My brother Magic [SV]

❁Hejsan! Vad glad jag blir för att du har tittat in här för att läsa!



❁Titel:My brother Magic
❁Språk: Svenska
❁Rating: Innehåller droger (kind of) och lite sånt så läs inte om du inte klarar av det är du snäll
❁Färdigskriven: Nej

❁Här är första kapitlet:

❁Jag taggar lite folk, ledsen om du inte vill bli taggad ♥
❁Leoney
❁Ginerva2003
❁Alva Weasley
❁Vapor
❁Lazarus
❁MerlinsBeard

❁Jag tar gärna emot konstruktiv kritik! Vill bli en bättre skrivare såklart!

tack för tagg!

känn dig bevakad, respons på kapitlet kommer snart

Grym grym grym ♥♥

Har läst nu, superbra!!

Hellu guys, här är kapitel 2:


[28 Maj 2020 06:28]
“Hur många tror du?” Jag har knappt hunnit gå in i rummet när jag hör hans röst i mitt huvud.
“Sex” svarar jag tvärsäkert. Han sitter på stolen i mitten av rummet, andra stolar är utspridda som en halvmåne runt honom. Jag intar min plats i den bakre raden av halvmånen och han lyfter på ett ögonbryn när han ser mig.
“Ska det vara ett skämt?” frågar han, fortfarande med blicken riktad mot mig. Det känns konstigt att se klassrummet såhär. Jag har bara sett det i detta stadiet en gång innan, i vanliga fall brukar det vara vårt klassrum, vår säkra plats, där vi kan vara dem vi verkligen är, men vi blir också dömda här inne. Det är också här inne vi får våra domar som vi inte kan överklaga.
“Jag skämtar inte om domar, det vet du” svarar jag medan jag försöker se vem mer som är här inne. “Vadå, tror du att du får mer?” frågar jag medan jag sveper med blicken över stolarna. De flesta är upptagna, självklart vill alla se när han döms, jag kan inte klandra dem, jag är också här.
“Tre” är det enda svar jag får av honom. Jag skakar på huvudet i svar. För lite.
Jag tittar upp när Iagan ställer sig upp. Han börjar bli gammal, hans hår är en ljus nyans av silver och hans ansikte börjar mer se ut som lager av rynkor. Ändå har han en kraftig röst, en röst som skulle kunna skära genom stål. Bokstavligt talat.
“Melvin Aare, ställ dig upp och bekänn, eller sitt kvar och tig” Jag hör hur det smärtar i hans röst att säga orden, hur det smärtar att ge en dom till sin favoritelev. Men rätten har talat och Iagan blev nedröstad.
[28 Maj 2020 08:01]
Det finns nästan inga känslor i Melvins ansikte när han får på sig dem. Det knäpper till och sjunker in i hans hud, tillslut finns det ingenting kvar än två tunna streck runt hans handleder. Triri (Triri, se fotnot 1) det värsta som kan hända en människa. Han leds ut först av alla, folk börjar packa ihop sina saker för att lämna och springa till lektioner när plötsligt Iagan står framför mig.
“Hur är det med dina värden?” frågar han mig och ler ett leende som får hans rynkor att verka mer rynkiga.
“Det är inga problem med dem längre” säger jag till svar och ler mot honom. Han tittar på mig innan han tar fram sin mätare (Mätare, se fotnot 2).
“Då har du inget emot att jag tar dina värden?” säger han och en sekunds osäkerhet drar över mina ögon och han tar tag i min hand och pressar mätaren emot den. Jag vågar inte titta, för jag vet vad den kommer visa.
“Har du tagit din medicin?” frågar han när värdet har kommit upp på den lilla skärmen. Jag nickar till svar och han tittar med rynkad panna på mig innan han vänder sig om till Lena, en av lärarna på skolan, läraren som har haft uppsikt över mina mediciner det senaste 10 månaderna medan Iagan var iväg med sin trupp av superhjältar.
“Har hon tagit sin medicin?” frågar Iagan henne och hon nickar till svar. “Får jag kolla?” fortsätter han och hon ser fundersam ut innan hon nickar igen. I ett desperat försök att stoppa honom tränger jag in i hennes huvud tillsammans med honom, för att försöka hindra honom att se, men jag blir utslängd därifrån med en sådan kraft att jag måste ta ett steg bakåt och ta stöd i en stol för att inte trilla. Jag ser i Lenas ögon hur Iagan lager för lager tar bort den omsorgsfulla väven jag har lagt för hennes sinne och hur hon tittar på mig när hon ser vad som verkligen har hänt. Jag stannar inte för att se hur de skriker på mig, utan vänder mig om för att gå till min första lektion.

