[PRS] Early & Arya

Arya Stark

Namn: Valerie Child
Ålder:
Art: Vampyr
Utseende: =brooke%7Cautocomplete%7C3&term_meta[]=shields%7Cautocomplete%7C3]https://www.pinterest.se/search/pins/?rs=ac&len=2&q=brooke%20shields&eq=Broo&etslf=3646&term_meta[]=brooke%7Cautocomplete%7C3&term_meta[]=shields%7Cautocomplete%7C3
Personlighet/övrigt: Hon må se oskyldig ut, men det ligger mycket mer bakom det oskyldiga leendet än man kan tro. Valerie kan vara ganska kaxig och är inte rädd för att säga vad hon tycker om saker och ting, på ett eller annat sätt. Hon är smart och listig, och kan mycket lätt linda dig runt hennes lillfinger. Hon är kräsen när det kommer till kärleken, men är full med passion när hon väl hittat rätt. Detta gör henne till en ganska känslomässig person som lätt tar saker för personligt. Dock har hon svårt för sorg och tårar, och tar lättare ut sina känslor i ilska.

Namn: Leah Harper
Ålder: 20
Art: Människa
Utseende: Leah har tjockt, eldrött, vågigt hår som inte sträcker sig mycket längre än strax ovanför axlarna, något som ibland gör henne mer iögonfallande än hon skulle önska. Ansiktet ger ett vänligt och lite oskyldigt intryck med de varma, bruna ögonen, de tjocka ögonbrynen och fräknarna som breder ut sig över näsryggen och kinderna. Detta är något hon gärna använder till sin fördel när det behövs, men det kan även frustrera henne. År av träning har gjort hennes kropp smidig, och betydligt starkare än vad man kan tro när man ser på henne.. 
Personlighet/övrigt: Hon är generellt en ganska öppen och lättsam person, men när det gäller mer känslosamma saker så håller hon det för sig själv och släpper inte gärna in någon. Leah är för det mesta självsäker och backar sällan när hon väl gett sig in på något, och öppnar mer än gärna munnen för att säga vad hon tycker. Detta är något hon ibland gör även när det nog hade varit bättre att hålla tyst. Men även om det ibland händer att hon inte riktigt tänker sig för så är hon ändå skarp och snabbtänkt.

Det var mycket tidigt på morgonen, solen hade just gått upp. Man kunde se och höra hur människorna i staden började vakna till liv. Butikerna började lysas upp, det rykte ur skorstenarna och det luktade magiskt från stadens bagerier. Valerie vandrade genom en av stadens mindre gator med en tyst melodi på läpparna. Hon såg på människor hon passerade, men hälsade inte på någon. Men det var ändå ingen som såg på henne, folk var alltför upptagna att förbereda sig för en ny arbetsdag. Allting var precis som vanligt. Det var flera år sedan hon senast varit här, men ändå såg allt ut som det förr. Gatorna, husen, butikerna, människorna. Allt var som förr. Det gav henne en obeskrivlig känsla i magen. En känsla av nostalgi, men också nåt som kändes som en tung sten.
Hon kikade in i butiksfönsterna då hon passerade, fortfarande nynnandes på sin sång. Men då någonting fångade hennes uppmärksamhet tystnade sången. Hon stannade upp, blicken fäst på den lilla butiken framför henne.

