Gatans barn (Privat)

Rollspel mellan krambjörn & Vildvittra

Handling
Rollet utspelar sig i en Oliver Twist liknande miljö.
Det vill säga Londons fattig kvarter och gator runt 1800- talet.
Man får rolla helt enkelt vem man vill, men på något sätt lever man på gatan.
En behöver inte heller vara barn, men gatubarn i den bemärkelsen att man levt som det.

Sedan får vi se vad som händer, kanske vi stöter på varandra? Samarbetar? Kanske vi tillhör samma ligor eller söker oss dit?
Man får på något sätt kriminella om det så "bara" är att vara ficktjuv, eller har rymt från barnhemmet.
Säljer din karaktär exempelvis sin kropp, kan hen göra det men skriv det inte ut i detalj, haha xD
Du kan också ha ett vanligt jobb om du nu så vill.

Regler
* Rolla ingen annans karaktär
* Skriv i tredje person, alltså namn/hon/han/hen
* Skriv långa beskrivande inlägg. Alltså inget enmeningsroll!
* Skriv på svenska

Mall
Namn:
Kön:
Ålder:
Utseende:
Kläder:
Bakgrund:
Personlighet:
Övrigt:
Rollare:

Mallar
Vildvittra

Samantha eller Sam som hon nu kallade sig själv stod på en gammal trälåda mitt på torget med en massa människor runtomkring sig. Hennes rävröda går lyste i solskenet och hatten gick runt bland människorna. Det var marknadsdag och en trevlig sådan, solen sken och människorna var på givmilt humör. Hennes gröna ögon glittrade okynnigt då hon framförde sina trollkonster framför den beundrande publiken, med jubel och applåder efter vart trick.
Hon gick runt bland folket och trollade fram mynt bakom deras öron och trollade ner lite börser och fickur i hennes egna fickor. Hon var en ficktjuv av klass och en ansedd sådan, särskilt som ingen trodde att det var hon.
Hon visst att många ficktjuvar var i farten bland hennes publik och de var de som ofta fick skulden, ingen misstänkte den fräknige glade gossen som kunde trolla så skickligt. Ingen visste vem gossen var, eller var han kom från en dag hade han bara dykt upp och nu var han välkommen till torget var dag såväl marknadsdagar som andra dagar, adeln och annat folk ville roa sig.
Samantha drog upp en herre med plommonstop på huvudet, "Se här gott folk, vad tror ni att denna man har i sina fickor? sa hon och drog fram ett ägg och samtidigt utan att någon märkte det försvann en portmonnä, publiken skrattade och applåderade,
"Nå kvinnor ett riktigt kap inte sant?" sa hon muntert med ett brett flin i det fräkniga ansiktet.
Hon fortsatte så och då hatten åter landat vid henne var den full med mynt och hennes fickor var något fulla av saker hon kunde sälja på den svarta marknaden. Hon tog inte alltför mycket, hon ville inte bli misstänkt och dessutom tjänade hon bra på sitt trolleri.
"Tackar gott folk för er uppmärksamhet." sa Samantha vid numrets slut och bugade graciöst mot den hänförda publiken. Hon log stort och gav ett charmant leende till en av de unga damerna i publiken innan de alla skingrade sig.
Sedan satte hon sig ner på lådan för att räkna igenom sina tjänade slantar. Hon ville både ha mat och såpa, sedan kanske lite tråd för hon hade slagit hål på sin byxa.
Samantha var mycket renlig av sig och även om kläderna var slitna så var de rena och lagade. Det var inte alltid så lätt, men hon försökte. Ju renare hon var drog sig publiken hellre till henne.

