Cirque du Tempête (PRS Emma07 och Vidomina)

Vidomina


Namn: Javier Lavigne
Ålder: 21
Utseende: Muskulös och lång (ca 1,80 m).
Yrke: Akrobat och eldkonstnär.
Bakgrund: Javiers är uppväxt i Frankrike, i en familj där hans föräldrar båda i yngre år arbetade på cirkusen innan de slog sig ner och skaffade familj i den stad de själva växt upp i och skaffade en vingård. Javier själv arbetar nu på en kringresande cirkus sedan några år tillbaka, där han stormtrivs. Hans engelska har en tydlig brytning åt franska.

Utseende: (Fast oftast klädd i antingen uniform vid arbetet eller tröja och jeans på hennes fritid)
Namn: Angelina Costa
Ålder: 21
Yrke: DEA/Narkotikapolis
Bakgrund: Angelina är uppväxt i Italien, i en stor familj med konstnärer och underhållare. Men hon valde att gå en annan väg när hennes bästa vän gick bort i en kriminell drogrelaterad olycka. Vännen hade varit på fel ställe vid fel tillfälle. Angelina vill skapa rättvisa och gick med i narkotikapolisen. Hon är en av utredarna där och jobbar även på fältet.

Italien betydde att cirkusen kommit ungefär halvvägs på turnén, vilket i sig kanske var något av en milstolpe men det var också en lättnad att äntligen vara framme i ett nytt land. Resorna mellan länderna var det tråkigaste med turnéerna, då de väl kommit fram i nästa land blev resorna istället betydligt kortare och varvades med alla föreställningar.
De hade stannat utanför Venice, och fältet de fått använda till cirkusen vimlade av folk, vagnar, djur och rop. För någon utomstående kunde det kanske se ut som ett kaos, men för någon av de som bodde där var det ett ytterst välordnat kaos. Alla hade sina uppgifter och visste vad dem skulle göra, de var som en enda stor familj egentligen. En familj Javier älskade, han skulle inte vilja välja ett annat liv än detta - visserligen älskade han sin riktiga familj hemma i Frankrike också och livet på vingården, men det var alltid i cirkuslivet hans hjärta skulle vila. Hur man slogs samman med alla dessa olika människor ifrån världens alla hörn, levde på det vis man gjorde och kom nära varandra på ett märkligt vis. Det blev ens bästa vänner och familj på samma gång. För att inte tala om självaste showerna, varför dem ens gjorde allt det här. Han fullkomligt älskade det, och hade alltid gjort. Adrenalinets härliga push som verkligen fick en att känna att man levde, glädjen i det man gjorde och att sen kunna ge andra glädje med det? Det var som att leva rena drömmen.
Javiers uppgift då de stannat cirkusen hade varit att hjälpa till och sätta upp det stora cirkustältet efter att ha parkerat sin egen vagn, något som egentligen inte alls var så invecklat som det kunde verka. Men så var de allra flesta här också så gott som uppväxta på cirkusen, inklusive Javier själv. Nästan helt åtminstone, fram tills att han varit tio och föräldrarna istället slagit sig ner på vingården. Där hade han dock bara bott i knappt fem år innan han gett sig av med cirkusen igen, denna gången på egen hand med akrobatiken, och tids nog även lärt sig hantera elden - något han nu blivit ensam med på cirkusen att kunna.
"Javier! Attendre.." Rösten tillhörde Natalie, hans knappt 4 år yngre syster, och kompanjon i akrobatakten under hennes första turné med cirkusen.
"Vad, vågar frun inte gå till middagen själv?" flinade han retsamt då systern sprungit ikapp honom, fortsatte gå emot vagnen där de lagat maten. De var ett stort sällskap, visst, men som den stora familj de blivit hade de ändå som tradition att alla åt tillsammans åtminstone första kvällen efter att de stannat någonstans. Efter det brukade några stycken trilla av efter hand varje kväll och istället äta i sina vagnar.
"Eller också tyckte jag du såg alldeles för ensam ut." fick han till retsamt svar ifrån henne.