"INGA HUNDAR. INGA KVINNOR" stod det bokstaverat på en skylt ovanför dörren. Det plingade då Valerie klev in genom dörren. Det var tomt på folk där inne, så Valerie tog sig friheten att gå vidare in i lokalen. Hon gick tyst längs hyllorna fyllda med böcker, ändå tills att hon stannade upp igen. Hon drog ut en av böckerna från en hylla och började bläddra bland sidorna. Det var på latin, och om hon skulle erkänna så var hennes latin en aning ringrostig.
Hon kunde höra ljudet av fotsteg, och snart någon som drog häftigt efter andan. Lugnt placerade Valerie tillbaka boken på sin plats och tittade sedan upp på mannen framför henne.
"Inga kvinnor är tillåtna här inne!" Han lät chockerad, som om ingen kvinna någonsin vågat sig in här tidigare. Han såg på henne med avsmak. "Smutsiga odjur, såna som du har inget hyfs!"
Valerie ville nästan skratta åt den lilla mannen, men istället närmade hon sig honom med långsamma steg. En svag rynka bildades i hennes panna.
"Såna som.. mig?" Frågade hon och höjde på ögonbrynen.
Mannen skakade nästan av ilska. Hon kunde nästan läsa hans tankar, hur vågade en kvinna komma in i hans butik och förolämpa honom såhär?
"Jag vill att du försvinner härifrån! Genast! Annars..!" Hotade han och viftade med ett finger. Valierie stod endast en liten ifrån honom nu med ett seriöst uttryck på ansiktet.
"Annars vadå?" sa hon, nästan viskandes. Mannen öppnade munnen för att svara, men tystnade. Valerie stirrade på honom, nu med ett lekfullt leende på läpparna. Mannens ögon spärrades upp vid den plötsliga åsynen av hennes sylvassa tänder farandes mot honom.

Dagen hade kommit igång för de flesta av stadens invånare när vagnen Leah reste med tillslut anlände. Genom det lilla fönstret som fanns i vagnen kunde hon se människor vandra fram längs med gatorna, och hon kunde inte hjälpa att undra vem av dem alla som var den som dragit sådan uppmärksamhet till den här platsen. Även om det egentligen var högst osannolikt att just den personen, eller de personerna, skulle råka gå förbi just nu. Det var visserligen inte direkt någon storstad hon hade kommit till, men det var ändå långt ifrån någon liten byhåla mitt i ingenstans. Massor med människor bodde här, vilket tyvärr bara skulle göra det hon var här för ännu svårare. Det gjorde det å andra sidan enklare för henne att smälta in, risken att hennes ankomst skulle dra uppmärksamhet till sig var nästintill obefintlig. Att det skulle pratas om henne på stället hon skulle bo var dock oundviklig, att resa ensam som kvinna hörde inte riktigt till det vanliga. Det var av den anledningen hon föredrog att bo i något av de mindre fina områdena i städerna hon tog sig till, platser där man kunde finna allt möjligt folk och där hon inte skulle stå ut alltför mycket. När folk senare insåg att hon inte hade något vidare intressant för sig så skulle de ändå tappa intresset. Dessutom var det betydligt billigare, vilket passade henne utmärkt. Att tjäna pengar på det hon gjorde var inte alltid det lättaste.

Utanför vagnens fönster ändrades miljön allteftersom de gled igenom staden, och efter några minuter så kunde hon konstatera att de definitivt lämnat de finare områdena bakom sig. Borta var de trevliga butikerna och vackra husen, istället tycks allt ge en känsla av smuts och ett visst förfall. Tillslut stannade vagnen till, och Leah grep tag i sin väska och steg ur. Eftersom hon inte hade varit i denna stad tidigare så hade hon i princip bara bett mannen som ägde vagnen att ta henne till första bästa värdshus som inte kostade en förmögenhet, någon hon motvilligt behövt betala extra för. Egentligen hade hon inte velat resa med vagn överhuvudtaget, men under den sista sträckan till och igenom staden så hade det helt enkelt varit det smidigaste sättet att ta sig fram. Samtidigt som vagnen gled vidare längs med gatan så lyfte Leah blicken mot byggnaden framför henne, och möttes av synen av en man som stod utanför och spydde på gatan intill värdshusets ingång. Hon var visserligen inte kräsen av sig när det gällde boende, men det gav inte direkt ett särskilt gott första intryck av den här platsen. Med lätt rynkade ögonbryn så gick hon förbi mannen, som inte verkade lägga märke till henne alls, och sköt upp dörren till värdshuset. Insidan bjöd inte på några större överraskningar utan såg ut ungefär som hon hade väntat sig. Lukten av rök och svett som hängde i luften var också bekant för henne vid det här laget. Det enda som stack ut var att stället var relativt folktomt, vilket förmodligen berodde på att det ändå var såpass tidigt på morgonen. Trots detta så satt det ändå ett par män vid ett bord i ett av hörnen, och även om de inte sa något så kunde Leah känna deras nyfikna blickar på sig. Hon valde att inte säga något heller, utan gav dem bara ett hastigt leende innan hon stegade vidare genom lokalen i jakt på någon slags föreståndare att tala med om att få hyra ett rum. 

