Run for safety, Amelia

Hej! Kul att du hittat hit!

Jag hoppas innerligen att du vill läsa den här berättelsen för det skulle verkligen betyda mycket för mig. Detta är den första texten jag någonsin publicerat och det är en känslosam text att skriva.
Detta är också min allra första fanfiction så kritik och hjälp uppskattas alltid!

Titel: Run for safety, Amelia
Språk: Svenska
Rating: Jag vet inte hur jag ska bedöma den men alla som klarar av HP böckerna klarar av detta och jag kommer att varna om det blir nödvändigt.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: Så många som det behövs för att avsluta berättelsen.
Längd på kapitel: Två till fyra A4 sidor, vissa kommer att bli längre och andra kortare.
Uppdateringar: Jag kommer förmodligen att släppa en till två gånger i veckan, oklart vilka dagar. Det kommer med andra ord att vara spontant.
Ett litet smakprov:
Folkmassan börjar röra sig. Jag följer med strömmen, som vanligt. Helt plötsligt lägger någon ut ett ben framför mig och jag faller handlöst mot golvet. Hopen stannar. Alla skrattar. Jag försöker att fortsätta gå men personerna framför mig släpper inte fram mig. Jag är vid det här laget inte bara förnedrad och sårad, jag är ursinnig.
Precis när jag kommit in i klassrummet hör jag en smäll och i nästa sekund kommer pojken som fällt mig in i rummet med en svart slinga i sitt vitblonda hår. Han ler. Ett hånfullt leende som säger “Du ska få för det här”.
Jag blir liten igen. Jag försvinner och nästa gång jag finns ligger jag på golvet med ett skrik i munnen.


Tack Leoney för det fina omslaget ♥!

Kapitel:


Jag vill tagga några som jag tror skulle uppskatta att bli taggade! Förlåt om du inte vill bli taggad!
Leoney♥
Hanna Lovegood06♥
Avis Fortunae
Tonks/Luna
Mintygirl89


Om du har hittat hit på annan väg så tack!

Jag väntaaaaaaar


Nu har jag smittat dig att skriva på lektionerna istället för att jobba
Du är en flitig liten sak!

Yay! En ny ff, jag ska läsa hela (När jag har tid), jag lovar! Känn på den Leoney! Hhahahaha
Bevakar!!!!!
(Skrivet under bevakning av Pixelow)

Jag läser gärna! Du är ju så duktig och läser min!

Ge och ta, vet du!

Spännande skrivet och mycket bra! Undrar vilka det handlar om! Bevakar och tack för taggen

Tack för visat intresse! Jag, som den klumpeduns jag är, råkade trycka bort Mintygirl89s tumme, förlåt. Jag har heller inga timmar kvar så jag hoppas att du, Avis Fortunae, kan stå ut!

Jag hoppas på att få ut ett kapitel på onsdag! Och eftersom att skriva inte är det jag är bäst på så hoppas jag också att ni som ser något som kan förbättras meddelar det! Det skulle uppskattas något enormt!

Tack för tummarna Tonks/Luna, Mintygirl89, Avis Fortunae, Hanna Lovegood06 och Leoney!

Självklart ska vi hjälpa dig!

bevakar definitivt! fängslande beskrivning

Hej!
Jag vill bara säga, tack för all support! Det värmer att så många vill läsa något som lilla jag har skrivit! Här kommer det första kapitlet!
_________________________________________

