PRS Vidomina & Lupple
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple
Användare | Inlägg |
---|---|
Vidomina
Elev |
Natten hade varit hård. Astral hade inte varit beredd på överfall av vilda djur när han sökt sig till sömns under den stjärnklädda natthimlen. I ett försök att rengöra rivsåren med hjälp av det rinnande vattnet svor han av smärtan och grimaserade då tygbiten nuddade såret. Det rena vattnet kunde bara göra hälften. Helande krafter, svor han, det borde en kunnat. Det var sådan magi han kände till och visste flera som behärskade, men han hade aldrig själv bekantat sig med den. Astral var en van krigare, och kunnig med landets marker och folk, men även han hade brister. Astral kunde strider, var skicklig med svärdet och duglig med pilbåge, visste hur en skulle föra sig. Han behärskade flera språk, vilket ofta kom till användning då han reste mycket och träffade alla möjliga i sin väg. Eftersom han hållit på, på sådant sätt, sedan barnsben, var det inte konstigt att han i nu sitt närmande 55-årsålder blivit utsedd att hämta det föremål, detta magiska artefakt, som den kungafamilj han tjänade blivit bestulen på. Astral hade kommit överens med kungen och hovet under en längre tid. De hade sett honom som en vän, vilket gjorde honom tacksam och trygg över att ha någon i sitt, som annars ensamma, liv.
I jakt nu på detta föremål hade han kommit en bit på vägen, men det var en lång resa kvar och många hinder han skulle möta. Med en beslutsamhet och bestämdhet tog han nya steg åt skogens håll och drog manteln närmare runt sig som för att värma sig från den kyliga vinden. De gröna träden, som på håll verkade välkomnande och fick skogen verka idyllisk, var bara en fälla för att lura in folk bland träden. Lyckligtvis visste Astral vägen genom skogen för att inte låta sig förtrollas av dess trolldom. Han hade bestämt sig för att lyckas med detta uppdrag. 27 dec, 2019 22:19 |
Lupple
Elev |
Melanie smög nätt omkring i mörkret, under träden. Insvept i tjocka pälsar, men de hindrade inte hennes rörelseförmåga.
Hon var kvick, hon var smidig och skogen var hennes hem. Samma stund som hon hörde någon närma sig, tog hon sig upp i ett träd och sökte med blicken. Hon såg mannen när han närmade sig och satt stilla och helt tyst. Han kanske hade mat, hon var så hungrig. Föregående natt hade hon förlorat all sin packning, inte för att det var mycket till en början. Hon mindes inte vart hon kom ifrån, hon mindes bara ett kallt och svårt liv under de år hon hade levt. Hon hade tvingats att lära sig försvar, men hon hade alltid det som sista utväg. Hennes magi var dock stark och hon visste inte ens hur hon någonsin hade lärt sig den men nog kunde hon. Han fortsatte gå och hon följde tyst efter, hoppade från gren till gren- det var inte jättestora avstånd eftersom skogen var så tät. Men grenen hon nu fångade var dålig, gammal och med ett brak föll både hon och grenen ned på marken. Hon låg där mitt på stigen, försökte återfå andan. Detta var riktigt illa. Hon visste inte vem han var, hon försökte ta sig upp på fötterna men ansträgningen var för mycket. Hela kroppen ömmade. i solemnly swear that I am upp to no good ;) 28 dec, 2019 13:24 |
Vidomina
Elev |
I en kvick rörelse hade han fattat svärdet och höll det framför sig för att göra sig beredd på anfall, men han såg först inte. Det var ljudet, som en duns som hade fått Astral att reagera. "Vem där?", sa han med sin dova röst och vred på stället han stod för att se sig om. Han lade märke till de gigantiska träden som sträckte sig över honom och vinden som verkade viska något ohörbart. Astral svalde och tog några steg åt det håll han trodde att ljudet kom ifrån. Javisst, nog var det en brist, alla hans alv-vänner hade utmärkt hörsel, medan Astrals egen verkade bli sämre med åren. Han fortsatte några steg till med svärdet i beredskap. Då såg han något. Han stannade upp och sänkte svärdet då han insåg att det inte varit någon större fara. Framför honom verkade någon ligga ner och förtvivlat försöka komma upp på fötter, eller det är vad han trodde, eftersom varelsen verkade sprattla så. Astral gick fram så pass nära att han böjde på huvudet för att se ner på hennes ansikte så att deras blickar möttes. Han sa inget, utan bara kollade utforskande på henne. Han gissade att hon hade ont av fallet och bestämde sig för att hjälpa henne upp på fötter. "Här.", sa han och lade undan svärdet för att sedan ta tag i en av hennes händer och dra henne upp på benen. Han tittade på henne igen, försökte läsa av henne. Astral kände inte igen henne.
