Flowers in the dark [PRS]

Privat roll mellan mig och Kkaebsong, var snäll och håll era små tassar borta från skrivbordet ♥♥
Rollet är R-rated, bara så att alla vet.

Hayley Clarke:

blev svindåligt men det är jag också so its okay

Mewhehe ♥

Huaze Yaosu:

Nervositeten verkligen rycker i ådrorna på Hayley. Att hålla på att gå på stället gör inte det hela särskilt mycket bättre. Det är lite som att träffa sin partners föräldrar för första gången, bortsett från att personen i fråga är homosexuell och hon träffat hans mamma ett flertal gånger innan. Kanske inte så likt ändå, men känslan ligger ändå där och gror. Det är ju trots allt meningen att hon ska flytta in hos dem, och vem skulle egentligen vilja ha någon som henne boende hos sig? Ms Lewis är förvisso en av världens finaste, goaste människor, men det hindrar henne inte från att övertänka det hela. Kanske hon borde ha satt på sig något finare, en blommig klänning med stickade tajts, lockat håret. Nej, det skulle ha varit för uppenbart, det skulle ha gjort ett värre intryck än hon själv mycket möjligt kommer kunna göra.
”Jösses, jag har verkligen aldrig sett dig såhär,” mumlar hennes bästa vän med lätt höjda ögonbryn. Men visst är det förståeligt? Hon har trots allt precis blivit utslängd från sina föräldrar, och att hon vill ge ett gott intryck på familjen hon kanske ska bo hos är väl inte så konstigt? Nej, när man uttrycker det så är det väl inte det. Men hon hade kunnat klätt sig lite bättre istället för sina svarta jeans och den stickade, beiga tröjan. Det är åtminstone inte hål i knäna på de här. Pluspoäng.
”Håll tyst.. jag beter mig inte annorlunda,” Förnekelse? Jodå, men blängandet mot Joshua verkar få tyst på honom ett tag, tills han öppnar dörren till det vackra, utsmyckade huset. Tillskillnad från Ms Lewis gulliga, välkomnande stuga är huset de nu stiger in i helt annorlunda. Det verkligen skriker ekonomiskt välmående. Inte för att Hayley dömer eller någonting, hon är bara oerhört ovan vid det hela. Gnagandes i underläppen glider de kristallblå ögonen över varje liten vrå efter hon sett till att få bort snön från kängorna utanför, jösses.

Slipsen satt nog ändå lite för hårt, eller hur? Yaosu drog lite i knuten innan han bestämde sig för att det helt enkelt inte var värt besväret. Det hade gått en lång tid sedan han varit hemma i faderns villa. Hans gamla rum hade stått tillsynes orört under alla år som hunnit passera, men ändå gick det inte att få syn på ett endaste dammkorn. Den enda kontakten han hade med Mr Huaze och Ms Lewis var via brev, och dessa skickade han verkligen inte ofta. Modern hade han inte heller någon kontakt med, särskilt inte sedan hon flyttat tillbaka till Kina. Nej, den enda familjemedlemmen han hade kontakt med dagligen var ju då Zihao - som på något jävla sätt halvt om halvt lyckats bosätta sig själv i den äldre broderns lägenhet.
Spegelbilden som blickade tillbaka mot den tjugoettåriga mannen var stilig. På överkroppen satt en vit skjorta i silket, följt av ett svart skärp och ett par svarta kostymbyxor. Håret låg orörligt på hjässan, glansigt och naturligt som det brukade göra. Han undvek helst användningen av hårvax då det ofta resulterade i att han såg fånig ut, plus att han inte gillade texturen.
Fingrarna letade sig genom de mörka lockarna och rufsade till dem en gnutta. Ibland föredrog han faktiskt att se åtminstone lite mänsklig ut, och inte som en fullständig staty. Inte för att han på något sätt var det heller, men bristen på skavanker kunde ibland bidra till den känslan. Han nickade lite för dig själv och vände slutligen ryggen mot spegelbilden. Knapparna på skjortan var inte knäppta hela vägen upp, vilket var den enda anledningen till att guldkedjan under kikade fram. Den var inte stor, men tillräckligt synlig för att glittra fint i taklampornas dämpade ljus.

