Mörkrets Tid

Rollspel mellan Vildvittra och Halloumi

Namn: Lysandra Cedrella Yaxley
Ålder: 20 år
Utseende:

Elevhem: Slytherin
Ålder: 20 år
Familj: Tvillingbror Corban, samt mor och far döda i Azkaban.
Bakgrund: Född och uppvuxen i en stor herrgård, med den renblodiga familjen Yaxley. Föräldrarna hamnade i Azkaban p.g.a. att de varit inblandade i ett mord på en mugglarfödd.
Detta skedde under Lysandras 3e år på Hogwarts, föräldrarna dog under deras 7e år.
Lysandra och Yaxley har sedan dess levt på sina föräldrars pengar och bott i den stora herrgården med husalfer m.m.
Deras farfar flyttade in som deras förmyndare och uppfostrare efter att föräldrarna hamnade i Azkaban. Han hade stor inverkan på Corban varpå Lysandra mer drogs åt sina böcker och Corban till dödsätarna.
Jobb: Vice chef under sin bror på avdelningen för lag och ordning på ministeriet.
Övrigt: Står man inte syskonen Yaxley nära så vet man inte mycket om dem eller vad som hände med deras föräldrar.
Lysandra och Corban håller inte alltid med varandra och drar åt olika håll i sin tro vem de bör följa. Men de är syskon, tvillingar och de enda kvar av Yaxley släktet. De älskar varandra som bror och syster.
Corban vill att Lysandra ska bli dödsätare som han, men hon har länge tvekat.
I skolan: I skolan var Lysandra, likt sin bror mycket duktig. De utövade även svartkonst hemma. Hon höll sig dock med de renblodiga slytherinarna eller sina böcker i skolan. Hennes gäng kunde vara väldigt skrytig och elaka och såg ner på alla icke renblodiga.
Hon kom rektorn nära då hennes föräldrar kom till Azkaban. Han hade samtal med båda syskonen och hjälpte dem även få tillstånd att besöka sina föräldrar i fängelset.

Namn: Eileen Zabini

Ålder: 19

Utseende: (Får uggla bilden)

Elevhem: Hufflepuff

Familj: Familjen Zabini är en renblodig släkt som för den mesta delen består av familjemedlemmar med Slytherin som elevhem. Släkten Zabini har sympatiserat med Voldemorts tankar och åsikter i generationer, och förväntar sig att Eileen följer efter i deras fotsteg. Eileen är Mafalda och Quentin Zabinis ända barn och förväntas därför att representera de väl.

Jobb: Eileen vill bli lärare på Hogwarts i ämnet trolldryckskonst och väntar på anställning där. Innan har hon jobbat som skribent åt "the Daily Prophet"

Övrigt: Hon har i hemlighet samverkat med Albus Dumbledore och jobbat mot Voldemorts uppgång sen hon slutade Hogwarts och hon tänker fortsätta med det.

Lysandra sträckte på sig då solens strålar väckte henne ur sin sömn. Det var mitt på dagen och hon hade tagit sig en välbehövlig sovmorgon. Det var ändå lördag och varken hon eller Corban hade något inplanerat eller någon som skulle komma över.
Hon kliver upp ur sängen, slår det långa blonda håret i en rufsig knut och stoppar fötterna i ett par tofflor.
Hon tar sig sedan ner till matsalen, där Corban även han sitter i pyjamas med en mugg varmt svart kaffe som det fortfarande rykte från.
Han läste Daily Prophet och gav henne en nick som betydde god morgon.
Hon satte sig ner mitt emot honom medan en av alferna hällde upp kaffe åt henne. Hon såg tidningens framsida. Där stod det vanliga, ännu några dödsfall och försvinnanden.
"Till och med mugglarna verkar börja märka att något inte står rätt till." muttrar Corban och slår igen tidningen.
"Tja, de är väl inte helt blinda." säger han och sörplar lite i sig av kaffe.
"Du jag vill inte tjata, men för din egen skull borde du acceptera inbjudan. Han är mäktig och det kommer bara gå åt ett håll, då måste vi vara säkra." han möter hennes blick. Hon visste vad han tyckte, de hade haft denna diskussion innan. Hon visste att han hade rätt med, för deras egen säkerhet.
"Jo, jag vet. Men att döda." tvekar Lysandra och möter hans blick.
"Du kan det, du har tränat på det. Du är en skicklig häxa." han sa det, som så många gånger innan. Ja, hon hade tränat på det, men det betydde inte att hon tyckte att det var rätt. Men för deras säkerhet.
Hon såg brevet på bordet, adresserat till henne. En kallelse till nya dödsätare, att gå med honom. Corban var redan med. Men hon tvekade, kände inte att det var rätt. Men samtidigt hade hon endast Corban och hon ville att han skulle överleva.
"Nästa vecka, lördag." sa Corban endast innan han åter försvann bakom tidningen och Lysandra suckade.
"Ja, jag ska gå dit. Men då gör jag det för vår skull." gav hon slutligen med sig.

