Privatroll mellan Masato och Vidomina

Namn:
Ålder:
Ras:
Utseende.
Personlighet:
Gillar:
Ogillar:
Övrigt:

Namn: Adelaide
Ålder: 26
Ras: Människa
Utseende: Blont långt hår, ljusa ögon, ljus hy, klädd i klänning och bär oftast med sig en axelväska med saker hon plockat med sig.
Personlighet: Glad och nyfiken.
Gillar: Att plocka bär i skogen
Ogillar: -
Övrigt: -

Namn: Arwen
Ålder: Närmare 200 kr men ser ut som en ung kvinna.
Ras: Alv.
Utseende. Svart långt blankt hår, mörka ögon, lång och smal kropp.
Personlighet: Äventyrslysten, nyfiken och väldigt sällan arg.
Gillar: Att gå eller rida omkring i skogen och jaga och annat.
Ogillar:
Övrigt:

"Adelaide.". Adelaide gick längst gatan mellan husen. En vän till henne hade kommit ikapp hennes steg och höll något i handen. "Adelaide", sa han igen och räckte fram en kupad hand med bär som vilade i hans grepp. Adelaide förde en blond hårslinga från sitt ansikte för att kika ner i hans hand. "Åh.", sa hon glatt och log ett litet leende. De var bär i en orange färg. "Var har du plockat dem?", frågade hon. Han svarade henne med ett skratt. "I skogen!". Hon log mot sin vän som sedan försvann vidare. Sedan fortsatte hon gå efter gatan för att gå mot skogen. På morgonen hade hon donat hemma och städat. Det skulle skönt med en paus i naturen, tänkte hon och ett litet leende syntes på hennes läppar.

Arwen red genom skogen och hoppades att hon skulle träffa någon idag.
Någon annat väsen elker vad som helst.
Hennes pappa gillade inte det men han kunde inte hindra det heller

Adelaide fortsatte stegen förbi sista huset vid gatan och korsade stigen mot träden, åt det håll skogen var. Hon lyssnade på vinden som susade och njöt av värmen från solen som värmde hennes ansikte. Det var en vacker dag. Kanske skulle hon få syn på de där bären hennes vän hade visat för henne. Hon sökte med blicken på närmsta buske, men inga bär någon. Kanske hade han plockat från ett träd? Adelaide visste inte. Hon fortsatte att gå och kunde höra hur grenarna knastrade under hennes skor.
Utan att tänka på det lämnade en tummande melodi hennes läppar. En melodi som någon han sjungit för henne för längesedan, en låt som följt med länge. Hon gick efter en stig och hon kunde nu höra att hon närmade sig rinnande vatten. Adelaide tvekade och stannade en sekund. Hon hade hört talas om att det fanns väsen i skogen, men aldrig sett någon eller något själv.
Hon lär sig inte bli orolig och fortsatte därför stegen mot det rinnande vattnet i det vackra solvädret.

Arwen saktade in efter en stund eftersom hon började närma sig en plats där det fanns rinnande vatten.
En plats hon också tyckte om och hennes pappa brukade berätta att det även kom människor dit...människor, vad nu detta var för sorts varelser

Adelaide kom fram till en bäck som rann i en av skogsgläntorna. Solens strålar träffade träden och fick platsen att verka magisk, tyckte Adelaide. Hon kisade upp mot solen och tyckte sig inte se så många moln på himlen. Hon tittade ner mot bäcken och möttes av en förvrängd bild av sig själv i vattnet. Hon skrattade kort och såg sig om. Hon tyckte att hon hörde något. En..häst? Adelaide rynkade pannan och tittade åt det håll stegen kom ifrån. "Hallå?", sa hon och kände sig lite dum, som att hon faktiskt väntade sig ett svar. Adealdie svängde om och började sedan gå längst med älven. Hon visste att det fanns buskar i närheten där det växte vilt med bär.

Arwen hade hört en flickas röst och svarade.
- Ja, vem är det och vad gör du här?

Hon hade sin pilbåge på ryggen bland pilarna men var alltid beredd att skjuta i fall det var något farligt och hon fortsatte att gå och tyckte sig se någon.

Adelaide stannade upp när hennes fråga hade blivit besvarad. Utan att vända sig om öppnade hon munnen för att presentera sig. "Jag heter Adelaide.", sa Adelaide och svalde. Hon kände sig en aning nervös, men hejdade sig då hon inte ville visa sig svag mot denne främling. "Jag går bara i skogen för att njuta av det fina vädret.", lade hon sedan till och vände sig långsamt för att titta åt det håll hon hade hört rösten.
Hon såg ingen. Hon hade identifierat att det var en kvinnas röst. Men den lät inte bekant. Byn som hon bodde i var så pass liten eller stor att hon kände till varenda människa i den. Men den här rösten hörde inte dit.
"Vem är du?", sa Adelaide sedan och gick mot det håll hon hade hört rösten. Hon rörde sig långsamt för att inte skrämma denne någon.