en början verkade det som om William aldrig skulle komma därifrån. Rävsaxen satt hårt runt fotleden på honom och tänderna grävde ner sig i den sköra, ljusa huden. Det här var anledningen till att han aldrig rörde sig längre än ett hundratal meter från hemmet. Att vandra omkring i de djupa skogarna var helt enkelt inte säkert och hela den här situationen stärkte bara det faktumet.
Tjugotvååringen släppte fällan och gnuggade sig i ögonen. Hela världen runtomkring honom var alldeles suddig och att säga att han inte såg mycket av sin omgivning var en enorm underdrift. Fotleden värkte någonting alldeles förskräckligt och små, nästintill omärkbara tårar slingrade sig nerför kinderna på honom. Han brukade inte vara känslig när det kom till smärta, speciellt inte med tanke på de smärtsamma förvandlingarna, men det här var någonting helt annat.
Löven prasslade i vinden medan han ännu en gång försökte få bort de vassa metalltänderna från huden. Det var dock helt meningslöst att sitta där och riva och slita, det ledde liksom ingenvart. För att lyckas öppna en av de där fällorna hade han antingen behövt vara övernaturligt stark eller ha en viss teknik. Nu var han förvisso inte direkt svag på någon sånär nivå, men tillräckligt stark för att bända upp ett lås i stål var han inte.

Musklerna stelnade därefter plötsligt, när William klart och tydligt kunde höra hur någon kom smygandes mot hans håll. Härligt, nu var det väl kört. Det skulle bli en jävla massa snack i byn om det kom fram att han var ett av de där missfostren med någon form av magiskt blod i venerna. Men det kunde de väl behöva, de hade liksom inte mycket annat att förtälja sinsemellan.
Den tjugotvååriga mannen kisade mot kvinnan som satt sig på huk bredvid honom, naturligtvis först efter att han ryggat tillbaka och försökt fly sin kos - någonting som inte hade gått någe vidare. Lyckligtvis var han i alla fall inte blyg, med tanke på att han satt där spritt språngande naken, men det var helt enkelt inte där tankarna låg för stunden.
”Det är väl klart som fan att det gör ont”, halvt väste William och blängde mot den nyanlända figuren med de två, olikfärgade ögonen. När fällan sedan släppte, hasade han sig genast några steg tillbaka och höll sig om fotleden, däremot utan att göra några ytterligare flyktförsök. Han skulle ändå inte komma långt med den där skadan, så det var ingen mening att ens försöka och att genomgå den där smärtsamma förvandlingen igen hade han ingen lust med. Ingen lust med, det skulle inte heller leda någon vart. Skadan skulle fortfarande finnas kvar där, plus att det ändå hade tagit för lång tid.

När kvinnan sedan frågade om hon fick hjälpa honom, rynkade ögonbrynen genast på sig. Vad snackade hon om? Var hon inte där för att snöra ihop vristerna på honom och släpa iväg honom till byn för att bli flådd levande?
William stirrade mot henne, förvisso utan att kunna se hennes drag ordentligt, med munnen halvt på glänt. Skojade hon kanske? Lekte med honom som om han vore något dumt djur?
”Varför släppte du mig ens undan fällan?” Frågade tjugotvååringen efter en lång stunds tystnad och fortsatte med sitt evinnerliga stirrande. ”Hade det inte bara varit enklare att snöra fast mig och släpa iväg mig med en gång?” Fortsatte han och sneglade sedan istället mot fotleden, medan tänderna gnagde febrilt i underläppen. Blodet strömmade från såren som bildats och hela foten kändes nästan en smula bortdomnad. Men hon hade väl bara skojat om det där med att hjälpa honom, eller hur? Ett väldigt elakt skämt, men för henne kanske det hela var väldigt roande.