”Nej, är du tokig, Pietro? Parkera runt hörnet. Tänker du sätta dit mig, första dagen jag går undercover? Idiota!” Angelina höjde handen och drämde till över sin partners bakhuvud så att han ojade sig. Men slaget hade verkat. För han tryckte på gasen och körde runt fältet så att de kom runt hörnet, bakom de flesta vagnar och tält som cirkussällskapet satt upp.
När Pietro sedan knäppte löst bilbältet för att gå efter henne tog hon ett stadigt grepp om hans handled för att hindra honom. ”Stopp. Det här är mitt uppdrag. Du får inte följa med. Om jag behöver hjälp så säger jag till.”, sa hon allvarligt och Pietro nickade. ”Javisst, boss.”, sa han i ett försök att låta skämtsam, men det var tydligt att Angelina skrämt honom.
Hon suckade och släppte hans handled. ”Arrivederci, Pietro.” Angelina steg ur bilen och gick till baksätet för att plocka axelväskan och hänga den över sig. Och tog upp en låda med lite olika krimskrams, dekorativa saker, för att bära med sig det därifrån. Hon skulle gå med det till middagssällskapet där. Hon hade sett när de hade dukat och gjort klart för att samla alla. Den första kvällen i Italien med sällskapet. Angelina kunde inte låta bli att vara skeptisk.
Det tillhörde väl jobbet. Alltid med garden uppe så var det svårt att helt koppla bort misstänksamheten mot allt runt omkring.
Angelina var en av utredarna hos narkotikapolisen. Hon hade fått uppdraget att se efter cirkussällskapet då det var flera där som misstänktes för att vara med i droghandeln. Några från sällskapet var mer kända av polisen och några andra mindre kända. Än var ingen arresterad eller anklagad.
Självklart hade hon blivit plockad då hon kom från en familj som själv gjorde sig bekant i underhållningsbranschen. Trots att det var åt det musikaliska, teater/skådespelar-hållet. Angelina hade inte kunnat säga något emot. Även om hon hade velat. Det var dåraktigt att tro att bara för att familjen var en konstnärlig en så skulle hon vara det med. Det satte en press och förväntan på henne. Visserligen spelade hon instrument och sjöng vackert, men det var alldeles för sällan hon musicerade. Hela hennes fokus hade alltid varit på jobbet. Sedan olyckan med sin bästa vän. Som tagits ifrån henne alldeles för tidigt. Det var sorgligt. Och det hade gjort Angelina mer skärpt på att skipa rättvisa.
Det var dags att skurkarna fick vad de förtjänade.
Hon drog ett djupt andetag när hon passerade sista vagnen, närmast de dukade bordet. Nu skulle de upptäcka henne om de såg upp. Angelina sträckte på sig, försökte se professionell ut, när hon närmade sig de. Hon försökte leta reda på någon som såg ut att vara ansvarig för sällskapet. ”Scusa, dove posso mettere questo?”, frågade hon och höll upp lådan med diverse prydnadsdekor när hon gick fram till närmsta person i sällskapet. En kille, såg ut att vara i hennes egen ålder. ”Ti aiuterò con gli oggetti di scena”, förtydligade Angelina. Trodde hon. Men när hon inte fick något svar insåg hon att hon nog fick dra till med den engelska hon kunde. ”Props. I help with the props. My name is Angelina.”, fortsatte hon och drog på ett trovärdigt leende, trots att det bara var skådespeleri.

"J'ai changé - tu dois tout refaire seul." Hans syster flinade retsamt emot honom innan hon stegade iväg ifrån honom, bort emot ett av borden halvfyllt med folk närmare Natalies ålder än hans egen. Trots att hon bara varit med ibland denna cirkusen i någon månad, hade hon redan hittat många vänner där - och även en kille.
"Je t'aime aussi..." skrattade Javier efter henne med en lätt huvudskakning, glad över att ha sin syster med sig. Också hon hade ju hunnit tillbringa några år på cirkusen som litet barn innan hela familjen slagit sig ner i Frankrike, men det var egentligen bara Javier utav syskonskaran som hängett sig åt cirkuslivet också senare - det var först vid denna turnén som Natalie hakat på Javiers akt, och hon lärde sig fortfarande. Hans tankar avbröts av en kvinnoröst bakom sig, och snodde runt för att tala med vem det nu var. Han fann sig öga mot öga med en för honom okänd, men märkbart vacker, kvinna och det tog honom en halv sekund att inse varför han inte förstod vad hon sade för något. Det kunde ju ha något att göra med att hon verkade tala italienska.
"Parles-tu anglais?" det tog honom ännu en sekund att inse att det kanske vore en bra start av honom själv att faktiskt tala engelska, men efter att ha talat franska med Natalie en stund behövde väl hjärnan växla om lite. Hon hann dock före honom och han log lättat.
"Ah. Du är ny va? Jag tror jag vet vart du ska bo. Jag kan visa om du inte vill äta först?" Hans engelska var långt ifrån perfekt, det visste han. Det var en biprodukt av cirkusen, alla där talade olika språk och han visste med sig att hans brytning säkerligen var väldigt tydlig då han talade. Men livet där hade också varit en fördel för språket, för trots att det säkert inte lät så, så hade han sällan problem att finna rätt engelska ord - det hade ju trots allt blivit det vanligaste språket för att konversera med varandra här.
"Jag är Javier förresten." Han kom på att han helt missat att presentera sig, kanske att det varit för språkförvirringen, kanske av en förvirring istället orsakad av hennes utseende - men han fick försöka välja att tro på det första istället.