När man är en av Londons alla gatubarn så finns det nästintill alltid något som skiljer sig från vardagen var dag. Dock ser förmiddagen ungefär den samma ut för Axel när han strosar ner över gatan klädd i hängselbyxorna som slukar hela hans underkropp, händerna bestämt begravda i byxfickorna. Ja, han hade brutit sig in till ett litet motell i utkanten av London, observerat vilken tid de städar, går igenom rummen och var borta innan de steg in. Så Alex har för engångsskull fått en ordentlig mängd sömn i jämförelse med vanligt, hela sex timmar. Nu var det dags för att fiska upp lite stålar från naiva folks fickor, och den bästa stunden för det är ju när den unga trollkarlen, - om man nu kan kalla honom det, - har deras uppmärksamhet. Axel är inte helt blind tillskillnad från hans publik, de mörka ögonen har allt uppfattat när hans skickliga händer snott till sig alla sorters prylar. Inte för att Axel kan döma, inte alls. Om något är han tacksam. De mörka ögonen glider ner till en av de små händerna, ser ner på fickuret där klockan tickar för fullt. Tio, morgonframträdandet bör vara igång. Med den tanken börjar benen röra sig för fullt, hoppar smidigt över ett stängsel på vägen.
"Godmorgon Axel," hör han den gamla kvinnan säga där hon står vid en av kioskerna fylld med rotfrukter och grönsaker. Hon är en skrynklig, smal kvinna med rosiga kinder och vänliga ögon. Ms Carew har alltid varit väldigt omtänksam när det kommer till gatubarnen, hon är lite som en mamma, en mormor för de som vill och behöver en.
"Godmorgon Ms Carew," svarar han med ett genuint, sånt där charmigt leende som de äldre damerna alltid respekterar honom för. Jo, trots allt som hänt kommer artigheten som naturligt för honom. Förutom när det kommer till äldre män, han är rädd för dem alla. "Sovit gott?"
"Asch, småprata med mig när jag vet att du inte har bråttom istället," uppfostrar hon och höjer på ögonbrynen innan hon skickar ner en blick på de skakande benen. "Kom tillbaka efter du gjort vad det nu är du ska göra.. och kom ihåg ditt äpple." Axel ser ner på det vackra, röda äpplet som glänser i solljuset när hon kastar det till honom. Han har alltid varit riktigt tacksam över att ha stött på henne den där dagen för tre år sedan, hon har gett honom en hel del mat.
"Tack så mycket, jag kommer tillbaka ikväll." den unga mannen lämnar en vänlig liten puss på hennes panna innan benen skyndar sig ner över den långa stentrappan mot det lilla centrumet. Mycket riktigt, där står en publik och betraktar mannen som ställt sig upp på samma trälåda som vanligt. Han rättar till skepparmössan så att den täcker hans panna, gnager lite på sitt äpple medan han smiter in i publiken. Fingrarna rör sig snabbt medan tänderna tuggar, fångar upp mynt, klockor och smycken runt kvinnors hals. Mest mynt, det får han mest av iallafall. Det är inte alltid folk vill köpa det man säljer på svarta marknaden, och Alex vill helst inte behöva sälja sin kropp den här dagen. Nej, den är alldeles för öm. Mynt är alltid det bästa, mest naturliga valet.

Sams leende ändrades något då publiken skingrades och hon inte hade allas fulla uppmärksamhet längre. En grimas av smärta hon inte visat förr spred sig över hennes ansikte då hon stödde på ena foten. Hon hade sprungit från polisen för ungefär två dagar sedan, halkat till och rivit och troligen stukat foten. Hon trodde det var en stukning, då att bryta borde göra ännu ondare? Men det var svårt att gå utan att stödja på den och hon visste inte någon som kunde ta hand om det. Inte visste hon någon som ville hjälpa en gatupojke. Men en stukad fot kunde betyda livsfara för henne.
Hon svor till då hon försöker stödja på en gren hon hittat, bättre än inget men inget som fungerade bra.
Hon skulle bege sig till den svarta marknaden för att bli av med allt stöldgods, annars skulle det bli svårt att förklara det för polisen. Något haltandes börjar hon gå, men hennes leende är där åter särskilt mot unga damer som snabbt rodnande ser på honom.

