Salikons Rosor

Rollspel mellan Jay Devereux & Vildvittra

Namn: Ariana Gisela Liljencrantz
Ålder: 17 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Familj: Ariana är född och uppvuxen på en stor herrgård, med många rum och tjänare. Hon är sin mor och fars enda barn, då hennes tvillingbror gick bort i lungcancer för ett år sedan.
Familjens hopp står nu till henne och hon är bortlovad till hennes fader äldre vän.
När hon fyller 18 år skall bröllopet stå och Ariana fruktar den dagen.
Övrigt: Ariana uppför sig som en adelsdam bör, är lugn och sval, snör sina korsetter hårt.
Hon saknar dock livet förr, när hennes broder var frisk och skulle ta över herrgården. Då hon fick rida, läsa och mycket mer, ty hennes broder ansåg att en kvinna kunde ha samma utbildning som en man och lärde henne i smyg om natten.
Nu uppför hon sig som en kvinna bör göra och inget som hon gillade att göra med sin broder gör hon längre. Hon är tystlåten, blek och skrattar inte blotta skuggan av den hon var förr.

Namn: Zelina (Eloise) Girard
Ålder: 19 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Familj/Historia: Zelina, som förr hette Eloise. Oäkting till en fransk baroness dotter och en grekisk minister. Med turen så fick Eloise leva kvar inom palatset, men i hemlighet. Hennes mor gifte sig sedan med en annan när Eloise var 12. Han var mycket förtjust i henne, han försökte att få hennes oskuld många gånger, men den kvällen som han lyckades råkade Eloise att döda honom. I skräck sprang hon till sin mamma och de båda flydde från deras hem. På vägen när hon var 17 blev hennes mor tagen och dödad medan hon själv har börjat arbeta som en piga inom Liljencranzt familjen för att hålla sig gömd och säker. Hon bytte sitt namn och identitet för att vara säker.
Övrigt: Som ugn dock så hann hon att lära sig fiol. Hon är väl uppfostrad, men ibland vild av sig över att hennes liv har varit inom kaos. En Kaxig personlighet med starka åsikter och idéer. Även om hon är ung, så har hon blivit en av de mer väl respekterade pigorna inom hushållet.

Ariana vaknade av att solen sken in genom det stora fönstret på henne. Ännu en dag hade gått, ännu en dag mot slutet, ännu en dag utan hennes bror.
Ariana suckade och satte sig upp, hon rättade till korsetten under nattlinnet. Hon skulle se till att någon av tjästerflickorna, den som kom och hjälpte henne med kläderna skulle dra åt den. Det var som att hon straffade sig själv, ju hårdare den satt desto mer gick hon närmare sin dommedag.
Allt hade förändrats sedan brodern dött, brodern alla satt sitt hopp till. Han som skulle ta över allt, varför kunde hon inte dött istället för honom? Hon var ju bara en flicka.
Ariana går fram till kroppsegeln, studerar sin bleka gestalt, ögonen som aldrig log mer.
Med brodern dog också en bit av hennes själ och hennes liv. Nu var det upp till henne att gifta sig rikt med den gamle man fadern bestämt, då var det upp till henne att bete sig och se ut som en dam. Hon fick aldrig mer, rida, klättra, eller studera, saker som hon och brodern gjort samman förr.
Hon saknade honom så.

Med fart i sina ben små sprang Zelina mot den unga damen Arianas rum, dock såg hon till att alltid niga artigt mot de paserande folket i korridorerna utan att bry sig riktigt om det var herren eller av de hundra tals människorna som jobbade med henne.

Med hennes händer tajt om hennes klännings skjol sprang hon och sprang tills hon kom till den slutliga korridoren där hon äntligen kunde ta ett djupt andetag.
Hennes långa hår nu halt utanför hennes huvudbonad, men skickligt så satte hon vajre strå tillbaka där den låg innan hennes kapplöpnings lopp med klockan.

Då när hon kom till dörren av rummet knackade hon mjukt på den väl skapta dörren.
"Skulle jag få komma in?" undrade honnes röst högt nog tränga sig genom dörren, men ej högt nog till att störa resten av hus hållet.