Tyst och försiktigt stängde Yaosu dörren efter sig, för att sedan tassa nerför trappstegen. Huset hade fyra våningar, där alla hade det högt i tak. Hans gamla rum låg högst upp, så det tog några sekunder innan han lyckats ta sig nerför alla steg och anlänt till hallen. Zihao hade vid det laget slängt sig över Joshua med läpparna putandes medan Weimin stod och lurade bakom de två vuxna individerna.
Yaosu tvekade vid det sista trappsteget innan han lät fötterna finna fäste på det lackade golvet. Ögonen hade vid det laget glidit över de två nykomlingarna flertalet gånger. Joshua kände han naturligtvis, eller åtminstone nästan, men flickan var ny. Urk, sammanställningar som dessa var verkligen inte hans grej, ironiskt nog.

Kände hon sig utstirrad? Naturligtvis. Under alla sina år har hon tagit emot mer än många ovänliga blickar, hon har vant sig vid det här laget. Men nu.. ja, det är annorlunda. Den lilla magen som växer under den varma, mjuka tröjan får henne att känna sig väldigt utpekad. Nu syns den inte särskilt mycket, och det kommer bli värre, folk är inte så värst vänliga mot väldigt unga flickor med bebisar i magen. Särskilt inte äldre folk. Nu är ingen av de nya personerna gamla direkt, men blickarna tränger ändå genom huden på Hayley, vilket inte hänt på väldigt, väldigt länge. Lyckligtvis är hon väldigt duktig när det kommer till fasader, och ansiktet visar inga tecken på besvären hon känner. Joshua, Samuel och Ms Lewis är de enda hon verkligen känner, förvisso har hon lärt känna Zihao mer och mer den senaste tiden, men inte något mycket. Det är tre helt nya ansikten, och detta skulle inte ha varit något problem om saker och ting inte ställt till det för henne. Pappan till den lilla filuren är trots allt bästa vännens pojkväns bästa vän, jösses, mycket att hålla koll på.
”Hayley gumman,” rösten ekar i huvudet på henne, och det tar några sekunder för flickan att vakna upp från sina tankar. Ett leende stryker sig upp över ansiktet när Ms Lewis kommer upp framför hennes ögon. Kvinnan är en av få som vet om graviditeten, hon är lite av en privat sjuksköterska, en väldigt snäll sådan.
”Hej Ms Lewis,” hon besvarar den varma kramen, och låter sig själv bli förd till de tre nya människorna. Som hon kanske från och med den här kvällen ska leva med, konstigt hur det blir. De kristallblå ögonen glider mot Joshua gång på gång, som att försäkra sig om att allt är okej. Vännen är ju lite upptagen med den mellersta Huaze brodern, så nu får hon helt enkelt klara sig själv. Vilket inte borde vara helt omöjligt.

Medan allt tumult fortgick i hallen höll Yaosu sig i bakgrunden. Han hade aldrig gillat att vara i centrum, återigen väldigt ironiskt med tanke på det jobb han återvände till dag ut och dag in. Däremot var han inte otrevlig, i alla fall inte till samma utsträckning som den två år yngre brodern. Zihao hade inte ens slängt en blick på flickan, som nu blivit omfamnad av Ms Lewis. Och inte nog med det var han relativt säker på att det var just henne nittonåringen kallade blondie.
”Ah, du är Joshuas kompis, eller hur?” Undrade Mr Huaze och fiskade upp en av flickans händer. ”Hayley”, fortsatte han trevande och såg frågande ut, som om han gissat sig till hennes namn utifrån ett mycket brett urval. Nåväl, det verkade i alla fall som om han gissat rätt. ”Det här är min yngsta son, Weimin”, konstaterade han efter en kort paus och skickade fram Weimin. Därefter sneglade han snett bak mot Yaosu, som grävt ner händerna i byxfickorna. ”Och det här är Yaosu, min äldsta.”
Tjugoettåringen suckade inombords, även om han hade ett charmigt leende på läpparna utåt. Åh jo, han var väldigt bra när det kom till att tillämpa olika fasader. Han drog upp händerna från fickorna och stegade fram mot den lilla gruppen. Suck och återigen suck, varför hade han ens tackat ja till den här dumma middagen? Just ja, på grund av en viss, tjatande lillebror. Tänk vad mycket annat han kunnat åstadkomma under dessa värdefulla timmar. Men men, det var försent att ändra på det nu. Fan vad Zihao skulle få för det här senare.
”Jag gillar din tröja”, konstaterade Yaosu och drog på en av mungiporna. ”Hayley, eller hur?” Undrade han sedan och sträckte fram en av de slanka händerna.