Fotnot 1: Triri: Nästan osynliga handfängsel som används för att begränsa eller helt skära av bärarens förmågor.
Fotnot 2: Mätare: Elektrisk maskin som kan mäta aktiviteten av förmågan hos bäraren.

Sååå what do ya think?
Konstruktiv kritik önskas:-)

Hejsan! Ny läsare! Jag tycker att det är en interesant berättelse du målar upp här. Vad är det egentligen som pågår? Vem är Iagan? Vem är huvudpersonen? Varför blev Melvin utsatt för Triri?
De två första kapitlen var jättebra!

Jag vill bara ge dig en liten gnutta kritik:

När du använder orden "de" och "dem" så blandar du ihop dem. Det är ord som används när det är plural men om du tänker på sammanhanget i singular, alltså med "hon/han" eller "henne/honom" så får du reda på vilken form som ska användas. Där det passar bäst med "henne/honom" ska det vara "dem" och är det passar bäst med "hon/han" ska det vara de.

Här är ett exempel på ett ställe där du har blandat ihop det:

Jag har bara sett det i detta stadiet en gång innan, i vanliga fall brukar det vara vårt klassrum, vår säkra plats, där vi kan vara dem vi verkligen är, men vi blir också dömda här inne.

Där hade det passat bättre att skriva "de".

Pixelow Tack för kritiken, ska försöka tänka på det nästa gång jag skriver, komplicerade saker alltså xD

Tjenare, kapitel 3 kommer här!


[28 Maj 2020 14:34]
Jag möter honom i bostads korridoren. Han står lutad mot väggen och har ögonen stängda.
“Det här är ju komiskt” säger jag och ställer mig mitt emot honom. Han öppnar ögonen och tittar på mig, smärtan är synlig i hans ögon.
“Du hade rätt” svarar Melvin och tar sig för pannan och tittar ner i golvet. “Sex månader så här, jag vet inte om jag kommer att klara det”
“Du har klarat det innan” svarar jag och tittar åt båda håll i korridoren, ingen där, vi är ensamma. “Det är ju komiskt” säger jag igen. “Att du, som har varit borta och föreläst om Mihael i nästan ett år kommer tillbaka och efter att du blivit begränsad så klarar du dig inte ens sex timmar utan att vilja ha det”
“Jag har dock hört att jag kommer få sällskap snart” säger han och tittar upp på mig. Jag tittar rakt in i hans ögon, gröna som boklöv på våren.
“Jag kan tänka mig det. När är det?” frågar jag utan att slita blicken från honom.
“Imorgon klockan halv sju” svarar han och jag nickar. “Vad tror du, jag tror 2 veckor”
“Nej, en månad tror jag, jag tog mig ändå in i hennes huvud i nästan fyra månader, o andra sidan en liten sak som jag ändrade, men det är fortfarande emot lagen” påpekar jag och han skakar på huvudet.
“Varför fick jag då sex månader?” frågar han och slår ut med armarna. “Jag ändrade också bara en liten sak, du vet det va, att begäret hos dem fanns där från början, jag bara gjorde det lite större” Jag säger ingenting. Jag bara tittar på honom. “Det är ju inte som om jag dödade någon!” utbrister han.
“Du vet det va, du vet att du har förstört deras liv” väser jag mellan mina tänder innan jag trycker upp honom mot väggen med mina tankar och tittar mig omkring för att se om korridoren fortfarande är öde. Han tittar förvånat på mig. “Du vet att dem kommer aldrig kunna vara normala igen, de kommer alltid behöva tänka på det du gjorde mot dem, det kommer alltid att finnas där” Han biter ihop.
“Vi är inte riktigt på jämt slagfält eller hur? Släpp ner mig så avgör vi detta som vanliga människor” viskar han och lyfter en knytnäve.
[29 Maj 2020 06.35]
Nu är det hans tur att sitta på stolarna som står i en halvmåne runt stolen jag sitter på. Hans blåmärken har gått ner lite under natten, men gårdagen syns fortfarande.
“Carla Aare, ställ dig upp och bekänn, eller sitt kvar och tig”
[29 Maj 2020 07.02]
Tomheten är det första som träffar mig. Triri träs om mina händer, omsluter dem och kvar finns bara tomheten.
“En månad, du är bra på det här och gissa” säger Melvin när jag slår mig ner bredvid honom i väntan på att lektionerna ska börja. Jag lyfter på ögonbrynen, men säger ingenting. “Vi gör det iallafall tillsammans, som vi brukar göra”
“Jag ser fram emot de fem månaderna utan, fast du i” kontrar jag och tittar på honom. Han ler mot mig.
“Jag visste det, du har saknat mig”