Eileens tunga var placerad i mungipan då hon vända på pannkakorna. Hon log belåtet då hon lyckats utan någon stor röra. Matlagning var inte en av hennes starka sidor kan man minst säga.
Eileen hörde fotsteg bakom sig och hon hälsade sin mamma godmorgon utan att vända sig om. Hon fick ett kort svar tillbaka och hörde hur hon satte sig tungt i soffan och skruvade på radion som spelade lugn musik. Eileen ryckte på axlarna och fortsatte med de helt godkända pannkakorna. Hon kastade en blick över axeln på klockan insåg att hon skulle vara tvungen att åka om tjugo minuter. Hon stängde av spisen och skyfflade snabbt i sig en tredjedel av pannkakorna direkt från pannkakshögen.

"Det finns till er också" sa hon med munnen full till sin mamma innan hon rusade uppför trappan för att snabbt borsta håret och tänderna. När det var tio minuter kvar så rättade hon till sina kläder och tog en sista blick i spegeln. Hon brydde sig inte om att sätta upp sitt yviga orangea hår, utan lät det vara som det var.
"Orion?" Ropade hon ut i hopp om att få hans uppmärksamhet. Hon kunde inte lämna huset utan att krama hennes kattkram. Efter någon sekund kom den mörka filuren in i hennes rum och strök sig mot hennes ben. Hon log och böjde sig ner. Hon hade alltid haft en svag punkt för djur. Han spann mot hennes hand när hon klappade honom och med ens ville hon stanna hemma. Hon tvekade en sekund innan hon reste sig och gick nerför trappan. Hon sa hejdå till sin mamma som svarade med ett hummande och begav sig ut i den friska luften.

Corban log stort och la ifrån sig tidningen.
"Härligt att höra." log han och tog hennes hand.
"Jag vet att du inte vill. Men det är för vår överlevnad. Jag tror inte på att vi kommer ur detta på något annat vis." han log snett och såg ut genom fönstret. En härlig sommardag verkade det bli.
"Det är möte nu idag, jag ska hälsa att du kommer. Mörkrets herre kommer bli mycket nöjd." sa han och gick upp för att byta om till sin svarta kostym. Han kom ner efter ett tag, iklädd svart kostym och det blonda håret uppsatt i en låg hästsvans.
De var mycket lika de två, så lika ett par tvillingar kunde vara. Lång och smal, men blont långt hår och grå ögon. Tvillingarna Yaxley, ett välsett par som hade blivit upplärda väl i svartkonst av sin farfar och fått goda betyg i skolan. Utåt sett skötte de sig oklanderligt, de hade sitt familjenamn att tänka på även om de var de sista överlevande av Yaxleysläktet.
"Hej då, vi syns ikväll om det inte blir sent." hälsar han och transfererar sig därifrån medans alferna dukar av och Lysandra går ut på balkongen för att avnjuta det sista av hennes kaffe.

Hon hade tagit bussen till mötesplatsen istället för att transferera sig. Det var något med just bussar som fick henne att bli lugn. Hon log när hon betraktade alla hetsiga mugglare som skulle av och på. De var verkligen underliga. Hon lutade huvudet tillbaka och slöt ögonen medans hon lyssnade till alla ljud som befann sig runtomkring henne. Efter ytterligare 30 minuter så nådde bussen hennes hållplats och hon gick den sista biten till cafeet där hon och Albus Dumbledore skulle mötas.
Hon gick in igenom dörrarna och möttes av doften som luktade nybakat bröd och småkakor. Hon andades in djupt innan hon begav sig mot nedervåningen av det lilla fiket. Längst in i rummet fanns det två stycken bekväma fotöljer och i en utav de satt Albus. Han log och vinkade lätt mot henne när han fick syn på henne.

Lysandra skulle precis gå in då en snövit uggla fångade hennes uppmärksamhet. Det var en stor och ståtlig tornuggla som for över den blåa himmelen rakt mot henne. Lysandra betraktade ugglans färd, hon kände inte igen den. Men samtidigt var det inte ovanligt att folk kunde skicka ugglor till henne och hennes broder. Men de flesta hon kände hade egna ugglor. Som hennes egna kolsvarta tornuggla Tristan, som just nu sov och helst inte ville bli störd.
Ugglan landade framför henne och räckte fram en klo varpå Lysandra lossade brevet som var fäst vid det.
Hon studerade det smaragdgröna sigillet, brev från Hogwarts? Intresserat rev hon upp brevet och läste innehållet. Brevet var från hennes före detta rektor som ville se henne. Varför? Vad kunde han vilja henne? Sedan stället de skulle ses på, ett mugglarcafe? Hon hade inte talat med honom sedan den uppslitande tiden när föräldrarna var i Azkaban och hon och Corban fick besöka dem med honom.
Hon var honom evigt tacksam för det. Även om de kanske inte var de bästa föräldrar så var de ändå föräldrar och fängelsevistelsen var skrämmande nog som den var för henne.
Men hur det än förhöll sig så var hon intresserad av vad rektorn kunde vilja henne. Så hon gav muggen till en alf och gick för att ta en dusch och göra sig ordning.

