Shadowhunters PRS TildeW & wolfy

TildeW här har vi tråden, lägger in mina mallar strax



Namn: Celine Herondale
Ålder: 17
Familj: Dotter till Clary och Jace, samt äldre bror Noah.
Övrigt: Yngsta medlemmen i Herondale-familjen. Liksom sin bror tar hon utseendemässigt efter sin pappa, men när det kommer till personligheten påminner hon betydligt mer om sin mamma. Hon är envis och målmedveten. Dessutom bryr hon sig om sina nära och kära, och det finns ingenting hon inte skulle göra för deras skull. Hon är döpt efter sin farmor. Har ingen parabatai.



Namn: Noah Herondale
Ålder: 18
Familj: Hans föräldrar, Clary och Jace, samt yngre syster Celine.
Övrigt: Noah påminner utseendemässigt om sin far, men han tar också efter honom till personligheten. Han är sarkastisk och envis, och agerar för det mesta innan han tänker efter. Han utsätter sig gärna för fara ifall det betyder att han får visa upp hur duktig han är. Innerst inne är han dock en ganska sårbar och vilsekommen själ. Han har en parabatai som också är hans bästa vän.

Det blir bra. Slänger in mina mallar här så det bara är att börja

Namn: Winniefred ”Winnie” Lovelace
Ålder: 18
Kön: Kvinna
Utseende:
Familj: Föräldrar - Simon och Isabelle Lovelace
Kort bakgrundshistoria: Winniefred är Simon och Isabelle Lovelace enda barn. Under henne uppväxt spenderade hon den mesta av sin tid på institutet i New York, där hon också började studera för att lära sig mer om livet som skuggjägare. Winniefred är just nu en av de äldsta, efter Joseph Bouche (20) som studerar på institutet och tar nästan automatiskt en ”mammaroll” över de yngre studerande. Är parabati med Joseph Bouche

Namn: Wesley Lightwood-Bane
Ålder: 16
Kön: Man
Utseende:
Familj: Adoptivföräldrar - Alec Lightwood och Magnus Bane. Yngre bröder: Rafael och Max.
Kort bakgrundshistoria: Wesley är den äldsta utav Alex Lightwood och Magnus Banes adopterade söner. Tillskillnad från hans yngre bröder, som var fulla av energi vid tidig ålder, höll sig Wesley gärna för dig själv bort från centrum. Denna egenskap höll sig i upp till tonåren. På institutet gör han bra ifrån sig vad gäller hans studier och fokuserar mer på att träna än att umgås med den andra, vilket lämnar honom utan en parabati.

Okej, nu lade jag in mina mallar! Skulle du vilja börja?

Jodå men det ska nog gå

——————————————
Winniefred

Winniefred strosade genom korridorerna på institutet i Manhattan. Träningen hade varit extra jobbig idag pågrund av värmeböljan som befann sig i New York för tillfället. Bredvid henne gick hennes bästa vän, hennes parabati Joseph Bouche. De två hade varit bästa vänner sedan barnsben, och visst kan känslor ha utvecklas sedan dess. Inte för att de någonsin skulle bli besvarade.
Institutet var förvånansvärt tyst för att vara i början av veckan. Vanligtvis gick det att hitta barn springandes, lekandes i det enorma korridorerna. Ett parti kurragömma brukade aldrig sitta fel för de yngre.
”Du verkar oerhört tankspridd idag”, skrattade Joseph.
Winniefred såg på sin vän bredvid henne och rykte lätt på axlarna

Wesley

Biblioteket. Den bästa platsen på institutet. Lugnet som alltid verkade befinna sig just där. Wesley vände blad i boken han höll på att läsa. Lika bra att studera när man fått ledigt en extra dag. Det fanns ändå inga uppgifter för de studerade skuggjägarna, inte vad han visste i alla fall.

