Huset Bloodthorn

Prolog:


Hon hade varit där när allt började, när allt förändrades. Kriget där mänskligheten förlorade och föll slavar till den övernaturliga världen. Där de såldes som de vore en påse mjöl eller ett djur. I hennes drömmar kunde hon fortfarande höra de förtvivlande skriken, ropen efter nod, sökandet efter sina nära och kära. I drömmarna kunde hon minnas värmen från eldarna då husen brändes för sedan uppbygga en värld som var anpassad till den nya världen. Trots att hon enbart fem år kunde hon fortfarande minnas den dagen hon drogs från sin familj och hennes namn togs ifrån henne. Hon blev Rhiannon och blev en av lord Vincent Bloodthorns många tjänare.
Hennes namn Rhiannon blev hon given när hon var sju och då började hennes riktiga ställning på herrgården utanför staden.
Hon var en del av vad de kallade nattpasset. Allt för att Vincent Bloodtthorn skulle leva som den kunglighet han ansågs vara och hon kunde inte göra något för att förändra det.



Kapitel 1:

Oj, den här novellen kan bli en succé!
Vill du att jag ska skicka ugglor till några som jag tror kan gilla den? Säg till i så fall.

Gärna

Jag vill definitivt läsa, fångad redan i prologen!

Blir sjukt nyfiken på både Rhiannon och Vincent Bloodtthorn.

Och tack Mintygirl89  som tipsade mig! ♥

Kapitel 1:

Hon vaknade innan hon hörde Lucys röst och satt redan upp när dörren öppnades. Lucys unga ansikte kikade fram och hon ställde ner en av de två lyktorna på bordet intill dörren för att ge dem lite ljus.
”Rhiannon, Luna det är frukost.” Lucy lät trött men glad på samma gång. Snart skulle hon få sova och Rhiannon jobba i mörker.
Trött drog Rhiannon av sig täcket och tog sig ur den smala sängen och sträckte på sig. Ryggen gav ifrån sig ett knäppande innan hon gick mot den rymliga garderoben hon delade med de andra kvinnorna. Med en gäspning plockade hon fram kläderna och såg över axeln för att se på Lucy.
”Hände det något idag?” Samma fråga som hon alltid frågade och Lucy lade huvudet på sned.
”Inte vad jag vet. Vi andra ska snart äta middag så gör er redo och kom sen.” Hon stängde sedan dörren och Rhiannon kastade en blick mot Lunas säng där hennes kamrat hade precis satts sig upp.
”Jag sov knappt något.” Lucy gned bort sömnen ur ögonen och tog sig mödosamt upp ur sängen. Om det inte hade varit risk för stickor i fötterna skulle hon släpa fötterna efter sig tänkte Rhiannon och drog på sig den svarta klänningen i bomull med vita detaljer över nattklänningen.
”Efter lite frukost blir det säkert bra.” Med ett leende tog hon ner Lucys klänning och sträckte den till henne.
”Du har säkert rätt som vanligt.” Lucy sträckte sig efter klänningen, tog tacksamt emot den. Rhiannon tog sedan hårborsten och borstade noga ut håret innan hon lade ner borsten. Vant satte hon upp håret i en knut i nacken. Hennes gröna ögon blickade upp, mötte sin egen spegelbild och hon kunde skymta Luna i bakgrunden. Snabbt drogs hon tillbaka och fortsatte att göra sig redo för nattens jobb. Eftersom hon gjort detta i många år så tog det inte alls lång tid och snart stod Rhiannon klar. Hon strök bort lite osynligt damm från det strukna förklädet och gick mot dörren.
”Är du klar Luna?” sa hon och log.
Luna knöt klart sina skor och ställde sig upp för att nicka.
”Låt oss inte dröja oss kvar. Jag är utsvulten.” Lucy gav henne ett leende och Rhiannon kunde inte göra något annat än att besvara leendet.

