Medieval undercover PRS Emma07 och wolfy

wolfy Bilden kommer strax, i hope


Namn: Micha Garalion
Ålder: 19
Kraft: Eld
Övrigt: Micha är äldste sonen till Joundars kung, Eduardo. Vilket egentligen varit en bra uppväxt - han har blivit strängt uppfostrad och på ett vis har han väl längtat efter att få "släppa loss" lite och slippa alla regler och allt. Samtidigt ser han mycket upp till sin far och söker väl mycket efter hans bekräftelse på något vis. Han har länge vetat och tränat på sin magi med elden, men har försökt dölja den allt han kan. Han har en del meningskiljaktigheter med sin far, och har mer och mer börjat säga ifrån vad han faktiskt tycker. Han är vältränad och skicklig i strid, mycket tack vare att han haft de bästa tränarna. Visserligen är han väluppfostrad, men samtidigt så har han alltid varit lite småfräck och säger ofta vad han tycker.

Namn: Nisrina
Ålder: 18
Övrigt: Född och uppvuxen i ett kungarike vid namn Crendassi. Hon kommer från en ganska fattig familj, hon har aldrig haft tillgång till mycket mat eller kläder. Hon har i flera år fungerat som tjuv. En dag blev hon fängslad av det kungliga hovets soldater. Istället för att bli satt i fängelse bad kungen henne att utföra ett uppdrag för honom. Klarade hon av det skulle hon vara en fri kvinna då han ansåg henne vara klar. I tron om att hon skulle ha en bättre möjlighet att hjälpa sin familj om hon jobbade för kungen än att sitta i fängelse, gick hon med på kungens förslag och blev därmed en spion. Hon är skicklig när det kommer till vapen, och is är hennes kraft när det kommer till magi.

Nu är min bild inne också Vill du börja?

Nisrina lät blicken vandra runt i den pampiga balsalen. Kristallkronor i taket med hundratals ljus, betjänter som susade runt i salen för att bjuda de uppnosiga och rika gästerna på uppfriskande drycker och godheter som smalt på tungan. Tio unga kvinnor stod som en grupp. De pladdrade med varandra men det var uppenbart att de inte riktigt såg öga till öga med varandra. De var alla där av samma orsak trots allt: de alla var ute efter kronprinsens uppmärksamhet. De var förmodligen inte ute efter hans kärlek, de ville åt makten och uppmärksamheten som de automatiskt skulle bli tilldelade om de blev valda som den framtida drottningen. Nisrina rättade till sin eleganta guldfärgade klänning innan hon styrde stegen mot klungan. Hon var också där för att tävla om prinsens hand. Hon kände sig lite illa till mods eftersom hon inte upplevde sig höra hemma där, men hon påminde sig också om att hon inte hade råd att vara nervös. Hon hade för mycket att förlora så det här var ett spel hon behövde kontrollera från början till slut.

Micha kom in till balen vid sin fars sida, klädd i Joundars mörkblå färger och blev genast för en kort stund fast vid densammes sida i ett samtal med några av de adelsmän som kommit dit, dagen till ära. Vilket kunde vara trevligt i lagom mängd - många av dem var folk han träffat förut men inte på länge, men efter ett litet tag blev man lätt trött på alla hälsningar. Samtidigt skulle han varken komma undan det eller den otaliga mängd kvinnor han antagligen skulle bli halvt om halvt tvingad att dansa med i jakt på hans gunst - hans far hade inte ens brytt sig om att förklä anledningen till balen denna gången. Men på ett vis var han väl försonad med tanken, i hans position skulle man inte ha chansen att välja av äkta kärlek. Han var tvärtom ganska lyckligt lottad för att hans far inte redan lovat bort honom utan istället gett honom iallafall lite valfrihet, han fick välja den han ville utifrån några krav på klass och så vidare ifrån fadern. Han skulle väl knappast lyckas komma undan att hans framtida fru antagligen endast skulle vara en lycksökare, men förhoppningsvis kunde han hitta en trevlig och vacker sådan så att åren med henne skulle bli uthärdliga. Vem visste, det kanske gick att lära sig älska någon - det hade ju trots allt fungerat för hans föräldrar som varit trolovade till varandra sedan barnsben.
Då han väl släpptes fri ifrån adelsmännens grepp och istället överlämnades till kvinnorna, ägnade han en stund åt att dansa med några han visserligen fann trevliga men det verkade mest vara inställsamma. Då han lyckades slå sig lös för en stund och ställde sig med något att dricka såg han ut över de välfyllda dansgolvet, fastnade något med blicken på en kvinna i gyllene klänning som definitivt var ibland de han sett idag som såg bäst ut.