Det var oerhört tyst i institutet denna dag. Noah tvivlade på att barnen åkt tillbaka till Alicante än, de brukade spendera åtminstone några veckor här under sina lov innan de återvände. Att det nu var så lugnt kunde inte betyda annat än att Winniefred hade hittat på någon aktivitet åt dem. Han stannade till då han hörde en kvävd nysning från ett närliggande rum, valde att kika in där bara för att hitta en ung pojke gömd bakom en gardin. Noah råkade vara rätt så populär bland barnen vilket kunde ha mycket att göra med det faktum att han älskade att busa och retas med folk. Och det var ju något av en hobby bland barnen också så de gick ihop.
"Vad sägs om att busa med Winnie?" föreslog han för pojken som långsamt nickade med ett brett leende på läpparna.


Celine hade tagit en dusch efter träningen. Därefter hade hon norpat åt sig en muffins, croissant och lite frukt från matsalen innan hon styrde stegen mot biblioteket. Det fanns en bok hon var ute efter att läsa, och tänkte börja letandet där. Med munnen fylld av muffins drog hon fingrarna över bokpärmarna, stannade upp då hon hörde ljud. Hon sträckte lite på sig och fick syn på Wesley som satt och läste. Trots att de känt varandra ända sedan barnsben så hade de ändå aldrig riktigt.. känt varandra. Vilket kändes konstigt med tanke på att deras föräldrar var goda vänner sinsemellan.
"Hej," hälsade hon och gav ifrån sig ett lågt skratt. Hon hade inte hunnit tugga klart än och hennes kinder påminde nog något om en hamsters för tillfället.

Winniefred såg ut genom ett av fönsterna. Utanför stålade solen och solstrålarna kunde kännas tydligt genom glaset. Det var frestande att gå ut, ta en promenad på New Yorks stressiga gator, men tiden räckte inte till. Hon behövde hitta på något med barnen, om de gick att hitta någonstans.
Hon visste att det inte var hennes plats att ta hand om de barn som stannat kvar några extra veckor, det fanns naturligtvis vuxna på institutet för något sådant men det var något med de yngre som var så kul. All deras energi, deras skämt och enkla att att leva. Hon visste att de såg upp till henne, för att inte tala om Joseph eller Noah. Gud vad kul de hade med Noah när det skulle ge sig på ett försök att busa.
Joseph lade sin arm runt Winnies axlar.
”Du, vad säga att ta ledig idag? Leta reda på ungarna, Noah och resten. Bara göra ingenting idag”, sa Joseph och kramade om Winnies axel.
”Ja, det skulle väl kunna fungera”, sa Winnie med en kort nickning. Hon var inte van vid att göra ingenting.

Wesley såg upp när han hörde en bekant röst. Celine Herondale stod framför honom med munnen full av godsaker. De hade känt varandra sedan de var barn men aldrig riktigt pratat. Tillskillnad från sina bröder var Wesley oftast tyst vid middagen, ibland tog han till och med med sig en bok för att undvika stela konversationer.
Nervöst log han mot henne i ett försök för att få ut en ordentlig hälsning.
”Hej..”, mumlade han tillbaka. Kinderna hettade till. Varför kunde han inte bara prata utan att bli så fruktansvärt generad. Det var inte så att Celine var en främling för honom.

För det mesta var det Noah som kom med förslag på bustrick, men denna gång lät han den unga pojken, Darius, bestämma. Han hade föregående dag varit ute och hittat en liten groda i gräset, som han fångat och förvarat i en stor låda inne på sitt rum. Darius tyckte att det skulle vara roligt att smuggla in grodan i Winnies rum för att överraska henne. Förhoppningsvis skulle hon ogilla grodor för annars skulle det inte vara roligt för barnen. Noah bet sig hårt i läppen för att inte kommentera för åttaåringen att det var ett tråkigt bustrick, han skulle ha trott att barnen vid det här laget hade bättre kreativitet än så. Det var upp till honom att lära upp dem bättre. Darius sprang iväg efter grodan och Noah smugglade in det lilla djuret i Winnies garderob.
"Sitt snällt där nu," uppmanade han grodan innan han stängde dörrarna och lämnade rummet.


