Unlucky charms [PRS]

Här får bara jag och krambjörn skriva, så håll tassarna borta från tangentbordet tack.

okej så den här sög, aj am särri

Det var en såndär extremt lugn dag. Fåglarna kvittrade och luften låg som ett varmt täcke över staden. Sommaren hade kommit och temperaturerna hade sakta men säkert börjat stiga allteftersom dagarna passerade. April hade kommit och gått precis som körsbärsblommorna och allting hade blivit väldigt grönt och lummigt. Tsukiya var inte särskilt förtjust i de varma temperaturerna men han älskade hur allting kom till liv igen efter vinterperioden. I parkerna var det fullt med folk och caféet han jobbade för, som låg strax intill just en sådan, var smockfullt under dagarna. Helgerna var värst. Alla bord var upptagna och kön slingrade sig ut genom den öppna dörren. Tydligen hade caféet blivit betydligt mer populärt sedan sjuttonåringen börjat jobba där och tja, det hände relativt ofta att han blev ombedd att vara med på bilder. De verkade gilla honom trots att han var tystlåten och tillbakadragen, någonting han personligen inte kunde förstå. Som mest yttrade han någon mening eller två till kunderna. Därefter var det uteslutande tystnad och ett ständigt påklistrat leende som gällde.
En varm bris strök sig genom rummet och fick bjällrorna utanför dörren att plinga till. Det var söndag och mängden med folk verkade öka nu mot kvällningen. Tsukiya hade fortfarande inte lyckats få i sig någonting att äta och med tanke på hur mycket kunder som strömmade in skulle han förmodligen inte få den chansen. Ögonen strök gång på gång över lokalen men vek snabbt undan när han insåg hur pass många det var som sneglade mot honom. Han hade ingenting emot att folk stirrade, men det var ändå lite jobbigt. Hundraåttio centimeter var väl ändå inte så långt och så förbaskat bra såg han inte ut? Nej, han var som bäst medelmåttig i sina egna ögon.

Efter att ha lämnat ut en latte till kunden i slutet på kön, sköt han upp glasögonen på näsryggen och tog ett djupt andetag. Fan vad trött han var. Lyckligtvis började arbetspasset leda mot sitt slut och snart skulle han stänga. Det skulle bli skönt att få komma hem och slänga sig på sängen. Naturligtvis skulle han bli tvungen att studera i åtminstone några timmar, fast det spelade inte någon roll. Tsukiya gillade att bli lämnad åt sig själv, att kunna sjunka samman i tankar och filosofera om livet. När han jobbade gick det inte riktigt, då var han liksom alltid omgiven att folk. Att de flesta satt och stirrade på honom gjorde inte saken bättre.
När sjuttonåringen försäkrat sig om att alla höll ögonen för sig själv, fiskade han upp mobilen ur fickan och scrollande igenom notiserna. Ingenting särskilt verkade vara på gång och allting verkade vara lugnt för tillfället. Han var tvungen att hålla lite koll på allt och alla till viss del, se till så att ingenting hände i området han hade hand om. De var inte särskilt många men tillräckligt för att det skulle kunna leda till kalabalik. Tio stycken över hela Japan, inte direkt optimalt. Nåja, det var som det var och i vanliga fall brukade det hålla sig lugnt precis som i nuläget.
När det sedan plingade i klockan igen, troligen pågrund av vinden, vände han kvickt upp de mörka ögonen och stoppade undan mobilen.

Det har varit en rätt produktiv dag, precis som det brukar vara när Renji väl följer sina rutiner och inte fuskar med någonting. Med en utdragen suck virar han in sig själv i halsduken han funnit på second hand, medan fingrarna rotar i fickan på kappan. Förvisso är det rätt varmt i luften, bara några kyliga vindar här och var, men Renji är bara väldigt frusen av sig. En halsduk och kappa är ett måste sådär i April, vädret går som natt och dag och han tänker då inte ta några risker.
”Kommer du någonting i veckan? Midori kommer ska resa till sina morföräldrar, det är bara jag som kan annars,” berättar Tamae, den gamla damen som grundat katthemmet för alla hemlösa, sköra katter på Tokyos gator. Det är ett volontär arbete, vilket är lite jobbigt när det tar så fruktansvärt mycket på Renjis tid. Nu gillar han att hålla sig upptagen, men det hela skulle vara lite lättare om han kunnat få lite betalt för att.. ja, kunna leva utan sin mamma. ”Renji?”
”Jo, jo det ska nog kunna gå.” Det är osäkert om det fungerar ens en minut i hans schema, med kören och dansgruppen i skolan, eller alla timmar han spenderar till studierna och studiekåren. Men nog ska det gå. Efter att ha fångat upp nycklarna låser han dörren efter sig, vinkar hejdå till Tamae som sitter i sin gungstol med sina stickor.