Hon öppnade dörren och stötte nästan ihop med Blake när han öppnade dörren mitt emot henne. Även han skulle till köket för att äta för att orka med nattens arbete.
”Godkväll.” sa han med sin lugna röst och nickade mot trappan.
”Damerna först.” Han log svagt, såg över Rhiannons huvud och skymtade Luna. Med ett snett leende gick hon åt höger, gick upp för trappan och snart stod hon i köket. Solen höll på att gå ner och hon kunde urskilja maten som stod på bordet från ljuset från fönstret. Det doftade så gott av det nybakat bröd och nu kände hon verkligen av hungern.
”Åh jag är utsvulten.” sa hon och gick till bordet och slog sig ner intill Callahan.
”Då är det väl bra om du äter.” Callahan såg ner på henne och gav henne en retsam blick och skakade på huvudet.
”Jag glömde nästan bort det....” Han kliade sig i nacken och lade huvudet på sned.
”Du fyller väl år imorgon?” Rhiannon stannade upp i rörelsen och hon sneglade på sin granne.
”Jajo det gör jag väl....” Hon lät nästan osäker men tog en skiva med bröd och började att äta. Av någon anledning ville hon inte bli påmind och hon lät axlarna dras upp. Hon hörde hur Blake och Luna komma upp för trappan innan hon slappnade av.
”Ja du har rätt men säg inte det så högt. Jag vill inte hamna i trubbel.” Med det menade hon att uppmärksamhet skulle läggas på henne av lord Bloodthorn vilket hon tyckte var obehagligt trots att hon varit i hans hus sedan hon varit ett barn.
När hon hade ätit upp torkade hon av händerna på förklädet och såg mot de andra.
”Jag ska bara hämta ved till brasan. Jag kommer snart.” Hon pekade med tummen till vedspisen och tog korgen som stod intill och sträckte sig efter nyckeln som hängde intill dörren intill trappan som ledde ner till deras sovrum.
”Var försiktig bara. Jag ber om ursäkt. Jag skulle ha gjort det.” Callahan såg på henne och reste sig.
”Jag går med dig.” Han drog sin kraftiga hand genom det ljust bruna håret och gick efter henne.
Rhiannon såg upp på honom eftersom hon var kortare än honom.
”Om inte du är trött så kan du gärna hjälpa. Men du vet vad lord tänker om detta.” Hon låste upp ytterdörren och öppnade dörren för att mötas av solnedgången. Snabbt var hon tvungen att blunda och ryggade lätt tillbaka eftersom hon sällan var ute när solen var uppe. Hennes bleka hy skvallrade även om det. Rhiannon klev ner på marken och började gå mot skjulet där veden var och hörde Callahan gick efter. De båda var tysta och lyssnade till vindens brusande som ven genom trädens toppar.
Väl framme vände hon sig om och lade huvudet på sned. Hennes havsgröna ögon begrundade honom. Med en suck räckte hon över nyckeln.
”Jag vill inte firas. Min födelsedag påminner mig bara om kriget, då vi förlorade vår frihet.” Sa hon med en tyst stämma, hon hörde hur Callahan låste upp skjulet för att sedan vände han sig om och sträckte ut handen mot Rhiannon.
”Kan jag få korgen?” Hans röst fick henne att rycka till och se upp på honom. Men hon sa inget utan räcke fram den och betraktade honom. Det tog inte lång tid innan han hade fyllt korgen till maxgränsen och lyfte den utan problem.
”Kom nu går vi.” Han gav henne ett leende och klev ut genom dörren för att sedan låsa efter sig. Hon tog ett djup andetag när hon såg mot hans ryggtavla.
”Jag hoppas att du förstår. Jag vill inte minnas den tiden.” Det klickade till, han vände sig om och började gå den korta sträckan tillbaka till huset som var mer som en herrgård.
”Jag klandrar dig inte Rhiannon. Om du inte vill så gör vi inte det.” Han såg ner på henne och nickade förstående.
”Vi kommer inte göra något du inte vill. Det är något JAG kan lova.” Ett leende spred sig på hennes läppar, hon tog några snabba steg så hon kom fram fortare och öppnade dörren för honom.
”Du är fantastisk Callahan. Du är medveten om det?” Ett kort brummande skratt lämnade Callahan innan han klev in och stod åter i köket.
Hon kom efter och hängde tillbaka nyckeln på kroken intill dörren och såg mot bordet.
Nu satt även Darcel vid bordet. Han samtalade med Luna om nattens uppgifter.
”Jag går och lägger mig. Godnatt och vi syns till frukosten.” Callahan såg till bordet med ett leende där bara nattgruppen var kvar.
”Godnatt och sov gott.” Sa alla i kör och sedan försvann han ner till sovrummet. Nu var det bara hon själv, Luna, Blake och Darcel. De som var nattlaget. Rhiannon slog sig ner och de knäppte händerna som inför bön och de slöt ögonen.
