Ancient Greece [prs]

Privat rollspel mellan mig & rollspelare c:

Namn:
Ålder:
Utseende:
Övrigt:

Namn: Aurelia
Ålder: 19
Utseende:
Övrigt: Hennes mor dog när hon föddes och hennes far gick bort i strid. En av de som tränar Spartas krigare tog in henne som sin egna dotter och lärde upp henne som pojkarna. Väldigt frispråkig och impulsiv.

Namn: Adonis
Ålder: 23
Utseende:
Övrigt: Adonis är en ung men mycket inflytelserik politiker. Hans far är en av de nio arkonterna, men de ser sällan öga till öga med varandra.

Kan du börja? c:

Med en något bister min klev Adonis ner på land. Resan till Sparta hade tagit betydligt längre än beräknat. Hans resesällskap beskrev besättningen som okompetenta idioter som borde ha blivit slängda överbord, han själv hade inte mycket att klaga på om man bortsåg från att han spenderat en extra dag tillsammans med männen än vad han trott då han först klivit på båten i Atens hamn. En man med en ståtlig häst, tillsammans med ett dussin soldater bakom sig, stod och väntade längre fram. Soldaterna väckte åsikter och funderingar bland politikerna som mumlade sinsemellan.
"God dag och välkomna!" önskade mannen på hästen högtidligt. Det verkade som om de, eller åtminstone han, hade bråttom för han presenterade sig och babblade på om dagens schema så fort att Adonis knappt uppfattade ett ord. Ingen annan verkade bekymrad så han behöll en god min då han började gå in mot själv stan.

Aurelia slängde irriterat boken åt sidan och suckade, hon hade för mycket energi för att sitta stilla. Hon hade aldrig klarat av att under längre perioder bara sitta stilla, det var till stor del på grund av Felix som tränat henne sen hon var 5 år gammal och gjort henne lika stridsduglig som männen, även fast det aldrig skulle behövas. Hon skulle endast le, se söt ut och äkta en spartansk man för att föda fler krigare. Hon flätade snabbt sitt hår och tog på sig en vacker vit klänning med öppen rygg innan hon lämnade sin kammare. Hon såg sig omkring medan hon gick, tröttnade aldrig på synen av växterna runt omkring och männen som tränade, hur gärna hon än ville hoppa in så kunde hon inte. Hon räknades ännu som ung och det var vuxna män ute, så hon behövde kunna sin plats.

Slutmålet var en stor sal där alla stannade upp. Soldaterna spred ut sig längs med väggarna, de påminde om statyer. Långbordet var dukat med frukt, kött och liknande läckerheter som fick det att vattnas i munnen. Musiken som spelades livade upp stämningen rejält och Adonis kände sig betydligt mer munter. Inte minst för att den var tillräckligt hög för att överrösta de andra männens prat. Han hade lyssnat tillräckligt på dem och tog därför tacksamt emot chansen att vila sina öron en stund. Förhandlingen skulle uppenbarligen äga rum senare ikväll, det hade till och med låtit som att den eventuellt skulle flyttas till följande förmiddag. Det var faktiskt inte en så tokig tanke. Var de utvilade skulle allas hjärnor fungera bättre. Nyfiket lät han blicken vandra runt i salen från vrå till vrå, studerade ingående alla närvarande i tur och ordning.

Aurelia frågade en av männen vart Felix befann sig och suckade tyst då han var i mötessalen i slottet. Hon vände stegen dit och rynkade på pannan då hon såg mer hästar än nödvändigt nere vid stallet, hon tänkte inte särskilt mycket på det utan öppnade dörrarna till den stora salen. Hon stannade upp då hon såg att det var fullt med män, troligtvis atenare då dom såg betydligt mycket vekare ut än de vanliga männen hon var van vid att se. Hennes ögon for över rummet, ville bara hitta Felix och sen försvinna, det rummet med det sällskapet var inte hennes plats att befinna sig.

Då dörrarna till salen öppnades riktade han blicken mot figuren som uppenbarade sig. Mycket vackert hade Adonis under sina tjugotre levnadsår hunnit se men hennes skönhet var någonting helt annat. Det var som om Afrodite i sin egna, höga person valt att förse alla med sin närvaro. Den vita klänningen av utsökt tyg hon bar ramade in hennes nätta kropp och han fick tvinga sig själv att vrida blicken mot väggen för att sluta stirra. Dock letade den sig snabbt tillbaka vilket också fick honom att bestämma sig för att närma henne. Kvinnor var inte välkomna in i salen om de inte blev ombedda men ingenting hindrade honom från att prata med henne utanför salen.
"God eftermiddag," hälsade han och fångade hennes hand i sin för att ge handryggen en kyss.

Aurelia fann Felix med blicken och höjde på ögonbrynen smått förvirrat, men gjorde inte mer då han viftade bort henne. Hon himlade med ögonen och tänkte precis vända sig för att gå men lät bli då någon hälsade på henne. Hon sa inget utan granskade honom noggrant, det vore dumt att förneka hans skönhet men hon tänkte ändå inte göra något för att uppmärksamma den. Hon gav honom ett litet leende som hälsning och såg sig omkring, gillade inte alls att hon började dra till sig uppmärksamhet.
"Ursäkta mig." sade hon kort och backade undan ifrån mannen framför henne. Hon vände sig om för att gå ut igen, stängde dörrarna efter sig och fortsatte mot gården.