Locked out of heaven [Emma07 & countess]

Privat rollspel mellan Emma07 och countess



Namn: Evelyn ”Evy” Moreau
Ålder: 23 år
Art: Människa
Utseende: Evelyn är 1,65 m lång och har en nätt kroppsbyggnad. Hon har mjuka ansiktsdrag, ögonen är bruna och det mörkblonda håret är vanligtvis uppsatt i enkla frisyrer. På höger sida av halsen finns ett ärr som sträcker sig ner mot nyckelbenet. Hon minns inte hur hon fick det, men enligt hennes far blev hon attackerad av en stor rovfågel som barn.
Övrigt: Så länge Evelyn kan minnas har fadern suttit insjunken i sitt arbete och haft väldigt lite tid för familjen. Detta ledde till slut till att hennes mor lämnade dem och flyttat ihop med en ny man, vilket gett Evy en bonussyster (Hannah). Nu bor Evelyn ensam mitt i stan. Hon har nyligen kommit ur ett dåligt förhållande, jobbet går inte riktigt som hon tänkt sig och på grund av uppbrottet riskerar hon att bli vräkt från sin lägenhet. Så om det är någon som behöver ett mirakel, är det hon….


Namn: Cael
Ålder: Ser ut att vara omkring 20 år.
Utseende: Han är lång, har mörkbrunt hår, gröna ögon, blek hy och eleganta ansiktsdrag. Vingarna är mörkgrå, nästintill svarta. Han har stora ärr på delar av kroppen - orsakade av dödsängelns blad.
Övrigt: Som den yngsta ängeln har Cael alltid behandlats som en underordnad av sina äldre syskon och han har ständigt levt i Ezrael skugga. Så en dag kom han på ett sätt att röja brodern ur vägen och samtidigt få den respekt han ”förtjänar”.
Cael är den som fick Ezrael utslängd från Silverstaden genom att få det att framstå som att brodern anföll en människa och avsiktligt skadade honom när han försökte rädda henne. Han är också den som ledde Evelyns far till Ezrael när han var som mest utsatt och såg till att han blev inlåst. Men Cael kunde inte lämna dödsängeln i händerna på en simpel människa, så för att kunna hålla ett öga på brodern och familjen Moreau började han uppvakta dottern och blev snart välkommen i deras hus. Och medan Ezrael förtvinar i en jordkällare, hyllas Cael som ängeln som offrat sig själv för att rädda livet på en dödlig.

Nu blev det kort men koncist haha! Lägger nog till mer sen. Har du lust att börja?



Namn: Ezrael
Ålder: Ser ut som 20-års åldern
Utseende: Lång med sina nästan 190 cm. Ursprungligen ganska muskulärt byggd men numera utmärglad efter tiden i källaren. Svarta vingar.
Övrigt: Det var när Ezrael försökte rädda en kvinna som allt gick åt skogen. Han skadade av misstag en annan ängel, och blev på kuppen beskylld för att ha skadat kvinnan och fick då den man efter sig som senare också fångade honom. Allt detta har förståeligt nog byggt upp en ilska inom Ezrael.

Gillar honom skarpt!! Absolut, skriver ett rätt så långt inlägg så att vi kommer in i handlingen.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –


Evelyn satte sig rakt upp i sängen och blinkade i mörkret. Något hade väckt henne. Kanske var det en mardröm, eller mullret från ovädret som de hade varnat om på tv under kvällen. Vad det än var fick det Evelyn att gå från sovande till vaken på ett ögonblick, som om något ruskat om henne. Ljudet från åskan fick henne till slut att kliva upp ur sängen och gå fram till fönstret. Hon öppnade det på vid gavel och la armarna på fönsterbrädan, sträckte ut handen för att känna på regnet. Det blixtrade till. Och det dånande ljudet som kom därefter fick henne att rycka till, vilket gjorde att hon nästan missade en annan ljusglimt. Inte av någon blixt den här gången, utan strålen från en ficklampa.
Evelyns första tanke var att någon främling smög runt på deras gård, kanske för att försöka bryta sig in. Det skulle trots allt inte vara första gången. Hon började resa sig för att skynda bort till faderns rum. Men sedan såg hon att mannen utanför var hennes far. Han gick bort från huset, i riktning mot skogen som låg alldeles intill deras tomt. Kanske hade han sett blixten slå ner och var på väg för att kontrollera att det inte brann i något träd? Utan att tänka efter tog hon sin telefon och skyndade sig ut ur rummet, och av ren vana smög hon ljudlöst ner för trappen. Hennes far tyckte inte om när hon var uppe och rännade på nätterna – även om hon flera gången kommit på honom med att själva göra det.
Hon tog på sig ett par stövlar och klev ut i regnet. Trodde först att hon hade tappat bort ljuset från ficklampan, men fick snart syn på det igen och skyndade sig efter. Om det brann någonstans ville hon hjälpa till, men hon tänkte hålla sig på avstånd tills hon såg vilket humör fadern var på.
De gick längre och längre in i skogen. Hennes far rörde sig snabbt och säkert, så han visste vart han var på väg, och nyfikenheten fick Evelyn att följa efter. Plötsligt stannade han, vilket fick hennes hjärta att slå hårt i bröstet. Och för första gången undrade hon vad hon skulle göra om han vände sig om och såg henne. Spring hem!, ropade en röst inom henne. Ändå gick hon efter när han började gå igen och snart kunde hon se siluetten av en gammal byggnad som delvis var nedgrävd i marken. En jordkällare? Evelyn tog risken att gå lite närmare. Hela tiden med öronen på helspänn efter några ljud. Och hon såg hur fadern klev in genom den tjocka dörren. Hon funderade på att gå hem igen och undersöka jordkällaren när det väl blivit ljust. Ändå stod hon kvar i mörkret, skymd av ett stort träd.
Det känns som att hon stod där och väntade i en evighet. Hon var kall, och pyjamasen hade blivit genomvåt och smutsig efter den långa skogsvandringen. Men just när hon började överväga att vända hemåt gick dörren upp igen. Evelyn stelnade till, och hon såg sin far komma ut från jordkällaren. Hans ansikte lystes upp i nästa blixt och hon tyckte nästan att det fanns något vanvettig över honom. Han stängde dörren och slängde sedan en massa gamla löv över den. Därefter såg han sig omkring, och för ett skrämmande ögonblick trodde Evelyn att han såg rakt på henne. Men till sin stora lättnad vände han sig om, och gick tillbaka samma väg som han hade kommit.
Evelyn smög fram från sitt gömställe och gick rakt mot platsen där hennes far just hade stått. Med darrande händer borstade hon bort löven och snart kunde hon se den grova regeln som blockerade dörren. Hon drog i den. Först försiktigt. Sedan med all sin kraft. Och till slut flyttade den sig med ett raspande ljud. Långsamt lyfte hon upp dörren och tittade ner i mörkret. Hon svalde hårt och fiskade fram mobiltelefonen ur fickan, och med hjälp av den smala strålen från dess ficklampa tog hon sig nerför stegen. Hon blev plötsligt rädd att faderns ansikte skulle dyka upp i mörkret och just när hon var på väg att vända om, hördes plötsligt ett ljud och hon stelnade till. Någonting rörde sig där nere. Ett djur? Hjärtat slog dubbelt så hårt när hon hoppade ner på jordgolvet, och hon fick fram ett försiktigt;
”Hallå?”.