”Vi vill tacka för detta jobb som även gav oss ett hem. Vi vill tacka vår herre och räddare lord Bloodthorn.” De sa det samtidigt och sedan såg de på varandra och reste sig. Luna tog lyktan och ledde ledet. Rhiannon var efter, Sedan Blake och sist kom Darcel. De kom ut från en liten dörr till hallen av huset och Lucy vände sig om.
”Vi ses lite senare då.” Hon släkte lampan eftersom levande ljus brann från kandelabrar från väggarna och de var så vana med mörkret.
De splittrades och Rhiannon stod som förstenad för några minuter. Varför var hon så tankspridd just idag? Hon slets ur tankarna och gick mot en smal dörr som var gömd bakom trappan. Det var saker för städningen och hon tog hinken som stod närmast dörren. Hon log tacksamt när hon såg att det var nytt vatten och trasan hängde på kanten. Hon stängde dörren och vände sig om för att sedan ta sig till trappans avsatts. Dagens första uppgift var att damma av statyerna i musikrummet för att sedan damma av alla ytor i samma rum.
Hennes steg dämpades av den röda mattan som låg som en stig framför henne. Hon hade nu kommit upp och framför henne låg en korridor. Till vänster om henne var det bara några tomma rum som samlade damm och höger bredde huset i en annan riktning. Hon vände sig och såg mot den andra trappan som ledde upp till ännu en våning men så långt skulle hon inte. Hon vände sig om, blickade framåt och började gå. Hon började gå och gick förbi rum med dörrar med mörkt trä. Tavlor på män och kvinnor av olika släkten. Rhiannon hade sett dom så många gånger att hon inte tyckte de var lika obehagliga som när hon var yngre.
”Rhiannon..” Hon ryckte till och stannade upp. Rösten var hennes lord och han talade till henne genom tankarna och allt hon behövde göra var att tänka svaren. Hon slöt sakta ögonen och svalde.
”Ja lord Bloodthorn. Jag är här och jag lyssnar.” Hon lät tankarna formas och hon väntade på hans svar.
Det tog inte lång tid innan hans mörka stämma genomsköljde henne.
”Kom till biblioteket. Jag vill tala med dig.” kallsvetten kom genast när hon vände sig om för att ta sig till biblioteket. Hade hon gjort något fel? Visst hon var mer tankspridd än vad hon brukade. Men skulle hon få skäll?
Hon hade tagit sig ner till utgångspunkten och stuvade undan hinken och gick in i korridoren som låg precis under den korridoren hon precis varit i. Hennes hjärta slog hårt när hon gick genom korridoren och kom snart till två höga dubbeldörrar. Hon ställde sig och lyfte handen, gav den en lätt knackning och hon kunde höra sin lord på andra sidan dörrarna.
”Kom in.” Det var så kort att hon blev mer orolig när hon lade handen på ett av handtagen . Hon pressade ner och hon drog upp dörren och klev in.
Där satt han, vid den öppna eldstaden i sin fåtölj med en bok på det runda bordet intill sig. Han hade vänt blicken mot henne och han höjde sin hand och gjorde kom tecknet för att be henne komma närmare.
Sakta gick Rhiannon närmare, tog in synen av rummet samt miljön och inte minst sin lord.
Att säga lord Vincent Bloodthorn såg skrämmande ut kunde stämma i vissa fall, som detta. Elden fick hans bleka hy se blekare ut. Hans markerade käkmuskler var spända och han blickade på henne.
”Vad står på Rhiannon? Jag känner av din energi och du verkar... bota i dina tankar? Oroad?” Han gjorde en handrörelse mot en stoppad fotpall och hon slog sig ner utan att tveka. En order sa man inte emot så mycket visste hon.
”Jag...” Började hon innan hon sänkte huvudet för att slippa se sin lords genomträngande blick.
”Lyft blicken när du talar till mig Rhiannon. Det blir så otydligt annars.” Hans stämma var inte alls hård utan hade mjuknat.
Sakta och försiktigt höjde hon blicken för att möta hans blick.
Hans långa kastanjefärgade hår låg över ena axeln. Det glänste av eldens sken och det så mjukt ut. Hans ögon hade en nyans av bärnsten och men de kändes mer som eld när han synade henne. Han lutade sin kind mot handryggen och väntade på hennes svar.
Det som verkligen gnagde inom henne var inför morgondagen. Det gick inte att undkomma längre.
”Jag fyller år imorgon lord Bloodthorn.” Rhiannon inbillade sig att hon darrade på rösten och hon iakttog honom där han satt.
Nu kunde hon se hans kläder. En vit skjorta med krås kring handlederna och kragen. Han hade en mörk väst över och över det så hade han en kavaj i rött sammet med svart kring handlederna samt kragen. Från en kedja från västen till en ficka hon inte kunde se hade han sitt fickur i guld hon sänkte blicken bara en aning och hans byxor var i mörkt tyg.
Hon kände sig utpekad och bet sig i underläppen i väntan på en utskällning. Men det kom ingen och hon höjde blicken. Hon mötes av hans begrundade blick som genomborrade henne.
