Life in Nacra - PRS Emma07 och SiriusLupin

SiriusLupin


Namn: Jasper Barleyhart
Ålder: 21
Magiker
Bakgrund:
Jasper växte upp som kronprinsen i landet, i en älskvärd familj tills de, då han var i sjuårsåldern, brutalt mördades och han själv tvingades att fly, har sedan tvingats hålla sig gömd efter dess. Han har drivit runt en del under åren, under en tid åkt runt med legosoldater, och dessutom fått träna upp sig till den kraftfulla magiker han egentligen är. Tränat till den dag han nu bestämt sig för att återvända i hopp om att få hämnd, något slags avslut och kanske till och med kunna ta tillbaka tronen.


Namn: Florence Wolfse
Ålder: 19
Bakgrund:
Hennes far arbetade soldat, och sagt att som en nära man till förra kungen fick han ta makten efter hans död. Anledningen till varför hon plötsligt blev prinsessa har varit ganska privat. Har två yngre syskon som är tvillingar. Anar att hennes far kungen har planerat att snart få henne att ingå ett äktenskap för säkra riket.
Har några enstaka färdigheter som hon lärt sig och viljan i smyg att lära sig med svärd och liknande.


Namn: Axil Drysell
Ålder: 22
Bakgrund/Om: Axil växte upp som en simpel pojke i en relativt stor stad. De han bodde med var tydliga med att han inte var deras son, vilket också gjorde att han mest användes som arbetare. Hade möjlighet att ta sig därifrån i tidig ålder för att arbeta som stallpojke och väpnare innan han blev krigare. Också varit kringresande i stor del av livet som han hade gemensamt med Jasper även om det var tydligt att Jasper var den bättre. Aldrig riktigt haft något mål i livet eller någon plats som känts som hemma


Namn: Janet Chauvessard
Ålder: 19
Bakgrund/om: Janet är uppvuxen i en familj i övre medelklassen, hennes far en framgångsrik handlare men som hade en del kopplingar till den gamla kungen. Inget personligt, deras familjer hade varit bundsförvanter i åratal och det fortsatte också ner till honom. Janet har arbetat som kammarjungfru på slottet i några år och jobbar nu med Florence. Då rebellerna tog över så blev också hennes far en av de som drabbades, efter att ha stöttat kungen tidigare förlorade han en del kunder vilket nu sakta börjar byggas upp igen. Hon har länge varit uppvaktad av Ysaac, en adelsman några år äldre än henne själv, men de har aldrig kommit särskilt bra överens. Men i perioden efter kungens fall så kunde hennes far ändå inte motstå hans erbjudande och de blev trolovade. Vilket Janet är allt annat än glad för, hon har aldrig gillat karln och ju mer de umgås desto mer har det nästan övergått till en rädsla för honom och framtiden med honom. Han med en kort stubin och hon själv med ett rejält varierande humör




Jasper drog blicken ifrån Florence då de flesta försvann ut ur rummet, lade märke till läkarens menande blick också mot honom och det tog någon sekund där han inte förstod något av vad han menade. Fnös sedan lätt, trodde han verkligen att han skulle gå härifrån? Nu, när han inte visste om hon ens skulle klara sig?
”Jag ska ingenstans.” Protesterade han med en huvudskakning. Inte en chans att han skulle gå härifrån nu.

Det var med blandade känslor Janet gick ut ur rummet, ville ändå finnas där men hon insåg själv att hon inte skulle vara till mycket hjälp alls där. Samtidigt kändes det konstigt att vara på utsidan utan att riktigt veta vad hon skulle göra. Hon suckade lågt och såg upp på Axil då de kommit ut i korridoren utanför, otroligt glad att han var hemma och välbehållen.
”Du måste väl vara trött efter resan. Ska vi hitta nånstans du kan vila mer?” Föreslog hon.

Florence såg oroat mellan dem två, kanske syntes det inte i hennes feber hur rädd hon var över att bli lämnad där. Inte när hon precis fått tillbaka honom.
''Snälla-'' Hon slutade sin mening snabbt när en sammandragning kom. Förstod inte hur hon skulle orka det hela men det fanns ingen annan lösning. Flämtade högljutt till vilket nog fick läkaren att glömma kungens protest i ett ögonblick, hade kanske gett större dos för det skulle gå något snabbare. Den äldre damen som höll sig lugn medan hon ordnade saker.
''Du kommer behöva all energi till detta, ta några djupa andetag.''

