Celestial roll wolfy & Emma07

Heere wolfy
Mina mallar blev lite korta, men bättrar antagligen på dem senare xD


Namn: Zhoron
Ålder: Ser ut som 20
Art: Överlord av Nattriket (alv)
Personlighet: Zhoron kanske verkar lite hård och så utåt, men det är mycket så han måste vara om han ska fortsätta styra. Men om man lär känna honom så gömmer sig på insidan en ömsint och snäll kille. Han är rätt lång och muskulös. Han pratar i princip ingenting om sin uppväxt, då rivaliteten mellan han och hans bröder alltid var stor och han var aldrig favoritsonen utan snarare tvärtom.


Namn: Selena
Ålder: 19
Art: Människa
Personlighet: Selena är en väldigt snäll person, som nästan alltid har lätt till skratt. Hon vill alltid tro det bästa om alla, och kan nog vara alldeles för godtrogen och naiv istället. Hon hade en rätt lugn uppväxt med sin älskade far, hennes mor dog som ung så det var alltid bara hon och pappan mot världen i princip. Hon kan ibland vara lite jobbig eftersom hon ofta kan bli ganska frågvis och nyfiken av sig.

Namn: Elyse
Ålder: 18
Art: Människa
Övrigt: Hennes familj är ganska fattiga och alltid haft ont om pengar. Hon var heller inte önskad vilket har märkts under hela hennes uppväxt då hennes föräldrar givit hennes två äldre bröder mer kärlek. Elyse kan inte läsa men hon tycker om konst och musik.


Namn: Aaryan
Ålder: Utseendemässigt runt 20, egentligen över 400 år gammal.
Art: Överlord av Vårhovet (alv)
Utseende: Aaryan är väldigt lång. Han har en krigares kropp, så vältränad man kan bli faktiskt, vilket betyder att han har lager efter lager med muskler. Han har ett ärr som börjar vid hans högra ögonbryn och slutar vid kinden som han fått efter en strid som än idag är något han inte vill prata om. Han har silverfärgat hår, blågröna ögon och solkysst hud.
Övrigt: Alverna som bor i hans hov beskriver honom som en knepig person att både förstå sig på och prata med. Han tror sig veta allt och han vill alltid göra allt på sitt sätt.

Puff

"Vänta här," snäste den långa killen som hittat henne och försvann iväg. Elyse såg sig omkring, kände sig väldigt illa till mods. Varken hon eller Selena hade tänkt på konsekvenserna då de känt sig modiga nog att försöka ta sig så långt in i skogen som möjligt, sätta foten till landet där alla väsen bodde. Nästan genast hade de kommit ifrån varandra. Det hade känts som om de sugits in i ett hål och färdats genom tid och rum. Då hon hade öppnat ögonen igen hade hon befunnit sig i ett smutsigt dike med en blodtörstig best som tornade upp sig över henne. Från ingenstans hade en kille dykt upp och besegrat gesten, innan han dragit upp henne på fötterna och tagit med henne till det här stället.


Aaryan satte sig ner vid middagsbordet och studerade de utsökta maträtterna som var framdukade. Ingen kunde hos honom klaga sig på att det inte fanns tillräckligt med urval, eller att man inte kunde äta sig mätt. Det var snarare så att det fanns mat i överflöd som kunde mätta betydligt fler munnar än som faktiskt åt av maten. Doften av något främmande hade nått honom för länge sedan och han hade skickat iväg hans kära vän för att ta reda på vem som rörde sig på hans mark. Det var inget vanligt väsen, doften var för unik. Det var en människa.

Zhoron slog sig ner i stolen just som en av hans män kom in och berättade att de fått tag på människan, som han känt av tidigare. Han nickade lite.
"Skicka in henne", sade han direkt, lutade sig bak i stolen. Eller tronen var ett bättre ord, för det var vad det var. Han undrade vad i hela friden en människa gjorde där, varför hon fått för sig att ge sig hit.


Selena följde nervöst efter mannen, som nästan drog med sig henne med ett fast grepp om hennes axel. Hon hade kommit ifrån Elyse i samma stund som de hade tagit sig över till den här andra världen, utan att de alls tänkt på vad de innebar. Innan Selena visste ordet av hade hon funnit sig själv i en stor skog, med flera män runt sig med dragna vapen. Och utan särskilt många ord hade hon nu tagits med hit, vad det nu var för ställe. Hon hade försökt fråga ut dem, men de hade bara hyssjat henne direkt utan att svara så hon hade snart gett upp. Nu stod de framför några stora dörrar, någon av de andra männen hade gått före för att förvarna vem det nu var hon skulle träffa.

