Historiens romanser PRS wolfy & Emma07

Emma07 här är tråden, min mall kommer om en stund :p



Namn: Rosie Webster
Ålder: 19
Övrigt: Hennes far är greve över en stor herrgård i södra England, strax utanför en stad vid namn Dartmouth. Eftersom hon är den äldsta dottern, har mycket press lagts på henne. Rosie har sina egna åsikter, och är inte rädd att uttrycka dem heller trots att det inte riktigt passar sig en fröken med titeln 'lady'.

Namn: Michael Yale
Ålder: 20
Bakgrund: Michael växte upp i en av de högre familjerna, som den äldste sonen. Han är en väldigt lugn person i sig, och eftersom han är äldsta sonen och kommer få ta över en del så är han också rätt utbildad. Han ägnade några år som soldat, först bara utbildningen till det men blev sen också kallad att jobba som det i ett par år, varifrån han ganska nyligen är hemkommen till nyheten att han skulle bli tvungen att gifta sig. Han har hjärtat på rätt ställe, är lugn av sig och försöker alltid göra det rätta, en anledning till att hans föräldrar kan tycka att han är lite väl drömmande.

Lite i kortaste laget men det får gå xD

Vill du börja?

Är i stallet så det får bli senare i såna fall

Michael hade inte blivit särskilt glad när han kommit hem till nyheten att han tydligen blivit trolovad till nån ifrån familjen Webster. För det första hade han bara utbytt några ord med henne ett fåtal gånger, och de hade inte mötts många gånger fler än det. Sen tyckte han det var inte lite fräckt av föräldrarna att komma med en sån överraskning när han kom hem ifrån armen, utan ett ord om det till honom och utan att han verkade ha det minsta att säga till om. Sen ville han inte heller gifta sig av en sån här anledning. Visst, det skulle förhoppningsvis kunna göra att deras båda familjer skulle kunna bli mer sams, men han hade alltid velat gifta sig med den han älskade och den här kvinnan kände han knappt. Det kändes inte rätt helt enkelt. Men han hade inte heller mycket att säga till om, fadern hade varit stenhård trots att Michael försökt det mesta för att, övertala honom. Folk såg ofta upp till den lite högre adeln, för att de ansågs ha rätten att göra vad de ville i större grad än många andra, men ju äldre han blev desto mer tvivlade Michael på att de verkligen hade mer frihet än andra. Just nu verkade det snarare tvärtom. Trots sina försök stod han här iallafall dagen för bröllopet, framme vid altaret med en nästan tung känsla i magen. Det fanns inte längre nån återvändo, även om det inte verkat ha funnits ens från början.

"Måste jag?" Rosie såg på sin mamma med en bedrövad blick. Den äldre kvinnan placerade sina händer på hennes axlar och nickade. Tyvärr så behövde Rosie betala priset för att familjerna Webster och Yale skulle kunna vända ett nytt blad och kapitel i sina böcker. Victoria hade många gånger nämnt att hon inte hade älskat sin make i början, men att de med tiden växt varandra närmare. Det var också den historien hon berättade nu.
"Jag är inte du, mamma," påpekade Rosie och kastade en blick på sig själv i spegeln. Hon tvivlade starkt på att hon skulle lära sig älska den här mannen. De hade träffat varandra några få gånger, och hon hade inte fått något vidare bra intryck av honom. Snart blev hon utsjasad från rummet. En betjänt räckte henne buketten med blommor, och hennes far krokade arm med henne innan de började gå fram till altaret. Rosie kunde inte ens förmå sig till att le. Det här var ingen lycklig dag. Hon skulle gifta sig med en man som hon inte ens var kär i.