Axil såg mot strömmen av människor, flera som inte hade något där att göra som jobbade på slottet. Skulle säkerligen ta ännu fler timmar. Var nog där risken låg att de förlorade drottningen. Skickade iväg de obehöriga och bad en av vakterna att se till så flertalet höll sig längre bort även om de var nära. Riktade därefter fokus till henne.
''Det vore väldigt skönt, kommer nog inte kunna slappna av men en skön plats att spendera tid med dig...är så bra som det kan bli.'' Sa han leendes.

Jasper kramade hennes hand lite hårdare i sin, det gjorde verkligen ont att se henne i det här skicket och i smärtor. Ville göra vad som helst för att hjälpa henne. Lyfte blicken upp till de andra i rummet igen, det fanns inte en chans att han skulle bege sig härifrån. Vad skulle han ens kunna göra någon annanstans, när han visste att hon var i så pass dåligt skick? Han skulle då definitivt inte ha fokus till något annat än att oroa sig, och han trodde han skulle göra bäst nytta i att försöka stötta henne så gott det gick här istället.

Janet försökte dra bort tankarna från oron för Florence och tillbaka på Axil istället, oroade sig förstås för vännen men det fanns inte mycket hon kunde göra här och nu. Kanske vore det bättre att bara försöka fokusera på honom istället nu när han äntligen var hemma hos henne igen. Hon log och nickade litet.
"Då går vi till mitt rum." svarade hon med ett mjukt leende mot honom och började gå ditåt.

Fick möjlighet under en sammandragning att faktiskt se sig om i rummet om vilka som var där. Det var nog bara en som hon hade träffat som skulle närvara vid födseln. Greppade Jaspers hand så gott hon kunde med den energin hon hade. Oändligt tacksam att han faktiskt var där men också förfärad att han såg henne må så dåligt. Försökte lyssna på vad dem sa. Om det var så plötsligt och oförberett var det helt klart tecken på det var allvarligt. Kände åter hur exponerad hon kände sig där med alla, var dem nödvändiga? Om något hände ville hon knappast att alla de såg det när hon var så utsatt, inte heller födseln skulle bli vacker. Gjorde ett vagt tecken med handen i ett försök till cirkel så han skulle förstå innan hon åter skrek till av det som nog var en sammandragning, slöt ögonen igen medan tårar började rinna igen. Hur kunde allt gått så fel på så kort tid? Hörde den äldre kvinnan och läkaren prata om hur lång process de förväntade sig det var när det mesta var iordning i rummet.
’’Jag kommer inte orka detta.’’ Viskade hon lågt, nästan ohörbart för dem som inte var precis bredvid. Försökte åter fästa blicken på Jasper som ett förlåt.

Följde upp mot hennes rum, att en sån plats kunde kännas som man var hemma efter bara varit borta i två veckor. Kramade lätt hennes hand innan han släppte för att försöka byta om till något renare. Kände av armen mer när det hade lugnat ner sig något. Kände på bröstfickan och drog fram det lilla paketet han hade köpt.
’’Hittade denna när vi var borta, tänker den passar dig.’’ Sa han med ett litet leende medan han krånglade sig ur skjortan utan ta bort bandaget.

Jasper kände sig nästan överflödig, ville göra mer än vad han kunde. Ville göra vad som helst för att hjälpa henne men kunde inte göra mycket annat än att finnas vid hennes sida, anade dock att hon tyckte det var för mycket folk och såg upp mot läkaren med en menande blick runt på de alla som var där.
"Behöver verkligen alla vara här?" frågade han, hade verkligen ingen aning om hur sånt här brukade gå till men avbröts snabbt ur sina tankar av Florences smärta. Strök fingrarna över hennes handrygg, lutade sig fram för att kyssa hennes panna.
"Jag vet att du klarar det, du är den starkaste jag vet." Viskade han mjukt tillbaka mot henne.

