BxB PRS countess & Emma07

countess here it is


Namn: Jordi
Ålder: 18 (?)
Bakgrund: Jordis familj kommer ursprungligen ifrån Colombia, varifrån de flyttade när han var 10 år. Han kom rätt snabbt in i samhället här och passade in rätt bra, är numera en av skolans mer populära killar. Något han visserligen trivs med, han är rätt social av sig även om han döljer mycket tvivel och annat inom honom. Han är för tillfället ihop med en av de mer populära tjejerna på skolan, vilket enligt honom känts tvunget inte trivs överhuvudtaget med - sin egentliga läggning är något han länge försökt förneka även för sig själv, och definitivt försöker hindra ännu mer från att komma ut. I hans hemland var det länge straffbart, och långt ifrån accepterat av samhället - det sågs snarare som en stor skam, vilket hans familj ännu håller fast vid och gör honom ännu mer mån om att behålla den hemligheten för sig själv. Han har ett stort intresse för träning.

Namn: Oliver Ross
Ålder: 18 år
Bakgrund: Oliver är till synes en stark och självsäker person som inte låter sina osäkerheter få övertaget över honom. En godhjärtad kille som alltid försöker se det positiva i allt och alla. Men ibland är det ensamt att vara den enda som kommit ut i sin skola, särskilt när killen som man är hopplöst förälskad i är en av de mer populära killarna – som dessutom dejtar skolans populäraste tjej. Sedan han kom ut har Oliver alltid stått upp för sin läggning, men det har samtidigt skapat distans mellan honom och hans far som fortfarande verkar tro att det bara är en fas som Oliver snart kommer att ta sig ur. Föräldrarna skiljde sig strax efter att hans mor förstod att fadern inte accepterade sin son som han var.

Jordi hade ursprungligen blivit meddragen på den här festen utav Jessica, som i sista stund ställt in på grund av något med familjen - men det gjorde honom inte minsta lilla. Tvärtom var det snarar nästan skönt att för en stund slippa hennes babbel och ständiga prat, han förstod inte hur vissa kvinnor verkligen inte kunde hålla munnen stängd längre än några sekunder. Hon var definitivt en utav dem. Som så många gånger tidigare undrade han varför han ens var ihop med henne när han inte ens gillade henne på det viset - men ändå så visste han varför. Dels var det mycket tryck utifrån, alla hade förutspått länge att de skulle bli ett par och bara frågat dem när hela tiden, och även Jessica hade efter ett tag blivit väldigt på varpå han till sist givit efter. Men ändå visste han att det inte var den huvudsakliga anledningen för honom. Nej, istället var det som något sista, desperat försök att inbilla sig själv - och andra - att genom att vara med henne skulle han glömma och gömma alla de här andra tankarna, dem som alla var så fel. Och omöjliga.
Men ändå så kändes det helt omöjligt, istället kändes det bara helt fel att vara med Jessica även om han visste att det borde vara tvärtom. Men att också varje dag se och påminnas om den han egentligen gillade men som var helt förbjuden mark, gjorde det hopplöst att försöka glömma honom.
Han kom på sig själv med att kanske hamna i lite väl djupa tankar, vilket inte passade sig särskilt väl för en fest - nu fick han allt skärpa sig. Han hade rätt snabbt hamnat på soffan vid några vänner, hängde med i deras samtal men sade inte så mycket själv.

När Oliver kom in huset var festen i full gång och redan i hallen möttes han av Mia som slängde sina armar om honom. Hon luktade alkohol och cigarettrök – inte den där söta parfymen som hon alltid bar i skolan.
”Åh, du kom ändå!”, utbrast hon och studsade till av glädje. Det märktes att hon fått i sig den där lilla droppen för mycket. För bara några dagar sedan satt hon och grät i hans lägenhet i förtvivlan när hennes senaste dejt dumpade henne för en annan tjej. Nu betedde hon sig som om det inte fanns några som helst bekymmer i världen – svängde med höfterna till den glada musiken och sjöng med. Hon tog ett grepp om Olivers arm och drog med honom in till de andra. Väl där inne stod han kvar på golvet och letade med ögonen efter en viss person – hittade honom i en soffa tillsammans med några vänner. Kom på sig själv med att hålla andan, om bara för en kort stund. Självklart var Jordi där – en kille som han blev väl bjuden till alla fester?

Jordi lyssnade ännu med ett halvt öra på vännernas prat, medans han såg ut lite över folksamlingen. Där var redan en hel del folk som dansade i takt med den dunkande musiken eller satt och pratade. Han visste att han kanske borde försöka vara mer engagerad i samtalet, men att han redan fått i sig något glas gjorde honom lite mer okoncentrerad. Inte tillräckligt för att han skulle vara rent full, men tillräckligt för att tankarna skulle släppas loss lite mer. Blicken fastnade snart vid en viss person - han. För en kort stund fastnade blicken på honom, hans något mer frigjorda hjärna tänkte sig inte för mer än så. Bara att han också var där var tillräckligt för att få Jordi på betydligt mycket bättre humör och det kändes genast som om hans puls började slå hårdare. Han försökte tvinga blicken ner till bordet istället, lyfte glaset bara för att inse att det var tomt - hur var det redan tomt? Men det gav honom åtminstone något att tänka på och göra, så han reste på sig för att gå ut mot köket och försöka leta upp någon dricka. Det kunde han sannerligen behöva med alla de här känslorna rusande i kroppen.