Hans röst fick henne att nästan flyga av pallen.
”Det är väl en bra sak att fira?” Han hade huvudet fortfarande på sned och hans läppar kröktes i ett leende.
”Jag är så gammal så jag finner inte det roligt längre.” Han viftade på den fria handen som för att få bort en osynlig fluga.
”Du förstår säkert vad jag menar?” Han flyttade blicken mot henne igen.
Hur skulle hon säga? Hon försökte verkligen förstå men det var förstås svårt med tanke på att hon enbart var en människa.
”Men då förstår jag. Jag ska se vad jag kan göra. Jag trodde det var något värre.” lord Bloodthorn rätade på sig, ett tecken på att samtalet var över och Rhiannon reste sig upp.
”Det behövs......” Började hon och han höjde handen för att tysta henne för att sedan se på henne.
”Inga protester här. Jag lade ner en förmögenhet på er alla. Jag har då rätten att göra vad jag vill. Stämmer inte det?” Återigen föll blicken på henne och han höjde ena ögonbrynet.
”Du har naturligtvis rätt min lord. Du får göra precis vad du vill...” Hon tog tag i sidorna på klänningen och gav honom en nigning och sänkte huvudet.
”Var det något mer jag kan hjälpa er med?” Efter att ha rätat på sig knäppte hon händerna framför sig i väntan på hans order att gå.
”Kom närmre.” Han gjorde tecknet med fingret och skräcken greppade tag i henne. Det gjorde inte ont men hon var inte beredd på detta men detta var inget man sa nej till.
Försiktigt tog hon ett steg framåt. Han tog tag i hennes handled och drog ner henne i sitt knä och hjärtat började rusa i bröstkorgen på Rhiannon. Hon hade gjort så här många gånger men det var lika obehagligt varje gång. Försiktigt flyttade han ner kragen för att göra det lättare för sig själv. Parfym han hade en sövande effekt på henne och han placerade vänsterarmen om hennes midja och den andra om hennes hals för att ta hennes hals närmare sig. Hans andedräkt snuddades vid hennes hals innan hon kände det. Hans läppar mot halsen, den lätta kyssen innan de sylvassa tänderna sjönk genom det mjuka skinnet och blodet började strömma genom såren.
Drickandet varade inte länge och när han var klar slickade han upp det sista som rann ner för hennes hals.
Han hade tagit fram en näsduk från bröstfickan och lade den mot hennes hals.
”Jag ber om ursäkt. Jag vet inte vad som flög i mig.” Sakta skakade han på huvudet när han flyttade lite på si för att gräva i en låda på bordet där boken låg. Han fick fram en liten burk med salva och tog bort näsduken för att stryka på lite av salvan på de båda såren.
Efter det tog han fram en karamell och gav den till henne.
”Du mår bättre av detta. Det vet du mycket väl.” Rhiannon kände sig en aning svag men tog emot karamellen och stoppade den i munnen. Bitterheten fick hennes ansikte att krökas i en grimas.
När hon reste sig vacklade hon till och kände hans hand om sin arm.
”Sätt dig och återhämta dina krafter. Jag kan inte ha dig avsvimmad i korridoren.” Han nickade återigen mot fotpallen där hon suttit några minuter tidigare och hon satte sig så fort han släppt taget om hennes arm.
Tankarna virvlade inom henne medan hon sög på karamellen som fungerade som en förslagsställare. Detta var framtaget med hjälp av magi och andvändes av vampyrer över hela världen.
Återigen hoppade hon till när han bröt tystnaden med ett harklande och hon höll nästan på att sätta karamellen i halsen. Hon vände blicken mot honom och kände paniken växa inom henne.
”Du har blivit så vacker med åren Rhiannon.” Hennes blick vändes mot honom och han hade återigen den där blicken som hon hade så svår att tyda. På grund av karamellen hade hon svårt att prata så hon kunde bara se på honom och han fortfarande.
”Det kanske är minnen av kriget som får mig så pratsam... Det var väl runt den här tiden det skedde?” Utanför hörde man ylande från varar om inte varulvar som sprang i skogarna
Fortfarande kunde hon inte svara utan bara nickade sakta vilket fick honom att sucka tyst.
”Du kan gå om du orkar. Jag måste planera för morgondagen....” Hans vänlighet var som borta. Han var som en helt annan person. Med det reste Rhiannon sig, gick mot dörrarna. Karamellen hade lösts upp och hon svalde. Bitterheten var värst nu och hon gjorde en äcklad grimas och en rysning gick genom kroppen. Återigen hade han rätt. Karamellen hade hjälp och nu stod med handen på dörrhandtaget.
”Vi finns alltid till er minsta befallning lord Bloodthorn. Vi kommer så fort vi kan när ni kallar.” Med det klev hon ut från biblioteket och värmen från rummet släppte henne. Men oron hängde fortfarande runt henne. Vad skulle han planera för och rörde det henne?

