a tale of two seekers [PRS Emma07 & boknörd_]

"Still round the corner there may wait,
a new road or a secret gate. "

Vi befinner oss i Tolkiens Midgård under den fjärde åldern. Sauron är besegrad och fred råder i majoriteten av våra riken. Inga nya hot finns i sikte. Eller?
Emma07 och jag, boknörd_, skriver!

“True love is not a hide and seek game: in true love, both lovers seek each other.”

Mall:


Emma07s mall:


boknörd_s mall:

Namn: Hamion
Ålder: 18 år
Kön: Man
Art: Människa
Personlighet: Hamion har i sin fars tycke ärvt kanske lite väl många egenskaper ifrån sin mor, och det i form av att han kan vara väldigt viljestark och vet vad han vill. Han är ganska engagerad i allt han gör, men har samtidigt ganska höga krav på sig själv - kanske något han snarare ärvt ifrån sin far. Han är godhjärtad och försöker alltid göra sitt bästa, ägnar en del tid med sin far i försök till att lära sig tillräckligt mycket tills den dagen han behöver ta över styret. Hästar är ett stort intresse han har, men så är han ju också till hälften rohirrim - det är också vad han ägnar mycket av sin fria tid åt.
Utseende:
Lång och välbyggd, har alltid ägnat sig en hel del åt träning vilket syns. Gröna ögon.

Familj: Sin mor Eowyn och sin far Faramir. Bor i Ithilien där hans far styr.
Bakgrund: Hamion har haft en lugn och bra uppväxt i Ithilien, som enda barnet till Eowyn och Faramir. Vilket han väl trivs bra med, även om han kanske inte älskar uppmärksamheten som kommer på köpet så skulle han inte vilja byta det livet emot något annat.
Styrkor (högst fyra) : Vältränad i strid, engagerad, viljestark, godhjärtad
Svagheter (minst två) : Höga krav, väl envis i vissa fall, kan kanske bli lätt osäker ibland
Ev. vapen: Fick då han fyllde 16 ärva sin farbrors (Boromir) tidigare svärd. Är ett longsword så längre än vad det ser ut av vinkeln på bilden

Övrigt: Talar rohirric också

så, nu är min mall också klar! ska vi köra igång?

Det tycker jag! Vem ska börja? Spelar ingen roll för mig då jag lika gärna kan börja, men jag vet inte hur långa inlägg du föredrar?

du kan börja om du vill, jag skriva gärna medel/långa inlägg!

Super! Det är ju alltid roligare om det är lite längre Jag brukar anpassa mig efter den jag skriver med mest bara (sen har man ju ibland massa att skriva eller ont om tid)

Hamion borde egentligen stanna kvar hemma till besöken de väntade under dagen, men det hade han då inte den minsta lust med. Han ville ut. Ut i det fria, ut på hästryggen - något det kändes som om han haft för lite tid åt den sista tiden. Han älskade att tillbringa morgnarna utomhus i skogarna, och både att han älskade det och struntade i vad han egentligen borde göra och istället gav sig iväg var något han rätt ofta fick höra att han ärvt ifrån sin mor. Men ett stilla liv, där han var mest inomhus i möten och så vidare var inget riktigt liv enligt honom - man måste få känna vinden i ansiktet och få sitta på en häst då och då. Han visste att han en dag, när han tog över för sin far, inte längre skulle ha samma tid till det - men det fick bli ett senare problem, något han inte ville bekymra sig om nu. Han fick väl ta sig tid till det på något vis.
Han hade smitit iväg tidigt, gett sig ner till stallarna för att sadla sin Hagildur, den hingst han fått som föl, och gett sig av. Utan något egentligt mål, mer än att få komma iväg ett tag - det gjorde honom inget om han så var iväg tills dess att det mörknat, det här var hans sätt att rensa tankarna. Här var han fri. Fri till att göra vad han ville, rida vart han ville. Släppa alla bekymmer. Inte för att han hade så himla många egentligen, men ändå - han var ju involverad i styret och det innebar sina obligatoriska bekymmer. Han hade dagen till ära irrat sig bort till skogarna som bredde ut sig över gränserna emellan Ithilien och Gondor, men det var med lite mening. Det gjorde ju inget att han kom över gränsen dit, och dessutom var det här områden han knappt varit i tidigare men ville lära känna bättre. Vad vore väl ett bättre sätt att göra det än att rida här? Det hade hunnit bli förmiddag då han på den svarte, något ståtlige hingsten fattade galopp längs en tillräckligt jämn skogsstig för den saken, trots att vägen ringlade sig fram så att han inte kunde se runt hörnerna tvivlade han på att han skulle stöta på någon annan här.

aahhhh, du skriver så bra!!!