Hejhopp

Ezraels dagar i den här förbaskade jordkällaren var varandra lika. Dagar och dagar var väl visserligen att ta i - inte för att det var någon större skillnad på natt eller dag här. Några solskensstrålar letade sig in genom några springor och in till honom, men inte var det många. I början hade han tyckt det varit kolsvart trots dessa, men han hade ganska snabbt vant sig vid dem och uppfattade dem ganska ljusa vid det här laget. Åren där hade vant honom vid mycket. I början hade han väl varit som mest protesterande och försökt ta sig ut, men efter all denna tiden - det var ju ändå flera år - hade fått honom att inse att det inte var någon idé. Om han skulle ta sig ut vore det ifall mannen gjorde något fel, ifall det vore något särskilt som hände som skulle ge honom chansen. Men ärligt talat tappade man hoppet efter all den här tiden. Vad skulle han ens ut och göra? Det var ju inte heller som om hans liv hade varit på hans topp då han hamnat här. Tvärtom så hade han redan då varit otroligt frustrerad över allt som hänt och detta gjorde inte saken bättre. Det fanns inte mycket att hoppas på - vad skulle det vara? Han visste vid det här laget att han varken skulle ta sig ut på egen hand eller bli räddad av någon. I så fall skulle det ha skett för flera år sedan.
I början av fångenskapen hade han snabbt blivit mycket svagare, och rent utmärglad. Men tids nog hade hans kropp anpassat sig mer efter vad som erbjöds här, och klarat sig bättre. En av fördelarna med att vara odödlig, hans kropp kunde ta emot en hel del stryk men ändå anpassa sig till det. Men han skulle ljuga om han påstod att han inte var svag även nu, långt svagare än vad han varit innan han tagits tillfånga. Men det var en annan tid då.
Han hade just sträckt ut vingarna i hopp om att kunna slumra lite efter mannens senaste besök då han hörde nya fotsteg. Först trodde han kanske att mannen var påväg tillbaka, men han insåg snabbt att dem här fotstegen var mycket lättare och anade snabbt vem det kunde vara. Hade han till sist dragit med sin dotter i det här? Fast nej, det var inte troligt. Med tanke på att han hållit honom som en gömd trofé i tio år för att han trodde han skadat dottern hade han nog inte hållit tyst om att också hon nu var emot Ezrael. Nej, det var något annat. Hon hade kommit strax efter sin far, hade hon följt efter honom? Spännande, spännande. Kanske skulle det bli ett riktigt härligt avbrott i hans mörka vardag.
”Hallå?” Det var mycket mindre dramatiskt att svara så än vad Ezrael egentligen hade föredragit, men han fann sig inte komma på något bättre i stunden. Han behövde ju låta henne få veta att det fanns någon där.

Den främmande rösten fick Evelyns kropp att stelna till och hon drog häftigt efter andan. Långsamt svepte hon runt med ljuset och stannade när det föll på en skepnad längre in i källaren. Synen fick henne nästan att förlora greppet om telefonen. Det var inget djur. Utan en man. Han såg inte ut att vara mycket äldre än henne själv, och något svart sträckte sig ut bakom hans rygg. Det tog en stund innan Evelyn förstod vad hon tittade på. Vingar. Svarta som natten. De var fasansfulla och samtidigt förundrande. Precis som vingarna på den stora rovfågeln som fortfarande hemsökte hennes drömmar ibland. Instinktivt drog hon sin fria hand över ärret som sträckte sig över hennes hals. Det dånade i öronen och hon kände hur magen började kränga. Det är bara en dröm, försökte hon intala sig själv. Hon låg fortfarande kvar under täcket i det gamla flickrummet, och snart skulle hon vakna igen. Varm och trygg. Det fanns ingen gammal jordkällare, ingen vanvettig man som såg ut som hennes far och framförallt ingen bevingad man... Men hur mycket Evelyn än blinkade försvann inte varelsen framför henne. Hon stirrade på honom med förfäran. Hjärtat slog nu så fort att hon trodde att hon skulle kräkas. Men som i en dröm gick hon ändå närmare.
”Vad… Vem är du?”, fick hon fram.