Studera brukar alltid fungera bättre för artonåringen antingen i ett kafe som ligger i öde, eller ett av stadens bibliotek. Hans go to är ett litet kafé som ligger i utkanten av staden. Ett kafé som inte är särskilt populärt, men modernt, trevligt och väldigt mysigt med en öppen brasa. Innan hade Renji själv jobbat där, tills han blivit alldeles för upptagen.. han saknar det, och olyckligtvis är det stängt under söndagen. Vilket leder till att han rör benen mot ett annat kafé där han kan ägna sig åt studierna. De små bjällrorna ovanför dörren plingar till när han stiger in, och en klump i bröstkorgen växer sig med en gång. Så tjocka folkmängder är något som skrämmer honom, får fingrarna att kallsvettas och pulsen att gå upp. Han gnager sig hårt i underläppen, försöker att tvinga sig framåt till disken för att beställa en kopp te, men bara ett steg tar emot.
”Hej,” hälsar han när ögonen möter kassan, han tänker då inte titta någon i ögonen där och då. Han är alldeles nervös över det. Yuuta skulle definitivt reta honom lite för det, helt klart. Egentligen är det väl rätt roligt, att vara lite väl socialt inkompetent ibland, och vissa gånger vara den bästa nätverkaren i krogarna. Hysteriskt kul. ”Skulle jag kunna få en kopp chai te?”

Först insåg Tsukiya inte riktigt vem det var som stod framför honom. Det dröjde liksom några långa sekunder innan han listade ut det och när han väl öppnade munnen för att säga något, då kom det inte ut mycket. I slutändan nickade han kort och vände sig om för att börja tappa upp vatten i en mugg. Han höll in knappen en stund medan tesilen så sakteliga började simma i det heta vattnet. Ögonen var stora och läpparna darrade lätt. Skulle han vända sig om igen eller springa in på personalrummet? Nej, det kunde han inte göra. Ögonbrynen rynkades samtidigt som han vände sig om. Koppen stod på ett litet fat som sjuttonåringen höll i en av händerna. Porslinet darrade så att det riktigt skramlade om det, rättare sagt var handen ostadig. Precis som han skulle ställa ner beställningen på disken drällde allting i golvet med en högljudd krasch. Helvete. Färgen steg i ansiktet på Tsukiya och han var snabb med att sätta sig på huk framför röran. Disken dolde honom som tur var fullständigt och han började hastigt torka upp det brännande heta teet. Därefter samlade han ihop porslinet i en liten handduk som han vek ihop. Tillslut rätade han på benen och log ursäktande mot sin föredetta vän.
”Ursäkta, jag gör en ny”, mässade han med samma påklistrade leende som alltid. Alla ögon var återigen vridna mot honom. Pulsen dundrade i öronen, dunk, dunk, dunk. Tänderna skrapade retsamt mot tandköttet och smärtan bakom tinningarna hånade honom som alltid. Andas.

Tsukiya vände sig om för att göra iordning en ny mugg med te, den här gången betydligt snabbare än innan. Sedan såg han till att hålla ordentligt fast i fatet när han vände sig om och försiktigt placera beställningen på disken. Ögonen strök sig över Renji, rörde sig från huvudet ner över kroppen. Han var sig ändå ganska lik, inte jättemycket längre eller någonting. Inte som sjuttonåringen själv som växt till sig en hel del, både när det kom till längden men även muskelmässigt.
”Det blir..” Med en sista blick sneglade han mot den äldre innan han började knappa på kassan. ”Det blir 350 yen”, avslutade han medan leendet långsamt gled bort. Det var någonting ovanligt då han alltid såg till att le när kunder var i närheten. Nu hade allt det kastats i sjön, poof. Hur fånigt det än lät var det praktiskt taget omöjligt för honom att dra på mungiporna - han kände sig helt ärligt mest olustig.
”Vi tar bara kontant.” Wow, så smidig. Applåder. Om det bara varit möjligt att sjunka genom golvet, det hade varit bra härligt det.

