PRS Fantasia & Medi

Fantasia

Hon kände sig yr där hon satt och skakade avvärjande på handen.
"Nej raring inget mer. Jag är så trött. Jag tror det är dags för mig att ta mig hem. Oroa er inte." Hon log och reste sig och snubblade nästan omkull.
Franciska även kallad Fran tog sig mot kapprummet och sträckte fram en lite lapp med något skrivet på och tog emot sin kappa med den mjuka kragen och förde den över axlarna. Vinkade åt sina vänner och smet ut i höstkylen. Det svarta håret var klippt i kort page så hennes isblå ögonen var inramat under en spikrak lugg. Hon kunde fortfarande höra musiken från klubben och såg över axeln med en längtansfylld blick, Om hon inte behövde sova skulle hon vara och dansa hela natten lång.
Hon började gå och såg sig om på de näst in på tomma gatorna och log svagt. Natten var så magisk i hennes ögon.
Fran stannade upp under en fotogenlampa och drog fram ett munstycke och en ciggarill och trädde den på och satte den mot läpparna och drog sakta in röken och blåste ut den från de starkt målade röda läpparna.Skulle Hector bli ursinnig igen? Hon log svagt och suckade och började att gå igen.

Medi 

Natten var fortfarande ung och på gatorna strömmade folk in och ut från de olika barer och klubbar som sken och ljöd i nattmörkret. På en tom gata gick en kvinna ensamt i mörkret och betraktade nattens gång.
Jane Woodlock, en till synes harmlös kvinna, bar på en hemlighet. Hon började öka takten, hon hade ett mål nu, hon kände värmen öka med varje steg hon tog. Hon var på jakt efter det som definierade hennes liv; fick henne att fortsatta vandra i ensamhet på denna jord. Jane drog ett djupt andetag och kunde nästintill höra pulsen från hennes offer eka i hennes huvud. Men helt plötsligt stannade hon. Hon såg en kvinna stå under en fotogenlampa, ensam i mörkret. Kvinnan hade vackert svart hår och Jane kände helt plötsligt den starka dragingen igen, till hennes puls; hennes blod. Men denna gång var det annorlunda, något slets och drog inom henne, hon kunde inte förklara det. Jane tog sig samman och började långsamt gå mot kvinnan. När hon väl var framme petade hon på hennes axel och frågade med lugnt ton "Hej, kan man få en sån också?" och pekade på kvinnans cigarill.

Hon pustade ut och hoppade till när hon kände en kall knackning på sin axel.
"Oj vad du skrämde mig." Hon såg på sin cigarfill och plockade upp sitt etui i silver och tog ut en och räckte henne den.
"Jag är på gott humör så du får den." Hon plockade upp en vackert utsmyckad tändare och log.
"Låt mig hjälpa er." Hon log mjukt och lade huvudet på sned.

Jane betraktade henne då hon gav en cigarill till henne. Janes bruna ögon glittrade när hon försiktigt tog emot cigarillen.
När hon väl fått hjälp med att tända cigarillen tog Jane ett djupt bloss, något som fick hennes törst att tystas ner ett kort ögonblick. Hon blickade på kvinnan bredvid henne igen och studerade hennes ansikte och alla rörelser. Jane tittade in i hennes ögon och frågade avslappnat ”Så vad gör en som du ute denna kväll och får man fråga vad ditt namn är?” Hon tog ett till bloss och sa sedan ”Jag är Jane iallafall.”

Hon stoppade undan tändaren och rökte vidare.
"Jag är ute och röker men sen ska jag hem. Jag har varit på Danez." Hon log glatt och stoppade ner hållaren och såg på henne.
"Jag heter Franciska men alla kallar mig Fran." Hon log och en bil kom körandes och stannade utanför.
"Jag måste gå." Hon log och hennes ögon glittrade.
Hon klev in i bilen och lutade sig tillbaka och bilen började åka iväg.
Hon rynkade på pannan och såg över axwlb. Vem va ho egeentligen?

Jane tittade med en undrande syn när Fran for iväg i bilen. Vem var hon egentligen?
Det var nämligen så att att något hade fått henne att känna att hon ville veta vem Fran var, en nyfikenhet hon inte känt sedan innan hon blev den hon är idag. Det var märkligt men fängslande. Jane stirrade upp mot natthimlen och log, stjärnorna var så vackra i hennes ögon. De glittrade så magnifikt. Jane drog back sitt vågiga kastanjebruna hår bakom öronen och började bege sig iväg, hon var ju ändå fortfarande ute på jakt och hennes törst började sakta smyga sig på henne igen.

"Så vem var hon då?" Willhem kollade på sin syster från backspegeln och skakade på huvudet.
"Du är för god för ditt eget bästa. Far skulle inte gilla att du tog dig tid för lägre ställda det vet du Fran." Han log och körde vidare tills de kom till ett stort hus med grind och han körde in. Han tog hennes hand och hjälpte henne.
"Kom nu det är sent."
De gick in tillsammans och dörren stängdes efter dem.

((Hej sorry, har haft 2 matematik-tentor denna vecka och har råpluggat!))

Jane stod lutad över hennes offer, han kved och livet ur hans ögon var påväg att försvinna. Jane stirrade på medan han andades ut en sista gång och försvann sedan in i natten igen. Hon sprang genom de tomma kvarteren. Hon tänkte på Fran och den märkliga känslan Jane hade upplevt, hon tryckte ner tanken och njöt istället av att känna vinden dra sig över hennes ansikte.
När hon anlänt vid hennes boplats, en liten stuga i utkanten av en mörk skog, så gick hon in och fortfarande med ruset av hennes släckta törst så gick hon och började i nattens sista timmar spela passionerat på sitt piano. Hon försökte trycka ner tanken igen. Tanken om Fran.

Fran bytte om från klänningen till det långa nattlinnet. Hon tog bort sminket från ansiktet och lade sig i sängen. Hon somnade ganska snart och hennes läppar särades.

Natten nalkades och det var svalt i luften. Jane vaknade med ett ryck och nästintill flög upp från sin sömn. Det var fortfarande märkligt att väckas till nattens hummande, efter hennes långa sömn var världen så annorlunda. Det var som om det var igår hon kunde lyssna till ljudet av hästvagnarna i landsbygden och se kvinnor i de vackra timglas-formade klänningarna. Jane begav sig ut från hennes hus, klockan var nio och hon begav sig mot dessa klubbar människorna så mycket beundrade.