28 dec, 2019 17:44 |
Lupple
Elev |
Hon hörde honom närma sig och övervägde för en stund att spela död, så som man kunde komma undan vissa djur.
Men han var människa och det skulle inte hjälpa henne, inte nu. Hon tvingade upp sina ögonlock och mötte hans blick med sina klarblå ögon. Det var nästan lite för tyst i skogen och hon märkte att hon höll andan, men samma stund som han la undan svärdet så andades hon ut. Hon lät honom greppa tag om hennes hand och lät honom hjälpa henne upp. Hennes luva föll ned och ett långt, nästan vitt hår ringlade ned sig över hennes rygg. "Tack. " Log hon och fångade in sitt hår i handen och snurrade runt det några varv innan hon förde upp luvan igen. " Det är väldigt sällan man möter vänliga själar på dessa stigar." Fortsatte Melanie och studerade honom så som han studerade henne. i solemnly swear that I am upp to no good ;) 5 jan, 2020 17:31 |
Vidomina
Elev |
Astral svarade henne först inte. Han iakttog henne än. Det ljusa håret hade fångat hans blick och han följde hennes rörelse när hon förde undan det. Han svalde och samlade luft för att säga något. "Ingen fara. Det såg inte lätt ut av fallet.". Han harklade sig och såg sig om efter stigen. Han tänkte på vägen han skulle vandra genom skogen för att komma till nästa rike som skulle ta honom närmare målet. När hon sedan berättat om bemötandet av andra förvreds hans ansikte i förvåning. Som om han först inte förstod. "Vad gör du här? Du borde veta bättre än att vandra i denna skog och i dess förtrollning.". Han svepte manteln om sig, visste inte hur länge till han skulle dröja. Men nyfiken om denna varelse höll honom kvar. Han bestämde sig för att ändå fråga. "Vem är du?"
5 jan, 2020 19:17 |
Lupple
Elev |
Melanie såg på honom, la huvudet lite på snedden.
Hon hade mött många varelser, många olika människor. Goda, onda, fattiga och rika och allt där i mellan. Han kändes ganska annorlunda men så som han iakttog henne gjorde henne ännu mer nyfiken. Hon skrattade ljuvt till och såg på honom. "Detta är mitt hem. Den skadar inte vänner." Viskade hon och sträckte upp handen och fångade ett löv som föll från ett träd. Hon studerade det en stund innan hon varsamt la ned det i gräset intill stammen. "Det är en svår fråga." Log hon vänligt och vände blicken mot honom. "En fråga jag inte kan svara på, men du kan kalla mig Melanie." Sa hon leendes. "Och du? Vad ska jag kalla dig?" Frågade hon och tittade lite skarpare på honom. Men vände sedan blicken bakåt och greppade tag i hans arm och ryckte med honom, längre in i skogen. Med en förvånade styrka som kanske inte syntes i hennes kropp. Hon mumlade några ord och grenen hon fallit ned med följde efter dem och la sig intill trädet det tillhörde. "Vi måste röra oss härifrån. Det är oroligt kring skogen." Viskade hon mot honom och släppte taget och började gå, vinkade mot honom för att poängtera att han skulle följa henne om han nu valde det. i solemnly swear that I am upp to no good ;) 5 jan, 2020 19:36 |
Vidomina
Elev |
Hade hon sett honom som en vän? Astral antog att hon förmodligen inte stött på så vänliga själar på hennes väg. Lättad över att hon inte blev skrämd av honom nickade han som för att visa att han lyssnade på henne. Han såg på när hon fångade lövet i sitt grepp och gissade att hon kanske var någon slags magiker, som tillhörde skogen. När hon dessutom verkade förtrollat grenen som lossat frän trädet blev hans teorier om henne bekräftade.
Astral lät sig medryckas in i skogen och såg sig om. Han förstod att hon visste vägen och visste vad hon talade om. Överraskade nog upptäckte han att hans puls varit på högvarv, men lugnade sig när an följt efter henne in i skogen. Vad som uppjagat honom, visste han inte. "Astral. Jag kallas för Astral.", mumlade han och såg sig om i skogen. Han visste inte vad mer han skulle berätta, han skulle inte berätta för henne om uppdraget, det var så hemligt. Han visste för lite om henne för att berätta om sig själv. Därav bekräftelsen att han själv hade svårt att lita på andra. Astral var inte van andras sällskap. Och det kändes nu. Orden var svår att finna. Han flackade med blicken. "Var leder du mig till?", sa han och lade märke till hennes styrka. Förvansvärt, gjorde det honom mer nyfiken på henne. Vem var den här.. Melanie? 5 jan, 2020 19:54 |
Lupple
Elev |
Melanie hörde hans ord, men fortsatte att gå- med honom i släptåg.