Celine drog på mungiporna då hon såg hur Wesleys kinder antog en rosigare färg. Det var ganska gulligt. Kände han sig besvärad av hennes närvaro, månntro? Hon valde att lita på att han rakt ut skulle be henne att lämna honom ifred om så var fallet. Hon skulle däremot uppskatta lite sällskap, trots att hon kommit till biblioteket av en helt annan orsak. Men leta reda på boken hon ville läsa kunde hon göra senare.
"Vad läser du för något?" frågade hon nyfiket och strök en slinga av sitt blonda hår bakom örat.

Winniefred nådde tillslut sitt rum, hälsade hejdå till Joseph och gick in. En dusch skulle inte sitta fel efter den intensiva träning hon just haft. Hon kollade över på stolen som stod vid hennes skrivbord, platsen som hon oftast slängde sina handdukar, men denna gång stod den tom. Deras städerska hade förmodligen gått och samlat tvätt tidigare under morgonen, förhoppningsvis hade hon några rena kvar i garderoben.
Winnie slängde av sig sin genomsvettiga tröja och gick fram till garderoben i hopp om att hitta ett par rena kläder och en ren handduk. Till sin stora förvåning, och förfäran möttes hon av en groda som hoppade mot henne. Hon gav av sig ett förfärat skrik, den kändes som om hon aldrig blivit så rädd. Hon snubblade bak och satte sig på sängen i chock.

Wesley höll upp boken han hade läst i under morgonen.
”Bara lite historia, om institutet. Inget du tycker är spännande tror jag?”, mumlade han. Han nickade sakta, som svar på sin egen fråga. Snabbt insåg han att han förmodligen såg ut som en total idiot när han satt där, nickandes för dig själv.
”Vad gör du här?”, fortsatte han i ett försök att vara artig.

Då han fick klartecken av Darius om att Winnie gått in till sitt rum så började Noah nonchalant gå längs med korridoren. Han slank in till sitt rum för att det skulle se ut som om han hade något ärende dit, kom ut först då han hörde ett högt skrik vilket fick honom att skratta till. Det verkade som om den lilla grodan lyckats skrämma slag i den unga, intet ont anande kvinnan. Ett lyckat bus med andra ord vilket gjorde honom på gott humör, nästan stolt också precis som allt vore hans förtjänst.


Hon lutade armbågarna mot bordet och vilade i sin tur hakan mot handflatorna. Att han antog att hon inte fann historia som något spännande tog hon inte som en förolämpning. Celine visste inte hurdan bild han hade av henne men hon hoppades att hon aldrig gett honom en anledning att ogilla henne.
"Tvärtom, historia är intressant." Hon studerade honom en stund med sina stora ögon, fuktade lätt läpparna med tungan.
"Jag kom in för att leta efter en bok men valde att störa dig istället," fortsatte hon därefter med ett klingande skratt.

Dörren till hennes rum gnisslade och in stack huvudet på Darius, en av de yngsta pojkarna på institutet. Han fnittrade lite och försökte så gott det gick att gömma sig bakom andra sidan dörren. Winniefred skakade på huvudet, såklart att det var någon som spelade henne ett spratt bara, förmodligen hade det varit Noahs idé.
”Så det är det här du har gjort hela morgonen?”, sa hon och kunde inte låta bli att skratta. Hon vinkade in den unga pojken och han skuttade glatt fram till henne.

Wesley var förvånad över hennes kommentar om att störa honom. Inte så att han blev arg eller något, det var inte som om han läste om något viktigt. Det förvånade honom att hon tog sin tid att prata med honom. Personer brukar komma och gå i biblioteket när han satt där, men ingen hade någonsin gjort mer än att hälsa, både verbalt och icke verbalt.
”Det är okej”, sa han och smålog.
Han rödrosiga kinder fick än ännu mörkare nyans. Vad var det som var fel på honom? Det är bara pinsamt att bli så nervös när någon pratar med honom.