Mycket bra kapitel! Jag kan se karaktärerna framför mig! Det blev nästan som en cliffhanger på slutet. Undrar vad som ska hända sen. Det får jag se.

Lite tips:

”Jag går och lägger mig. Godnatt och vi syns till frukosten.” Callahan såg till bordet med ett leende där bara nattgruppen var kvar.
”Godnatt och sov gott.” Sa alla i kör och sedan försvann han ner till sovrummet. Nu var det bara hon själv, Luna, Blake och Darcel. De som var nattlaget. Rhiannon slog sig ner och de knäppte händerna som inför bön och de slöt ögonen.
”Vi vill tacka för detta jobb som även gav oss ett hem. Vi vill tacka vår herre och räddare lord Bloodthorn.” De sa det samtidigt och sedan såg de på varandra och reste sig. Luna tog lyktan och ledde ledet. Rhiannon var efter, Sedan Blake och sist kom Darcel. De kom ut från en liten dörr till hallen av huset och Lucy vände sig om.
”Vi ses lite senare då.” Hon släkte lampan eftersom levande ljus brann från kandelabrar från väggarna och de var så vana med mörkret.


De splittrades och Rhiannon stod som förstenad för några minuter. Varför var hon så tankspridd just idag? Hon slets ur tankarna och gick mot en smal dörr som var gömd bakom trappan. Det var saker för städningen och hon tog hinken som stod närmast dörren. Hon log tacksamt när hon såg att det var nytt vatten och trasan hängde på kanten. Hon stängde dörren och vände sig om för att sedan ta sig till trappans avsatts. Dagens första uppgift var att damma av statyerna i musikrummet för att sedan damma av alla ytor i samma rum.


Hennes steg dämpades av den röda mattan som låg som en stig framför henne. Hon hade nu kommit upp och framför henne låg en korridor. Till vänster om henne var det bara några tomma rum som samlade damm och höger bredde huset i en annan riktning. Hon vände sig och såg mot den andra trappan som ledde upp till ännu en våning men så långt skulle hon inte. Hon vände sig om, blickade framåt och började gå. Hon började gå och gick förbi rum med dörrar med mörkt trä. Tavlor på män och kvinnor av olika släkten. Rhiannon hade sett dom så många gånger att hon inte tyckte de var lika obehagliga som när hon var yngre.
”Rhiannon..” Hon ryckte till och stannade upp. Rösten var hennes lord och han talade till henne genom tankarna och allt hon behövde göra var att tänka svaren. Hon slöt sakta ögonen och svalde.
”Ja lord Bloodthorn. Jag är här och jag lyssnar.” Hon lät tankarna formas och hon väntade på hans svar.


Som du ser, har jag delat upp texten i stycken på ett par ställen. Gör gärna det, så läsarna får en andningspaus.

Jag försöker själv att göra små radbyten eftersom det blir skönare att läsa. Men jag ska verkligen ta det till mig ;D.
Jag har skrivit litee på nästa del och det kommer kanske komma i veckan om jag skriver med samma glöd som kapitel 1 som tog ungefä en dag

Här skriver jag så att Medi kan skriva nästa inlägg

Kapitel 2:


Det tog några minuter innan Rhiannon lämnade platsen son stått på och gick mot städskrubben för att åter ta tag i nattens dagliga göra. Hon öppnade dörren och böjde sig ner för att ta hinken.
”Rhiannon?” Det var Blakes röst och hon snurrade runt. Han hade kommit från köket och han iakttog henne med en misstänksam blick.
”Skulle du inte ha övervåningen?” frågade han och lade huvudet på sned men sedan såg han hennes trötta blick. Försiktigt ställde han ner sin hink för att gå fram till henne och lade handen mot hennes panna.
”Ingen feber. Det är ju bra.” Han gav henne ett svagt leende innan han skakade sakta på huvudet på huvudet. Han såg sedan bekymrad ut och placerade en hand på hennes axel.
”Om du känner dig sämre så kan du lägga dig tidigt. Leta bara rätt på mig eller Darcel.” Rhiannon nickade och kunde inte låta bli att le. Blake var inte den som höll i nattgruppen utan det var Darcel eftersom han var den som var äldst men Blake struntade väl i det just nu.
”Jag lovar att ta det försiktigt.” Försäkrade hon honom innan de skiljdes återigen för att utföra sina uppgifter på varsitt håll.

Det hade tagit längre tid att ta sig till musikrummet eftersom energin var som bortblåst och hade fått stanna upp flera gånger för att hämta anden men till slut så befann hon sig i musikrummet.
Väggarna hade vackert blåa tapeter med målade röda blommor. Ena sidan bestod av stora fönster med tunga gardiner som var fråndragna så att det svaga månljuset kastade skuggor i rummet. Det fanns en smal bokhylla som var fylld med böcker specifikt för musik. Hennes blick gled över rummet. Från harpan som stod i det högra hörnet till fiolen som låg på sitt stativ och sedan vände hon blicken mot flygeln. Månskenet fick det att se vackrare ut och hon tog några steg för att känna på trät.
Det kändes svalt och en svag ilning gick genom henne. Det var svårt att slita sig men till slut så tog hon ett steg bakåt för att sedan se vidare på alla instrumenten hennes lord ägde. Det var några från andra sidan världen där andra väsen fanns än i England.

Försiktigt backade hon för att sedan styra stegen mot en av de få statyerna som stod som prydnad i rummet.
Hon doppade trasan i det kalla vattnet och kramade ur trasan och reste sig sakta upp. Med en vana började hon damma av statyerna medan hon i sin ensamhet började nynna för för sig själv.