"In med dig, flicka," fnös killen som dykt upp igen från ingenstans. Hans blick var hånade, några höga tankar hade han uppenbarligen inte om henne. Med en klump i halsen gick hon in och stannade upp framför en tron. På tronen satt den vackraste mannen hon någonsin sett, det var nästan så att hon för ett ögonblick glömde bort att andas. Han var som tagen ur en saga. I och för sig kändes det här som en sagovärld. Allt var så vackert att det omöjligt kunde vara verkligt.


"Mhm," nickade han utan att lyfta blicken från sin tallrik då dörren öppnades och Oliver stack in huvudet för att tala om att människan var där. Han kände doften av henne. Det hade han gjort ända sedan hon satt foten i hans hov. Vad gjorde hon där? Det här var ingen plats för en människa. Lärde de sig ingenting i människornas rike? Aaryan lutade sig tillbaka i stolen och gjorde en gest mot stolen mittemot sig. Det var en order för henne att sätta sig ner och förklara vad hon gjorde där.

Zhoron följde kvinnan med blicken då hon klev in i salen. Hon var långt mycket vackrare än vad han hade trott, men han tvingade sig att tänka undan alla tankar på sånt. Hon var en människa. Han nickade lite mot en av stolarna som fanns där, om hon nu tagit sig dit räknade han med att hon nog var rätt slut då det inte var en lätt uppgift.
"Vad gör du här? Det är ingen plats för en människa", sade han, fortfarande med blicken fäst på henne.

Selena gick nervöst efter in i salen, som verkade nästan digna med mat. Hon såg på mannen som satt där, var alla alver så vackra? Han var åtminstone den vackraste han sett hittills av dem. Hon satte sig tyst ner, tog in allt runt sig.
"Vad är det här för ställe?", frågade hon, nyfiken som vanligt.

Till och med hans röst var vacker. Den var djup, mörk, behaglig, skrämmande och len på samma gång. Den fick håren att resa sig över hennes kropp. Elyse övervägde att stå men benen darrade av ren utmattning så hon satte sig ändå ner på stolen han nickat åt. Det var knappt att hon kunde slita blicken från honom, han var förtrollande vacker.
"Vad är det här för ställe?" undrade hon efter att kortfattat ha besvarat på hans fråga. Hon visste inte ens själv hur hon kommit hit.


"Vårhovet." Aaryan sa det på ett sätt som fick hennes fråga att låta som den dummaste möjliga, som om det borde vara en självklarhet för alla vad det här var för ett ställe. Vårhovet var en förtrollande vacker plats. Färgerna var starkare, inget som man ens kunde föreställa sig i de dödliga rike. Det var som ett himmelrike på jorden, bara att det inte enbart levde trevliga väsen som ville alla väl där. Tyvärr slank det in oinbjudna varelser med jämna mellanrum, varelser som Aaryan var mycket trött på att ta hand om.
"Vem är du och vad gör du här?" nästan morrade han fram.

Zhoron granskade henne, dolde ett leende då han märkte hur hon nästan verkade stirra på honom.
"Nattriket", svarade han enkelt, som om det förklarade allt. Vilket det antagligen inte gjorde.

Serena rynkade pannan direkt, granskade den vackre mannen. Allt var vackert här - han, platsen, allt.
"Det förklarar ju ingenting", protesterade hon, tänkte sig sällan för vad hon sade. Hon suckade lätt och förklarade snabbt hur hon nu hamnat där.

"Nattriket?" upprepade hon misstroget, tydligen verkade det vara en förklaring hon fick nöja sig med. Hon vred besvärat på sig och såg sig om. De andra alverna, eller vad de nu var för något, såg alla ovänliga ut så hon varken ville eller vågade se på någon särskilt länge. Hur hade hon hamnat i den här soppan egentligen?
"Får jag gå hem nu? Ursäkta att jag störde, jag räknade inte med att hamna här."


Aaryan rörde inte en min utan åt upp sin mat under tystnad.
"Servera människan mat, hon ser ut som om hon inte ätit på år och dagar," sa han tillslut och riktade blicken mot Oliver, som i sin tur bara blottade tänderna i något som skulle föreställa ett leende till svar.
"Vem är du?" upprepade han sedan, tyckte inte alls om det faktum att flickan inte kunde svara på båda frågorna han ställt.