Oliver hamnade snart i ett samtal med Mia och två andra vänner som anslutit sig till gruppen. De skrattade och klingade med sina glas innan de drack djupa klunkar. Tog inte lång tid innan han kände hur alkoholen rusade upp i huvudet. Han sneglade ibland mot sofforna, mot Jordi som i hans ögon verkade fullt upptagen med att prata med sina vänner. Det var svårt att hålla honom i blickfältet utan att stirra åt hans håll alltför uppenbart. Tvingade sig att återgå till kompisarnas samtal och bara snegla över axeln i smyg då och då. På det visat fick han en serie osammanhängande ögonblicksbilder – och plötsligt var han bara borta. Vännerna satt kvar, men Jordis plats var tom. Oliver spanade genom rummet, men kunde inte se honom. Hade Jordi lagt märke till honom? Hade han varit så uppenbar? Oliver försökte skaka av sig tanken och återgå till kompisarnas samtal, men tröttnade snabbt på att höra om deras nya killar, killar som inte tog ansvar i deras förhållanden och killar som inte tog reda på saker. Han ursäktade sig och gick mot köket för att fylla på glaset, hade tröttnat på öl och ville ha något nytt att skölja strupen med. Och där var han. Oliver kände det välbekanta pirret som alltid gick igenom kroppen när han såg Jordi i korridorerna. Skillnaden var att de nu var ensamma.

Jordi höll sig åtminstone stadig på benen ännu, även om tankarna inte riktigt var lika stadiga - det berodde nog också på hur man såg på saken. De drogs ständigt till Oliver, hur fel Jordi än visste att det var. Men han kunde inte hjälpa det, alla de här känslorna vägrade ge sig och han blev mer och mer osäker med tiden - vore det bättre att säga något om det? Eller skulle han bara göra bort sig totalt då, kanske till och med riskera att det kom ut? Vilket vore katastrof av den anledningen att hans föräldrar då skulle kunna få reda på det. Vilket aldrig fick ske.
Då han lyfte blicken och fick se att det var just han som dykt upp kändes det som om hjärtat hoppade över ett slag.
"Hej", sade han och log, alkoholen fick väl hans hjärna att släppa lite på sina normala begränsningar och gå lite mer på känsla.
"Jag ser att du tänkte samma som mig" sade han med en nickning emot hans glas, lite osäker och nästan underligt nervös - att vara själv med honom var något han gillade, men påverkade honom också en hel del.

”Hej”, svarade Oliver – snabbare än han föreställt sig i huvudet. Deras ögon möttes och för en sekund tänkte han att Jordi kanske kände likadant för honom. Men önsketanken avbröts av den realistiska och hårda sanningen. Killen var ju straight! Han drack snabbt upp det lilla som fanns kvar i glaset och började sedan fumla med flaskorna som stod uppradade på köksbordet. Att småprata hade aldrig varit svårt för honom, men med Jordi var det annorlunda. Hans närvaro gjorde det alltid svårt för Oliver att hålla tankarna samman.
"Ärligt talat orkade jag inte lyssna på tjejernas killproblem", sade han och drog lätt på munnen. Slängde ett öga mot köksingången – hoppades på att konversationen skulle fortsätta och att ingen skulle komma in.

Jordi var osäker på vad han skulle säga och göra - spriten ökade viljan att prata mer med honom, visa vad han verkligen kände för honom, gjorde honom ivrig. Han skrattade lätt till av hans ord - det var sannerligen en bra poäng.
"Du har väldigt rätt i att dem kan vara irriterande med det där", sade han med ett leende, kunde inte låta bli att hålla kvar blicken på honom då han gick fram till flaskorna. Inte nog med att han var rolig utan utomordentligt snygg på det. Han var på vippen att säga något mer, men ångrade sig i sista stund och gick istället fram för att följa hans exempel och leta upp dricka. Han råkade komma åt hans hand, undrade nästan själv om det verkligen var av misstag, och rodnade nästan genast lätt.
"Förlåt", mumlade han.

I samma stund som deras händer vidrörde varandra gick det som en stöt genom Oliver. Han öppnade munnen för att säga någonting, men fick bara fram ett nervöst skrattliknande ljud. Kände hur tankarna rusade runt. Försökte se oberörd ut, men all adrenalin fick hans hjärta att slå snabbare än någonsin tidigare.
”Det är lugnt..”, fick han fram till slut och tittade försiktigt upp mot Jordi. Rodnade han? Eller var det bara alkoholen som spelade honom ett spratt? Han sänkte blicken och försökte fokusera på flaskorna. Var rädd över vad han skulle göra om deras blickar möttes igen. Rädd att hans tankar skulle leda till handlingar som bara kunde sluta illa.