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hoppas att ni gillade det!
Konstruktiv kritik, frågor, funderingar?

Nu har jag läst, efter ett par veckor av förhinder, förlåt för att du fick vänta!

Jag har lite svårt att hitta tråden i berättelsen, vem karaktärerna är, vad som händer och varför det händer. Jag vet inte om det är meningen att det ska vara så men där har du mitt omdöme.

Jag ska försöka att läsa och kommentera på kommande kapitel tidigare!

Nu har jag äntligen läst, förlåt att det tog sån tid!

Men det är jättebra, även om jag kan hålla med Pixelow om att det är lite svårt att förstå vad som händer. Men jag börjar förstå karaktärerna, vilka de är åtminstone!

I kapitel 3 gillade jag den här meningen extra mycket:
Jag tittar rakt in i hans ögon, gröna som boklöv på våren.[/]
Det är verkligen en bra beskrivning, gärna fler såna!

Ett litet tips är att använda * istället för [i](se fotnot 1)
Det gör det lättare att hålla kvar i texten utan att man behöver läsa något extra som egentligen inte tillhör berättelsen. Till exempel:

Triri (Triri, se fotnot 1) det värsta som kan hända en människa.

Triri* det värsta som kan hända en människa.

Om det är flera fotnoter i ett kapitel, skriv då ** på den andra, *** på den tredje osv. om det skulle behövas.

I övrigt är det jättebra!

Pixelow Tack för infon, jag försöker skriva på ett sätt där inte allting ska vara tydligt från början, men jag hoppas att det kommer klarna om en stund!
Leoney Tack för tipset, jag har ändrat fotnoterna i alla framtida kapitel!

Är ni redo för här kommer kapitel 4!