Kapitel 1:
London

Jag satt på muren i trädgården bakom det lilla huset när mamma kom ut.
- Har jag inte sagt att du inte får sitta där? sa hon till mig.
- Det kanske du har… svarade jag långsamt. Men jag har förmodligen förträngt det eftersom att jag gillar att sitta här.
- Okej busunge, det är dags att gå.
- Kalla mig inte det, sa jag mellan sammanbitna tänder.
- Visst, sa mamma lite irriterat. Men kom nu iallafall, bilen står redo.
Jag hoppade ner från muren och gick till bilen. Min väska låg i bakluckan. Den såg tung ut. Jag satte mig bredvid mamma i framsätet och hörde hur pappa krånglade sig in baksätet. Sen började bilen rulla. Jag blev helt plötsligt nervös och kände fjärilar i magen, jag frågade mamma om jag kunde sätta på radion. Radion hade alltid hjälpt mig att tänka på annat.
Ratten som ändrade frekvens var trög men till slut fick jag in rätt station. Bilen fylldes med ljudet av nyhetsreportern som pratade om vädret. Jag zoomade ut och försvann in i mig själv. När jag vaknade var himlen inte längre klarblå, den var kolsvart. Jag kunde urskilja månen bland molnen men några stjärnor syntes inte.
- Du sov länge du, hördes pappas skrovliga röst bakifrån. Vi är nästan framme.
- Hur länge sov jag? undrade jag sömndrucket.
- Fyra timmar ungefär.
- Oj… sa jag. Hur lång tid är det kvar till flygplatsen?
- En kvart ungefär, svarade mamma.
Jag stirrade outtröttligt ut genom bilrutan ända tills jag hörde mammas röst igen.
- Vi är framme nu.
Jag gick ut genom bildörren och hämtade min väska i bakluckan, den var tung. Fjärilarna kom tillbaka. Jag försökte att trycka ner dem men det gick inte. Asfalten under mina fötter sprack. Pappa suckade och bad mig att börja gå.
Nästa gång jag såg mina föräldrar hade jag gjort mig av med min tunga väska. De följde med mig till säkerhetskontrollen och pappa kollade på min flygbiljett en sista gång.
- London City Airport, det låter rätt, sa pappa, nu smått nervös han också. Du får lova mig att ta hand om dig! Vi kommer ju inte att träffas förrän till jul!
- Jag lovar att jag ska ta hand om mig, svarade jag. Jag är faktiskt inte ett barn.
- Du är bara elva år gammal unga dam, sa mamma strängt. Bryt nu inte mot några regler och du får ha en bra termin.
- Jaja, sa jag men min fasad rasade mitt i det korta ordet och jag började gråta. Jag kommer att sakna er!
- Vi kommer att sakna dig med! svarade pappa mot mitt huvud.
Kramen bröts när mamma bad mig att skynda mig så att jag inte skulle missa mitt flyg.
Jag började gå mot säkerhetskontrollen. När jag vände mig om en sista gång såg jag min mor gråtandes krama om min far innan båda kollade en sista gång på mig. Jag vände mig om och fortsatte gå.

Ombord på planet fick jag middag och sen somnade jag. Planet landade efter en dryg timme i Stockholm och jag blev skjutsad omkring med en bunt andra barn som åkt samma flyg som jag. Ingen av dem skulle dock vidare.

Flyget mellan Stockholm och London var långtråkigt. Jag kunde inte sova så jag läste i två och en halv timme. Men till slut landade planet och jag kunde andas ut. Flyg hade aldrig varit min grej.

Till slut stod jag utanför flygplatsen med min tunga resväska stående bredvid mig. Omkring mig stod taxichaufförer med skyltar. Jag hittade en skylt där det stod “Amelia Hansson”, jag gick mot kvinnan med skylten och hon visade mig till sin taxibil. Det var en liten, blå Mercedes. Jag baxade in min väska i bakluckan och satte mig i passagerarsätet bredvid taxichauffören. Hon kollade på mig och sa:
- Dina föräldrar har redan betalat, va?
- Jag antar det, svarade jag frånvarande.
- Men de sa inte vart du skulle, fortsatte hon.
- Jag ska till Den Läckande Kitteln i London.
- Då kör jag dig dit, vi ska nog vara framme om ungefär en halvtimme.
Vi pratade lite till. Hon hette Caroline och hade blivit taxichaufför när klädaffären hon jobbade i gick i konkurs. Hon verkade trivas på sitt nya jobb.

En halvtimme senare var vi framme vid det nedgångna huset som var Den Läckande Kitteln. Min väska var fortfarande lika tung vilket inte var förvånande. Jag hälsade Caroline hejdå och gick in i huset.