Skulle det här vara rätt tillfälle att berätta för honom? Gjorde hon sig själv en otjänst med att dra ut på det, med att försöka hitta det perfekta tillfället? Hennes tankar avbröts av hans ord och hon log genast, han smälte genast hennes hjärta lite extra bara av det gulliga att han faktiskt hittat något åt henne.
"Tack." utbrast hon med uppriktig förvåning över presenten, men med nyväckt nyfikenhet. Tog emot det lilla paketet och öppnade varsamt upp det, för att snart spricka upp i ett stort leende då blicken landade på det vackra lilla halsbandet.
"Det är så vackert." utbrast hon, kände sig nästan lite orimligt bortskämd av honom här. Hon klev intill honom och placerade en hand på hans bröstkorg innan hon kysste honom mjukt, både som ett sorts tack och bara för att hon längtat efter att få kyssa honom mer.

Florence log svagt, tacksam att han tog upp det om de i rummet, hörde eller såg inte Janet. Hon behövde få tid med sin partner och hur mycket hon än saknade henne hade hon sin man där. Läkaren flyttade blicken från de papperen han hade framför sig. Hade nog mest försökt ignorera kungen i hans envishet att stanna kvar där inne vid hennes sida. Flyttade blicken ut över rummet, trots att han var den med störst befogenheter när det kom till sjukvård var han knappast den som visste mest om just den typen men alla följde under honom. Knappast så kungen hade en talan. Harklade sig lite och klev lite närmare sängen och tog åter små prover innan han bad en ung kvinna att byta ut de kylda trasorna innan han riktade sig mot kungen.
’’Om det är önskan ska jag göra mitt bästa att minska mängden människor. Men till något annat, vi beräknar detta kan ta ett tag. Tyvärr. Är det något som ni vill ha eller vill få koll på när ni nu har återvänt?’’ Läkaren såg snabbt mot kungen, behövde processen att gå ännu snabbare. Hoppades själva födseln gick snabbare. Lutade huvudet mot Jasper av pussen, höll inte med men hade inget att säga emot än tårarna som rann.

Axil log stort av hennes reaktion, hade inte varit säker på hon gillade det så mycket som han trodde när han köpte men det var tydligt hon gillade det.
’’Skönt att du gillar den, kändes så rätt att köpa den till dig när jag såg den.’’ Flyttade blicken från halsbandet till henne. Gud vad han hade saknat allt som hade med henne att göra. Speciellt den glädjen. La sin hand mot hennes vid bröstkorgen. Besvarade kyssen mjukt och fortsatte den.

Jasper tvekade bara någon enstaka sekund åt läkarens fråga, visst skulle han ha en hel del att stå i nu efter att ha kommit tillbaka hit igen. Men ingenting som var viktigare än det här, viktigare än att vara med Florence här och nu. Allt det andra kunde vänta, det var trots allt inte något direkt akut heller vad han kunde komma på på rak arm.
"Ja, gör det." Bad han först och skakade sedan lätt på huvudet. "Nej, inget som inte kan vänta tills senare." Han ville absolut inte lämna henne här, och hade heller inte hjärta att göra det. Att lämna henne såhär, och i smärtor ibland annars mest främlingar. Han behövde vara hos henne.

Bara något så simpelt som en kyss fick henne nästan att glömma allt annat runtomkring dem, glömma alla problem. Efter en kort stund avslutade hon motvilligt kyssen, beslöt sig för att det kanske ändå vore rätt tillfälle nu.
"Du anar inte hur mycket jag saknat dig." log hon med blicken fäst på hans ansikte och de där vackra ögonen. Hon gjorde en kort paus för att leta efter de rätta orden.
"Jag nämnde ju att jag hade något att berätta, då jag upptäckte något medan du var borta." Hon gjorde en paus som för att samla mod till sig. "Jag är med barn." Fortsatte hon till sist, mer än nervös över hur han skulle reagera på nyheten.

