Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Lupple here it is

Namn: Nathaniel Beaumont - kallar sig Hamion Legrand
Ålder: 19 (?)
Utseende:

Bakgrund/personlighet:
Nathaniel är den ursprungliga kronprinsen och arvtagaren, och levde som detta med sina båda föräldrar fram tills för 3 år sedan. Mordet på dem kom helt oförberett - mördaren var en av de absolut närmaste män, som de litat på fram tills dess. Det kom förstås att ändra allt för Nathaniel - hans föräldrar blev brutalt mördade och han själv klarade sig med nöd och näppe, han blev illa sårad och hjälptes ut av några tjänare. Han har därefter hållit sig gömd, fram tills nu - han har smått börjat samla ihop lite folk, och dessutom utgett sig för att vara en lite lätt avlägsen kusin till sig själv i hopp om att kunna ta sig närmare in på slottet i kampen för att ta tillbaka tronen igen. Han hoppas dock på att ha folket på sin sida, då hans familj varit folkkär. Han utger sig numera för att då vara adlig, men ha gjort sig karriär som general.
Beaumont-släkten är en av de fåtal kända mer kraftfulla magikersläkterna. Han är själv en rätt skicklig magiker, och han har med det dolt sina ögon - som normalt är mer gyllene, något som är särskilt för den släkten men som han numera låter vara bruna för att dölja vem han är.

Namn: Iselia Deldon
Ålder: 18

Utseende: https://starswiki.net/lily-collins/1805/

(Ignorera texten som står haha är nån intervju XD Var icke kapabel att fixa sådär snyggt )

* Kan påverka/kontrollera elementen.

Har du lust att börja? Ska vi köra direkt på att han jobbar som livvakt?

( Att han har fått jobbet och jobbat ett tag eller ska detta vara första dagen som de träffas? Upp till dig att bestämma jag skriver neutralt så att båda grejerna funkar, dock röstar jag på första dagen xd )

Denna dag var precis som alla andra dagar, varm- solig och långtråkig. Det var alltid samma agenda varenda dag förutom på söndagen, då hade hon en fri dag.
De fria dagarna brukade hon med glädje röra sig anonymt bland folket, i staden eller på vissa möten. Detta var mest för att stilla sin nyfikenhet men de dagarna hon ville få sinnesro befann hon sig från det att solen gick upp till att den gick ned i skogen.
Hon älskade sin far och saknade sin mor, den kvinnan hade hon inte känt alls och hennes far hade sällan, nästintill aldrig talat om henne. På grund av sin kärlek och respekt till och för sin far så var hon en duktig dotter och ställde upp på det han bad henne om, som att sitta och lyssna på problemen folket hade som togs upp till kungen eller att lära sig sy och läsa samt annat. Men hon avskydde det, hon hade uppskattat det bättre innan den mörka dagen då kungaparet blivit mördat- då hennes far var anställd och hon var fri att klättra i träden eller på hustaken. Även om det inte alltid var uppskattat så hade hon fått det- nästan.
Nu var det otänkbart.
Gardinerna drogs upp och frukosten serverades på sängen- det var dags att vakna till.
Efter frukosten skulle hon tvätta sig och sedan klä sig, dagen till ära hade hon en mörkblå klänning och en fin uppsättning i håret och hon tog några djupa andetag och begav sig mot de stora dubbeldörrarna för att gå till sin första aktivitet- nått slags möte om veckans händelser.

(röstar nog också på första dagen :3)

Det var en hel mängd blandade, röriga känslor som löpte amok inom Nathaniel medans han visades runt i slottet på vägen mot salen där mötet skulle hållas. Inte för att han egentligen behövde visas runt - han kunde de här korridorerna utan och innan, hade sprungit runt i dem och lekt sen han lärt sig gå i princip. Men det visste dem som tur var inte om.
Dels så var det med en slags glädje, en glädje över att ha kommit närmare - att hans plan började bli mer påtaglig, att det tycktes bli mer och mer möjligt att faktiskt kunna ta tillbaka tronen igen. Kanske skulle det kunna gå. Men det var förstås också oroligt - tänk om han blev påkommen för tidigt? Då kunde precis allt skita sig. Tänk om någon skulle lyckas känna igen honom trots allt, eller att han skulle råka försäga sig?
Sist men inte minst var det jobbigare än han trott att gå i de här korridorerna igen. Han hade inte varit här sen den dagen, och det satt så otroligt mycket minnen här - 16 år av minnen, minnen av hans älskade föräldrar som aldrig skulle återvända. Det var så alldagligt att se dem här, han väntade sig nästan få se sin far vänta i salen som så många gånger förr. En syn han aldrig skulle få se igen, istället stod hans mördare där på hans plats. Det hade krävts mer självbehärskning än han trott att hålla sig i skinnet kring honom, och inte göra något drastiskt - han var nästan litet stolt över att ha lyckats.
Men nu stod han till sist där i salen iallafall, fortfarande ovan att stå där iklädd en högvakts kläder istället för adelns.