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

10 jul, 2023 22:50

l’Hospial
Elev

Avatar

+1


Det kanske hade varit dumt av William att ta till med en så hård, dryg ton, men samtidigt var det väl inte så konstigt. Han låg ju trots allt där på marken alldeles utsatt, spritt språngande naken utan att kunna se ett smack. Okej, han kunde visst se en del, men synen var verkligen inte på topp. Sedan var det även mörkt ute, vilket inte gjorde saken bättre. Det följande faktumet att han inte hade några kläder för att skydda sig mot kylan var också någonting som inte gjorde saker och ting lättare för honom. Nej, tänderna hade börjat slå mot varandra och trots att han fortfarande satt och blängde mot kvinnan, kunde man se att hela situationen tärde på honom.
”Förlåt”, muttrade tjugotvååringen innan han sträckte lite på sig för att fånga tygstycket hon slängde åt hans håll. Han hade inte ens funderat över det faktum att han inte hade några kläder på sig förrän där och då. Men nu, när han virade tyget runt midjan, hettade det genast till i kinderna, nästan som på beställning.
”Tack”, mumlade han och slätade ut tyget med en liten grimas, när foten ofrivilligt rörde på sig. Varje liten rörelse fick det att bränna i huden runt såret och sticka i köttet. Det enda positiva var att blodet kändes varmt, men egentligen var väl det inte något positivt alls.

William betraktade kvinnan när hon kom närmare honom för att ta sig en titt på den skadade fotleden, osäker på hur han skulle bete sig. Att inte kunna se ordentligt var ingenting han uppskattade, men å andra sidan fanns det ingenting han kunde göra åt saken där och då. Kläderna låg i en trasslig hög med glasögonen på toppen vid skogsbrynet, lagom utom synhål från nyfikna ögon. Därför satt han mest där och glodde när hon kom närmare, samtidigt som det kliade obehagligt i hela kroppen.
”Jo, det är väl klart att jag vill, jag förstår bara inte varför du vill hjälpa mig”, svarade tjugotvååringen tyst och ryggade ännu en gång tillbaka när kvinnan drog åt sig foten. Därefter blev ögonen genast stora och han var nästan tvungen att kväva ett skratt när hon höll händerna över det skadade området. Vad fan skulle det där göra? Absolut ingenting. Men tänka sig så fel han hade. De olikfärgade ögonen blev med ens ännu större och hakan föll rakt ner över den barriga marken när såret plötsligt började dra ihop sig och blodet slutade forsa. Helt ärligt kunde han knappt tro sina egna ögon, trots att han både såg och kände att det faktiskt var på riktigt. Fy satan vad ont det gjorde.

Ett frustande läte rymde honom när kvinnan frågade vad han hette. Hade hon tänkt att det där skulle distrahera honom eller? Nu gjorde det förvisso det, med tanke på att han blev smått road av det hela, men det borde verkligen inte ha gjort det. Fungerar alltså.
”William”, svarade han efter att ha samlat sig själv ett slag och grimaserade när huden fortsatte att dra ihop sig allteftersom att de tidigare djupa såren blev mindre och mindre. ”Du då? Vad heter du?” Undrade han därefter och grävde ner fingrarna i den barriga jorden för att distrahera sig själv. Benet dunkade av smärta i den stunden, men lyckligtvis avtog det när kvinnan drog sig undan och började rota i sin väska. Det hon precis lyckats åstadkomma var minst sagt fascinerande. William hade liksom inte stött på vidare många magiker under årens gång, ingen för att vara exakt. För det var väl det hon var? Någon slags magiker. Var det kanske därför hon inte hade någon större lust att föra tjugotvååringen mot sin död? Högst troligt.
”Kör på du, jag är mer än van vid smärta”, sade han och gnagde sig själv i underläppen, medan de olikfärgade ögonen nyfiket betraktade kvinnan. För bara någon minut sedan hade han varit både skeptisk och skräckslagen över hennes närvaro, men nu? Nej, nu fann han henne snarare otroligt häftig.

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

11 jul, 2023 21:14

l’Hospial
Elev

Avatar

+1


Jo, egentligen var det väl ganska förståeligt att William inte var vidare glad när det kom till den okända kvinnan. Om han inte uppfattat saker och ting helt fel, vilket det var mycket möjligt att han gjort, var hon en av de där jägarna det talades så mycket om nere i byn. De var relativt många vid det laget, men det var få som var skickliga. Och hon, hon verkade vara en av de där som var skickliga. Bara hennes rena närvaro fick det liksom att krypa i skinnet på honom och lusten att byta skepnad och fly sin kos var enorm. Men med tanke på hans fotled skulle han ändå inte komma särskilt långt innan hon fick tag på honom igen, plus att förvandlingen nog skulle göra betydligt ondare än den gjorde i vanliga fall.
”Mina kläder? De ligger några kilometer bort..tillsammans med mina glasögon, ser inte ett skit”, berättade tjugotvååringen och huttrade till när vinden tilltog i styrka. Löven prasslade ovan dem och några moln gled över den mörka natthimlen, där månen även spred sitt bleka sken. Åh, natten som hade börjat så perfekt, med grönskan runtomkring och den svala brisen som dragit genom pälsen. Nu kändes allting bara som absolut skit och den där brisen? Den hade snarare förvandlats till stormvindar.
De olikfärgade ögonen mötte kvinnans blick ett slag, innan de nästan genast gled vidare åt ett annat håll. Han kunde ändå knappt urskilja hennes drag och faktumet att hon sett honom utan kläder gjorde det hela väldigt genant. Det enda han var helt säker på var att hennes hår var någon nyans av blont, att hennes ögon förmodligen var någon mörk färg och att läpparna var rosa. Mer än så kunde han inte kisa sig fram till där och då.

