Myth or reality (Privat)

Privat mellan mig och Arya Stark

----

Stirrtävlingen hade nu pågått i 10 minuter. De gröna ögonen mot flaskan med den lila vätskan. Vätskan kunde med stor sannolikhet rädda hennes far, men det fanns också en risk för henne att bli upptäckt. Människor var farliga, speciellt om de fick reda på att sjöjungfruar och Atlantica existerade. Ava visste att hennes far inte skulle gå med på hennes plan, och därför hade hon nu beslutat sig för att genomföra den själv. I alla fall fram tills nu, när hon hade börjat få ångertankar.

Ava hade simmat långt för att få tag på flaskan med vätskan. Hon hade letat efter den mytomspunna sjöjungfrun som sysslade med magiska drycker och kunde göra i princip det mesta. Det hade tagit lång tid att förhandla, men tillslut hade drycken funnits i hennes hand. Den skulle ge henne ben. Människoben. Byta ut den ljusblåa stjärtfenan mot ett par ben. Däremot fanns det en hake med drycken; Ava skulle enbart ha ben under solens ljus. När solen gick ner skulle hon få sin stjärtfena igen, tills det att solen gick upp. Det var dessa tankar som for i hennes huvud när hon stirrade på flaskan. Hon tog den i sin hand och simmade bort en bit till hennes fars rum. I sängen låg hennes far, med slutna ögon som inte skulle öppnas igen om Ava inte hittade Sjögap, växten som tyvärr enbart växte i människornas värld.

Ava kastade en blick mellan sin far och flaskan och tog ett djupt andetag. Hennes far kunde inte gå förlorad så här, inte när det faktiskt fanns ett sätt att rädda honom. Ava simmade ut från hans rum och ut från Atlantica, och upp mot ytan. Ju närmare ytan hon kom, desto mer nervös blev hon. När hennes huvud spräckte vattenytan fann hon sig relativt nära stranden, precis vid staden hon visste hade vad hon letade efter. Hon behövde bara dricka drycken, och hon skulle kunna rädda sin far. Hon simmade närmare vattenbrynet, och gömde sig bakom ett par stenar. Hon tog ett djupt andetag och strök en lång, blond hårslinga ur ansiktet. Hon öppnade flaskan, och drack innehållet på en och samma gång. När hon hade svalt kände hon en varm känsla i stjärtfenan, och plötsligt var den borta. Hon var nu klädd i en ljusblå klänning, och hon stirrade chockat på benen som stack fram. Hon lyfte upp ena benet och försökte med hjälp av stenarna resa sig upp. Benen skakade, hon kände att det nästan gjorde ont i dem. Hon stapplade fram mot stranden innan benen vek sig under henne och hon föll mot sanden. Sanden var raspig mellan hennes fingrar, och hon gjorde ett försök att resa sig igen, denna gången gick det bättre.

Alerie satt lutade mot en stor sten på stranden och njöt av värmen från eftermiddagssolen på sin hud. Hon slöt ögonen med en nöjd suck. Det hade varit en otroligt tråkig dag, och hon hade verkligen längtat efter den stunden på dagen då hon befriades från sina ansvar som ung prinsessa och kunde smita iväg. Egentligen så var hennes föräldrar inte alls särskilt förtjusta i att hon gav sig ut utanför slottet och dess trygga väggar, men de hade sedan länge gett upp med sina försök att få henne att sluta. Alerie ville dock inte dra uppmärksamhet till sig när hon var ute då hon mest bara vill vara ifred med sina tankar ett tag och inte störas, så hon såg alltid till att försöka se så alldaglig ut som möjligt. Visserligen så hade befolkningen i staden sett henne ett flertal gånger vid offentliga tillställningar och visste hur hon såg ut, men med det röda håret nedsläppt och lätt trassligt, enkla kläder och utan några utsmyckningar eller liknande som fick henne att stå ut så var det sällan någon kastade mer än en blick på henne. Vilket var precis det hon ville.
Oftast när hon gav sig ut så drogs hon till en lite mer avskild del av stranden som inte låg alltför långt bort från hennes hem. För det mesta så simmade hon ut i havet när hon var där, något hon hade älskat ända sedan barnsben. Men annars så var hon helt tillfreds med att bara sitta där och se ut över vattnet som glittrade i solen medan hon borrade ner sina fingrar i den mjuka sanden. Havet och stranden hade alltid tilltalat henne, och hon fascinerades över allt det som måste finnas någonstans under ytan som hon förmodligen aldrig skulle få se.
Hennes lugna stund avbröts dock när hon hörde en dov duns en bit bort på stranden. Alerie öppnade ögonen och blinkade några gånger i ljuset och försökte se vad som hade åstadkommit lätet. Först såg hon inte något särskilt, allt verkade stilla, men strax därefter så reste sig någon en bit bort. Det verkade vara en kvinna, och Alerie hade ingen som helst aning om vart hon hade kommit ifrån.
"Um, hallå?" sa hon i ett försök att få hennes uppmärksamhet. Kvinnan verkade helt darrig, och hon undrade om hon mådde bra.