Hon var en av de sista som steg in, hennes pappa ville ha det så. Att hennes skönhet och godhet skulle lysa över dem alla. Hon klev in i salen och slog sig ned bredvid tronen och korsade sina ben över varandra och undersökte sina naglar lite.
Detta var alltid så tråkigt. Hon rättade till håret och försvann i sina tankar- bort mot skogen när hennes pappa tillkallade hennes uppmärksamhet.
"Iselia, min dotter, detta är Sir Legrand- din nya livvakt. " Sa hennes far och ställde sig vid hennes sida och strök henne över håret lätt.
Vid dessa ord tittade hon upp, med en mörk blick mot sin far, livvakt? Hon ville skrika. Detta var ju bara löjligt, någon hade dragit in henne i en gränd och bett henne ge bort alla sina smycken. I hennes ögon hade det bara varit spännande, ett avbrott i den tråkiga vardagen.
Eller gjorde han detta för att ha mer kontroll över henne?
"Min livvakt?" Upprepade hon frågande, samlat men med en kylig ton. Hon lät sin blick svepa över rummet och hon såg mannen som hon inte sett förut stå där.
Hennes livvakt.
Hennes far lät greppet diskret hårdna över hennes hår, för att varna henne om hur hon betedde sig.
"Sir Legrand, även general Legrand kommer följa dig överallt för din skull, så du är trygg och säker. " Sa hennes far leendes.
Detta var det värsta som kunde hända, överallt? Var det ett skämt? Men hon tvingade fram ett leende och tog sig loss. " Så trevligt, det är dags att sy. " Sa hon kort och tog sig ut ur tronrummet och vidare mot där hennes lektioner hölls. Ilskan var nästan övermäktig, hur kunde hennes far göra såhär?

Det kändes som om alla Nathaniels sinnen var på helspänn, dels för att behärska sig själv - det var en ständig utmaning med att se dem alla där, se mördaren där och inte få göra något åt saken. Inte ännu, han måste jobba sig in lite mer först - så att det skulle vara accepterat av allmänheten och att de skulle förstå att det var han och inte nån som bara försökte skaffa sig makt.
Men också för att inte råka säga minsta lilla fel - om han verkade veta för mycket, skulle misstankarna genast höjas. Något sådant hade han inte råd med.
Det här nya jobbet skulle åtminstone bli intressant - dottern, Iselia, verkade ju måttligt förtjust i att ha honom i hasorna hela dagarna. Själv hade han inte ens tänkt på självaste jobbet förrän nu - han hade bara sett det som en möjlighet att komma närmare och kunna få reda på mer information, så att han skulle kunna planera bättre.
Men han hade väl egentligen inget emot det i sig. Det skulle bli lite jobbigt att gå runt i alla de här korridorerna och låtsas som ingenting, men det var det värt. Han hade väl också tänkt att hon säkert var en trevlig filur, men hon verkade ju vara lagom glad på honom just nu iallafall. Men han fick försöka prata lite med henne senare kanske, och inte inför hennes far - skulle de umgås så pass mycket var det ju en fördel om han iallafall fick presentera sig själv och om de kom överens.
Han dröjde kvar ännu en liten stund i salen, för vidare instruktioner innan också han fick bege sig till salen där hon tydligen skulle ha lektion för att smita in där istället.

Hon närmade sig rummet där hennes lektion skulle vara det tog henne några extra varv, förbipasseringar innan hon slog upp dörren och slog sig ilsket ned på en stol.
Den äldre damen som höll hennes lektioner tittade fundersamt.
"Prinsessan Iselia, detta humör passar inte en dam." Sa hon kort och strängt och Iselia blängde på henne. "Vad har jag sagt om den titeln? " Fräste hon och reste sig upp.
" Jag ska tydligen vara övervakad nu." Fortsatte hon och började gå runt i rummet men när dörren öppnade sig och han klev in, hennes livvakt så stannade hon upp vid ett fönster och blickade ut. Samlade sig något.
Kvinnan, Miss Hall hade jobbat här länge och hon hade alltid varit vänlig mot henne. Iselia såg denna kvinnan som en som gick att lita på, det var tydligt att Miss Hall inte uppskattade hennes far.
"Jag vill inte sy idag. Kan vi inte läsa?" Bad hon vänligt och vände sig mot kvinnan och log mjukt.

Nathaniel förstod snabbt att hans närvaro fått henne betydligt ilsknare till humöret än vad han först hade trott.
Men det var inte hans fel - fast jo, det var det ju faktiskt. Det var han som ordnat med överfallet för att se till att han skulle behövas på slottet, så det var nog allt faktiskt hans fel iallafall.
Men han ville åtminstone försöka göra det bästa av situationen.
Hon var ju inte direkt otrevlig mot honom eller något iallafall, men han tyckte ändå att det märktes tydligt att hon inte uppskattade honom minsta lilla. Men det förväntade han sig inte heller - inte nu.
Tänk om hon vetat sanningen.
Han ville så gärna prata med henne om det och avslöja sig, få tillbaka den bästa vännen han en gång haft, men det var inte möjligt. Det skulle förstöra allt, och han visste inte ens om han fortfarande kunde lita på henne eller till vilken grad hon stod på sin fars sida.
Han slog undan tankarna för stunden, det var alltför djupa tankar. Alltför dystra. Istället log han vänligt emot dem och nickade som hälsning, ville tala mer med henne men kanske inte när Miss Hall var här.

Miss Hall studerade mannen, livvakten som kom in en stund och såg sedan på Iselia.
" Vi två läser inte tillsammans, det vet du. Seså, ta nu upp det du har påbörjat och fortsätt." Sa hon ganska strängt och spände blicken i henne och hon vände bort blicken.
Väntade en ganska lång stund innan hon insåg sig besegrad och hon satte sig ned i fåtöljen och tog upp det hon börjat med och började irriterat sy.
De satt tysta en lång stund tills Miss Hall reste sig upp och såg på Iselia.
" Jag ska se efter vart vårt te har tagit vägen." Sa hon och lämnade rummet.
Dörren slogs igen efter henne och Iselia satt kvar med sänkt huvud och sydde tills hon vände blicken mot livvakten.
Stirrade, studerade och såg forskande på honom.
" General Legrand." Sa hon torrt och lutade sig bakåt. "Berätta nått om dig själv. Du har uppenbarligen fått rätten att observera och förfölja mig. Jag har rätt att veta vem du är." Sa hon och bibehöll sin blick mot honom.
" En ledig dag, vad gör du helst?" Frågade hon.