Det började bli mer livat på gatan utanför. Man hörde ljudet av människospring, hästar och åsnor som trampade förbi, vagnar som körde och skall från hundar.
Valerie torkade sig om munnen, granskade blodet på hennes fingrar. Hon såg ned på mannen på golvet och hukade sig sedan ner. Hennes ögon granskade de två små såren hon gjort på hans hals. Hon putade med underläppen.
"Hmm.. du borde ta och rensa det där" sa hon till honom. Hon fångade hans blick.
"Glöm bort allt som just hänt." Viskade hon till de nästan medvetslösa ögonen.

Valerie såg sig omkring då hon steg ut från den lilla bokhandeln. Hon såg nöjd ut, man såg det på ögonen. Hon fortsatte längs gatan, följde strömmen av människor. Hon gissade att alla var på väg till den dagliga marknaden. Valerie älskade att vandra runt på den där gatan då hon var yngre. Hon ökade genast på stegen, som om hon inte redan hade all tid i världen.

Leah behövde inte röra sig långt in i lokalen förrän hon såg ännu en man, och med tanke på att han stod och torkade av några av borden så antog hon att han åtminstone måste vara anställd här. Mannen stod med ryggen mot henne och verkade inte ha hört henne komma in i rummet, som hon harklade sig en aning för att få hans uppmärksamhet. Han vände sig om och såg rätt förvånad ut, och Leah gav honom ett litet leende. 
"Godmorgon. Är det dig jag ska tala med om att få hyra ett rum?" frågade hon och svepte med blicken över honom. Han var en lite äldre man med ljusbrunt hår och såg ganska alldaglig ut. Lite trött och sliten, men han såg inte otrevlig ut på något sätt. Vid hennes fråga så höjde han lätt på ögonbrynen och verkade granska henne. 
"Jo, det är det. Hur många är ni, bara du och din man? En hel familj?" frågade han lite fundersamt.
"Åh, det är bara jag. Ingen annan" förklarade hon, och vid det så rynkades mannens ögonbryn och blicken blev smått misstänksam. 
"Bara du? Vad gör en ung dam som du i den här delen av staden helt själv? Har du ens pengar nog till att bo här?" frågade han, och Leah uppfattade en viss nedlåtande ton. Inom sig gav hon ifrån sig en djup suck över att alltid bli ifrågasatt på det här sättet, men utvändigt så syntes det inte alls. Det var vad hon hoppades i alla fall.
"Exakt, det är bara jag. Och pengar är inte något problem" svarade hon kort, med en viss skärpa men fortfarande med ett vänligt leende på läpparna. Hon kunde varken vara för tillmötesgående och trevlig eller för kort i tonen och hemlighetsfull. Vid det här laget så hade hon lärt sig att det oftast fungerade att vara någonstans i mitten. Mannen såg tvivlande ut, men ryckte på axlarna.
"Som du vill. Men skyll dig själv om det händer dig något. Det finns många män som nog gärna drar nytta av att en söt dam är här helt ensam" sa han, och Leah höll tillbaks ett litet skratt. Hon hade stött på långt farligare ting än män under sitt liv, och hon kände sig inte ett dugg rädd över det han pratade om. 
"Tack för varningen" fick hon fram, och lät nog lite muntrare än vad som var meningen. 

Valerie vandrade runt på marknaden i vad som kunde ha varit timmar. Det gav henne en sorts fridfullhet, en känsla hon inte känt på länge. Hon kände på all frukt och grönt, smakade till och med på något, men upplevde utan förvåning, men besviket, att det inte smakade något särskilt i hennes mun. Hon klappade på hästarna och till och med på de små söta kaninerna. Längst varade hon vid smyckesstånden. Det tog henne ett tag, men tillslut valde hon den berlock som hennes ögon först landat på.

