Blood and Saline [PRS]

Tog mig friheten att skapa tråden! Emma07

Namn: Katelynn (Kate)
Ålder: 25
Utseende:
Kate är ca 1,68 lång och slank, med håret oftast uppsatt i en knut i nacken (åtminstone när hon arbetar) och klär sig oftast, utöver arbetskläderna då, simpelt i ett par jeans och någon enkel topp.
Övrigt: Kate är uppvuxen i Wyoming där familjen föder upp boskap, innan hennes föräldrar skildes då hon var 15 och hennes mamma flyttade till Seattle. Hon flyttade då med sin mor medans hennes far fortfarande bor kvar på gården i Wyoming, där tillbringade hon istället varje möjligt lov och ledighet. Mamman skaffade en ny partner bara något år senare som blivit som en extrapappa för Kates del, idag har hon en bra relation med båda sina biologiska föräldrar och åker med jämna mellanrum till Wyoming på besök även om hon nu som vuxen bor kvar i Seattle. Med sitt arbete har hon fastnat för livet i storstaden, även om hon också trivs otroligt bra med livet på landet. Går sina sista års residency till att bli kirurg.

Det kändes som om all luft hade gått ur lungorna på Joseph, vars ögon rullade fram och tillbaka i skallen på honom. Om han inte hade vetat bättre hade han nog slutat kämpa emot den där lockande medvetslösheten och gett fullt in. Men han visste att det var det absolut värsta han kunde göra, för även om allting gjorde förskräckligt ont och syret inte ville tas upp av alveolerna, var det skillnaden mellan liv och död. Han var naturligtvis ingen expert, han hade inget större intresse alls för medicin och människokroppen, däremot visste han att det var precis där faktan låg för stunden. Kämpa emot eller dö, det fanns inget mellanting.

Ljuset susade förbi ovan honom när båren sköts genom rummet fullt med fristående sängar, nästan varenda en upptagen. Huvudet gungade ofrivilligt från sida till sida medan en grimas bredde sig över ansiktet på honom. Joseph hade inte den blekaste om hur skadad han egentligen var, han kom inte ens ihåg vad det var som hade hänt. Allt han lämnats med var flyktiga minnen, några sekunder var, av hur han släpats in i skogen, hur någonting slitit loss stora köttstycken ut honom, hur en rad vassa klor grävt ner sig i huden..nej, han ville inte tänka på det.

Så småningom stannade allting upp och ett flertal människor samlades runt honom.
”Det här är Joseph. Han är 25 år gammal och har ådragit sig flertalet skador på oklart sätt. Vänster axel är ur led och handleden krossad, höger arm har stora sår med benet synligt och överkroppen är..trasig. Flertalet bitmärken över höger ben och vid de högra revbenen. Blodförlusten är stor, och vi har hittills gett tre enheter O neg och plasma”, rabblade en kvinna från ambulanspersonalen, medan en kvinnlig läkare började lysa med en hemskt skarp liten lampa rakt i ögonen på honom.

Katelynns dag hade börjat bra, arbetsdagen hade börjat lite senare än vanligt vilket gett henne en något längre sovmorgon än normalt vilket väl alltid var en extra bra start på dagen. Arbetsdagen i sig hade också den varit allmänt ganska lugn, första halvan hade tillbringats med diverse olika uppföljningar för att nu ha gått ner och tillbringat knappa halvtimmen på akutmottagningen innan hon blev ropad bort till en av de nyss inrullade. Fick hindra sig från att lätt dra efter andan av åsynen av mannen som låg i bädden framför henne, trasig kändes som en ganska passande beskrivning. Utåt sett måste det nog vara det hon sett som sett värst ut, sen visste dem väl fortfarande för lite för att uttala sig alltför mycket om de inre skadorna stämde överens med hur han såg ut. Men hon skulle bli otroligt förvånad om det inte gjorde det. Vad hände ens för att man skulle bli såhär tilltygad? Hade inte varit med tillräckligt länge i såna här situationer för att ens våga gissa.
Hon och flera av kollegorna var snabbt framme för att börja se över den mängd med sår han hade, vilket egentligen mest innebar att hålla situationen i schack då hon starkt anade att han skulle behöva skickas direkt till operationssalen med dessa skadorna. Sådana här situationer kändes alltid lite extra i hjärtat - när de direkt de kom in hade oddsen emot sig. Även om han klarade sig så skulle det bli en lång rehabilitering innan han skulle vara helt återställd, vilket väl måste vara lite extra tufft när man dels var så pass ung men kanske främst hade åsamkat sig skadorna så plötsligt.

Allting, precis allting, gjorde ont. Joseph svävade någonstans mellan medvetslöshet och medvetande, fram och tillbaka medan personalen sakta men säkert började undersöka honom mer ingående. De drog i huden på honom för att ta sig närmare tittar på såren, någonting som sved något alldeles förskräckligt. Det var nästan så illa att han bra gärna ville skrika, men han hade inte ork nog att ens öppna munnen för att mumla någonting osammanhängande. Istället låg han där med ögonen flackandes fram och tillbaka.

Det kändes också på riktigt som om han skulle bryta ut i lågor vilket sekund som helst. Såren brände något alldeles förskräckligt, och det var ingenting han förväxlade med smärtan han annars kände. Nej, det var verkligen som om han höll på att brinna upp inifrån och ut. Blodet kokade liksom och han kände sig både kall och febrig på samma gång.
Gud vilken röra han hade försatt sig själv i, bara genom att ta den där samma gamla vanliga promenaden han alltid brukade ta. Joseph hade aldrig varit rädd för vad som kunde gömma sig bakom träden i skogen, det var någonting han aldrig tänkte på. Istället fann han de små stigarna vara otroligt rogivande, med frisk luft runtom sig och ljudet av rinnande vatten från bäckarna som slingrade sig mellan vegetationen. Men just dagen till ära hade allting ändrat sig, även om han inte kunde svara på exakt vad det var som hänt. För han visste verkligen inte, allting hade skett så snabbt. Så otroligt snabbt.

”Jag brinner upp”, kraxade Joseph tillslut och bröt loss händerna som någon greppat tag om, för att sätta nålar i armarna på honom. Istället slängde han dem över ansiktet och snyftade till. ”Det gör så ont, allting brinner”, fortsatte han hest och knöt händerna, utan att veta vart han skulle ta vägen.