De måste hitta skydd. Hon hörde hur vagnarnas hjul rullade allt snabbare och hästarnas hovar klapprade allt högre. De var nära. Hon slängde bak blicken och hörde människorösterna, ropa till varandra. "Till säkerhet." Viskade hon och svängde skarpt av, till en ännu djupare del av skogen. När hon väl fått in honom och sig själv i gläntan som var nästintill omöjlig att se om man inte visste att den fanns. Så sjönk hon ned på gräset och kände med händerna över marken. Det var en otroligt vacker glänta, trots att skogen runt dem var så tätt var den ändå ljus. En bäck porlade vid sidan av dem och hon tog sig fram till bäcken för att dricka av vattnet. " Astral, jag hoppas att du inte tillhör dem som skadar skogarna. Träden, naturen. " Sa hon och såg på honom. "Så länge du är med mig kommer skogen låta dig passera utan att ta skada men ingen kan stoppa skogens ursinne." Sa hon och vände blicken mot gräset. " Det är oroliga tider, få ställen är säkra. " Sa hon och tittade sorgset mot träden. " De är också oroliga. Något händer. " Viskade hon, mest till sig själv än till någon annan. Hon gick fram till ett av träden och lät handen vila mot barken. Försökte lyssna, försökte känna. i solemnly swear that I am upp to no good ;) 5 jan, 2020 20:07 |
Vidomina
Elev |
När hon dragit med honom till gläntan stannade han upp. Astral hade också hört rösterna av människorna och ljuden av hästarna som verkade rusa i hastighet. "Vad är det?", frågade han ut i luften och spetsade öronen för att lyssna mer. Han rörde sig långsamt och såg sig om i gläntan. Hon hade tagit honom till ännu en idyllisk plats. När det börjat skymma så, verkade vattnet glänsa och Astral kunde svära att han såg något slags sken vattnet utstrålande, en magisk kraft. Han drog efter andan och kikade åt Melanies håll. "Jag är inte fiende med naturen, den har inte gjort mig illa.", sa han med en låg röst, eftersom var än rösterna kom ifrån ville han inte bli upptäckt.
Av vana placerade han ett grepp om sitt svärd och gjorde sig beredd på att dra det. Han kollade åt hennes håll igen. Astral hade förstått att hon verkade se om skogen. Kanske hon var en av dess väktare? Någon gång i tiden tyckte han sig minnas ryktena om skogens väktare, men aldrig hade han kommit över de. Efter tid hade Astral bara tagit det för en saga.. men kunde det vara sant? "Ja, det är sannerligen oroliga tider. Men ingen tid för att grubbla.". Han blev påmind om sitt uppdrag och hoppades att om han skulle lyckas, skulle det skulle föra lugn över riket. 5 jan, 2020 20:34 |
Lupple
Elev |
Melanie såg på honom och log svagt.
" Jag vet inte, såna här har kommit förbi flera gånger i veckan på senaste. De är väldigt onda. " Viskade hon, eftersom han verkade finna det mer säkert att prata lågt. Hon visste att skogen inte skulle låta dem bli hörda. " Det glädjer mig Astral." Log hon med fortfarande en låg röst. "Folk underskattar naturen. Man borde inte göra det." Viskade hon och studerade träden runt sig innan hon gick närmare honom och la en hand på hans. " Du behöver inte dra ditt svärd. Vi kommer inte bli sedda eller hörda här. " Sa hon och släppte sedan taget om honom. Log svagt. "Jag tror inte de kommer komma särskilt långt in i skogen ifall de skulle försöka. De håller sig till stigarna. " Sa hon och nickade åt det hållet där de större stigarna gick. "Ingen tid? Har du bråttom?" Frågade hon nyfiket och backade ifrån honom, slog sig ned på gräset och fällde försiktigt ned sin luva och snurrade upp sitt hår. Lät topparna falla ned i bäcken och slöt ögonen. "Du borde vila. Mörkret kommer falla och att färdas i mörker är aldrig vist." Viskade hon leendes. i solemnly swear that I am upp to no good ;) 5 jan, 2020 20:59 |
Du får inte svara på den här tråden.