Efter ett tag hade hon sjunkit ned längs en stenmur och sedan bara suttit där. Hon satt där, kanske i flera timmar och såg på alla människor som passerade. Men tillslut var hon tvungen att resa på sig och bege sig vidare, hennes ben höll trots allt på att somna vid det laget. Hon reste sig från sin plats och började vandra vidare längs de mindre gatorna. Efter en stund kunde hon höra musik, och hennes uppmärksamhet drogs snabbt åt det hållet.
"The Spirited Rabbit" läste hon från skylten ovanför den gamla baren.
Hon rykte lätt på axlarna. "Jag menar... visst." Hon styrde stegen mot sjungandet.

Efter att Leah betalat priset för sitt rum, blivit visad till det och lämnat sina saker där så gav hon sig ut på gatan igen. Rummet hade inte innehållit mycket mer än en säng och en byrå, och även om det faktiskt var renare än hon väntat sig så hade hon ingen större lust att spendera dagen där. Just nu såg hon fram emot att se sig omkring i staden och lära känna den. Visserligen så skulle hon omöjligt kunna se sig om i hela staden, inte på bara den här dagen i alla fall, men hon ville åtminstone bekanta sig med några närliggande områden. Så väl ute på gatan så styrde hon stegen bort från värdshuset och i motsatt riktning från där hon kommit ifrån tidigare under morgonen. Det kändes riktigt skönt att få röra på sig och sträcka på benen ordentligt efter att ha suttit i den där vagnen i flera timmar. 

Efter ett tag verkade hon ha lämnat området hon för tillfället bodde i, vilket var något av en lättnad då det inte var det trevligaste området att promenera runt i. Hon njöt av det fina vädret och känslan av att vara lite ledig ett tag, inte riktigt ha ett mål. Visst, hon var här för arbete, men det kunde vänta en dag. Det skulle ändå bli enklare att bestämma sig för hur hon skulle gå tillväga när hon kände stället bättre. Så hon vandrade runt i timmar och bara utforskade. Hon tittade in i flera butiker, de som ville släppa in henne åtminstone, besökte en mysig liten marknad och fastande vid flera av de olika stånden, men utan att köpa något. Vid ett tillfälle hamnade hon i en park som hon tyckte var fantastiskt fin, och där stannade hon ett bra tag. Den var så lugn och stilla, en ganska stark kontrast mot resten av staden med dess myller av människor. Efter ett tag kände hon sig dock tvungen att lämna den, hennes kurrande mage gick inte längre att ignorera. Efter att ha gått omkring en stund stannade hon till vid en bar kallad "The Spirited Rabbit", enligt skylten utanför. Inifrån hördes musik, och hon tvekade inte att gå in. Det var kanske inte direkt ett matställe, men något brukade det alltid finnas. Om inte annat kunde hon stanna en stund och lyssna på musiken och sen gå vidare. 

Valerie valde att slå sig ner en bit in i baren och beställde nåt att dricka. Mat gav henne inte njutning, men alkohol kunde smaka helt okej i hennes mun. Dock kunde hon inte bli full, alkohol hade ingen sådan effekt på henne. Men när hon såg på de stupfulla gubbarna i baren kändes det inte som att hon missade något särskilt egentligen.