Kände svalkande från de nya tygerna som lades på hennes varma hud. Det hade nog varit det som hjälpt först och främst. Förstod att han använt eller använde någon sorts magi för det kändes ändå som det hela blev lite enklare än vad det hade varit innan dess. Försökte lyssna på kvinnans ord mer än läkaren. Förstod att han såg andra risker än damen som hette något likt Tyra, men det betydde kanske också läkaren beordrade något hon inte vill genomföra. Anade hon mer gick genom stegen för Jaspers skull, var nog sällan hon hade förlöst barn med mannen i rummet. Kunde inte vara vanligt hos äldre med sån tradition. Kändes som värkarna kom något tätare efter hon förklarat stegen. Kramade hans hand hårt, var otroligt rädd för vilken kraft och smärta det skulle krävas att föda om det redan kändes så mycket och hon var trött.

Strök handen över hennes kind medan han mötte hennes blick. Hon var så otroligt vacker kände leendet bara klä hans läppar av de orden.
"Tror nästan jag har saknat dig mer." Skämtade han med ett lätt skratt, höll kvar leendet medan han såg på henne. Försökte klura vad av alla saker det kunde vara, trodde det rimligare och logiska var att hon hade hittat något på stan där hon. Men nu även han kunde bo I framtiden, eller rättare sagt de tre. Det glada leendet som snabbt ändrade sig till chock och förvåning . Kändes verkligen som de gick kungaparet i spåren. Stod helt stilla oförmågen att tala innan hans förstening försvann när han flyttade handen mot hennes mage.
"Är- är du säker?" Stammade han lågt fram. Kunde inte förstå hur de hamnat där. Inte så snart.

Hjälplöshet kändes som det bästa ordet för att uttrycka Jaspers känslor just nu. Ville kunna göra så mycket mer än vad han faktiskt kunde göra nu, bara vad som helst som kunde hjälpa henne. Visst, han försökte ge henne all energi och ork han kunde - men han var ingen helare och han visste inte hur pass lyckat det var. Det kunde ha gått bra, men det kunde lika gärna inte nått fram alls. Han hade inte erfarenhet nog kring sån magi för att känna skillnaden. Men det hade känts fullkomligt självklart att finnas kvar där hos henne - visst var det kanske inte den typiska traditionen, men det gav han blanka fan i just nu. Hon behövde honom och det var det enda viktiga, och han kunde inte lämna henne när hon var så plågad och inte ens visste om hon skulle överleva eller inte.

Det var åtminstone inte en omedelbart negativ reaktion, och för det var Janet tacksam även om nervositeten inte gett sig helt ännu. Visst trodde och hoppades hon att han skulle glädjas över nyheten, men hon var inte helt säker på sin sak. Tänk om han blev bortskrämd av det? Tänk om han inte alls ville det här? Men samtidigt fick tanken på att få dela ett barn med honom ett litet leende att skymta fram i hennes mungipor - hon hade inte kunnat tänka sig en bättre far. Hon nickade åt hans fråga.
"Ja, jag är säker."

Kände som allting tog så lång tid, bara undersökningarna kändes som de blev så myket längre. Troligen var det sjukdomen men också hur mycket kraft som krävdes när hon inte ens var i det stadiet. Lite mer av drycken de tidigare förberett, närmade sig nog maxmängden speciellt när det var det enda hon hade fått i sig på länge med smak av.. växter. Gjorde henne knappast stark. Vred huvudet mot Jasper. Gnagde henne ännu i vad hon hade sagt till honom.
''Jag är väldigt-'' började hon andfått och långsamt mot att vilja säga hon var ledsen för allt med kvinnan avbröt meningen.
''Det närmar sig snabbare än vi trodde, tag kvar men du kommer känna ännu mer. Om förlossningen går bra bör den lilla vara ute innan klockorna ringer på morgonen.'' Sa hon med blicken mellan dem två innan hon tvingade flera bort från ytan medan hon med hjälp ändrade lite hur hon låg. Troligen det bästa dem kunde göra när hon var sängliggande för barnets skull. Kände hur greppet om Jasper hand hade minskat i kraft.

Skakade lite på huvudet, flyttade ner andra handen.
''Herregud, det är ju helt... helt galet. Hur länge har du vetat?'' Smekte den långsamt medan leendet ökade något.
''Jag kan inte tro det, älskar dig så otroligt mycket. Älskar er så otroligt mycket.'' Viskade han, gick inte att föreställa sig hur deras liv skulle bli nu. Var helt klart den bästa nyheten på länge om än oplanerad.