Ah, en fransman alltså. Att Angelina inte anat. Men hon hade inte sett honom som en av de misstänkta när agenterna gått igenom flera av cirkussällskapets bakgrunder. Kanske han var oskyldig då?
Hon skrattade till lite när han hade talat klart till henne på franska. Medgav för sig själv att hon tyckte att språket lät vackert. Franskan var väl ett av de mest romantiska språk i världen. Det hjälpte väl inte heller att han också såg bra ut. Och för ett ögonblick hoppades hon på att han skulle vara oskyldig, så att hon inte skulle behöva gripa honom. Denna Javier.
Men så rycktes hon ur sina tankar, irriterad på sig själv att hon låtit sig fantisera sig bort sådär. Något av det ovanliga hos Angelina. Hon brukade vara skarp. Hjärnan, medvetandet, det var hennes bästa vapen. Men nu skulle hon behöva gå in i en roll för att smälta in. Hon kunde inte vara Angelina, DEAagent, men hon skulle vara Angelina- rekvisitören.
Angelina gav in för rollen och genast kändes det lättare. Hon nickade åt hans fråga, att hon var ny där. Men så frågade han om maten och Angelina skakade på huvudet. Det skulle vara ett perfekt tillfälle att se sig om, om hon gick efter Javier. Kanske hon till och med skulle få se sig om ostört. Eftersom alla var på middagen.
”Jag har just ätit. Tack ändå.”, kvittrade hon och flyttade på sig för att visa att han kunde leda vägen därifrån. ”Trevligt att träffas, Javier. Visa vägen. Jag är väldigt glad över att vara här.”, sa hon och kom på sig själv att ge order lite för snabbt. En vana hon hade i arbetet, att dela ut uppgifter och säga åt. Hon skulle behöva vara mer ödmjuk om hon skulle smälta in bland de andra där.
”Hur många föreställningar tänker ni ha här? Jag har inte fått den informationen.”, frågade hon sedan, då hon passade på att se sig om där hon stod.

Uppenbarligen fanns det mer bakom den där vackra fasaden också, åtminstone i Javiers mening med tanke på att hon frågade lite relevanta frågor. Något han gillade - beroende på personen gillade han väl småprat också, men han gillade att ha svar på de viktigaste tingen först och främst.
"Iväg bär det då." Log han med en nickning och styrde istället stegen bort emot vagnsområdet. Bostadsområdet ifall man nu ville kalla det så. Tro't eller ej men cirkusområdet var faktiskt ganska välordnat även om det inte såg så ut för ett ovant öga.
"Trevligt att träffa dig också. Här stannar vi två föreställningar. Eller du kanske menade i Italien? Helt ärligt så är jag inte riktigt säker, men omkring ett dussintal brukar vi ha i Italien. Ska du vara här för resten av turnén?" frågade han nyfiket, höll i hemlighet tummarna för att hon faktiskt skulle vara kvar länge.
"Din företrädare blev på smällen och hoppade av hemma hos sig i Spanien. Jag hoppas inte du tänkt göra detsamma?" flinade han lätt retsamt emot henne, för att sedan fortsätta bort till den vagn som nu stått tom sedan Spanien.
"Här har vi din nya lya. Hemtrevligare än det ser ut utifrån." log han vänligt, kunde inte låta bli att lägga märke till hur de lyckats få platser relativt nära varandra. Dumt nog, han borde inte börja fantisera på detta viset efter att ha pratat med henne i två minuter.. Typiskt honom att spela iväg allting alldeles för fort inombords.