När mannen i baren gett henne sin öl hade han tittat en aning konstigt på henne. Det var ett tydligt tecken på att kvinnor inte brukade vistas här inne särskilt ofta. Iallafall inte i syfte att dricka. Detta blev ännu mer tydligt då en av männen som var tydligt påverkade kom fram till hennes bord. Han hade ett självbelåtet flin på läpparna som Valerie genast störde sig på.
"Vad..-vad gör en kvinna som dig här själv?" sluddrade han fram. Han lutade sig mot träpelaren bredvid honom och såg på henne med en intensiv blick.
"Du borde komma och sitta med oss.. vi kan ta väl hand om dig" fortsatte han.
Valerie såg upp på mannen med en irriterad blick.
"Jag kan ta hand om mig själv, tack" fräste hon fram mellan sammanbitna tänder. Kunde hon inte få bli lämnad i fred just den här gången?
Han la en hand på hennes axel och var på väg att sjunka ned bredvid henne.
"Åååh, kom igen stumpa-"
Hon tog hastigt tag i hans armled och borrade in sina naglar.
"Jag bad dig att gå" fräste hon och gav honom en intensiv blick. Mannen såg först förskräckt på henne, och hade som tur av tillräckligt mycket vett för att faktiskt lämna henne.
"Shit, hon bits den där" sa han och pekade bak på henne och skrattade sedan högt.
Valerie tog en sipp av sin öl. Om han bara visste. Hennes blick vandrade vidare, granskade resten av människorna som befann sig i den lilla baren. Ingen verkade särskilt intressant, fören något fångade hennes blick. Någonting vackert, med hår som flammor och stora oskyldiga ögon. Plötsligt var det något som sa henne att hon kanske inte alls ville spendera resten av dagen ensam.

Leah rörde sig lugnt genom baren, förbi flera av borden och satte sig vid ett som var tomt en bit in. Efter att ha hört sig för så fick hon reda på att utbudet på saker att äta var rätt begränsat, vilket inte förvånade henne. Men eftersom hon ändå var där så kunde hon lika bra välja något, och även ta sig något att dricka. Mannen i baren gav henne samma blick av blandad förvåning och lätt misstänksamhet som mannen på värdshuset hade gett henne, och hon fick stå emot impulsen att himla med ögonen. Tydligen kunde hon inte vistas någonstans på egen hand utan att det sågs som något udda. Men med tanke på gästerna i baren så antog hon att kvinnor inte ofta drogs hit. Baren i sig var faktiskt rätt trevlig, men männen som befann sig i den gav inte riktigt samma intryck. Flera var redan stupfulla, och hon tyckte inte om blickarna de gav henne. 

När hon väl hade fått både en smörgås och en öl så kände hon sig ändå lite mer tillfreds med tillvaron. Hon vände fokuset mot den lilla gruppen som stod och framförde sin musik, anledningen till att hon ens bestämt sig för att gå in här från första början. De var duktiga, och för ett ögonblick så glömde hon nästan helt bort sin omgivning. Den stunden förstördes dock snart av att någon dunsade ner i stolen intill hennes. Leah ryckte överraskat till och vände sig ditåt. I stolen satt nu en man som såg på henne med ett flin utbrett i ansiktet. 
"Nämen, sitter du också här helt själv! Vad sis-, vad sysslar ni fruntimmer med egentligen?" utbrast han med högre röst än vad han nog själv insåg. Och om hans sluddrande inte tydligt visade hur mycket han verkade ha druckit så skulle stanken av alkohol från honom lätt avslöjat det. 
"...ursäkta?" fick hon fram, lite lätt överrumplat. Hon kände sig lätt förvirrad och hade ingen aning om vad han pratade om. Mannen verkade dock inte ta någon notis av det utan log bara mot henne på ett sätt som han nog själv trodde var charmigt. 
"Fattar ni inte att det inte är bra för er? Du borde följa med till mitt bord sötnos... jag och mina vänner, vi.. vi kan hjälpa dig ha lite kul" fortsatte han och lade sin hand på hennes som låg vilandes på bordet. Han nickade även åt ett bord en liten bit bort, där hon antog att hans vänner satt. Alla verkade roat följa händelseförloppet. Innan hon riktigt hann reagera eller svara på något sätt så fortsatte han. 
"Jag försökte hjälpa hon där borta, den där... det där odjuret. Kolla vad hon gjorde! Men du ser snäll ut, visst kan du vara lite mer förnuftig?". Mannen nickade surt åt ett bord där en ung, vacker kvinna satt för sig själv. Leah fick lust att skratta, odjur var verkligen helt fel ord att använda om henne. Hon såg inte ut att kunna göra en fluga förnär. Men mannen höll fram sin handled mot henne, och det gick tydligt att se märken efter naglar som borrat sig in. Leah kände hur det ryckte i mungipan och kastade ännu en blick mot kvinnan. Uppenbarligen var hon inte fullt så oskyldig som hon såg ut.