Med tanke på att ögonen är som fastklistrade i golvet tar det en rätt lång stund för lilla Renji att märka vem det är som står framför honom. Det går inte upp för honom förrän porslinets skramlande når de dekorerade öronen, och de mörka ögonen glider upp för att se till så att allt står rätt till. De fäster sig på ett välbekant ansikte, ett ansikte som får det att värka ömt i bröstkorgen och virvelvindar att snurra runt omkring i den stackars skallen. De har inte sett varandra på evigheter. Sista gången de haft ett uppriktigt samtal med varandra hade varit när Tsukiya berättade om sina känslor, och Renji gömt sig undan. Det är som kortslutning i hjärnan på honom, och det tar en stund för hans socialakompass att sätta igång igen. Till och med nageln tillhörande lilltån dunkar likt en öm nerv, och det är lite svårt att bortse från. En kort stund vill han nästan gripa tag om barndomsvännens händer för att lugna ner honom, han om någon vet hur det känns att vara så ängslig, hur situationer som dessa verkligen kan tära på ens inre. Men, lyckligtvis hindrar han sig själv. Det skulle inte vara okej för en främling att göra det, än mindre en gammal vän som personen i fråga förlorat kontakten med.

Aningen frånvarande gräver han ner det rosiga ansiktet i sin halsduk, låter den gömma undan kinderna som fått en rödrosa färg strykandes över sig. Han står där under tystnad medan Tsukiya påbörjar ett nytt försök, han har verkligen ingen aning om vad han ska göra. Ska han låtsas som ingenting? Ska han ta och krama om den ett år yngre? Inget av de två alternativen känns okej, det hela känns så fel. En liten del som han försökt lägga bakom sig i evigheter kommer glidandes tillbaka och gör det hela inte särskilt mycket lättare.
”Åh.. ja,” tyst börjar Renji att rota i sin jackficka efter sin plånbok. Det är väl något som passerat hans minne.. kaféet är rätt mycket dyrare än det han själv brukar gå till.. eller ja, tio yen mer, men när man lever som artonåringen gör blir det en hel del. Gnagandes i sin underläpp börjar han skamset att försöka få upp tillräckligt med sedlar. Att de bara tar kontant gör det inte lättare heller, tyvärr.
”Jag visste inte att du börjar jobba här.” Fördriv tiden, bra där.

Leendet höll sig fortfarande strikt borta från de välformade läpparna och ögonen hade blivit lätt smala. Tsukiya kunde inte hjälpa det, speciellt inte eftersom den där sista konversationen de haft spelades upp inne i huvudet på honom. Gång på gång, repeat. Det kunde lika gärna ha skett för en vecka sedan, inte en dag längre. Hur längesen var det då egentligen? Närmare två år vid det laget, precis innan sjuttonåringen tagit sin lilla timeout från verkligheten. Inte undra på att han blivit avvisad, att Ren inte sett någonting särskilt i honom. För under den perioden innan flykten från staden hade han ju varit ett totalt jävla as mot de flesta. Och för att inte tala om humörsvängningarna! Nej usch och fy, de hade varit allt annat än roliga. Däremot betydde inte det att det gjort mindre ont, nej nej. Han kunde fortfarande komma ihåg hur svaret han fått känts som ett slag i magen, hur avståndet som växt mellan dem känts som döden själv.
”Om du inte har tillräckligt med pengar kan jag tyvärr inte hjälpa dig”, sade han och drog långsamt koppen mot sin sida av disken igen, misstänksam som alltid. Frågan som kom därnäst fick den yngre av de två att komma av sig. Inte för att det var en särskilt svår fråga eller så, mest för att han inte förväntat sig något småprat. Det kändes så stelt att det nästan framstod som surrealistiskt. Kanske det var en överdrift, men helt ärlig var det nästan skrattretande.