"Kom in" svarar Ariana då hon hör den kvinnliga rösten. Hon skulle göras ordning för en tråkig frukost tillsammans med sin mor och far.
De hade inte nämnvärt brytt sig om henne förr. Det var brodern de satt sin tilltro till och henne ville de bara se bortgift.
Så att hon skulle gifta sig med den nu 60 åriga mannen visste hon sedan hon var liten. Hennes liv hade alltid varit utstakat. Förr var det ett sätt att bli av med henne, nu var det för att få familjens tillgångar till att gå runt.
Hon vänder sig om då Zelina kommer in och drar av sig nattlinnet.
"Tänker att ni måste dra åt min korsett innan ni sätter på mig klänningen." säger hon och vänder ryggen åt henne så hon kan spänna åt korsetten som hon även sov i.
Ariana var aldrig otrevlig mot någon, inte ens åt de som tjänade henne vilket både modern och fadern kunde. Men förr då brodern levt kunde hon skratta och skämta med dem.
När de båda tvillingarna levt var slottet ett mycket gladare ställe.

Zelina neg mot Ariana och nickade svagt. Hon styrde hennes steg mot den unga damen och började fixa med hennes kläder.
"Hur hårt vill ni ha eran korsett idag unge Ariana?" frågade hon med ett leende och flyttade långsamt boer hennes hår bort från ryggen för att då börja knyta upp hennes korsett för att då senare kunna dra igen den.
Zelina htade korsetter, har ända säns hon var ung. De var obekväma och hon hade alltid tjänarna till henne dra åt dem för hårt för henne. Men nu kunde hon själv bestämma hur hårt hon ville ha dem, så det var inte like illa nu.
Med Arianas påminnelse nickade hon med ett leende.
"Såklar," sa hon då innan hon var klar att knyta upp den så mycket innan hon kunde börja dra in.

”Något mellan att jag knappt kan andas, men att jag ändå har mina revben intakta.” sa Arians med ett antydan till leende åt den unga kvinnan. Den unga kvinnan som hon gissade var några år äldre än hon själv, det enda hon visste egentligen var hennes namn.
Ariana andades lättat ut då korsetten lossades h hon kunde dra några djupa härliga andetag innan hon åter drog in andan så Zelina kunde dra åt. De hade gjort det förr, korsetten var en hatfull vana. Alla kvinnor skulle bära korsett, iallafall anständiga. Men vissa, som tjänarna kunde själv välja hur mycket.
När de var klara hjälpte Ariana till så gott hon kunde med klänningen, den skulle också snöras. Sedan var det håruppsättning.
Ariana kände redan att huvudvärken kom krypande och den skulle alltmer bli påtaglig.

(Hur länge har Zelina jobbat där? )

Efter att Zelina var klar med klädern led hon Ariana mot sin spegel och log smått igen.
Hon satte det röda håret så hon hade lärt sig från observation 3 år tillbaka precis då hon hade börjat från hon som tränade henne.
Hon visste bättre än att tala med den hon jobbade för, men det kändes som att nu inte var den bästa tiden för tystnad.
"Skulle jag kunna undra om ni hade en trevlig sömn eller ej?" orden slank ut lika plötsligt som om Zelina skulle prata med en annan tjänare.
Hon studerade Arianas ansikte i spegeln leendet inte en millimeter mindre än vad den var från förut.
Zeline som ung alltid gillat att prata när hon gjorde sig i ordning på morgonen, så hon hoppadess att Ariana var iallafall lite nyfiken till att vilja prata med henne istället för att hålla rummet i en tystnad.

Ariana mötte Zelinas blick i spegeln och visste inte vad hon skulle svara.
"Trevlig?" mumlade Ariana, ja hade den varit trevlig?
"Jo, den var väl varken bra eller dålig." hon sov, men mer än så var det inte.
Hon tystnade, förr hade hon varit glad och språksam och glad. Men nu ett år sedan efter broderns död var hon det inte.
Hon hade gillat att tala med Zelina förr.
"Ni då?" frågar hon för att vara artig tillbaka.
Sedan möter hon åter Zelinas blick.
"Gabriel, ska komma på besök till middagen." sa hon med en suck. Gabriel, hennes trolovade, den hon avskydde. Han som var äldre än hennes egen far, men hade en stor rikedom och alltid klädde av henne med blicken.

Zelina log mot Ariana igen och avslutade det hon hökk på med vid den unge damens hår.
"Jag kan säga, bra, men inte för bra," sa hon då ord som slank ut lite mer lyngre än hon ville. Hon hade fått mardrömmar natten innan, men bet igen skräcken och log istället.

Men då när Zelina hörde namnet av den äldre mannen bet hon tillbaka för att inte se aldelless för äcklad av namnet.
"Vill ni byta kläder till middagen då också, eller önskar ni att vara kvar i denna ni har på er?" frågde hon hennes leende mer falskt än den hon bar innan.