Medi & GroverUnderwood

GroverUnderwood

Feys huvud värkte när hon trevande lade handen mot ansiktet med ett stönande och kved. Något kändes fel, som om något fattades. Vad hade egentligen hänt?
Hon försökte komma ihåg men allt hade slutat i totalt mörker. Solen smekte hennes bleka hy och hon kved till. Men vad var det hon hörde? Inte nog med fåglarnas kvittrande kunde hon även höra någon ropa men hon kände einte igen rösten. Nu slog någon hennes kind och Fey slog upp sina ögon för att se en man vara lutad över henne.
"Vem är du?" Viskade hon fram och såg sig om.
Skogen jon var i skogen. Minnena försökte komma tillbaka men det verkade vara svårt.

Leon fattade inte varför han alltid råkade göra dåliga saker varje gång han smög ut för att använda magi. Denna gången hade han på något sätt tagit en flickas själ. Han går fram till henne och tittar på henne hon verkar ha svimmat jag slår till henne för att se om hon skulle vakna och det verka fungera.
”Jag är Leon” svara han och röker fram en hand för att hjälpa henne upp.
”Och vad heter du” frågar han. Han tittar på hennes ansikte med ett osäkert utryck. Vad ska jag göra och säga jag kan liksom inte hej jag har tagit din själ ha en fortsatt trevlig dag tänker han

Hon såg bort och drog sig sakta från honom och lade handen om blusen.
"Fey." Viskade hon och reste sig upp men vacklade så hårt att hon fick ta tag i ett träd. Allt snurrade men snart kände hon sig en aning stadigare om benen och såg på honom.
Något med denna man kändes dragande, att hon inte kunde lämna honom. En vindpust drog ihenom träden och rufsade till hennes tjocka röda hår och hon suckade till igen.
"Så jag har en fråga. Vad gör du i skogen Leon?" Hon lade handen mot bröstkorgen igen och masserade, något verkade vara ordentligt fel. Med en blick på honom såg hon sedan ner.
"Jag är kringresande, är aldrig på samma plats mer än jag behöver. Men något säger mig att det har tagit slut."

”Hur känner du dig” frågade han, han måste använda detta till sin fördel för nu kan han anteckna se vad som händer när en person förlorar en del av sin själ. ”Vilket fint namn du har” sa han och tittade på henne noggrant.
”Jag är här... för att.... titta på träden” ljög han, han tänkte inte låter henne få veta sanningen om att han var en hemlig halv magiker som jobbade i kungens kök för att försörja sig. ”Varför tror du det” sa han nyfiket och fortsate titta på henne med nyfiken blick.

Hon suckade och drog handen genom håret och tog några steg framför sig och såg på honom.
"Jag känner det inom mig bara." Hon lade huvudet på sned och skakade på huvudet.
"Jag precis kommit och sen blev allt svart. Min häst är säkert här någonstans." Hon satte handen mot munnen och busvisslade och en svart häst kom travande och ställde sig vid hennes sida.
"Du är så duktig." Hon synade Leon.
"Och varför just här där jag ska slå läger?" Hon skakade på huvudet.
"Men jag känner mig inte alls det minsta trött. Jag var trött förut men..." Hon suckade.
"Nu r det som borta.:"

Han tittade på varenda liten rörelse hon gjorde och hoppades att om han var noga skulle han lära sig att kanske en dag lära sig allt om magin så han kunde bli fri från kungen.
”Du har en väldigt vacker häst mår jag säga” sa han och gick närmare den för att klappa.
”Duktig på vad” frågade han och tittade på hästen. Han för sökte utarbeta en plan för att få henne att följa med honom hem.
”Är du säker att du inte vill bo hemmais mig under din vistelse istället” frågar han

"Han är snäll.Han kommer när jag ber om det." Hon såg på honom och rynkade på näsan.
"Hade du sagt det tidigare? Jag minns inte om du sa det." Hon tog tag i tyglarna och började leda hästen från honom. När hon var vid en packning vände hon sig mot honom.
"Och vart bor du?" Frågade ho och tog upp en mantel och lade den över hennes axlar.
"Du har ingen aning om vem jag är eller vad jag gör här. Jag kan ha ljugit och kommer mörda dig i sömnen. Det vet du inte." Hon tog upp en dolk och visade honom men stoppade tillbaka den och fäste sedan skärpet om midjan.
"Jag måste ändå in till staden för att se om..." Hon stannade upp i meningen och skakade sedan på huvudet igen.
"Det var inget." Viskade hon fram och återigen började hon att massera sin bröstkorg.

”Intressant” sa han och längtade tills han var hemma och kunde anteckna allt om denna kvinna. Han såg noga på er Med en blick som inte gick och tyda.
”I en liten stuga närheten av slottet” svarade han och undrade om hon skulle tycka att det var bra eller dåligt att han Bode nära slottet.
”Om du mördar mig... kommer dom i slottet... sakna mig i morgon när jag inte kommer till mötet med kungen” ljög han.
”Kom efter mig” sa han.

Hon såg på honom och lade huvudet på sned. Fe såg sedan sig om och kände sig manad att komma efter honom. Varför visste hon inte. Snabbt svängde hon benet om hästen och satte hästen i gång.
Hon litade inte på vad han sa. Han ljög men Fey såg bara på honom.
"Så hur gammal är du?" Ho skakade sedan på huvudet.
"Jag tror inte att du ska möta kungen. Du ser... Hur kan jag säga det på ett fint sätt?" Hon funderade en stund innan hon flinade.
"Du ser ut som jag. Du ser fattig ut." Hon skrattade sedan.
"Så vad jobbar du VERKLIGEN med?" Frågade hon.
"Om du berättar så talar jag om vad jag gör."

” jag är biton år” sa han och började gå i en rask takt. Han tyckte själv att han var bra på att ljuga men det tyckte ingen annan att han var för han var ur usel egentligen.
”Fattig jag” sa han och lätt skamsen. Han funderade över hennes förslag det skulle ju vara roligt att veta.
”Okej okej sanningen är att jag är en enkel diskplockare men det var inte heltlögn jag jobbar för kungen för jag är en diskplockare på slottet.
”Din tur att berätta” sa han. Han tänkte nu göra sitt första experiment, han visste att hennes själ var i hans halsband så han provade att krama om halsbandet med ena handen för att se om något hände eller inte.