Michael hade aldrig tänkt sig att hans bröllopsdag skulle bli sån här. Han hade kanske varit drömmande när han tänkt sig den som lycklig och att det skulle bli en av de bästa dagarna i hans liv att få gifta sig med en kvinna han älskade. Men den här var nåt helt annat. Då hon kom in fick han tvinga fram ett leende, han fick väl åtminstone försöka verka trevlig och inte alltför sur, även om sur nog var den bästa förklaringen på hur han kände sig. Leendet nådde inte heller ögonen, som nästintill verkade sorgsna. Men sur på föräldrarna, som varit fräcka nog att anordna det här. Det var ju inte hennes fel direkt. Hon såg visserligen bra ut, det fick han ge henne. Men det var bara som ett konstaterande, att hon såg bra ut var bara fakta. Han kände henne knappt. Han hade ingen aning om hur hon egentligen var, vad hon gillade att göra, ingenting. Och ändå skulle han gifta sig med henne, det hela lät bara sjukt i hans öron. Och ju längre ceremonin höll på, desto tyngre verkade hans hjärta bli. För det fanns verkligen ingen återvändo längre. Han sade ju efter prästen och allt som han skulle, trots sitt tunga hjärta, och det var nästan sorgsen som han kände sig då prästen till sist förklarade honom gift med kvinnan han knappt kände.

"Gumman, kan du inte försöka se lite gladare ut?" mumlade grevinnan i hennes öra, och gav henne en menande blick. Rosie ryckte lite på axlarna, såg ut över alla gästerna som tagit sig tid att komma till mottagningen. Den enda anledningen till att hon inte såg glad ut var för att hon inte upplevde att det här var något att fira. Hennes blick fastnade på hennes pappa som stod och pratade med några från familjen Yale. Hon såg sig verkligen inte som en Yale, och hon kände sig inte direkt ivrig på att folk skulle kalla henne för det framöver, istället för Webster.
Rosie steg fram för att mingla med gästerna som alla gratulerade henne. Det var ganska ironiskt att de var mer glada över bröllopet än vad hon själv var.

Det hade iallafall kommit en hel del gäster dit, vilket kanske inte var så konstigt när det var ett så pass betydande bröllop. Trots allt hade Yale och Webster tjafsat en hel del med varandra den sista tiden, och kanske skulle det här kunna ändra på det. Kanske iallafall. Även om det i sig var bra så var Michael långt ifrån glad över att bli offerlammet för alliansen. Det enda han kunde tänka sig var bra med det hela var att han, eller dem, skulle få en egen herrgård att ha hand om. Vilket också var vart mottagningen nu var, och uppriktigt sagt så tyckte han åtminstone det var något bra. Han trodde han skulle trivas rätt bra med att ha hand om det. Han hade inte fått bestämma mycket kring bröllopet, men han hade åtminstone fått bjuda in några vänner till sig som nu dykt upp, så han styrde stegen ditåt för att hälsa på dem.

När mottagningen var över så hade betjänterna fullt upp med att städa undan. Rosie knäppte händerna framför sig, iakttog de anställda en stund innan hon vinkade till sig kvinnan som varit hennes kammarjungfru en lång tid.
"Flora, var snäll och tappa upp ett varmt bad åt mig." Hon såg efter den blonda kvinnan innan hon vände blicken till Michael.
"Vi sover i separata rum. Vi må vara gifta men du rör inte mig." utan att vänta på svar vände hon sig om för att gå uppför trapporna. De hade inte ens varit gifta i en dag, men hon visste redan att hennes föräldrar och förmodligen även Michaels, förväntade sig att de skulle skaffa barn. Och det var Rosie inte på långa vägar redo för än. Allra minst med en man hon inte kände.

Michael själv hade egentligen inte haft en vidare trevlig kväll, visserligen hade han fått i sig ett par glas och pratat med några vänner, men omständigheterna var inte vidare trevliga. Han nickade åt Rosie, nästan lättad att hon tog upp ämnet. Han hade själv tänkt samma sak men var lättad över att slippa ta upp det.
"Bra", sade han, han hade inget intresse av att sova med henne och hade inte heller riktigt tänkt tanken att faktiskt göra det heller. Tydligen var hon inte heller särskilt pratsjuk, och inte Michael emot. Visserligen borde de lära känna varandra mer, med tanke på att de nu var gifta, men det kunde vänta. Istället styrde han stegen mot sitt sovrum, kvällen var redan långt gången och även om han inte var rent berusad än hade han fått i sig nåt glas, så det var hög tid att komma i säng.