En Värld Full Av Liv

Privat roll mellan LadyGhoost & Vildvittra

Världen ser inte ut som den en gång har gjort.
Efter krig och naturkatastrofer där människan nästan tog död på sig själv genom att fälla mängder med atombomber, så försöker de kvarvarande helt enkelt överleva.
Grupper har skapats, för att tillsammans klara sig och försvara sig mot andra.
Vissa lever själv och vissa har drabbats av smittan. Man vet inte var den kom från eller vem som bär den.
Men det är något, man ser det inte utanpå men människor och djur kan bära på det, bli helt galna och måste dödas direkt för att inte fler ska drabbas av det.

Bomben föll för 7 år sedan!

Namn: MacCready, calls himself Mac. Använder inte sitt riktiga förnamn.
Ålder: 30
Kön: Man
Utseende:
Familj: Föräldrarna dog när bomben föll, han klarade sig endast för att han jobbade i ett valv, dedikerat till att motstå atombomber. Han vet inte vad som hände med hans syster.
Bakgrund: Är utbildad Vapen och Teknik expert. Jobbade i ett valv åt armen, dedikerat till att skydda och försörja människorna ifrån vad som hände på ytan. När bomberna föll var han i säkerhet, och det var för honom naturligt att ansluta sig till armen och rädda folk. De människor de räddade först tog de till valvet, men det blev snart uppenbart att människor var sjuka och dödade varandra, resulterande i att valvet blev obrukbart. Enheten gav sig ut och försökte rädda folk där, men med tiden blev deras mål annorlunda och han lämnade dem, efter att ha dödat sin enhet. Reser nu runt ensam med sin hund, och försöker endast överleva.
Vapen: Pistol
Grupp/Ensam: Tillhörde tidigare militären. Nu ensam med sin hund, Dogmeat.

Övrigt: Resten rollas fram.

Typ något sådant, kanske ändrar den mer under tiden.

Namn: Nike
Ålder: 25 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Håret börjar dock bli urtvättat till sin vanliga svarta färg.
Familj: En far som hon inte vet om han är i livet eller ej.
Bakgrund: När bomben föll var Nike påväg hem från lumpen för lite ledighet. Hon och hennes vänner befann sig i tågstationen, varpå dess skyddsväggar gick upp och skyddade dem från bomben.
De befann sig där och hjälpte till så gott de kunde med den sjukvårdserfarenhet de hade. När människor började bete sig underligt, döda varandra bestämde de sig att det var bäst att fly.
Deras lilla grupp klarade sig rätt så bra, med den utbildning de fått via lumpen då hennes konstutbildning inte räknades så mycket längre.
Efter åren blev dock gruppen allt mindre, vissa dog, andra smittades. Senast ett par månader tillbaka fick hon döda sin allra närmaste vän, då hon blivit biten av ett smittat djur och nu lever hon ensam.
Vapen: Pistol som hon förtillfället letar ammunition till, förutom det en kniv.
Grupp/Ensam: Ensam
Övrigt: Hon älskar att måla, sminka sig och färga håret i galna färger. Saker som är väldigt onödiga i denna värld.

Mac såg på Dogmeat som låg vid hans fötter och tuggade på et ben, tillhörande ett, för honom, okänt djur. Hunden hade sprungit iväg under promenaden och funnit det, och han hade inte tagit det ifrån honom. Han visste att Dogmeat inte kunde bli smittad genom att tugga på ben ifrån döda djur, och då han inte hade så mycket mat att erbjuda hunden, var benet det bästa han kunde ge.

MacCready höjde kikaren och såg ut över den öde staden. Han visste att staden inte var öde, långt ifrån. Det fanns antagligen olika grupper som slogs om vad lite som fanns kvar, men också smittade. Hade han riktigt otur, även armen. Han kunde självklart gå runt staden, särskilt då han tvivlade på att det fanns något av intresse för honom där. Han visste att den lilla mat som fanns kvar antingen var gammal, eller skulle leda till svåra strider. Nej han tyckte det var bättre att fiska, särskilt då få fiskar var smittade. Det gick också att jaga, men pistoler, var inte optimalt. Han hade ett gevär, men han ville inte använda det om han verkligen inte måste, och att leva på fisk var långt ifrån dåligt. Ibland mötte han folk som han kunde köpa grönsaker av, men det var sällan.

Han suckade, han kunde gå runt staden, det var säkrare, men tog längre tid. Men det var inte så att han hade bråttom, så varför funderade han ens. Han sänkte kikaren och tog tag i väskan, hängde den över ryggen.
"Kom" sa han till hunden som genast reste på sig och började gå bredvid honom, där han följde en stig some skulle leda honom runt staden.

