Aphrodite & Medi

(Aphrodite


Solen sken och fiskmåsarna skrek. Man kände att sommaren var på väg till Léntz och inte minst till den stora hamnstaden Búr där världshandel av alla möjliga slag skedde. Med en suck sjönk han tillbaka på de stoppade kuddarna och förde en solfjäder och fläktade sig och suckade tyst.
Mötet i landet över havet hade gått som planterat och Tristan såg fram emot att komma hem till sin herrgård igen. Hans svarta hår låg ut över ryggen och bandet som hade hållt upp hans hår hade lossnat och låg nu vid hans sida.
Lusten att sätta upp det igen gjorde honom inte det minsta. Bara han kom hem till sitt bibliotek eller sina studier skulle han göra nästan vad som helst på. lade en fingerprytt hand mot sin bleka hy och suckade återigen. Att hans liv bara bestod av möten och andra tråkigheter var så tråkigt. När han tänkte det skrattade han till och en mansröst hördes.
"Ers exilens. Hur är det?" Kom det från utsidan och Tristan hajade till. Hade han fört oväsen?
"Åh det är ingen fara. Jag mår bra." Han harklade sig och skakade på huvudet, även om ingen såg det.
Plötsligt stannade vagnen tvärt och han hörde röster utanför. Rop efter hjälp. Någon skadad.
"Netré kan vi fortsätta? Jag är rätt trött och behöver ta mig hem." Han sa detta högt, så att hans kusk skulle uppfatta det men inget hände. Nog var det mycket skadade folk i byn men att det stoppade vagnen? Oroat drog han bort tygstycket från fönstret och hans klargröna ögon sökte efter det som hade fått vagnen att stanna. Han var ung och vacker och klädde sig bra.
Nu suckade han igen och harklade sig.
"Om vi måste stanna kvar så kan ni väl öppna? Jag måste sträcka på benen. Jag har suttit stilla i timtal om inte längre." Men han blev genast på helspänd. Varför hade de stannat egentligen? Han placerade sin hand motsätet där hans svärd låg och väntade in det kommande ögonblicket.

De smala, bleka händerna arbetade snabbt. Fingrarna höll i två löv som revs sönder i småbitar, mindre och mindre för varje drag. Fingrarna tillhörde den unga flicka som satt i gräset, lutandes mot en sten. Hennes kolsvarta hår hängde i en trasslig fläta längst med hennes rygg, och solens strålar gjorde att man enkelt kunde se de smutsiga, trasiga byxorna och tunikan som inte bara var för stor, den hade en reva i sidan. Hon var en av de personer som människorna som bodde i staden såg som råttor och patrask, en av de som var tvungna att göra det mesta för att få äta ett mål mat om dagen.

”Nagawi!”. Flickan tittade upp och såg sin vän komma mot henne i gräset. Klaras kläder var i samma tillstånd som Nagawis, och hennes röda hår reflekterades i solen. Hon hade ett brett leende på läpparna.
”Du hade rätt” sa hon när hon kom fram, och höll ut en hand. Nagawi släppte lövbitarna och fattade tag i sin väns hand, och med hennes hjälp reste hon sig upp.
”Det är en vagn påväg, en adlig vagn. Jag svär på att det finns en kista som vanligt” sa Klara och Nagawis bruna ögon glittrade i solen. Hon flinade.
”Då lär vi äta som kungar ikväll” sa hon och sträckte på sig. Nagawi hade spenderat de senaste sex åren på gatan, och lärt sig ett och annat. Hon hade lärt sig hur man rörde sig snabbt nog för att marknadsägarna inte skulle märka om man tog en bit bröd, eller hur man skulle positionera sig för att kunna komma åt en adligs plånbok. På senaste tiden hade hon testat sina vingar och rånat ett par vagnar. Snarare stulit än rånat, hon hade inte tagit allt. Bara nog för de skulle klara sig i ett par dagar, och varit borta lika fort som hon hade kommit. Hon hade inte ens interagerat med de adliga, hon hade varit borta innan de hade sett henne. Det var där Klara kom in, genom att agera skadad drog hon åt sig all uppmärksamhet.

”De kommer snart, vi borde gå” sa Klara, och visade vägen till skogspartiet hon hade räknat ut de skulle vara på. Nagawi flinade och nickade mot Klara.
”Vi ses vid hamnen sen” sa hon, och hennes rödhåriga vän nickade. De brukade alltid splittras under en kupp, det var enklare att dela upp sig och springa än att springa tillsammans. Nagawi höll hårt i sin slitna väska när hon tittade genom träden, och mycket riktigt kom det snart en vagn. Hästarna var ståtliga och sprang vackert fram över stigen, och Nagawi såg i ögonvrån hur Klara rörde sig framåt, och lade sig ner på vägen lite längre fram. Precis som vanligt stannade vagnen upp, och kusken och två vakter gick bort framför hästarna för att se vad som hade hänt. Det var Nagawis signal. Hon rörde sig snabbt och smidigt till baksidan av vagnen. Där fanns en kista, precis som Klara hade förutspått. Nagawi plockade upp sina små stålbitar som hon använde för att dyrka upp lås. Hon började arbeta så snabbt hon bara kunde, och försökte samtidigt lyssna på vad det var som skedde runt omkring henne för att veta när det var dags att springa.

Vakterna som hade klivit av vagnen hade gått fram till Klara och de såg sig om men hittade ingen annan.
”Du gör intrång på hans exilens marker.” Började den ena och harklade sig.
”Om du inte jobbar för honom vilket jag tvivlar starkt på så kommer du att straffas. Denna väg är enbart för hans bruk.” De andra nickade och men de gjorde inget.

Vad var det som lät? Tristan hade redan huvudvärk och skrapandet gjorde honom som galen.
Han plockade åt sig svärdet och kikade ut. Han kunde inte se något men han klev ut och där på baksidan av vagnen stod en rödhårig ung kvinna. Hans ilska brusade upp genast.
”STOP!” röt han. Snabbt greppade han tag om Nagawi ena handled och ryckte henne till marken.
”VAKTER!”
Kistan åkte i marken och slogs i bitar och guld, ädelstenar och smycken ramlade ut.
Mörkret lade sig över Tristans ansikte.
”Och vem är du som går över MINA marker?” Han nästan spottade sig ur meningen Hans huvud värkte och han släppte taget om Nagawi innan han drog svärdet och satte det mot hennes haka.
En av vakterna som hade sett vad som hade hänt tog sig fram och såg mot sin herre.
”Ers exilens. Vi tar dessa två till palatset och där kan du denna dem efter att ha vilat.
Ni är trött efter eran resa.” Han vände sig om mot Nagawi och drog fram ett rep,
”Res dig.” Muttrade han lågt lika trött som sin mästare och detta stopp var inte alls underhållande.

Mannen som suttit på kuskbocken såg över axeln och skakade på huvudet.
”Jag tror det finns en väska i reserv men jag vet inte.”
Det tog inte lång tid innan väskan hade plockats fram och alla hans värdesaker plockats ihop igen.
Tristan hade satt sig i vagnen igen och dragit för gardinerna för att slippa solens låga strålar. Han hade förlorat nu värdefull tid på två yngligar? Han smakade ogillande med läppen och lade det ena benet över det andra och korsade armarna. Han slöt ögonen och försökte stänga ute det som hände utanför.
Han kunde bara drömma sig hem till sitt arbetsrum, sitta vid den varma eldstaden och dricka något varmt och sedan att sova i en stor säng. Ja han var bortskämd men det kunde han inte hjälpa. Tristan harklade sig.
”Kan vi inte åka snart?”