Där inne kändes det instängt. Där fanns folk som både var människor och andra varelser, men jag kunde inte säga vad för varelser. Bartendern såg gammal ut. Han hade ett konstigt grin i ansiktet som fick honom att se ond ut, men jag gick fram till honom ändå.
- Ett rum för fyra nätter tack, sa jag självsäkert.
- Det blir fyra galleoner, svarade bartendern.
- Eh… galleoner? sa jag fundersamt.
- Jaha, du ser ut att vara i elvaårsåldern, sa han måttligt förstående.
- Eh jag är elva år gammal, sa jag, nu inte längre lika självsäker.
- Jag ska skicka någon att hjälpa dig med pengarna, sa han och viftade mot en dam som stod och sopade i hörnan. Du där! Kom hit och följ med den här unga damen till Gringotts!
- Ska bli Tom, svarade damen hjärtligt.
Hon såg snäll ut. Hon följde med mig ut genom en bakdörr och ut på en bakgård. Det fanns inget märkvärdigt där, en mur och några soptunnor men så fort kvinnan tog fram sin trollstav fattade jag att det inte var så normalt som det såg ut. Hon nuddade en av tegelstenarna lätt med sin trollstav och genast började tegelstenarna flytta på sig, de formade en port som vi enkelt gick under.

På andra sidan drog jag efter andan. Det var folk överallt, klädda i mantlar och långa klädnader, byggnaderna var sneda och färgglada men den mest märkvärdiga byggnaden av alla var den vita marmorbyggnaden rakt ner längs gatan. Kvinnan bredvid mig sa att det var Gringotts.

Insidan av den vita byggnaden var precis lika magnifik, alla ytor var klädda i marmor och de som jobbade där var svartalfer. Vi gick till en ledig svartalf och kvinnan bredvid mig sa:
- Förstaårselev, mugglarfödd och behöver pengar.
- Har du ditt brev unga dam? svarade svartalfen, nu riktad mot mig.
- Jag ska ta fram det, svarade jag och började rota i min jackficka. Till slut hittade jag brevet med smaragdgrön text. Jag tog upp brevet och gav det till svartalfen.
- Det ser rätt ut, sa han medan han examinerade mitt brev.
Svartalfen gav mig mitt brev tillbaka och började gå mot en dörr bakom disken. Vi stannade kvar och när svartalfen kom tillbaka hade han en liten läderpåse med mynt i med sig.
- 50 galleoner bör räcka ett tag, sa svartalfen. Det här är en peng som alla mugglarfödda barn får för att kunna köpa material för skolgången, men slösa inte allt på splitternya saker!
- Tack! svarade jag glatt.

Vi gick tillbaka till Den Läckande Kitteln, det började bli sent. Kvinnan från Den Läckande Kitteln, som hette Susie, sa att jag behövde sova och att vi kunde göra mina inköp dagen efter.
Jag betalade Tom och gick för att sova.
Dagen efter kom Susie upp med frukost, två mackor med ost och ett glas pumpasaft. Sen gick vi ut.

Väl ute köpte jag en ny klädnad, alla böcker på min boklista, en begagnad kittel, ett trolldrycks-sett för nybörjare, fjäderpennor, pergament, bläck, och en trollstav.
Det var en trollstav av vinträ, 10 tum, måttligt böjlig med en kärna av fenix fjäder. Jag älskade den.

Efter allt handlande hade jag exakt 25 galleoner kvar. Jag hade sparat så mycket jag kunde med begagnade böcker och en gammal kittel men klädnaden ville jag skulle vara ny och eftersom att jag kände att jag hade råd så köpte jag en ny klädnad.

Vi gick tillbaka till Den Läckande Kitteln efter det och där hjälpte Susie mig att flytta upp mina saker till mitt rum. Precis när jag skulle börja gå upp för den vingliga trappan med den sista påsen så såg jag en ung pojke komma in i baren. Han hade blont, nästan vitt, hår och ett självbelåtet grin i ansiktet. Han såg ut att vara i min ålder och jag undrade om han också skulle börja på Hogwarts.
Jag hann inte tänka på det en längre stund eftersom att han strax efter att han gått in i baren kollade mot mig. Jag kände hur mina kinder hettade så jag skyndade snabbt upp till mitt rum. Jag kunde höra honom prata med bartendern Tom, det lät som om han kände honom. Sen hörde jag hur pojken och hans föräldrar gick ut på baksidan. Jag kollade ut genom mitt lilla fönster och mycket riktigt stod han där. Vad som såg ut som hans äldre syster tog fram sin stav och nuddade samma tegelsten som Susie gjort när jag skulle till Diagongränden innan samma dag. Han lämnade bakgården sist.

Jag svalde ner fjärilarna som hade kommit tillbaka och vände mig från fönstret.