Axel glider in bakom ett gatuhörn och drar ner händerna i fickorna bara för att dra upp sina fynd och granska dem. En klocka av äkta guld, vackra pärlor formade till halsband och armband och sen mynt. En massa mynt. Få se.. Jadå, tillräckligt för en middag att klara sig att stå på. Han sluter ögonlocken i lättnad, lutar huvudet mot stenväggen och tar ett djupt andetag. Frågan är om han ska känna sig lättad, eller om han ska arbeta iallafall. Se till att samla på sig pengar så fort som möjligt. Tankarna behöver skingra sig, men det är svårt när det är såpass mycket som trycker mot hans tinningar. Okej, nej inget mer arbete. Snabbt till svarta marknaden och sedan tillbaka till Ms Carew, hålla henne sällskap ett tag.
"Al," en mörk, bekant röst hörs sidan om honom. Gestalten griper tag om hans händer och slår ihop dem. "Du kan inte stå och hålla pengarna sådär din dummer, sluta zona ut." Axel blickar upp mot sin vän, blinkar ett par gånger medan han försöker förstå sitt dumdristiga lilla misstag. Visserligen stod han vid ett gatuhörn, men folk kan ju fortfarande komma och gå som de vill.
"Godmorgon på dig också Ren," mumlar han och stoppar ner de i byxfickorna igen medan han håller upp klockan framför sin väns ansikte.
"Fancy," kommenterar han, innan han får för sig att nappa upp den. Relationen mellan Axel och Ren är väl lite sådär komplicerad, de finner stunder att vara intima på men det är långt ifrån ett förhållande. Vänner är de dock absolut. "Du kan nog få en rejäl summa för det här, leva gott ett par dagar. Kanska dela med dig lite?"
"Jag ska ge hälften till Ms Carew," säger han beslutsamt och snor tillbaka den innan benen börjar röra på sig. De mörka ögonen landar på det där bekanta ansiktet som gör varje ficktjuv en tjänst.
"Jag hörde att polisen var ute efter dig," orden liksom slängs ut ur munnen, helt okontrollerat. Det där roande, glada och charmerande leendet är borta med ett mer seriöst ansiktsuttryck. "Vad har du gjort?"
"Jaså?" Axel rynkar på ögonbrynen, stannar upp ett tag. "Ingenting mer än det vanliga, och jag är rätt duktig på att hålla det hemligt." Ja, vad kan de vara? Axel skakar på huvudet, poliserna kommer inte kunna veta vem den välkända Al är, det finns alldeles för många gatubarn för sådant. "Går det bra?" frågar han den haltande gestalten tillslut.

Sam rätar på sig med sitt vanliga leende och flinar till.
"Beror på med vad du menar. Trolleriet går utmärkt, detta inte så." säger hon menande och ser ner på sin fot. Hon känner i förbifarten om kniven låg i fickan där den skulle och det gjorde den. De var två och hon en och dessutom var hon i underläge med foten om de nu tänkte göra något. Hon studerar ännu en gång de båda männen och nickar åt han som talat.
"Du brukar se mina föreställningar inte sant? Gav det bra idag?" flinar hon menande och nickar åt det hållet dit svarta marknaden låg. Hon visste väl vad han gjorde i publiken som så många andra ficktjuvar. Det var inte enbart hon själv som blev rik på hennes föreställningar.
"Sam var namnet förresten." ler hon och presenterar sig samtidigt som hon lutar sig mot stenmuren för att inte belasta foten.
"Sprang från polisen och snavade på takpannorna när jag skulle klättra upp." sa hon som förklaring om de nu ville veta och var intresserade.