Nike satt lutad mot ett träd tuggandes på en morot. Tillsynes såg hon avslappnad ut, nästan ut att somna. Men solen lyste henne i ansiktet vilket gjorde det omöjligt. Hon skulle inte sova nu heller, men hon hade inte så mycket för sig.
Det var egentligen för tidigt att slå läger, men samtidigt skulle hon ingenstans.
Hon satt en bit in i skogen, där allt såg nästan kusligt orört ut, som det gjorde innan allt förstördes. Vissa träd klarade sig ändå rätt bra, som dessa granar.
Hur det än var så var hon tvungen att vila sina fötter, eller den ena av dem då hon för en vecka sedan klumpigt nog stukat den. Egentligen var det väl ingen vara och hon hade lindat om den. Men en bra och frisk fot var alltid bättre än en stukad. Det var en av anledningarna att hon höll sig borta från städer och människor, hon skulle inte kunna springa snabbt nog därifrån.
Lågt visslandes på en gammal melodi ställer hon sig upp och plockar lite granskott, det med svampen skulle kunna fylla ut den annars torftiga dieten hon levde på.

Mac gick tyst längs stegen, ovillig att påkalla uppmärksamhet ifrån något eller någon, seendes att man aldrig visste vad eller vem man kunde stöta på. Hans erfarenhet sedan armen gjorde att han kunde ta sig an det mesta, han hade också Dogmeat till sin hjälp, det betydde inte att han ville testa den teorin, eller riskera att bli biten. Han var mer orolig över att Dogmeat skulle skadas, han brydde sig mer om hunden än sig själv. Möjligen för att hunden var allt han hade nu, och han dömde honom inte.

Mac fiskade upp lite torkad fisk ifrån fickan och tuggade på den, och gav hunden lite, innan de fortsatte gå. Han hade staden på sin högra sidan, och han höll hela tiden uppsikt över den, och omgivningen. Men allt var tyst, något som var vanligt nu för tiden, det var få människor och djur kvar, även om det började bli bättre. En hel del djur hade börjat återhämta sig, särskilt fåglarna, men de höll sig borta ifrån staden, och rörde sig i mer riktiga skogar. Det han gick vid var inte en skog, det var några få träd som hade överlevt, och ett stort antal döda träd.

Dogmeat kollade på honom och Mac gav honom tillåtelse att springa före, men endast där han kunde se honom. Han ville inte att hunden skulle försvinna bort, eller bli skadad, men han ville också att han skulle få springa av sig, så som han önskade. Mac log ett litet, sällsynt leende när han såg hunden springa, viftandes på svansen, med benet i munnen.

Skogen var tyst som närpå några fåglar. Det var vår i luften och en lovord för varmare och ljusare dagar fanns där. Där och då kunde man inte tro att världen utanför skogen var som den var.
Men hon kunde inte vara i skogen för evigt, för att klara sig i denna världen behövde hon ammunition. Hon hade bara några kulor kvar och hon ville inte befinna sig i en situation där hon behövde några. Men sådant fanns i staden och i staden fanns det smittade och människor, människor som inte ville henne gott.
Hon saknade sin grupp, att ha någon att tala med och dela med. Dagarna gick men nätterna var de värsta, var gång hon slöt ögonen såg hon ansikten efter sina fallna kamrater.
Inget hade hon efter dem, mer än militärryggsäcken och en medalj för bästa kompani vilket tycktes vara en svunnen tid sedan.
Hennes tankar avbröts av ett gnyende, Nike såg sig om, på sin vakt. Där var ljudet igen, försiktigt tog hon sig fram. Det kunde vara vad som helst, trolige ett djur, men man visste inte om den hade smittan.
Efter en stunds sökande finner hon bakom en buske en död rävhona och intill en liten unge. Ungen gömmer sig bakom den döda modern, rädd för Nike som uppenbarade sig framför dem. Hon ser osäkert på ungen, men den visade inga tecken på smittan, inget galet, inget.
Den verkade bara rädd och alldeles ensam i världen.
"Hej där" viskar Nike slutligen och böjer sig ner på knä för att inte skrämma räven ytterligare.

Mac kom ner för backen och ut ur vad som en gång varit en skog. Vägen framför honom hade tidigare varit en motorväg, men den var nu övergiven, sprucken och full med utbrända, rostiga bilar. I vissa av bilarna fanns skeletten ifrån människor kvar, människor som varit fast i trafiken när bomben fallit. De hade inte haft en chance, och så som de såg ut, antagligen dött med en gång. Kanske var det de bästa? Iallafall jämfört med de som dog en plågsam långsam död, där de smälte bort. Eller där de blev smittade och långsamt blev galna. Han kunde inte säga ifall det var bättre att dö direkt än att leva nu. Han antog att det berodde på hur mycket man uppskattade livet. För att vara ärlig uppskattade han livet ganska mycket, och därav var han glad att han inte var död, trotts allt som hänt.