”Jag jobbar helger och kvällar”, svarade Tsukiya och snörpte på munnen. ”Men det borde inte vara någonting som intresserar dig”, fortsatte han dröjande. ”Tja, förutom att du vet att du ska undvika det här stället från och med nu.” Hade det där varit lite väl hårt? Egentligen hade han ju ingen som helst rätt till att beskylla den äldre för att deras vänskap kommit till ett så abrupt slut. Det var ju trots allt sjuttonåringen själv som varit grunden till det hela - hans känslor hade varit orsaken. Fast de kunde han ju å andra sidan inte styra över. Äsch, det blev för jobbigt att tänka på. För det var ju inte heller Renjis fel att känslorna inte var besvarade, speciellt då han förmodligen inte heller kunde styra över dem.
Med en halvt förträngd suck började han massera de dunkande tinningarna. Det var helt fel tid på månaden för sånthär trams. Även om han hade rikligt med kontroll fanns det fortfarande en hel del grejer som triggade honom, och det här var definitivt en av dessa. Bara för att man föds som någonting betyder det inte att man är bra på det.
”Ska du betala eller?” Snäste Tsukiya som sakta men säkert började tappa humöret - främst på sig själv då. Koppen som stod på fatet började återigen dallra och munnen såg mer ut som ett rakt sträck.

Jo, att säga att Renjis haka faller mot golvet skulle vara en underdrift. Jösses, det som strömmar ur barndomsvännens mun gör kinderna allt mer rosiga och hjärtat att krampa. Jösses vad underminerad han känner sig. Både tonen på Tsukiyas röst, handen som drar koppen med den varma drycken ifrån den äldre. Den svala kroppen skriker efter något varmt, och teet är det som kommer ge honom åtminstone lite värme medan han studerar för att sedan röra sig tillbaka. Det är väl klart att han inte trott att den andre skulle hjälpa honom, absolut inte.. men vanligtvis brukar ingen säga något om det och låta det hela vara. Inte ta upp de och slå honom i ansiktet med det. Men helt ärligt har Renji blivit lite van vid sådant. Mat hemifrån går inte att ta med till skolan, så istället får skolan bjuda honom på mat. Det är förnedrande, att han inte kan ta hand om sig själv, att de vet om moderns tillstånd tillskillnad från eleverna. Det som gör det hela än värre är faktumet att den andre mycket väl vet om tillståndet hans ekonomi är i, men det spelar uppenbarligen ingen roll.

”Jag hade inte frågat om det inte intresserar mig.” Slår han tillbaka och lägger pengarna på den lilla disken med en smäll. Ögonen på Tsukiya har blivit hårdare, ansiktsuttrycket svalare. Kanske en liten del av Renji vill fly från det hela, men en del av honom vill veta hur det är med den gamla vännen, vad som hänt de senaste åren, månaderna och veckorna. Vad som lett honom hit. Han hade frågat av uppriktig nyfikenhet, för att han bryr sig, men hur skulle den andre kunna veta det? Från vad han fått höra från Yuuta är han väldigt svår att läsa av, ingen kan gissa vad det är som pågår inne på huvudet på honom. Och det är väl så han vill ha det.
”Men glöm att jag fråga, du vill uppenbarligen bli av med mig.” Snäser Renji och sträcker sig efter sin kopp med te efter att ha nickat mot pengarna på bordet. Precis så mycket som det kostat. 350 yen, som han lyckligtvis funnit i både sin plånbok och jackficka. Så fort han vänder ryggen mot honom nästan brister det i bröstkorgen, och han börjar röra snabbt på benen mot en ledig fåtölj vid fönstret.

Av någon anledning ville Tsukiya inte tro på det där även om han insåg att det förmodligen stämde. Varför skulle Ren ens ha frågat om han genuint inte hade något intresse för svaret? Eller kanske det bara var småprat för att fördriva tiden, försöka bryta upp den stela tystnaden i sökandet efter pengarna? Han stirrade blankt efter den äldre när denne hastigt rörde sig bort mot en ledig fåtölj vid ett av de stora fönsterna i lokalen. Kaféet var ganska litet, men eftersom det började bli sent blev fler och fler platser lediga. Snart skulle nog mörkret lägga sig därute, gatlysena hade redan tänts i alla fall vilket var ett tecken på detta.
Sjuttonåringen skakade tillslut på huvudet och lade ner pengarna i kassalådan som öppnats. De stängde om cirka en kvart - någonting han omedvetet glömt att nämna för Ren. I den stunden var det dock det absolut sista han tänkte på. Istället började han fokusera på att städa undan allting, stoppa in det han kunde i diskmaskinen och torka rent alla ytor. Snabbt och skickligt rengjorde han alla handtag på espressomaskinen och rörde sig ut i shoppen för att sopa rent. Några gånger passerade han artonåringens bord, däremot utan att lyfta på blicken. Han ville liksom inte ge in i det hela och slå sig ner i den andra fåtöljen för att återuppta konversationen. Det fick inte ske, då skulle han ha förlorat den mentala striden inombords.