Det är väl ändå en rätt så underlig fråga, det verkar som att det går smidigt och fint varenda dag som han står där på torget. Klart det varit foten Axel syftat på, haltandet hade varit uppenbart.
"Det är väl klart jag menar foten," påpekar han medan de mörka benen glider ner mot den fot som verkar vara problemet. Nu kan han ju inte direkt se hur det ser ut, med tanke på tyget av byxorna, men det hade inte gjort någon skillnad. Det är inte som att Axel kan göra något åt det, varför han ens startat en konversation är okänt för även honom. Han är inte direkt duktig på sjukvård, allra minst stukade fötter. Det bästa skulle väl ändå vara att ha lite is på det, och kryckor. Men när man lever som gatubarn på gatorna i Londons centrum är det rätt svårt att ha råd med något liknande. Dock är det något annat som fångar hans uppmärksamhet, hur gossen känner efter i sin ficka som om han sökte efter skydd, eller säkerhet. Ah, jo det kan nog ses som att han och Ren ska råna honom. Men icke. Ren står ju harmlöst och trummar med fingrarna på sina biceps, som att han har något viktigt att säga, men inte vill störa. Konstigt, han har aldrig varit så artig av sig.
"Hmh? Jodå, det gav väldigt bra." svarar han och skickar ett tacksamt litet leende. Visserligen skulle han klara sig fint med att sno utan den andre, men det underlättade när något annat hade folks uppmärksamhet. När de stod i en stor klump där de kan skylla på varandra. "Dock kan jag inte säga att jag sett så mycket av dina föreställningar."
"Axel," det kommer per automatik, finner ingen anledning till att ljuga om sitt namn. Killen verkar ju allt än harmfull. "Jaså? Vad ville de få fast dig för?" Okej nej, det är inte direkt något man delar med sig. Rör på påkarna nu istället Alex, dags att få pengar.

"Få fast mig för? Tja, ibland har de inte ens en anledning mer än att de kan hitta på någon." flinade Sam och skrattade till. Poliserna var sällan godhjärtade och ärliga typer särskilt inte när det gällde fattiga och Samantha som alla andra var misstänkt. Hon var dock livrädd att de skulle få tag i henne, skulle de få reda på att hon är kvinna kunde det innebära flera år i fängelset.
"De misstänker dock att jag gör mer än mitt trollande, men de har inte sett det." Sam ler, de båda verkar trevliga, eller ja så trevliga man kunde förvänta sig. Nu när ingen fara hotade kunde man vara trevlig, men sen gällde det att var och en klarade sig själv så hade hon lärt sig gatornas lagar. Hon saknade dock någon vän, det blev lätt ensamt.
"Ingen av er som har koll vad jag kan få denna fixad utan att betala alltför mycket?" frågade hon och började haltandes ta sig till den svarta marknaden. Hon skulle verkligen behöva något starkt med för att dämpa smärtan. Skulle hon inte bli bra kanske hon skulle sluta som urfattig tiggare längst gatorna.

Ja, det är väl saken med poliser. De misstänker varje gatubarn och gör bara den stora samhällsklyftan större varje gång de tar fast någon. Både om de har rätt till att ta fast dem, men också när de tagit någon som är oskyldig. Axel nickar långsamt, klart poliserna misstänker att han gör någonting annat bakom kulisserna. Men han har ju inte blivit fast än, så hans händer är antagligen väldigt smidiga och erfarna. När nästa fråga kommer avfyrandes kan han inte undgå att le till, vilken tur Sam haft som stött på dem.
"Jag kan fixa det åt dig," berättar Axel efter en stunds tystnad och granskar den haltande foten. Om nu poliserna försöker få tag på honom igen kommer det definitivt inte gå att springa därifrån. "Några starka smärtstillande kanske?"
"Ax," väser Ren som blänger seriöst mot honom innan han skakar på huvudet. "Du ska ligga lågt." Han säger det i en viskning för bara sjuttonåringen att höra, vilket han är tacksam för.
"Det här är att ligga lågt, i jämförelse med vad jag annars gör. Du vill väl inte att jag ska gå utan pengar, eller hur?"