[29 Maj 2020 23:15]
“Hur känner du dig?” Det är mörkt i klassrummet, ett annat denna gången, med stora fönster mot söder som endast släpper in månljus vid denna tiden på dygnet. Vi sitter bredvid varandra, uppe på ett bord och tittar ut på stjärnorna.
“Jag gillar inte att jag måste prata igen” svarar jag Melvin och jag ser att han nickar i det svaga ljuset.
“Ljudet av min egen röst är det som kommer göra mig galen, jag är säker på det” säger han och tar stöd av sina armar bakom sig. “Man måste ju använda den hela tiden nu” Mina mungipor åker upp en aning. Exakt min poäng.
“Varför händer detta alltid oss?” frågar jag honom medan jag vänder mig till honom. “Vi gör alltid det svårt för oss själva” Han vänder sig till mig och lägger huvudet på sned.
“Det är tydligen bara så vi är” svarar han efter en stunds fundering. Han vänder tillbaka och tittar upp på månen som seglar förbi utanför. “Tror du det är något fel på oss?” frågar han efter en lång tystnad.
“Definitivt” svarar jag.
“Någonting stort” håller han med om. “Så, ska du ha en till?” säger han och tar upp flaskan som har stått mellan oss. Han tar en klunk och räcker den sedan till mig och jag dricker en skvätt, det river i halsen, men den gör vad den ska. Plötsligt slår någon upp dörren och vi vänder oss båda om hastigt. I dörren står Andreas, en av lärarna på skolan.
“Vad gör.. Hur kom ni in.. Vad håller ni på med?” frågar han, synligt förvånad över att hitta oss här.
“Dyrka upp lås är en av mina stora talanger, ni borde verkligen fundera över att skaffa bättre lås så att det blir en lite mer utmaning” svarar Melvin oberörd över att det är en lärare som står i dörren. Andreas ser förvirrad ut.
“Vad gör ni ens?” frågar han och tar ett par steg mot oss.
“Vi fyller tomrum” svarar Melvin och räcker fram flaskan. “Vill du ha?”
[30 Maj 2020 10:07]
Det är otroligt varmt i klassrummet. Solen strömmar in genom de öppna fönsterna och ac:n fungerar inte, så allt är precis som vanligt. Jag sitter ensam i mitten av raden vid fönsterna, ensam, så allt är precis som vanligt. Jag hade vänner innan, innan deras liv blev förstörda. Utanför fönstret blåser en lugn sommarbris som knappast kyler ner här inne.
[30 Maj 2010 10:07]
Värmen var nästan lika påtaglig då som den är nu. Sommaren hade kommit till Rubis* för ett tag sedan och dagen var ung. Jag satt i en skolbänk, då som nu, men förutsättningarna var annorlunda. Klassrummet var fyllt av färger och i hörnen svävade rubiner som gav ifrån sig ett rött ljus på natten. Tavlan var fylld med ord och tecken och mer och mer dök upp allt eftersom läraren berättade. Just den här dagen berättade han om förföljningen av mondo, och hur de tillslut hade dragit sig tillbaka från de stora offentliga städerna och istället samlat sig i mindre städer, gömda under den vanliga befolkningen, eller tagit sin tillflykt till Rubis. Jag tittade på Melvin, vi satt bredvid varandra, som vanligt och han log mot mig också. Vi visste att vår släkt hade varit en av de första som kommit hit, vår släkt hade varit med och skapat Rubis, och vi var stolta för det. Med raka ryggar fortsatte vi lyssna stort på läraren och Melvin satte en armbåge i midjan på mig när en bild svävade längst fram i klassrummet.
“Han i mitten” viskade Melvin till mig och jag nickade. I mitten stod en man, rak i ryggen och höll i en bok. Hans gröna ögon syntes ända till där vi satt, och Melvin tittade på mig. Samma gröna färg lyste i hans.
[30 Maj 2010 14:10]
Det tog inte lång tid att gå hem. Våra hus låg på huvudgatan i stan, fönsterna var prydda av blommor och nummerna 14 och 15 prydde fasaden.
“Jag kommer strax, jag ska bara säga hej till mamma först” sa jag till Melvin innan jag sprang in i nummer 14. Det doftade ljuvligt inne i huset. Mamma stod i köket, med ryggen mot mig, men när jag kom in i rummet vände hon sig om.
“Hej Carla, hur va det i skolan?” frågade hon och tog fatet från bordet och räckte fram det till mig.
“Det var kul” svarade jag medan jag tog en kaka från fatet. “Vi pratade om Gammelfarfar och hur han hjälpte till att grunda Rubis” fortsatte jag och tog en kaka till. “Den är till Melvin” sa jag och dumpade min väska i köket innan jag vände mig om för att gå ut igen. “Jag går nu, hejdå” Mamma log.
“Hitta inte på något fuffens nu” svarade hon och log svagt.
“Jag kan inte lova någonting” svarade jag och skuttade glatt ut från nummer 14 med två kakor i högsta hugg och in till Melvin i nummer 15.

*Rubis: Ett land där mondo bosatte sig och kan använda sina förmågor fritt.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Hoppas att ni tyckte om det lite iallafall!
Tankar/funderingar/åsikter om karaktärer/åsikter om kladdkaka/kritik?