Benen darrade, men Ava lyckades stå still i alla fall. Hon strök en blöt hårslinga ur ansiktet och tittade ner på den ljusblåa klänningen som hennes kropp var omsluten av. Det var alltså sådana här saker som människorna bar. Ava kunde inte låta bli att tycka den var vacker, för det var den verkligen. Det kändes bara så märkligt. Hon tittade bort mot havet, och sedan mot staden som låg i anslutning till stranden. Plötsligt slog en tanke henne, något hon inte hade funderat på innan. Vad skulle hon säga om någon skulle fråga vem hon var? Hon bet sig i läppen och blev mer nervös än hon hade varit innan, vilket sa en hel del. De gröna ögonen tittade ut mot havet igen. Hon hade hört om människor som hade fallit från de stora sakerna som gled fram på vattnet, vad hette de nu igen? Ava hade ju hört det flera gånger. Hon hade till och med sett några, de gånger hon hade simmat upp till ytan. De var ofta stora, med vita saker fladdrande i vinden. Någonting med Y? Sartyg? Lasyr? Farsyt? Hon hade kunnat låtsas att hon hade fallit från en sådan. Om hon bara kunde komma på vad de hette.

Ava funderade på vad som skulle verka trovärdigt, vilket var svårt eftersom hon inte visste mycket om människornas värld. Det lilla hon hade lärt sig var av hennes vän Tara, som vad väldigt intresserad av människornas saker. Hon hade visat Ava en massa saker som människorna hade tappat från de där stora sakerna som de färdades på, och som hade fallit ner i havet.

När hon stod med sina tankar, rycktes hon plötsligt ur dem av en röst. Hon vred huvudet till höger, och hennes gröna ögon växte. En människa stod inte alls långt från henne. Hon svalde och fladdrade med blicken. Hon visste inte vart hon skulle fokusera, och hennes hjärna tog fram alla skräckexempel som skulle kunna hända henne nu när människan hade sin blick på henne.

Eftersom Avas fokus numera låg på människan, så koncentrerade hon sig inte längre på benen under sig. De började skaka, och Ava kände hur rädslan spred sig genom kroppen. Människan skulle förstå direkt vad som pågick, och Ava skulle aldrig få se sin far igen. Hon svalde och öppnade munnen.
”J-ja – jag-”. Mer fick hon inte ur sig innan rädslan omslöt henne. Benen verkade reagera åt henne, och hon tog sig snubblade framåt, bort från människan. Högerbenet vek sig och Ava föll ner i sanden men lyckades klumpigt ta sig upp igen och fortsätta bort i säkerhet från människan. Hennes hjärta bultade i bröstet på henne och hon kunde höra sina egna flämtande andetag. Benen vek sig återigen, men Ava hade lyckats ta sig bort mellan några klippor. Hon sjönk ner i den varma sanden och försökte återhämta andningen, och hoppades innerligt att människan inte stod kvar.