Det hade tagit kanske en halvtimme än vanligt men hon var nu klar med hela rummet och hon gick mot dörren med hinken i ena handen. Hon kände att orken var borta och att hon kände sig svimfärdig. Tyst stängde hon dörren efter sig för att ta sig till trappans avsatts. En känsla av yrsel greppade tag i Rhiannon och hon vacklade till. Snabbt greppade hon tag i trappans räcke för att inte ramla och skada sig.
Det tog ytligare någon minut innan hon hade återhämtat sig till den grad att hon kunde ta sig ner till bottenplan.
Hennes skor ekade svagt när hon tog den korta sträckan över golvet till skåpet och stuvade undan hinken. Blicken blev suddig och hon tog några steg bakåt och stötte ihop mot något mjukt. Hon kände händer mot sina axlar och en lugn röst talade.
”Rhiannon kom med till köket. Du kanske behöver mer mat..” Darcel lade sin arm om hennes axlar och vände på henne och ledde henne den korta biten till köket där Luna och Blake redan satt och drack te.
”Men herregud vad har hänt?” Luna såg hennes ansikte och reste sig och gick fram till dem.
Försiktigt lade hon händerna händerna om Rhiannons kinder och vände ansiktet mot sitt.
Lunas blick gled ner och hon skymtade en röd prick och hon släppte hennes ansikte.
”Han drack från dig....” Frågan blev hängande men Rhiannon gav dem en nick. Så var ju fallet och Darcel hjälte henne att sätta sig.
”Men du ser nästan..” Började Luna men avbröt sig för att göra en kopp te till sin vän.

Efter några klunkar så kände sig Rhiannon sig redan bättre och skrattade till. Även teet var framtaget för att få människor att friskna till av bett från människor om karameller inte fanns till hands eller av någon anledning inte fungerade som de skulle.
Rhiannon pustade ut och lutade sig tillbaka mot väggen.
”Han kände av min energi. Han bad mig att komma och jag förklarade varför jag kände som jag gjorde.” Förstrött rörde hon koppen i handen innan hon såg upp på Luna som satt mitt emot henne.
”Och nu ska han planera något.”
Darcel harklade sig för innan han tog till orda.
”Låt han göra det då. Vi är hans och vi har inget att säga till om. ” Han fick instämmande hummande från alla innan han reste sig upp.
”Nähä ska vi fortsätta?” sa han och stod sedan stilla. Han hade slutit sina ögon och hans läppar rörde sig.
”Jag ska bara hämta ved. Men vi syns till middagen och Rihannon ansträng dig inte.” Bad han och han gav henne ett leende. Hon besvarade och reste sig.
”Jag lovar att vila om jag nu behöver.” Hon reste sig och såg mot dörren som hon och Callahan använt tidigare.
”Darcel ta med dig Blake när du hämtar ved. Vi vet inte vad som kan gömma sig i nattens mörker.”
De båda männen såg på varandra innan de nickade. Det var alltid bra att vara två oavsett när man hämtade veden.
”Låt mig bara hämta hinken så kan jag byta vatten.....” Rhiannon såg mot de båda som var som redo att gå ut.
”Det är självklart vi väntar. Vilka tror du att vi är?” Blake höll i lyktan samt nyckeln och Darcel höll en vedkorg han hämtat från ett närliggande rum. Denna var finare än de själva hade i köket. Denna var utsmyckad med fåglar och blommor vid handtaget.

Det hade knappt tagit henne fem minuter innan hon stod vid deras sida
”Då går vi.” Darcel låste upp dörren och öppnade dörren och de möttes av den kalla nattkylan.
De tog sig ut och stängde efter sig.
”Vi tar vattnet först och sen veden.” Det var Darcel som talade och pekade mot brunnen som stod några meter från dem och Rhiannon såg mot dem och sedan bort till brunnen. En tvekande rynka spred sig i hennes ansikte men slätades ut lika fort.
”Det låter som en bra idé.” Ett ylande fick dem att rycka till och spanade mot muren. Darcel var först att dra sig tillbaka till nuet och lade en hand om hennes axlar.
”Vi ordnar med vattnet först. Kom nu Rhiannon.” Darcel, Blake och hon själv gick i rask takt mot brunnen.
Som så många gånger drog hon upp vattnet och hällde över vattnet till hinken hon hade haft med sig innan hon såg mot de båda männen.
”Jag är klar. Ska jag gå med till vedskjulet?” Frågade hon och de båda skakade på huvudet.
”Nej det är lite kyligt och du såg inte så kry ut för en halvtimme sedan.” Blake nickade instämmande och de ledde henne mot dörren igen.
”Men du behöver inte oroa dig. Vi är tillbaka inom några minuter bara. Det har du vårat ord på.” Det svaga leendet kom tillbaka på hennes läppar, hon öppnade dörren och klev in i huset.

Hon hade redan börjat skrubba på golvet när Darcel och Blake kom ut till hallen. De log och gav henne en nickning innan Darcel begav sig till biblioteket där lord Bloodthorn fortfarande satt.
Hon doppade borsten i det iskalla vattnet och drog några gånger med tvålen över borstens strån för att få till ett bra lödder.
Innan hon började drog hon med handen över det vackra kaklet som hon så många gånger gått på. Det var lika färgstarkt som för första gången hon sett det. De gångerna hon snubblat och skrapat upp benet på dessa plattor kunde man inte räkna på en hand.
Trots kriget och trots det hon var så var hon i bra händer. Lord Bloothorn tog hand om dem alla på det sättet han trodde var bäst. Istället för att ha en människa som skulle jogga ihjäl sig hade han valt att ha åtta som skulle jobba av varandra. Om någon av dem blev sjuk så kunde jobben utföras av de andra. Lord Bloodtorn hade alltså lagt en förmögenhet för att få det så bra som möjligt för de som jobbade för honom.
Rhiannons tankar snurrade vidare till lordens bröder och hur de hade det. Även de hade många människor men av andra anledningar.
Med tankarna som snurrade började hon mödosamt skrubba golvet och sjöng tyst för sig själv.