Om det funnits nån osäkerhet hos Ezrael innan om ifall det verkligen var dottern eller inte, så försvann den omedelbart då hon kom närmare så han kunde se henne ordentligt. För det första så kände han vagt igen henne trots alla de år som gått, men det var hennes reaktion som avslöjade henne. Det här kunde sannerligen bli en mycket mer spännande kväll än vad han hade kunnat ana. Han lade huvudet lätt på sned. Inte minsta tvivel fanns heller om att han var helt ny för henne, hon var ju solklart förvånad över att se honom där. Se vad han var. Hans vingar ja, dem som en gång i tiden varit hans stolthet... Dem hade varit vackra, men att leva på det här viset hade gjort att dem förlorat mycket av sin forna glans och prakt.
”Du är dottern, inte sant? Evelyn?” Han fick tänka efter i någon enstaka sekund innan namnet kom till honom.
”Det förvånar mig inte att han inte sagt något.” Nästan log han. Leenden hörde väl egentligen inte hemma i den här situationen, men spänningen i att hon dykt upp där lockade fram det ändå.
”Mitt namn är Ezrael. Din fars trofé, hade man väl kunnat säga - triumferande endast av lögner.” Han ville svara ärligt, vilket han ju gjorde, men han ville lite se hur hon verkade vara innan han berättade allt om hennes far och riskerade att skrämma iväg henne direkt. Det här var ju en chans till frihet och han ville definitivt inte sumpa den. Må hända att han inte gjorde saken bättre själv med att håna hennes far, men det kunde han väl anses berättigad till.

Trofé? Lögner? Evelyn bet tillbaka den växande paniken. Tvingade bort rädslan som grodde inom henne.
”Någon försöker göra narr av mig, eller hur?”, sa hon med ett glädjelöst skratt. Munnen kändes torr och orden skar i halsen. Hon lyste runt i jordkällaren i hopp om att hitta en dold kamera eller vad som helst som tydde på att någon försökte spela henne ett spratt, men allt hon såg var en gammal stol, en lykta, en hög med trasor - nej - kläder, och kedjor. Så mycket kedjor. Evelyn vände sig mot den unga mannen igen och lyste upp hans ansikte. Tiden i källaren verkade ha satt sina spår, men hon tvingades ändå erkänna för sig själv att det fanns något vackert över honom.
”Eller hur?”, upprepade hon högre, men mer osäkert den här gången och en kall ilning for genom kroppen när sanningen började gå upp för henne. Plötslig föll saker på plats - dagarna fadern försvunnit och inte kommit hem förrän sent inpå natten, teckningarna av vingar som hon funnit på hans skrivbord och boken om gudomliga väsen som han hade försökt gömma för henne men som hon senare hittat längst in i deras bokhylla. Evelyn hade antagit att fadern bara hamnat i en livskrig och börjat vända sig till högre makter – och på sätt och vis hade hon väl haft rätt..
”Vad menar du med att du är hans… trofé”. Orden kändes konstiga att uttala, men hon visste inte vad hon skulle säga annars... och hon behövde veta.

Ezrael ville påstå att han såg på henne att hon började förstå, började tvivla lite. Han ville tro det åtminstone, men det var såklart svårt att säga bara utifrån att se hennes ansikte i det svaga ljuset där var. Men det var väl också högst sannolikt att hon började ifrågasätta vem hennes far var efter att ha hittat nåt sånt här. Märkligt nog så fick det honom att slappna av på något vis - han verkade ha fångat hennes nyfikenhet helt nu, hon kunde lika gärna ha förnekat allt och vänt därifrån. Men nu trodde han att hon skulle stanna och lyssna. Han lade huvudet lite lätt på sned.
"Nej." svarade han enkelt, något som kändes onödigt då han trodde att hon redan förstått det. Han tillät sig att granska henne mer ingående, tänka sig att just hon skulle ha orsakat honom så otroligt mycket smärta. Omedvetet förstås, det var ju inte hennes fel - allt var ett slags hjul av missförstånd, illvilja och svartsjuka. Som nu hade utbytts till maktlöshet, att sitta fast här medan Cael skyllde allt på honom.
Hon hade blivit en strålande vacker kvinna fick han erkänna. Tydligen fanns det i alla fall något gott som kommit ifrån hennes far.
"Fånge." svarade han. "Fånge är nog ett bättre ord." det var ju precis det han var.
"Men jag har fullkomligt missat att presentera mig. Jag heter Ezrael. Jag skulle ha bugat ifall jag inte suttit fast." log han svagt, inte med den minsta uns av illvilja i rösten utan som ett skämt. Han satt visserligen inte spänt fast, utan i kedjor fastsatta till handlederna tillräckligt långa för att ändå tillåta en del rörelse.
"Kommer du ihåg när du fick ditt ärr?" frågade han, det kändes som den mest logiska introduktionen till vad som hänt.