Alla kunder som var kvar när klockan slutligen blev sju lämnade som på beställning. De var stammisar allesammans och visste precis vid vilken tidpunkt de skulle lämna. Det var då Tsukiya passade på att dra igen dörren och låsa den, bara för att därefter glida ner på fåtöljen mittemot Renjis. Ögonen fäste sig snabbt på den äldre och huvudet föll på sned samtidigt som han lutade sig framåt.
”Jag började jobba här för ett halvår sedan. Hyran för huset har gått upp och jag måste helt enkelt hjälpa mamma och pappa med ekonomin så att vi inte blir vräkta”, rabblade han på och vände blicken mot fönstret. Månen dansade omkring uppe på himlen och träden svajade lätt i vinden. Sommaren var påväg men av någon jävla anledning kändes det som höst.
”Förlåt”, fortsatte han tyst, fortfarande med blicken fäst på den tomma gatan utanför. ”Jag borde inte ha snäst sådär innan..eh..vill du ha mer te?” Frågade han blygt och vågade sig på en snabb glans mot Ren. Som sagt, han var sig ändå ganska lik när allt kom omkring. ”Eller någonting att äta? Har redan rengjort espressomaskinen, men allt annat än kaffe går att fixa.” Sådär ja, försök att sona dig själv.

Det visar sig att det inte varit ett så bra val för Renji att välja kaféet han för nuläget befinner sig i. Av ett flertal olika anledningar. Skaran med människor börjar förvisso att tyna bort medan en efter en rör sig ut ur den mysiga byggnaden och stänger dörren efter sig, men det är fortfarande betydligt för många för att stackarn ska kunna fokusera fullt ut på studierna. Med hörlurarna kramandes om de dekorerade öronen och läsglasögonen vilandes på näsryggen begraver han ansiktet i sin bok, medan handen flitigt glider över pappersblocket. Han är någorlunda skicklig när det kommer till sina anteckningar, noggranna, fina och prydliga. Det hjälper däremot inte att fokuset mer än en gång glider mot barndomsvännen, jösses vad allt gått åt skogen så snabbt. Kanske han bör bege sig till statsbiblioteket istället, gömma sig i en soffa där och sova. Inte helt lagligt, men bättre än att höra sin mamma ligga med någon främling i vardagsrummet. Artonåringen besluter sig för att lämna kaféet så fort teet är förtärt.

Däremot slår det honom att stället är påväg att stängas. Med tanke på hur det nu är ödelagt i rummet bortsett från de två barndomsvännerna borde han ha insett det för länge sedan. Vilken uppfattningsförmåga han har, nästan skrattretande. Tankarna pausar lika strax som den bekanta skepnaden slår sig ner mittemot honom. Sällskap? Efter det som hänt vid kassan är det något som han långt ifrån förväntat sig, Tsukiya hade inte direkt verkat speciellt intresserad i att konversera med honom. Inte för att det är något han dömmer honom för, deras vänskap hade tagit ett absurt slut från ingenstans.. att småprata är kanske inte något som de kan förvänta sig från varandra. Detta betyder dock inte att Renji blir sur när den ett år yngre delar med sig av något sådant. Absolut inte. Kanske lite chockad, men det gläder honom att det inte gjort Tsukiya förbannad.
”Det är inget att be om ursäkt över, efter allt så är jag förvånad över att du inte gav mig en käftsmäll,” svarar han dröjande, och låter ögonen efter en stunds tystnad landa på den andre. Han har växt rejält, tillskillnad från honom själv. Fortfarande samma ansikte, samma skarpa drag, men väldigt mycket längre. Med de frusna händerna kupande om den fortfarande varma koppen tar han en liten klunk av teet, som sakta men säkert börjar svalna. Kinderna blir än en gång rosiga av frågan, för pengar är inte något han simmar i direkt. Att köpa något att äta eller en kopp te till är något han inte har råd med, verkligen inte.
”Det är okej.. hade knappt tillräckligt för den här koppen.”