Det hade tagit tid men äntligen var hon klar och reste sig upp för att skåda sitt arbete. I det svaga mörkret såg det bra ut och hon lutade sig mot väggen för att sluta ögonen om för bara ett litet tag. När hon öppnade ögonen böjde hon sig ner och tog tag i hinkens handtag för att stuva undan hinken. När hon rätade på sig så slog klockan midnatt och hon kastade en hastig blick mot en stora farfarsklockan som stod längst ena väggen. Den var i mörkt trä med vackra detaljer i guld och målade blommor. Hon hade alltid beundrat klockan och hon tog några steg mot den när det sista slaget hade ljudit ut. Hon hörde det svaga tickandet och kunde se pendeln svänga fram och tillbaka.

När hon vände sig om stod lord Bloodthorn bakom henne och hon var nära på att skrika till men slog händerna snabbt för munnen. Hennes hjärta tog ett extra skutt och hon tog ett steg tillbaka för att inte snava på sina egna fötter.
Var det ett leende hon såg krökas i hans ansikte? Snabbt återfann hon sin balans och såg upp på honom.
”Ni skrämmande mig. Jag hörde inte när ni kom lord Bloodthorn.” Hennes röst darrade fortfarande medan hennes händer drog över förklädet för att lugna ner sig.
Hon kunde höra hur lorden gav ifrån sig ett roat läte medan han tog lätt tag om hennes haka och lyfte upp hennes ansikte för att blicka in i hennes ögon. Han begrundande henne för någon minut innan han öppnade munnen.
”Det var inte min mening att skrämma dig. Jag skulle inte gjort det. ” Hans fingrar var isande kalla mot hennes varma hud och det kändes som en feberkänsla nästan.
”Jag skulle ta mig till musikrummet. Då såg jag dig stå och begrunda klockan. Tycker du inte att det är ett mästerverk?”
Han släppte taget om hennes haka efter att begrundat hennes ansikte och vände sig sedan om.
Nu kunde hon höra hans steg när han gick mot trappan. Han måste ha använt sig av vampyrens snabbhet för att slippa slösa dyrbar tid för gå från biblioteket till musikrummet. På så sätt kunde han smyga sig upp på henne.
Rhiannon klippte med ögonen och följde sin lord med blicken. När han var vid trappans avsatts lade han handen mot räcket och såg sedan över axeln. Nickade mot henne och gav henne ett svagt leende.
”Vill du göra mig sällskap?” Frågade han och började sedan gå upp för trappan med handen på det utsnidade handtaget. Där var det igen, denna sidan av vänlighet som hade visats sig tidigare. Försiktigt började hon gå efter sin lord för att gå upp för trappan. Det kändes som han drog ett osynligt band efter sig där hon var fastbunden i andra ändan. De hade kommit upp för trappan och han gick några steg före medan hon gick tyst efter med händerna framför sig.
Hon lät tankarna glida iväg när hon gick längst korridoren. Hade han alltid varit snäll och pratsam? Snäll var han utan tvekan. Hon hade hört Lucys när hon och Callahan varit i staden för att inhandla mat och andra förnödenheter. Människor såg mycket slitnare och det syntes flera sår på deras kroppar. Hon hade gjort lord Bloodthorn sällskap bara någon gång tidigare men då inte sett så många människor eftersom de inte hade varit vid marknaden.

De hade kommit fram till musikrummet och han öppnade dörren för att sedan kliva in. Han var snart framme vid flygeln och slog sig ner för att sedan flytta blicken till henne.
”Det är så tyst. Vad sägs som vi har lite musik?” Frågade han och lyfte locket och blottade tangenterna.
Rhiannon såg på honom där hon stod i dörröppningen och såg bara på honom, oförmögen att svara honom.
Med ett leende visade han att hon kunde sätta sig i soffan som stod i ena hörnet och log när hon satte sig.
”Ibland är jag så glömsk. Imorgon natt så kommer Wilhelm och William hit,” Hans fingrar började dansa över tangenterna och Rhiannons ögon blev stora. Lord Bloodthorn ingick i Bloodthorn klanen. I den så ingick det elva ökända vampyrer med mycket makt men hon hade bara mött tre av dessa vampyrer. Dessa kom då och då på besök och det kunde sluta hurusom helst. De var inte lika vänliga mot sina människor som Vincent Bloodthorn var.
En lättsam melodi spred sig i rummet och hon blickade upp för att se hans ansikte medan han spelade.
Ögonen var slutna medan han spelade en sorgesam melodi. Hon kände över bröstkorgen och svalde hårt. Skulle hon säga något nu men bättre att säga sedan när han hade slutat.