Mycket intryck, väldigt mycket intryck. Återigen brukar detta inte vara något stort problem för Hayley, men omständigheterna är annorlunda och sammanställningen är påfrestande. Till och med att skaka Mr Huazes hand känns giftigt, kontakt med män är en konflikt för henne. Särskilt med äldre män. Nu är hon väldigt säker på att den äldre mannen är en god man, men hennes erfarenheter gör det helt enkelt svårare för henne.
"Alldeles korrekt," svarar hon med ett glatt leende. Helt och hållet den precisa skillnaden utåt och inåtsett. Med samma glada leende hälsar hon på den yngsta Huaze brodern, som ser väldigt olik sin storebror. Deras ansikten är nästan direkta motsatser, Weimin ser uppenbarligen ut som en gräddbakelse, medan Zihao har lite skarpare ansiktsdrag. Ögonen glider sedan upp mot Yaosu, förmodar hon. Jösses vad lång. Lite av en blandning mellan de två andra Huaze bröderna. Är det här vanliga tankar som pågår i hennes huvud? Hon har ingen aning.

Tröjan. Blicken rör sig ner mot sin överkropp, magen syns inte, men hennes direkta tanke hade verkligen varit att Yaosu upptäckt det. Och kanske han har det, kanske han verkligen gillar hennes tröja, kanske inte. Svårt att avgöra.
"Tack så mycket," med samma, hjärtliga leende och tar ett halvt om halvt djupt andetag.
"Yaosu bor inte hemma längre, men alla andra fyra gör det.. Det finns däremot plats" berättar Ms Lewis och för Hayley till matsalen med lugna steg. Som att hon inte vill pressa henne alldeles för mycket, men hon har trots allt ingenstans att ta vägen, och tja, huset består trots allt av väldigt många rum.

Middagen var redan på gång och därmed kändes det inte vidare konstigt när Ms Lewis förde Hayley bort mot matsalen. Yaosu sneglade efter dem ett ganska bra tag, medan tänderna gnagde febrilt i underläppen. De där ögonen hade varit så blåa att han nästan svimmat av, även om detta var någonting han inte tänkte erkänna för sjöis själv ens. Och vad var det ens för konstigt med att notera en sådan sak förresten? Blåa ögon var trots allt väldigt fina, för att inte tala om de som var blåa som glittrande kristaller. En bedrövad suck rymde den äldsta Huaze brodern som försiktigt strök tummarna över tinningarna. Vad han gick han ens och tänkte på?
Efter att ha stått och samlat sig själv en stund insåg han att alla andra tjattrande individer lämnat hallen. Fantastiskt, han hade totalt zoned out igen. Med ytterligare en djup suck rörde han hastigt benen mot matsalen - ett stort rum kantat av massiva, franska fönster och juldekorationer. Det var knappast mysigt, trots den sprakande brasan i ett av hörnen, men väldigt stilrent. Zihao skulle utan tvekan börja klaga när han återvände till lägenheten igen. Fast vänta nu, om Joshua höll sig hemma kanske nittonåringen också skulle göra det?

”Så hur går det med affärerna? Något nytt på gång eller?” Undrade Mr Huaze när Yaosu slog sig ner på stolen bredvid faderns.
”Det går bra, jag har öppnat upp två nya kontor den här veckan”, svarade sonen med en axelryckning och placerade en servett över knäna. Han undvek gärna att spilla mat på sig, men om olyckan nu skulle vara där så var han åtminstone förberedd.
”Jag förstår inte hur det kan gå så bra för dig egentligen”, erkände Mr Huaze med ett litet skratt och skakade på huvudet, innan han fiskade upp glaset med champagne framför sig.
”Åh, det handlar om dedikation, men jag hade ju inget val, eller hur?” Påpekade Yaosu lätt bittert och tog några klunkar av sin egen champagne. Blicken vandrade då och då bort mot Hayley för att sedan vandra till Zihao och Joshua. De där två kunde verkligen inte hålla händerna borta från varandra, det var nästintill pinsamt.