Alerie hade rest sig upp och såg undrande på kvinnan en bit bort, som nu verkade ha lagt märke till henne. Hon verkade otroligt nervös, och återigen så lade Alerie märke till hur hennes ben darrade. Situationen kändes väldigt märklig, det var nästan som att kvinnan var rädd för henne? Hon funderade på att gå fram till henne när hon plötsligt stammade fram ett par ord och sedan började försöka ta sig därifrån. Det hela såg extremt klumpigt ut och Alerie undrade om kvinnan kanske hade ont eller var väldigt förvirrad, och när hon såg hur hon föll ihop i sanden så ropade hon ”Ursäkta? Behöver du någon hjälp?”. Det var oklart om hennes fråga inte hördes eller om kvinnan helt enkelt ignorerade henne, men oavsett så fick Alerie inget svar utan såg bara hur kvinnan stapplade vidare bort från henne. Alerie stod kvar ett ögonblick och kände sig lite dum. Hade hon skrämt henne på något sätt? Varför sprang hon bara därifrån? Uppenbarligen så var något fel med tanke på hur svårt hon hade att hålla sig på fötterna, men vad skulle hon göra? Det kändes fel att bara låtsas som ingenting och låta henne vara, men samtidigt så ville hon inte direkt jaga efter henne om det nu var så att hon var rädd för henne. Alerie bet sig fundersamt i läppen och såg ut över havet och på solen som sakta men säkert sjönk allt lägre, och sen tillbaks mot platsen dit kvinnan hade försvunnit. Nej, hon var tvungen att åtminstone se efter om det fanns något hon kunde göra. Annars skulle hon förmodligen ångra sig under resten av kvällen. Så hon suckade och började gå efter henne. Det var absolut inte någon lång sträcka, men när hon rundat några stora stenblock och borde kunna se kvinnan någonstans så var det helt tomt. Alerie såg sig omkring och kände sig allt mer förvirrad över händelsen. Hon kunde omöjligt ha tagit sig särskilt långt bort, inte när hon gick som om varje steg var en enorm ansträngning. Återigen så suckade hon, medan hon drog handen genom håret och tänkte snabbt. Hon skulle ropa till en sista gång, och om hon inte kom fram så ville hon uppenbarligen inte ha något med henne att göra. Vilket kanske inte vore så konstigt med tanke på att Alerie är en främling för henne, men hon såg ju knappast sig själv som en skrämmande syn.
”...är du här? Mår du bra?” fick hon fram lite halvhögt. Det kändes fånigt att stå och skrika för sig själv, men om kvinnan var i närheten så skulle hon nog höra henne.

Pulsen hade lugnat ner sig något, men benen värkte. Ava önskade att hon hade vetat hur det hade känts att ha människoben innan hon bestämde sig för att genomföra sin plan. Hon hoppades innerligt att det inte skulle kännas såhär hela tiden, hon visste ju faktiskt inte hur lång tid det skulle ta innan hon fick tag på det hon var här för. Ava knöt handen runt den raspiga, varma sanden och lät den rinna mellan hennes fingrar. Det verkade som att människan hade lämnat stranden. Ava skulle precis försöka resa sig igen när hon hörde människans röst igen. Ava flämtade till, men samlade sig sedan ganska fort. Människan lät ju faktiskt som om hon brydde sig om hur Ava mådde, men det kunde ju även vara ett sätt att lura henne till sig.
Du har inget val nu, människan kommer inte ge sig, tänkte hon för sig själv och använde klippan bakom sig som hjälp att ställa sig upp. Det var vingligt, men hon kom framåt. Ava såg att människan nu var närmare henne än innan, och nervositeten ökade igen, men hon stod still i alla fall. Ava svalde och använde klipporna som stöd för att röra sig framåt, och stannade när det fanns lagom med distans mellan dem, så hon fortfarande kunde fly om det behövdes.
”J-jag är här” sa hon och försökte låta så samlad som möjligt. Hon hade ju fortfarande inte kommit på vad hon skulle säga angående vart hon kom ifrån. Hon hoppades innerligt att människan inte skulle fråga, men hon var ju ändå tvungen att bereda sig på den möjligheten. Hon försökte febrilt komma på vad de där sakerna som gled på vattnet hette.

Människan frågade även hur hon mådde. Benen värkte och hjärtat klappade fort i bröstet, så speciellt bra mådde hon inte för tillfället, men det kunde hon ju inte säga. Ava bestämde sig för att inte svara på frågan alls, utan studerade istället människan framför henne med stora ögon. Det här var det närmsta hon hade kommit en människa på riktigt. Om hon skulle vara helt ärlig så såg människan inte alls så farlig ut som Ava hade trott och fått höra. Ava hade hört skräckhistorier om människor som kastade ut krokar för att fånga havets invånare, och att det var mycket våldsamma mot sådant de inte kände igen eller var annorlunda. Men det såg inte ut som om denna människa kunde göra något sådant. Men skenet hade ju en tendens att bedra.