Eileen hade satt sig ner och Albus hade beställt två stycken citronmarängtartletter som såg helt ljuvliga ut. Hon tittade runt om i cafeet med de mörka träväggarna och det gyllene ljuset från glödlamporna. Hon hade varit där två gånger tidigare, båda på grund av möten, och gillade denna platsen mycket. Sorlet av mugglarnas konversationer var ett utmärkt bakgrundsljud och hon vände sin uppmärksamhet mot Albus.
”Varför har du kallat mig Albus?”
Han log så där klurigt och hon visste att det var inte ofta som det betydde goda nyheter.
”Du kommer få reda på allt tids nog”
Sa han och lutade sig tillbaka. Hon öppnade just munnen för att svara men blev avbruten av en servitris.
”En kladdkaka med vispad grädde?”
Frågade hon med en gäll röst. Dumbledore nickade och tog emot kladdkakan. Han tackade henne och hon gick snabbt iväg för att göra andra sysslor.
”Ursäkta Albus, men vem är den till?”

Lysandra gjorde ordning sig, sminkade sig tungt i svart och satte på sig sin svarta kostym och svarta högklackade skor. Hon borstade igenom det blonda håret och lät det falla fritt. Sedan studerade hon sin spegelbild noga med att allt skulle vara perfekt. Sedan liten hade hon fått lära sig att hennes kropp och utseende var hennes kapital och förmögenhet. Hon skulle göra intryck och så som många andra renblodiga som höll sig till mörkrets herre körde hon på den mörka rika stilen.
Hon satte på sig sin silverbrosch som var familjens släktvapen på kavajkragen och transferera sig sedan till en tom gränd utanför caféet för att inte mugglare skulle se något.
Sedan går hon in i cafeet och söker med blicken efter Dumbledore. Han var inte vidare spår att se med sin långa trollkarlsklädnad och vita skägg. Han vinkade åt henne och drog fram en stol. Hon kom fram till bordet och såg på den andra kvinnan, Eileen? Vad gjorde hon ens här?
Utan en min, ty hon hade lärt sig sedan hon var liten att dölja sina känslor, satte hon sig ner. Hon såg på kladdkakan framför henne och bleknade märkbart. Dumbledore hade säkert bara menat väl, men kladdkakan påminde henne om Dementorer, Azkaban och besöken där. De brukade få varm choklad och kladdkaka när de kom tillbaka till skolan för at må bättre. Hon hade inte ätit det sedan dess, även om hon tyckt om det då. Men det påminde henne om den tiden och det var bara oupplösta minnen som hon trängt undan, som ibland även nu höll henne vaken om nätterna. Hon visste att Corban kände likadant även om de inte talade om det. Man skulle inte tala om känslor.
Istället vänder hon sig frågande till Dumbledor.
"Ni kallade på mig?" säger hon frågande och kastar ytterligare en blick på Eileen för att se om hon visste något. De hade väl aldrig talats vid och även om Lysandra personligen aldrig sagt eller gjort något mot henne hade gänget hon hängde med gjort det. Blodsförädare var den mildaste saken de skrikit efter henne.

Eileen stirrade kallt på Lysandra Yaxley. Den tjejen tog inte fram några bra minnen hos henne precis... Hon fnös när hon satte sig ner och undrade med ens varför Dumbledore bjudit hit henne. Eileen rörde runt med skeden i hennes kaffe och tog en djup klunk för att som svälja den obehagliga känslan i hennes kropp. Hon vände blicken till Lysandra igen. Hon hade alltid varit vacker. Men hon var like vacker som hon var elak. Iallafall så som Eileen uppfattade det. Lysandra var väldigt elegant klädd och Eileen kände sig plötsligt underklädd i närheten av henne. Hon vände blicken mot Albus med en frågande blick. Han besvarade hennes blick med en blinkning.
"Ni kallade på mig?" hörde Eileen henne fråga. Hon undrade varför hon ens skulle kommit om hon inte visste var det handlade om. Visserligen hade Eileen gjort det också men med Lysandra var det inte alls samma sak.