Det kändes faktiskt aningen utpekade där hon går med Ms Lewis arm runt de nätta axlarna. Hayley förstår själv att allt damen gör är för att vara omhändertagande, men det hindrar henne inte från att överanalysera. Nej, bort med de där tankarna, de kommer ändå inte leda till någonting bra. Artonåringen skakar bort alla störiga tankar och vänder tillbaka uppmärksamheten till sin bästa väns mamma.
"Ms Lewis, du behöver inte oroa dig så mycket, jag håller koll på mig själv." Nu är inte riktigt det sant. Ett flertal gånger har Joshua dragit bort glas med diverse alkohol som hon haft i händerna med den växande magen. Hon har absolut ingen aning om vad det är hon håller på med, eller hur hon ska ta sig till för att klara av det hela.. men hon lär sig fortfarande. Grunden är iallafall att Ms Lewis inte ska behöva oroa sig för henne, hon borde klara det själv vid det här laget. Aningen nyfiket blickar hon bakom sin axel, för att se vad alla andra håller på med. Diskret? Inte så värst. Efter en liten predika från den snälla damen slår hon sig ner på en ledig stol bredvid Joshua. Hon kan inte riktigt undgå från att himla med ögonen åt honom och Zihao. Deras gullegull kan vara gulligt i vissa mått, hon hade trots allt på sätt och vis fått ihop dem tillsammans, men aldrig hade hon trott att de skulle bli så klängiga. Så uppenbara. Det är liksom inte så svårt att ana hur de sitter och håller varandra under bordet, de som tror att de är så försiktiga. Hon höjer dömande ögonbrynen mot de bägge två, vilket får hennes vän att skaka på huvudet åt henne. Som att hon gör något fel. Istället fokuserar hon på konversationen vid matbordet. Om hon nu ska bo med flera av människorna är det väl lika bra att försöka lära känna dem lite grann.
"Vad är det du jobbar med?" frågar hon, noterar den bittra tonen i Yaosus röst när han pratar om arbetet och hur han inte haft något val. Det skadar väl inte att fråga, eller hur?

Med ögonen fästa stint på champagneglaset ryckte Yaosu till en aning. Av någon anledning hade han inte förväntat sig att Hayley skulle säga något mer den kvällen, då hon verkade utstråla någon form av nervös energi. Han drog lite på munnen åt frågan och höjde lätt på ögonbrynen. Häxor och trollkarlar verkade inte ha någon större koll när det kom till mugglarvärlden, verkligen inte alls. På något sätt var det däremot uppfriskande, så han klagade absolut inte. Det var skönt att träffa någon som aldrig sett hans ansikte på TV eller uppe på en billboard. Väldigt härligt faktiskt.
”Jag? Jag driver någonting som heter Lán Yun. Du har säkert inte hört om det, men det är ganska stort. Pappa tröttnade så det föll på mig i slutändan”, förklarade han med en axelryckning och började pilla med guldkedjan som kikade fram bakom de uppknäppta knapparna. ”Lán betyder blå och yún betyder moln”, fortsatte han och fäste de mörka ögonen på den blonda flickan. ”Så basically blått moln om man ska översätta det.” Huvudet föll lätt på sned under tiden han granskade henne, tillät ögonen att nyfiket studera varje liten vrå av hennes ansikte. Nej, till skillnad från sin käre bror Zihao var Yaosu inte tillbakadragen och inte heller verkade han skämmas. Att titta öppet på människor för att försöka få sig en liten inblick i dem var liksom inte konstigt, utan någonting han ansåg vara naturligt. Sedan att vissa andra uppfattade det som att stirra var ju en helt annan grej. Faktiskt, så det så!
”Du då?” Undrade tjugoettåringen efter en stunds tystnad och vilade huvudet mot emac händerna. Två armbågar i bordet var inte okej, men en ansåg han vara helt acceptabelt. ”För jag antar att du gått ut skolan och så nu? Den där..magi skolan”, förtydligade han och flackade med blicken. Nope, han hade fortfarande inte riktigt accepterat allt det där. Nu var familjen Huaze ändå inte helt normala, men skolor för magiker? Nja, där gick nästan gränsen.