Alerie väntade ett ögonblick och kände sig dummare för varje sekund som gick, men precis när hon bestämt sig för att gå så klev kvinnan fram från ett par klippor en bit bort. Hon såg vaksamt på henne när hon sakta men säkert närmade sig med hjälp av klipporna som stöd. Det var inte förrän hon hade stannat en bit ifrån Alerie som hon sa något överhuvudtaget. Alerie såg vaksamt på henne och nickade långsamt medan blicken gled upp och ner på henne.
"Jo, jag ser det" sa hon lugnt och höjde lätt på ögonbrynen. Det hela kändes ännu märkligare nu när hon kunde se kvinnan på nära håll. Hon var nämligen helt blöt. Det långa, ljusa håret låg platt mot hennes huvud och det droppade från det och från den blåa klänningen hon hade på sig. Dessutom så såg hon hur det hade fastnat sand lite här och var efter de gånger hon ramlat ner i sanden, och hon hade inte ens några skor på sig. Det var som om hon nyss hade klivit upp ur havet, men varför i hela friden skulle hon simma ut med kläderna på? Alerie tvivlade på att hon ens skulle kunna simma ordentligt med tanke på hur illa hennes ben verkade fungera. Plötsligt så insåg hon att hon stirrade och vek genast undan med blicken. Det vore ju dumt om det var alltför uppenbart hur underligt hon tyckte det var.
"...behöver du någon hjälp eller så?" frågade hon tillslut efter en stunds tystnad. Nu när hon väl stod här framför henne så kändes det som att hon inte ens riktigt visste vad hon ville säga då det kändes som att det var för mycket som var oklart på en gång, så hon fick väl börja där. Det var ju trots allt det i princip det första hon hade tänkt när hon sett henne ramla omkull tidigare.

Ava kände hur människan stirrade på henne, förmodligen lika mycket som Ava själv stirrade på människan. Ava kastade en blick på sig själv och förstod ganska snabbt att det självklart såg märkligt ut, hon var ju genomblöt. Människor var aldrig blöta, de höll sig på land där det var torrt. Blöt var en vanlig känsla för Ava, så det var inte så att hon tänkte på det. Förutom sanden som hade fastnat lite här och var som då och då lossnade och föll ner bland de andra sandkornen. Ava hade aldrig varit uppe på land innan, och det kändes nästan som om sanden kliade när den låg mot hennes bara armar. Solen värmde hennes rygg och Ava kände hur ryggpartiet på klänningen långsamt började torka i det varma vädret. Det kändes verkligen märkligt att befinna sig på människornas territorium.

Avas blick for till människan igen när hon öppnade munnen för att tala.
Jag behöver hjälp att rädda min far, tänkte hon för sig själv innan hon harklade sig.
”Jag….. tror inte det” sa hon och kliade sig på högerarmen. Några sandkorn singlade ner i sanden.
”Jag har varit i vattnet för länge” la hon till. Det var ju faktiskt ingen lögn, men Ava lät det vara öppet för människan att tolka. Mest för att hon fortfarande inte kunde komma på vad de stora färdmedlen på havet hette. Ava hade sett ett sådant under vattnet som hade sjunkit från ytan för längesedan, det var inte så långt från Atlantica. Ava och hennes vänner hade haft som tävling när de var yngre om vem som kunde komma närmast det. Tara hade alltid varit modigast; hon hade till och med simmat in i den stora trä-saken en gång, Ava hade bara varit framme och rört vid den som mest.
”Jag är lite desorienterad, jag behöver bara samla mina tankar en stund” sa hon och borstade bort ännu mer sand från sin vänsterarm med hjälp av högerarmen.