Fröknarna svärmade runt prinsen likt flugor kring en sockerbit. De alla log så inställsamt de kunde, fladdrade med sina ögonfransar och kvittrade förtjust till varje gång prinsen sa någonting. Nisrina himlade roat med ögonen åt hur patetiska de var. Trots att hennes bakgrund och de förhållanden hon kom från inte var några att hurra över, så kunde hon inte påstå att hon var avundsjuk över hur prinsen hade det. Han må vara kunglig och en dag skulle han vara den mest maktrika personen i landet men till vilket pris? Hon inväntade rätt tillfälle att närma sig honom, höll sig hela tiden lite i bakgrunden för att inte dra så mycket uppmärksamhet till sig. Redan tre män hade närmat sig henne i hopp om att svepa fötterna av henne på dansgolvet men de hade snopna fått gå och bjuda upp någon annan istället. Då hon äntligen såg sin chans att närma sig prinsen styrde hon stegen mot honom med rak rygg och huvudet högt.
"Hej, ers höghet," nickade hon som hälsning och sträckte sig efter ett glas från brickan som en förbigående betjänt höll i.

Micha hade för en kort stund låtit blicken flyta vidare över folkmängden och upptäckte först att den kvinnan han tidigare haft blicken på närmade sig när hon var någon meter ifrån honom. Han hälsade tillbaka med en vänlig nickning.
"Godkväll." log han med blicken vilandes på henne, hans första intryck av henne som vacker stämde mycket bra visade det sig. Nu visste han visserligen inget om hurdan hon var ännu, men ifall hon också var trevlig var hon utan tvivel värd att ägna mer utav kvällen åt.
"Får man fråga om damens namn?" frågade han likväl vänligt, ville ju inte skrämma iväg henne i första taget nu när han hittat någon som faktiskt väckt lite intresse hos honom.

"Fråga får man alltid, däremot är det inte säkert att man får ett svar." Nisrina höjde lätt sitt glas som för att skåla. Hennes kung hade inte sagt någonting om att hon behövde använda sig av en falsk identitet, men det hade han inte behövt heller utan det kunde hon räkna ut själv. Trots att det inte skulle vara någon större fara om hon använde sig av sitt egna namn, så fanns det en chans att någon i det kungliga hovet skulle försöka ta reda på allt de kunde om henne och de andra fröknarna. Nisrina kände inte till Joundars metoder men det var inte helt omöjligt att de skulle hitta information som hon inte ville att de skulle komma åt. Hon kunde inte ta risken att någonting hände hennes familj - den enda orsaken till att hon gjorde det här var för att hålla dem säkra.
"Kanske jag vill förbli en mystisk främling i era ögon?" tillade hon och riktade sin uppmärksamhet mot prinsen igen, studerade honom med sina guldfärgade ögon.

Tydligen var hon inte på humör för några klara svar, även om Micha själv var det. Men han måste erkänna att det ändå väckte lite nyfikenhet hos honom - att hon inte liksom de andra inte kastade sig över honom på samma sätt. Inte försökte ställa sig in på riktigt samma sätt, inte lika smörig. Något som snabbt gick honom på nerverna, visserligen var han väl van och räknade inte med att hitta sig något annat - men det betydde inte att han var förtjust i det.
"Kanske att jag inte är av samma åsikt i den frågan?" log han smått, tog en klunk ifrån sitt eget glas då hon skålade.
"Jag gissar vilt att du inte är ifrån den närmsta trakten eftersom jag inte kan minnas att jag sett dig förut, men vart kommer du ifrån?" frågade han nyfiket, anade dock att han antagligen inte heller skulle få ett svar på det eftersom hon inte verkat särskilt pratsam om sig själv.

"Jag frågade inte om din åsikt dock." Nisrina studerade honom med smala men nyfikna ögon. Hon hade iakttagit honom en större del av kvällen, sett hur den ena flickan efter den andra så gott som krälat framför honom. Det var han förmodligen van vid att folk gjorde i sina desperata försök att ställa sig in hos honom, men det var ingenting hon tänkte göra. Hon låtsades inte höra hans fråga om var någonstans hon kom ifrån, vände istället sin uppmärksamhet mot ett par på dansgolvet som ilsket argumenterade med varandra om någonting. I Crendassi skulle de i bästa fall ha blivit utslängda i den kalla natten, i värsta fall i en av slottets fängelsehålor beroende på vilket humör kungen var på under kvällen. Här verkade det inte riktigt som om någon brydde sig.