Solen stod högt på himlen, dränkte skogen i ljusgul värme och fick det gröna runtomkring att glänsa. Den gamle herren, som sålt fisk och andra läckerheter från havet på samma ställe så länge Cytherea kunde minnas, hade sniffat i luften och tippat på regn, något som kändes högst osannolikt. Det doftade fräscht i skogen, och Cytherea kände hur en tyngd hon omedvetet burit på lättade från axlarna. Hon såg säkert urdum ut, nynnades och skuttandes som ett litet barn, men de flesta av stadens invånare brukade inte vandra såhär djupt i skogen. Risken för att någon annan än de kvittrande fåglarna såg henne var liten. Om det, mot förmodan, skulle befinna sig någon vandrare i skogen, skulle de hålla sig till den stora stigen.
Cytherea greppade sin långbåge, breddade på fötterna så att mellanrummet mellan dem var samma som mellan hennes axelparti och tyngdpunkten densamma på båda fötter. Hon tog fram en av pilarna, som hon lät vila mellan nocklägena, greppade strängen med sitt pek-, lång- och ringfinger innan hon siktade. Försiktigt lät strängen glida ur fingrarna. Pilen visslade iväg - den träffade sitt mål, det visste hon redan. Cytherea undrade ifall hennes pappas gamle, mycket gode, vän Legolas hade berömt henne för fullträffen, så som han hade gjort när syskonen varit yngre. Då hade det i och för sig inte direkt handlat om fullträffar, men nu hade pilen borrat in sig i ett urgammalt träd hon inte hade kunnat identifiera, och till sin stora förtjusning märkte hon att hon var precis vid huvudstigen. Hon tog ett stabilt grepp om jätteträdets understa gren och hivade sig enkelt upp. Trädet var högt, mycket högt, och hon var glad att hon valde att skjuta såpass lågt. Med en utstickande tungspets lyckades hon dra ut pilen, bad om förlåtelse för vandaliseringen, innan hon klättrade över till andra sidan trädet för att sedan svinga sig ner på en breda stigen, smidig som en katt. Nöjd över att ha hämtat den alldeles för dyrbara pilen och djupt försjunken i sina funderingar märkte hon inte de dundrande hovslagen. Inte förrän hon i ögonvrån skymtade ett ekipage alldeles för sent.

Aaaw tack detsamma!!!

Hamion var helt försjunken i sina egna tankar medans han red, i tystnad men det var en välkommen tystnad. Den öppnade upp åt tankar och funderingar att ha fritt spelrum, samtidigt som det var en njutning att bara höra ljuden ifrån skogen och hovslagen. Det gjorde kanske sitt till att han inte lade märke till något alls förräns en kvinna befann sig precis framför dem. Hamion svor genast till lite för sig själv - han var visserligen något intresserad i språk, men det var inte alltid så välvårdat för det - och förstod inte hur han kunnat missa henne fram tills nu. Han lyckades åtminstone i sista sekund undvika att springa över henne genom att lyckas svänga om sidan om henne och istället få stopp precis efter henne. Fördelen med att komma ifrån ett riktigt hästfolk, dem hade den där fingertoppskänslan med hästarna som inte gick att sätta fingret på men som för honom kom helt naturligt.
Han vände om för att ursäkta sig, något uppskrämd utav händelsen - men istället hajade han till och tappade tråden för några sekunder då han fick syn på kvinnan som stod där. Hon var utan tvekan den vackraste kvinnan han sett, trots att han i princip bara gett henne ett ögonkast än så länge. Men håret, ansiktsdragen - dem var bara perfekta. Han fick dock tvinga sig till att samla ihop sig lite och sluta stirra som värsta fånet som om han aldrig sett en kvinna förut, lite fick han allt skärpa sig.
"Ursäkta, jag såg dig inte." fick han till slut ur sig.

Chocken löpte över Cytherea som en tryckvåg, förvandlade blodet i ådrorna till is och hon frös fast mitt i steget. Vinden fick den alltför påkostade klänningen av alvsiden att fladdra till runt hennes anklar, som om den drog en sista suck och sedan höll andan. Hon hann fråga sig själv om det verkligen var såhär hon skulle dö. Vad skulle hennes familj ta sig till? Om hon gissade rätt skulle de antagligen bränna ner hela Midgård i jakten på den okände ryttaren.
Men hon dog inte.
Istället tornade sig ett stiligt ekipage upp mot himlen, kasta en skugga över henne. Hästens svarta hårrem glänste i solljuset och hon lade märke till att den, åtminstone i hennes ögon, var mycket ståtlig. Chocken gjorde henne fortfarande handlingsförlamad. Hur mycket hon än försökte öppna munnen och forma ord kom inga.
Ryttaren i sin tur var också ståtlig, med ett välskulpterat ansikte och svallande hår. Det var som om gudarna själva skapt honom. När han sedan talade blev hon nästan torr i munnen.
"Det gör ingenting", svarade hon, skrattade och fick det på något underligt sätt att låta något nonchalant. Sedan tog nyfikenheten över. "Jag såg mig ju inte heller för. Säg mig, vad gör ni i den här delen av skogen? Vart kommer ni ifrån?"

Hamion kunde fortfarande knappt ta blicken ifrån henne, och han trodde inte det var någon större idé att försöka med den saken - istället lade han sin energi på att bara inte stirra så uppenbart på henne. Även om det också var svårt, ju mer han såg på henne desto mer övertygad blev han om hur perfekt hon var. Till och med rösten var vacker, och allt det här var nästan nog för att ta andan ur honom. Men han fick tvinga sig att hämta sig - han kunde ju inte se ut som en komplett idiot och bara stirra utan att svara något när hon pratade. Bara hennes reaktion var ju otroligt bra - hon skyllde alltså inte ens på honom att han i princip sprungit in i dem? Det borde väl syfta på ett varmt hjärta? Kanske var det lite önsketänkande i och med att han genast lagt märke till hur vacker hon var och därav ville att hennes insida skulle vara lika vacker. Men av samma anledning valde han också att tro på det.
"Det här är för mig mer okända marker, vilka är desto mer intressanta att se sig omkring i och rida i. Jag kommer från Ithilien, vad gör du själv här?" frågade han, men vänligt och med ett litet leende på läpparna. Samtidigt försökte han lugna Hagildur något då han blivit lätt uppspelt av både galoppen och det plötsliga stoppet.
"Jag borde väl inte vara så ohyfsad att jag både springer in i er och struntar i att presentera mig på samma dag. Jag heter Hamion, son of Faramir." presenterade han sig med ett lätt skratt.

(Haha jag kom inte på något bättre sätt att skriva son of än på engelska, men det var väl så man presenterade sig xD)