”Uppenbarligen inte”, konstaterade William och kisade ner mot såren, ytterligare någonting han knappt kunde urskilja med sina svaga ögon. Tänk vilken stor skillnad det var mellan de olika skepnaderna. Hade saker och ting varit aningen mer logiska hade han antingen sett uruselt som varg eller haft bra syn i sin mänskliga skepnad. Nu var det däremot så att synen var värdelös i den mänskliga skepnaden men absolut utmärkt när han struttade omkring på fyra ben. Lustigt det där.
”Du är alltså som mig? Eller inte som mig men du förstår vad jag menar..du har ett pris på din skalle”, mumlade han efter en stunds tystnad och betraktade kvinnan nyfiket. Även om det bultade och sved i fotleden kunde han inte låta bli att låta uppmärksamheten dras till den andres krafter. Han hade ju inte sett någonting liknande tidigare, knappt ens stött på någon annan med någon form av magiskt blod strömmandes genom blodkärlen. Så även om han fortfarande kände sig väldigt skeptisk och rädd, var det hela allmänt intressant.

Det gjorde otroligt ont när nålen trycktes genom den ömma huden och till en början var William tvungen att bita sig själv i tungan för att inte släppa ur sig ett skrik. Att tvätta ur såren hade inte gjort lika ont, men det här? Det var ju nästan som någon form av tortyr.
”Detsamma, Grace”, lyckades tjugotvååringen spotta ur sig genom tänderna, medan han knep ihop ögonlocken. När Grace sedan nämnde det där om att hon inte ens kunde tänka sig hur det måste ha varit att befinna sig i hans sits, öppnade han långsamt ögonlocken och ryckte lite på axlarna, aningen mer van vid den obehagliga smärtan som slingrade sig genom fotleden när hon sydde igen såren.
”Det är egentligen inte så farligt. Visst, förvandlingarna är nästan olidliga och det känns som om man ska dö, men efter ett tag lär man sig att det bara är en känsla och inte mer än så”, rabblade han och vände de smala ögonen mot Grace igen.

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

11 jul, 2023 23:06

l’Hospial
Elev

Avatar

+1


Om Grace nu stack iväg och hämtade kläderna åt William skulle det nog dröja en ganska bra stund innan de kom iväg därifrån, vilket den sistnämnde inte hade någon större lust med. Att vänta alltså, han var alldeles för nervig och otålig för det. Tygstycket som hängde runt midjan på honom dög gott och väl, lite svala vindar skulle inte direkt ta död på honom
”Det är ingen mening..kan lika gärna byta skepnad så slipper du leta sig genom alla snår och så, men gissar att du inte kommer tillåta mig att göra det”, sade tjugotvååringen och studerade de suddiga dragen framför honom. ”För jag gissar att jag är värd en del pengar, trots att min fotled är lite sliten”, fortsatte han efter en stunds tystnad och släppte ut ett bittert skratt. Vad han förstått det var varulvar inte sådär jättevanliga längre, utan snarare utrotningshotade, precis som resten av det magiska släktet. Någonting som han förstått var ännu svårare att få tag på var fullblodiga varulvar, de som fötts in i det hela och inte blivit förvandlade genom ett bett. Och han hade då naturligtvis den stora glädjen att vara en av de få stackarna som fötts in i det, som inte fått någon förvarning om det han skulle genomgå. Blev man biten visste man i alla fall vad man hade att vänta sig och förvandlingarna var inte lika genomgående. Det var liksom enkelt att se skillnad från varulv till varulv. En biten varulv såg knappt ens ut som en varg överhuvudtaget, utan mer som någon skräckinjagande hybrid.