Han tände en cigarett och tog ett bloss, medan han fortsatte fram, geväret i handen, pistolen nära och Dogmeat vid sin sida! Hunden hade återvunnit och gick nu lydigt intill honom, så som han alltid gjorde. Mac lyssnade hela tiden efter ljud, trotts att han inte var inne i staden, var han nära den, och bara det kunde vara farligt. Det var få som tog sig fram via motorvägen, men det förekom, särskilt ensamma galningar. Större grupper kunde utan problem vandra genom staden, särskilt armén, det var därför han gick här, men också andra grupper. Han undvek gärna alla grupper, seendes att de ofta tog med sig trubbel, något han försökte undvika. Om han var ärlig hade han helst funnit en plats där han kunde slå sig till ro, kanske starta ett nytt liv, men med armén efter sig var det svårt. Kanske om han drog sig till en av de mer ociviliserade städerna, han hade hört talas om en plats som hette Goodneighbor, kanske var det en plats för honom. Han visste inte, inte fören han kom dit, om han ens kom dit. Han var inte säker på vart den platsen fanns, men för stunden kunde han åtminstone "drömma" om en sådan plats, medan han fortsatte gå, bort ifrån staden emot något okänt mål.

Nike visste inte hur länge hon suttit där på marken, men hon satt orörlig för att inte skrämma rävungen. Vid detta laget hade hon ändå listat ut att den inte bar på sjukdomen och dess moder verkade dött av naturliga orsaker som svält eller något. Nike visste egentligen inte varför hon stannade, kanske för att räven var lika ensam som henne och hon behövde någon och den räven behövde någon än mer.
Försiktigt utan att göra någon snabb rörelse sträcker hon sig efter ryggsäcken och letar efter något ätbart. Slutligen hittar hon en liten korvsnutt av torkad korv. Hon lägger den framför sig och ser hur den lilla nosen börjar vädra.
"Hungrig inte sant?" ler hon snett och följer räven med blicken då den sakta kryper fram och börjar tugga på korven. Hon häller sedan upp vatten på ett fat och låter den dricka.
När rävungen är mätt börjar den sakta nosa på Nike, nyfiken var den och inte rädd längre.
"Vill du följa med mig? Din mor kan inte hjälpa dig lägre." viskar hon ömt då hon försiktigt smeker den lena pälsen.

Nike drar på sig sina skor och sätter på sig ryggsäcken iakttagen av den lilla rävungen. Hon skulle behöva gå för att finna någon bra stans att slå läger. Men hur skulle hon göra med ungen? Hon hade trots allt gett den mat och vatten.
Men kunde man ta med sig en sån? Kunde den uppfostras?
Ett gnyende hörs åter och hon ser räven vid sin sida, som om den bestämt sig för att hon var dess nya mor.
"Jag tänker inte överge dig, kom här." ler hon åt räven och tar några steg för att se om den kommer efter.

Han stannade när Dogmeat morrade, han greppade vapnet och såg åt hållet hunden tittade. Tyst och långsamt hukade han sig, för att inte dra åt sig uppmärksamhet, medan han väntade på att se vem det var som kom.

"Jag hatar att gå här! Varför är vi inte i staden?"
"För att Dense sa åt oss att söka här!" Mac visste direkt att de var soldater, eller åtminstone något liknande, när de nämnde Dense. Dense var den högste befälhavaren, en man som aldrig varit hederlig, till och med innan bomben ogillade MacCready honom. På den tiden gav han honom bara dåliga vibbar, men när bomben föll fick han en anledning att visa sitt riktiga jag. Med en gång la han sig ner och rullade in under en bil tillsammans med Dogmeat. Han ville inte att de skulle ta hunden, skjuta den för nöjes skull, eller något ännu värre. Scheffern gjorde som han blev tillsagd, utan problem och låg tyst och stilla bredvid honom.

Han hörde hur männen kom emot dem, om de letade efter honom eller något annat visste han inte, men han kunde säga att de inte gjorde ett bra jobb. De letade knappt, utan bara gick, och skulle antagligen säga att de inte fann något. Möjligheten att det fanns något här var liten så det var inte en dålig lögn, men om det kom fram att han varit här så skulle de råka illa ut, ja så länge de nu inte fann honom.

Stegen kom närmare, men de passerade också snart. Han hörde hur de fortsatte bort, och synade Dogmeat för att veta om de fortfarande var nära nog för honom att höra dem, men det verkade inte så. Trotts detta låg han stilla en bra stund, innan han kröp fram, nickade emot Dogmeat och de varsamt började springa på vägen, bort ifrån männen.