Evelyn skakade osäkert på huvudet, som om hon inte ville ta in det mannen - Ezrael – hade att berättade. Hon ville försvara fadern, säga att Ezrael hade fel. Att hennes far bara var en datatekniker som ägnade för mycket tid åt sitt arbete - inte en vanvettig man som höll bevingade varelser inlåsta i jordkällare. Men istället stod hon tyst och det var först när han frågade om ärret som hon till slut tog till orda igen.
”Det var en trafikolycka”, sa hon prövande och svalde hårt för att få bort klumpen i halsen innan hon fortsatte.
”En stor fågel dök upp framför bilen och fick min far att tappa kontrollen. Vi kollidera med en annan förare och eftersom mitt bälte var trasigt just den dagen flög jag in i bilrutan”. Evelyns hand for åter upp mot ärret som sträckte sig från hennes hals och ner mot nyckelbenet, en tankspridd och invand gest. Folk frågade ofta om vad som hade orsakat det och trots att hon inte mindes mycket från den dagen hade hon återberättat faderns historia minst hundra gånger tidigare. Han hade beskrivit hur han i samma ögonblick som den andra bilen dykt upp framför dem, vetat att olyckan var oundviklig. Hur han hade försökt ratta undan, men att rörelserna hade gått som i slow motion. Sen hade skrällen kommit. Fadern hade inte vetat att glas och plåt kunde låta så mycket. Han hade sett hur bildelar flög, och därefter Evys färd genom framrutan.
”Det var ett under att jag överlevde. Min mamma brukar säga att jag hade änglavakt.”, sa hon och kunde inte låta bli att skratta till åt ironin.

Ezrael förstod till fullo att hon av rimliga skäl nog var ganska osäker och förvirrad vid det här laget, men vad som förvånade honom mest var faktiskt hur resonabel hon var. Hon tycktes ändå förstå att han talade sanning, och det imponerade på honom. Hans tankar distraherades dock snart av att hon började förklara, och han studerade henne nyfiket med blicken under tiden. Undrade för sig själv hur mycket som var riktigt minne och hur mycket som var konstruerat efter minnesbitar och faderns historia efteråt. Inte för att det egentligen spelade någon större roll. Han log litet åt henne, rent vänligt. Fann sig ganska snabbt i att han faktiskt trivdes i hennes sällskap.
"Det hade du också." log han igen, mindes den där dagen som om den vore igår. Den dagen som hade fått hans liv att ändras så drastiskt till det sämre. Ilskan efteråt när han insåg vad Cael ställt till med. Endast Evelyns fars ilska hade han kunnat leva med, han visste ju själv att han egentligen räddat hans dotter, men det var vad Cael gjort. Hade han inte fallit hade han heller aldrig varit fast här så länge, men allt för mycket av hans krafter hade tagits ifrån honom. Han hade blivit alldeles för svag.
"En av mina underordnade änglar var den som orsakade olyckan. Jag var den som räddade dig från en annars säker död. Men din far har alltid trott att jag orsakade allting och försökte döda dig, vilket är varför jag sitter här." försökte han förklara men insåg snabbt att det kanske var en väl bristfällig förklaring.
"Som dödsängeln sköter jag om att dödas själar hamnar rätt, och din var inte redo att dö den dagen. Men min bror, Cael, han.. Svartsjukan gick över huvudet på honom. Han orsakade olyckan och anklagade mig för allting för att få mig att falla." förklarade han, anade att all den ilskan inombords lös igenom något. Men till hans försvar så hade han väl all rätt till att vara ilsken - om han väl kunde komma ut härifrån skulle han göra allt i sin makt för att ställa Cael inför rätta.