daphne & wolfy | prs

Daphne här har vi tråden c:
om du vill köra på en annorlunda mall så är det fritt fram, lade bara in den som jag är van vid att använda haha

Mall



min mall:


Daphne's mall:

Namn: Reyna Gairdieu
Ålder: 20
Utseende:
Övrigt: är vampyrjägare och arbetar för det kungliga hovet. utnämnd till en av de alldra skickligaste jägarna. hon är listig och slug och kan verka kall, men har en varmare insida som hon sällan låter någon se eftersom hon är rädd för att det kommer få folk att tycka att hon är svag.


Namn: Dorian Blackwood
Ålder: 22
Utseende:
Övrigt: Är vampyrprinsen och jobbar för att befria vampyrerna från människorna. Har förmågan att manipulera eld. Är smart och stark, men kan ibland vara lite överdrivet rädd eller försiktig av sig.

Sådär, nu är jag klar med mina mallar!
Skulle du vilja börja?

Absolut! Säg till om du vill ändra från tredjeperson/dåtid.
______
Dorian
Natten var mörk och skogen låt tät omkring honom. Någonstans långt borta kunde han höra någonting röra sig genom barrträden. Inte ens månen eller stjärnorna kunde tränga igenom de täta träden. Det var det perfekta stället att gömma sig.
För tre dagar sedan hade han lämnat sitt hem, slottet i hans framtide kungadöme, Areven. Deras grannland hade länge förföljt hans folk, och Dorian hade fått nog.
Han hade en plan, en plan för att befria sitt folk. Om allt gick som det skulle så skulle han korsa gränsen till grannlandet imorgon.

"Tori? Var försiktig," viskade Ophelia och kramade om prinsessans händer. Ophelia var en mager tjänsteflicka som också råkade vara en av de som stod kronprinsessan närmast. Det var inte en vänskap som uppskattades av alla i slottet men det hade aldrig hindrat dem från att på ett eller annat sätt fortsätta träffa varandra. Victoria nickade och log svagt mot sin vän. Att ge sig av på egen hand var något som fick det att vända sig i magen på henne men det berodde inte endast på nervositet. Det här var något hon behövde göra. Hon drog upp luvan till kappan innan hon smet ut i mörkret genom bakdörren till köket. Halvvägs vände hon sig om för att se på sin vän en sista gång innan hon fortsatte vidare. Mörkret i sig skrämde henne inte direkt, det var snarare bara hennes hjärna som spelade henne små spratt som fick henne att känna av en klump i halsen.

Dorians rörde sig tyst och försiktigt genom skogen. Han kunde känna doften av havet - vilket var ett bra tecken. Hans sinnen var oerhört skarpa, betydligt mer än människornas, precis som alla andra vampyrer. Han hade studerat kartor och visste att Grannlandet [vi borde ge ditt land ett namn] låg vid havet. Hungern brann i hans kropp, det hade gått flera dagar sedan han senast druckit blod. Han hade ätit vad han kunde hitta i skogen - svampar, bär, ibland barr, vilket gjorde att han inte blev allt för svag. Men han behövde blod. Och det var snart. Uppe på himlen måste det börja bli gryning, för till och med i den mörka skogen började det bli aningen ljusare.

Då solens första strålar letade sig fram långt borta vid horisonten hade Victoria kommit en lång väg från slottet. Hon hade vandrat hela natten, bara stannat för att plocka lite bär för att stilla hungern som klöste i magen samt vid en porlande bäck för att dricka lite av det kalla vattnet. Den tredje gången hon hade gjort en längre paus hade varit för att dra av sig sina blöta strumpor som kändes väldigt obehagliga mot huden, inte minst för att hennes skor var lite för små och därav klämde till ordentligt. Då hade hon också passat på att studera kartan. Fortsatte hon gå utan några pauser så skulle hon förhoppningsvis nå gränsen innan skymningen och därmed lämna hennes hemland, Aurelia, bakom sig.

Reyna
Reyna vaknade av ljudet av skrik. Omtumlat reste hon sig ur sängen och skyndade sig ut ur sitt rum för att se vad som försegick där ute. Runt om kring henne verkade fullständig panik ha utbrytit. Tjänsteflickor sprang förbi i all hast och män med rustning och vapen tog stora, bestämda kliv genom slottets korridor. Reyna hade inte direkt en fint rum, men hon hade ett rum i tjänstefolkets del av Aurelias kungliga palats eftersom hon ofta sprang uppdrag åt kungen.
Kungen, tänkte hon. Undrar om någonting har hänt? Reyna skyndade sig in i sitt rum, slängde på sig kläder och tog sin kniv, innan hon skyndade sig tillbaka ut i korridoren och mot den Kungliga våningen.

"Det här är en skandal!" brummade kungen och slog sin stora knytnäve mot tronstolens armstöd, "en fullständig skandal! Hur kan det vara möjligt att min dotter, kronprinsessan är spårlöst försvunnen? Har ni inte ögon att se med?" Han gjorde en irriterad gest mot de stackars vakterna som stod i en rad längs med väggen. Han kände ingen som helst sympati för dumskallarna: de var inte mycket till väktare som inte visste vad som hade hänt av Victoria eller hur hon kommit ur slottet utan att någon varken sett eller hört något.
"Skicka omedelbart bud efter Reyna, jag vill utbyta några ord med henne bums," skällde han barskt åt en förskräckt tjänsteflicka som rusade iväg.

En tjänsteflicka kom skyndades mot henne i korridoren.
"Miss Gaidieu! Reyna!" ropade hon med gäll röst. Reyna stannade till. Tjänsteflickan hämtade andan i några sekunder.
"Konungen.. vill att du kommer till rådrummet omedelbart," sade tjänsteflickan. Reyna nickade kort.
"Vad är det som försigår?" frågade hon. Tjänsteflickan skakade på huvudet.
"Jag tror det är bäst om kungen för berätta det själv," sade hon och skyndade sig vidare genom korridoren.
Reyna började hastigt småspringa uppför trapporna till rådrummet. När hon äntligen kom dit så såg hon kungen sitta på sin tron, vid mitten av det runda bordet som stod placerat där inne. Runtomkring honom stod riddare och rådgivare, alla böjda över en karta som låg utvikt på bordet.
"Reyna. Det var på tiden," sade kungen och tittade upp. Reyna tog några steg framåt och bugade sig.
"Ers Majestät"
"Res dig upp, flicka," sade kungen. Reyna sträckte på sig och såg på honom.
"Någongång i natt så försvann min dotter, kronprinsessan ifrån slottet," sade kungen kort. "Jag vill att du letar reda på henne och för henne tillbaka till slottet. Döda vem som än är ansvarig för denna kidnappning!"nästan skrek kungen.
Reyna kunde inte låta bli att tänka för sig själv att prinsessan lika gärna kunde försvunnit frivilligt, men lär bli att säga någonting.
"Du är vår skickligast spårare. Det finns ingen tid att förlora," avslutade kungen och gjorde en avfärdande gest med handen. Reyna förstod att det var dags för henne att gå.Hon bugade sig igen.
"Jag ska göra vad jag kan, ers majestät. Det svär jag vid det kungliga hovet."