”Det är inte direkt som om jag har någon att berätta för i vilket fall, plus att jag inte ens vet hur du ser ut..och vem vet, namnet du gav mig kanske inte är ditt riktiga namn?” Rabblade William på och tystnade sedan, med kinderna smått blossande. Varför talade han ens med kvinnan överhuvudtaget? Han visste mer än väl vad hon förmodligen hade i åtanke gällande hans öde. Och varför i allsin dar blev kinderna röda? Fan. Kanske pågrund av det där leendet hon hade på läpparna? Även om han inte kunde se någonting överhuvudtaget kunde han åtminstone urskilja att hon log och tja, av någon anledning började fjärilarna flaxa omkring därinne i magen på honom. Det var säkert bristen på kläder som gjorde honom generad, jo, så var det.
Tjugotvååringen putade lätt med underläppen och vände de olikfärgade ögonen mot ett helt annat håll. Faktumet att han blivit lugnare och lugnare i hennes sällskap gjorde honom orolig innerst inne. För som sagt, han hade ju en prislapp kopplad till sig och hon tänkte med största sannolikhet utnyttja den.

”Precis så, det känns verkligen som om man ska dö i början”, konstaterade William, vars ögon fortfarande var hårt ihopknipna. Han kunde klart och tydligt känna varje gång den där nålen pressades in i huden på honom och fy satan vad ont det gjorde. Ont på ett helt annat sätt än när han genomgick förvandlingen, som han till råga på allt vant sig vid. Nu skrek och grinade han fortfarande när han gick igenom det hela, men det var mest reflexerna som spelade in.
”Det är det, helt klart”, svarade han genom tänderna och tog ett djupt andetag när nålen ännu en gång sköts genom skinnet. ”Skulle hellre vara som dig, det är mycket häftigare”, fortsatte han och kunde inte låta bli att le blekt över hennes ordval. Han hade aldrig hört en kvinna tala på det sättet tidigare, det var väldigt intressant, minst sagt.
Tjugotvååringen slog långsamt upp ögonlocken när Grace berättade att hon var färdig. Han kunde fortfarande inte se riktigt vad det var hon hade gjort, men han visste att det involverat alkohol, nål och tråd.
”Tack”, mumlade han och vände blicken mot henne igen, den här gången med ögonbrynen rynkade. ”Varför hjälper du mig ens? Jag förstår verkligen inte.”

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

12 jul, 2023 13:09

l’Hospial
Elev

Avatar

+1


Ett bistert leende gled upp över läpparna på William som skakade på huvudet för sig själv. Det var väl klart som fan att hon inte hade några planer på att släppa honom. Summan pengar hon skulle få för honom skulle väl räcka ett ganska bra tag och med tanke på att hon utförde det jobb hon gjorde, behövde hon nog pengarna. Kanske han skulle kunna göra en deal med henne om det nu verkligen bara var pengarna hon var ute efter? För pengar, det hade han ingen som helst brist på, även om man kanske inte kunde ana det där han satt med sitt lilla skynke.
”Vad gör du om jag försöker?” Undrade tjugotvååringen och sneglade bort mot skogen runtomkring dem. Träden var höga och marken barrig, med en del snår och buskar lite här och var. Nu när han väl kunde använda benet igen hade det inte varit några som helst svårigheter för honom att sätta av in bland den täta grönskan och försvinna. Eller det hade åtminstone inte varit det om han bytt skepnad, vilket skulle bli en väldig prövning. För det första tog det tid att genomgå förvandlingen och för det andra gjorde det som sagt förskräckligt ont. Grace hade säkert hunnit snöra fast benen på honom innan han ens fått päls över halva kroppen.

”Mhm, jag vet en hemlighet om dig och du en om mig, så vi borde egentligen vara kvitt vid det här laget”, sade William och kände hur benen sakta men säkert började röra sig under huden på honom. Han hade inte några planer på att vänta in hennes svar angående det där med vad hon skulle göra om han valde att byta skepnad. Väntade han mycket längre till skulle hon bara fånga in honom och släpa iväg honom bort mot byn, där han med största sannolikhet skulle bli flådd och halshuggen. Och att få huvudet monterat på någon vägg var ingenting han hade lust med. Det var både förnedrande och sorgligt på samma gång.
Tjugotvååringen släppte ut ett kvidande låt och vek sig med ens dubbel, när ryggkotorna sköt i höjden med knakande läten. Nej, han vägrade att bli tillfångatagen. Eller vägrade och vägrade, han tänkte i alla fall inte göra det hela enkelt för henne. Hade han lite tur skulle de vassa tänderna kanske hålla henne på avstånd, det var åtminstone förhoppningen.