Angelina följde gladeligen efter Javiers steg ifrån middagssällskapet. Nu kunde hon äntligen få se sig om. Men Javier skulle fånga hennes uppmärksamhet. Hon noterade att det verkade vara flera föreställningar i Italien. Det var bra. Då skulle hon ha en del tid för att ta reda på mer om de som arbetade på cirkusen.
”Det låter som att ni har fullt upp.”, började hon och skrattade kort då. När han sedan frågade om resten av turnén svalnade leendet något. Det kanske inte fanns så mycket tid som Angelina hade trott? Hon insåg att hon skulle behöva jobba effektivt om hon skulle nå något resultat. Utanför Italien kunde hon inte göra ett ingripande.
Angelina såg mot Javier och skulle just berätta att hon tänkte följa med på hela turnén, men fastnade för hans blick och leende. Han var väldigt stilig. Fan då, skärp dig! Hon såg åt ett annat håll och log då igen. Försökte koncentrera sig på att se sig om. ”Ja.. Jag stannar hela turnén.”
Även om Angelina inte skulle ha makten för ett ingripande i andra länder, så var hon ett bra vittne. Hon visste hur hon skulle göra för att få hjälp utifrån, av andra agenter. Hon oroade sig i onödan. Men det var väl egot, hon ville så gärna göra ett bra jobb. Det var inte lika lockande att göra ett ingripande utanför sitt eget område.
Men så berättade Javier om hennes företrädare och Angelina såg förvånat på honom. När hon mötte hans blick. ”Ehm..”, började hon och flackade med blicken. Det var inte hennes bästa dag, helt klart. Hon var inte helt i form. ”Nej, det tänkte jag inte.” Angelina skrattade då och försökte på nytt att gå in i rollen. Det kändes bättre när hon hade bestämt sig.
Tack och lov hade också Javier vänt bort blicken för att visa hennes nya boende. Vagnen. ”Den är fin.”, sa hon enkelt och steg fram för att rycka i handtaget. Igen med den där framfusigheten. Tålamodet var väl inte hennes bästa sida. ”Bor du också i en vagn?”, sa hon då och klev in för att se sig om i det lilla utrymmet. Äntligen kunna sätta ner sakerna hon burit med sig.
”Här kommer jag nog att trivas.”

Beskedet om att hon skulle vara kvar även efter att de åkt över Italiens gräns igen gladde Javier, trots att han inte fått mer än någon minut på sig att skaffa en uppfattning om Angelina. Hon hade ändå gjort ett rejält gott intryck på honom på den korta stunden.
"Det var roligt att höra." Log han, inte blyg över att uttrycka vad han tyckte och tänkte kring det. Hade aldrig sett poängen med sådant utan han var väl ganska rättfram utav sig överlag. Hellre gå rakt på sak än gå som katten kring het gröt alltför länge.
"Ja. Eller ja, jag har den första så tekniskt sett är det väl en husbil." log han, han hade just för cirkuslivet men också via militären fått ta tyngre körkort ganska tidigt vilket innebar att han också fick köra vagnarna. Vilket han gillade, att ha något att göra även när de var ute på vägarna. Han hatade att behöva sitta still, var alldeles för rastlös för sådant. Han följde henne upp emot hennes vagn, stannade dock till i dörren och lutade sig istället emot dörrkarmen.
"Så hur kommer det sig att du hamnat på en cirkus? Och vart kommer du ifrån?" frågade han nyfiket, fanns så många frågor att ställa just nu. Visserligen hade han redan förstått att hon kom ifrån Italien med tanke på språket - men landet var stort.

Angelina borstade handflatorna mot varandra samtidigt som hon såg sig om. ”Jag antar att hon fick lämna er hastigt? Jag menar.. är det hennes grejer det här?” Hon syftade på möblemanget och de krimskrams som i försök skulle dekorera utrymmet.
Kunde inte låta bli att röra vid en mindre mardrömsfångare som hängde i fönstret så att den gungade i luften efter beröringen.
Angelina själv var inte den som hade stil för att inreda. Hennes egen lägenhet såg inte särskilt bebodd ut. Där var hon så pass lite ändå. Den gick mest ut på att sova i. Eftersom den större delen av sin tid spenderade hon på stationen och jobbet.
Hon vände blicken hastigt mot Javier när han frågade om henne. Gillade först inte att han frågat så, men egentligen visste Angelina att känslan var att inte ville bli avslöjad. Det gällde att hon var försiktig. Men något med Javiers utstrålning, något med den där mannen, övertygade henne att hon var trygg. Han verkade vara någon att lita på. Bara en känsla hon hade.
”Mina föräldrar är från showbusinessbranschen. Jag har hjälpt dem flera gånger. Jag ville testa på ett annat håll nu.”, sa hon och log lite samtidigt som hon ryckte på axlarna. ”Jag är från Neapel.”, svarade hon och hoppades på att inte behöva förklara sig något mer, varför hon inte längre bodde där.
Bara någon sekund passerade. Angelina hade bestämt sig för att skifta fokus. ”Berätta om dig, Javier.” Hon var ju faktiskt där på arbete.