Alerie såg undrande på henne och hade inte blivit ett dugg klokare av hennes svar. Varit i vattnet för länge? Vad menade hon ens? Alerie hade själv spenderat otaliga timmar med att simma runt i havet eller i någon närliggande sjö, men hon hade aldrig blivit så påverkad av det som den här kvinnan verkade ha blivit. Trött i kroppen, absolut, men hon hade aldrig haft något problem med att gå efteråt. Kvinnan stod och borstade bort sand från sina armar, och Alerie flyttade sig en aning för att solen inte skulle lysa henne i ögonen och kliade sig lite i nacken. Kanske vore det bäst att bara lämna henne ifred? Hon verkade ju inte direkt intresserad av att prata med Alerie med tanke på hur lite hon berättade om vad som hade hänt henne, även om det kändes uppenbart att något hade hänt. Å andra sidan så borde väl inte det förvåna henne, om hon själv hade varit med om något så skulle hon förmodligen inte ösa ur sig allt till första bästa främling. Dessutom så sa hon själv att hon inte behövde hjälp och att hon bara behövde samla sina tankar.
"Jaha, okej..." sa hon och såg fundersamt på henne. "Är du säker? Du verkar ju inte kunna gå ordentligt ens" fortsatte hon, bara för att vara på den säkra sidan. Egentligen var hon väl inte skyldig henne något, men det kändes fel att bara lämna henne på stranden i det här tillståndet, särskilt när kvällen började närma sig. Om kvinnan återigen sa nej så skulle Alerie helt enkelt gå, men det vore förmodligen bra att åtminstone berätta för henne var närmsta värdshus låg så hon skulle kunna ha någonstans att ta vägen, och kanske var hon kunde gå för att få vård om det skulle behövas. Då skulle det inte kännas lika konstigt att lämna henne.

Plötsligt var det som om det klickade till i hjärnan. Skepp var ordet hon letade efter. Eller, hon var rätt så säker på det i alla fall. Oavsett så visste Ava att människorna hade svårt att styra dem under stormar, och att det hände att de sjönk och människorna kunde råka illa ut. Det fanns till och med de sjöjungfrur som hade räddat människor då och då, hjälpt dem till en klippa eller strand för att sedan försvinna till havs igen. Ava hade aldrig sett ett skepp sjunka tidigare, men det behövdes nog inte för att kunna säga att man hade varit på ett. Om hon nu ens behövde säga det, men det kändes bra att hon hade en plan ifall människan bestämde sig för att ställa fler frågor.

Ava släppte klippan och stod nu på benen ensam igen. När människan konstaterade att hon inte kunde gå ordentligt gjorde hon allt i sin makt för att inte rodna. Ava hade faktiskt trott att det skulle vara lättare än det var att använda människoben. Det borde inte ta så lång tid att lära sig, det gjorde bara så ont. Hon tittade mot solen som värmde hennes rygg. Det var eftermiddagssol, vilket betydde att Ava bara hade några timmar på sig att hitta Sjögap innan hon behövde ta sig ner i vattnet igen på grund av hållhaken som drycken hade. Hon vände sin uppmärksamhet till människan igen.
”Det är okej” sa hon och tog ett litet, prövande steg framåt som gick utan att varken vingla eller falla ner i sanden.

När hon hörde svaret som kvinnan gav henne så ryckte hon på axlarna. Det hon sa lät inte riktigt så övertygande som kvinnan kanske hoppades, men Alerie tänkte inte säga emot.
"Säger du det så. Men om du skulle behöva hjälp så finns det läkare självklart läkare i staden. Värdshus har vi också gott om" sa hon, och fortsatte sedan med att ge en enkel förklaring till hur hon skulle hitta till de närmsta. Det var det minsta hon kunde göra i den här situationen. Efter det så såg hon på kvinnan i några sekunder innan hon nickade kort åt henne.
"Dåså, um... ha det så bra antar jag" sa hon i brist på annat att säga och stoppade händerna i fickorna på de bruna byxorna innan hon vände på sig och började gå tillbaks samma väg som hon kommit. När hon kommit bort från klipporna så övervägde hon att gå tillbaks till platsen hon suttit på innan hon fått syn på kvinnan, men bestämde sig för att låta bli. Det kändes lite som att den lugna, bekväma känslan hon haft just då inte riktigt fanns kvar. Dessutom så skulle det snart vara kväll, och hennes föräldrar skulle bli galna om hon inte hade återvänt till slottet innan dess. Så hon suckade och började bege sig hemåt, fortfarande tänkandes på kvinnan. Hon hoppades att det skulle gå bra för henne, och tänkte att hon skulle fråga det ifall de skulle stöta ihop ännu en gång under de kommande dagarna. Dock så tvivlade hon på att det skulle ske, särskilt eftersom hon inte visste hur mycket tid hon skulle kunna spendera utanför murarna. Det var så olika från dag till dag.