William slöt fingrarna om huvudet och ruskade på det.
”Vi är allt annat än häftiga”, halvt stönade han och tog några djupa andetag, bara för att släppa ur sig ett skrik när revben bröts på flertalet olika ställen. ”Såna som dig ser oss väl inte som något annat än dumma djur”, fortsatte han därefter med ett morrande läte och slog upp ögonlocken, bara för att sända iväg em mördande blick mot Graces håll. Vad hade han tänkt sig först egentligen? Att hon skulle släppa honom?
Tjugotvååringen slog genast bort kvinnans hand när hon försökte hjälpa honom upp på benen, samtidigt som benen brakade till ännu en gång och han slet sig i håret. Det kändes verkligen som om han skulle dö, men han var väl medveten om att det bara var en känsla. Om han skulle ha någon form av chans att ta sig ur den här situationen levande var han helt enkelt tvungen att genomgå den där smärtan. Han brydde sig inte ens om det faktum att han hade publik, trots att det i vanliga fall hade varit något som känts extremt genant. Men nu kvittade det, överlevnad var viktigare.

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

12 jul, 2023 20:17

l’Hospial
Elev

Avatar


Okej, Williams plan hade verkligen inte lett någonvart överhuvudtaget. I samma sekund som han låtit kroppen påbörja den smärtsamma förvandlingen, hade tjocka rep genast slängts runt både hand- och fotlederna på honom. Med andra ord var det ingen idé att fortsätta eftersom han med hundra procents sannolikhet inte skulle komma någonvart. Benen slutade med ens att vrida och vända på sig under huden på honom och både revbenen och ryggkotorna rätade till sig. Att ens kunna avsluta en förvandling på det där sättet var något som tagit många år av jobb för tjugotvååringen att åstadkomma. Det borde nästan ha varit omöjligt, men när det väl kom till kritan hade han självkontroll som hette duga.
Ögonen stirrade blankt framåt när repen knöts hårdare och hårdare runt handlederna. Det var inte ens någon idé att kämpa emot, Grace var minst lika stark som honom och hade ett klart övertag. Inte ens när han knuffades ner mot marken försökte han att streta emot, utan kinden slog mot det barriga underlaget medan hon grejade med knoparna.
”Tror du ärligt talat att jag tror på det där? Du snörar fast mig som om jag vore en vild best”, sade William bittert. Trodde han på att hon inte skulle ha gjort det om hon inte behövt? Kanske, men det gjorde inte saker och ting bättre. I samma sekund som han satte sin fot i byn skulle det bli ett jävla liv, inte bara för hans egen del utan även för hans familj. Hon var påväg att förstöra precis allt.

Med tanke på tjugotvååringens urusla syn kunde han inte urskilja att tårarna slingrade sig nerför kinderna på Grace, men han kunde nästan känna att de gjorde det. Det var svårt att förklara, men på något underligt sätt kunde han känna av hennes känslor på samma sätt som han kunnat göra i sin andra skepnad. Kanske det hängde kvar efter att han påbörjat förvandlingen sådär? Mycket troligt.
”Sluta be om förlåtelse och släpp mig istället.” William vred på huvudet så att han kunde betrakta kvinnan där hon slagit sig ner på backen, där hon slog sig själv i huvudet. Allt det här verkade vara ett jävla dilemma för henne. Hon hade förmodligen en väldigt bra anledning till varför hon behövde fånga in honom och släpa med honom bort till byn för att få sin belöning, men den verkade knappt räcka i den stunden.

”Rör mig inte”, morrade tjugotvååringen när Grace sedan kom upp på sina darrande ben och försökte få upp honom på fötter. Han tvärvägrade, hon skulle få jobba som fan för att lyckas röra honom ens en millimeter.
”Jag kommer att bita dig”, varnade han fortsättningsvis och slet sig loss, bara för att ramla ner mot den barriga marken igen. De smala ögonen vände sig mot kvinnan och han blottade tänderna mot henne. Nu, nu tänkte han minsann bete sig som ett vilt djur gentemot henne. Utan rim och reson. Han började med ens riva och slita i repen, så pass hårt att de genast började borta sig in i huden på honom och blodet började tränga sig fram.
”Släpp mig jävla skit piss as”, ylade han och rullade runt där han låg på marken, så att dammet yrde omkring honom. ”Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!”

Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara.

12 jul, 2023 21:40

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Chasing you [PRS]

Du får inte svara på den här tråden.