Hon klappade i händerna och han gav henne ett svagt leende som svar innan han stängde locket. Sakta reste han sig och gick fram till henne.
”Det här mötet blev lite snabbt planerat. Fick brevet av den magiska sorten så inget fel är ert. Varken ditt eller någon annan.” Han sträckte fram handen och tog tag om hennes hårnål för att dra ut den. Hennes hår ramlade ner över hennes axlar och han suckade tungt.
”Jag kommer tala med dagsgruppen och hoppas de kan göra någon måltid snabbt. Med största sannolikhet kommer även människor att infinna sig här och jag vill inte att de ska gå hungriga.” Han fångade upp en hårslinga och tvinnade den mellan sina fingrar och lade huvudet på sned.
”Jag måste även be dem göra i ordning sovrum för dessa människor.” Han mumlade medan han fortfarande tvinnade hennes hår mellan sina fingrar och hon såg mot hans bröstkorg.
”Jag hoppas det inte är något allvarligt som har hänt.” Hon såg upp på honom och han slutade att tvinna hennes hår.
”Det skulle jag inte tro men vad vet jag?” Han gav henne ett försäkrande leende och släppte taget om hennes hår. Han betraktade henne en stund och sedan lade han en hand mot hennes axeln.
”Era uniformer är så slitna. Att jag inte sett det förut.” Han lät handen glida över det grova tyget medan hans blick gled upp mot hennes ansikte.
Rhiannon hade svårt att få fram ord och hennes mun svagt öppen.
Jag.. kanske..” Hon kände sig så dum och försökte samla sig för att ge ett bättre svar men han skakade på huvudet.
”Ni är under Bloodthorns hus och ni ser ut så? Det är oacceptabelt. Jag kommer skicka efter en skräddare.” Han var som bortbytt. Eller snarare han var den Bloodthorn hon brukade se.
Hennes svar kom av en darrning.
”Självklart lord Bloodthorn. Det ska bli en ära att få den gåvan. Vi tackar er från djupet av våra hjärtan.” Han gav henne ett roat leende och vände sig om för att gå mot dörren. Han stannade med handen på dörren och gav henne en menande blick.
”Säg inget till dem andra. Detta är min hemlighet.” Han satte ett finger mot läpparna med ett leende bakom. Med det lämnade han rummet och Rhiannon sjönk tillbaka ner på soffan. Benen skakade i takt med hennes bultande hjärta och hon lade armarna om sina axlar för att lugna ner sig.


Resten av natten hade gott relativt fort och nu stod hon vid spisen i köket och stekte ägg medan gröten puttrade på. Luna hade placerat ut tallrikarna ställde sig vid spisen.
”Låt mig ta över Rhiannon.” Från fönstret kunde hon se hur solen började sakta gå upp och kände hur tröttheten omfamnade henne.
”Jag klarar mig. Du kan väcka Lucy och Dia. Du kan även försöka få upp Callahan och Lucian.”
Lordens ord gnagde i henne fortfarande. Att inte förstöra hans kommande hemlighet.


” Vi vill tacka för detta jobb som även gav oss ett hem. Vi vill tacka vår herre och räddare lord Bloodthorn.” Alla åtta satt samlade vid bordet med händerna knäppta och huvudet nedsänkt.
När de sagt bönen så började de för sig.
”Gick det bra för er?” Det var Lucian som hade talat och han lade en bit kött på sin macka. Det hade varit tystare stämning än normalt och han sneglade mot Lucy som gav honom en menande blick.
Lucy och Lucian var tvillingar och hade köpts som ett par trots det höga priset. Deras lord hade varit god redan från början. Han kanske inte ville se ett syskonpar separeras därav köpte han båda.
Rhiannon tog en tugga och försökte välja orden men Darcel hann före.
”Det var inte så mycket som hände under natten. Rhiannon blev biten och blev lite illa däran för en kortare tid.”
Allas blickar låg nu på henne men hon höjde handen och gav dem ett svagt leende.
”Jag mår bra. Jag har vilat och kommer att somna så fort det här vackra huvudet lagt sig ner.”
Ett skratt brast ut från Callahan och snart skrattade de alla tillsammans.
Rhiannon torkade bort en tår ur ögat och lutade sig trött mot Darcels axel. Ja lord Bloodthorn var en bra lord trots allt. Hon kände Darcels arm om sig och hon kände tröttheten svepa över henne men hon ryckte snart till.

”Kan alla i huset Bloodthorn inställa er vid hallen om fem minuter. Jag har viktiga saker att meddela.” Rösten hade gått till dem alla. De utbytte blickar, av förvåning och av oro.
Plikttroget reste de sig och borstade av sina förkläden för att gick på led ut från köket. Ut till hallen där lord Bloothorn redan väntade in dem.

Skriver också så att nästa kapitel kan komma. Fina miljöbeskrivningar, detaljrika, utvecklade kapitel, och vart är det egentligen på väg med Rhiannon och lord Bloodthorn?