(PRS) Love has no limit

PRS med rollspelargärna
(Kunde inte komma på något bättre namn för kungariket, så snodde Camelot xD)

Mallar:
Aphrodites mall:

Namn: Leah
Ålder: 19
Utseende: hon har långt mörkt hår som hon med hjälp av gummiband ofta har i en tofs. Hon har mörka ögon och i princip alltid slitna kläder.
Personlighet: Leah har fått lära sig den hårda skolan och har därför lärt sig att man måste vara tuff och står på sig. Hon har svårt för att släppa in folk i sitt liv utan tycker om att klara sig själv.
Familj: hon har bara sin lillasyster som bara är 5 år gammal. Hennes mamma och pappa är döda.

Övrigt: hon snor ofta saker för att kunna ge sin syster mat. Men försöker att tjäna ihop sina pengar med olika små jobb.

De gröna ögonen tittade ut genom fönstret. Utanför fanns slottsträdgården, som var så vacker med blommor av alla dess former och fontänen i mitten. Trädgården var däremot inte lika vacker när man hade gått där dagligen de senaste arton åren. De gröna ögonen drogs till muren en bit bort, muren som skärmade av slottet mot resten av kungariket. Det var skydd påstods det, men det kändes mest som ett hinder. Hur skulle Ivy någonsin kunna styra ett land hon aldrig fick se? Hur skulle hon kunna få ett folk att godkänna henne som drottning när de aldrig fick se henne utanför kungliga åtaganden? Hennes far var alldeles för beskyddande. Det var inte så konstigt egentligen, hon var ju trots allt Camelots framtid, och hans enda barn.

Ivy reste sig från fönsterkarmen hon satt i. Hon gick bort till sin dörr och placerade tyst en stol under dörrhandtaget. Hon hade sagt till sin far att hon inte mådde speciellt bra och behövde vila utan att bli störd. Som tur var så brukade han lyssna på det och lät henne vara. Det var ju inte så att hon kunde gå någonstans? Trodde han ja.

Ivy ställde sig framför sin garderob och öppnade den. Längst in i en låda låg ett par byxor och en tröja. Hon drog av sin klänningen hon hade på sig och klev i byxorna och drog tröjan över huvudet. Hon lirkade loss tiaran från huvudet och drog ur den vackra flätan som hennes svarta, blanka hår var uppsatt i. Hon lät det långa håret hänga längst med hennes rygg, och tittade på sig själv i spegeln. Hon var mer bekväm nu, hon behövde inte spela en roll längre. Hon visste att hennes far inte tyckte om det, så det var bättre att han inget visste. Ivy plockade fram en sjal och knöt den runt midjan. Hon drog av sig sina skor och gick bort till balkongdörren. Hon öppnade dem och stängde dem när hon hade gått ut på den stora balkongen. Bakom krukorna med växter som stod där hade hon ett långt rep. Hon knöt den ena delen i balkongräcket och kastade ut resterna över balkongen. Nu kom den jobbiga delen, den som hon hade fått öva på en hel del. Hon lyckades dock komma ner rätt smidigt, och gick in bland träden i slottsträdgården, som gick precis vid muren. Där fanns den perfekta grenen som hon kunde klättra upp på för att komma upp i trädet och över muren. På andra sidan fanns det ett annat träd som hon kunde klättra nerför, hon var äntligen över på andra sidan. Det hade tagit henne lång tid att räkna ut hur hon skulle ta sig fram och tillbaka över slottet, och mycket övning. Ivy hade varit utanför slottets murar några gånger nu, och hon älskade det.

Ivy drog loss sjalen runt midjan och lade den över sitt hår. De flesta kände inte igen henne, eftersom hon nästan bara syntes i kungliga sammanhang, och då var hon inte så närgången som hon var nu. Men det kunde ju komma vakter som kände igen henne, och då var det kört. Hennes far skulle bli riktigt arg om han fick reda på vad hon gjorde. Ivy tog ett djupt andetag och gick bort mot den lilla staden vars ingång låg några meter från slottsmurarna, men för Ivy hade det känts som en helt annan värld.

Leah satt på marken och lutade huvudet mot en kall tegelvägg, hon såg på sin yngre syster som satt och lekte med den enda dockan hon hade och bet sig i läppen, hon var tvungen att fixa något att äta till sin syster, men hur? Hon hade frågat runt på en massa ställen om hon kunde få hjälpa till eller på något sätt jobba men alla hade tackat nej. Det enda alternativet som brukade återstå då var att sno mat eller pengar från någon för att tigga var verkligen inte ett alternativ, Leah ville inte känna sig värdelös och behöva gå till de rikare och be om pengar. Dessutom hjälpte det inte eftersom de rikare oftast inte gav pengar utan en örfil för att man gått fram och pratat med dem. Sen fanns det såklart de som var snälla och gav en liten peng, dock aldrig mer än att det räckte till ett mål mat, där hennes lillasyster fick det mesta och Leah tog det som blev över.
Självklart fanns det andra typer av jobb också så som att prostituera sig, det fanns många fattiga kvinnor som såg det som enda sättet att försörja sig på men det var något Leah aldrig skulle göra förrän både hon och hennes syster var döende. Att sälja sin kropp till män som ofta var gifta och dessutom rika män skulle hon aldrig klara av, det skulle ta ut all stolthet från henne.

Hon kollade upp mot himlen och en klump formades i hennes mage, det såg ut att bli regn och hon hade ingenstans att sova för natten. Ofta bodde hon och hennes syster i olika förråd eller på andra ställen där det fanns ett tak men eftersom hon blivit upptäckt så många gånger så var det inte så stor chans att hon lyckades komma till samma ställen igen. Därför sov de nu ofta på en bänk eller under ett träd, Leah sov ändå inte speciellt mycket utan satt ofta uppe under större delen av natten och såg till så att inget hände dem, man visste aldrig i dessa delarna av staden.

Leah drog ner sin syster i famnen och kramade mjukt om henne medan hon kollade mot torget där det gick folk. Många rika kvinnor och män som gick i dyra klänningar eller kostymer och kvinnor som hade allt från diamanter på sig till smaragder, människor som hade håret fixat och säkerligen hade tvättat sig innan de gick ut. När Leah var yngre hade hon ofta fantiserat om hur det skulle kännas att vara så rik och vara så vacker men ju äldre hon blev desto mer förstod hon att det inte ens var lönt att drömma, antingen föddes man som rik eller så föddes man som fattig och det var inget som gick att ändra, därför var det bättre att inte drömma alls om ett bättre liv.

Staden var verkligen helt underbar. Människorna och livligheten, det var fantastiskt att se. Bland dem var Ivy bara en i mängden, som alla andra. Kläderna hon bar på kroppen visade ingenting om status, hon var helt anonym. Det var en salig blandning människor ute; både de rikare, men även de som inte hade det lika gott ställt, tyvärr. Ivy hade lovat sig själv att den dagen hon stod som drottning skulle hon kämpa för att alla skulle få lov att äta sig mätta dagligen. Det var en kamp hennes far hade pratat om att starta länge, men med hans hälsa som blev sämre blev även hans större planer lagda på is.

Dagen de hade fått tillkalla doktorn första gången hade varit skrämmande. Senaste gången Ivy hade träffat en doktor var dagen som hennes mor dog. De hade varit väldigt länge i hennes fars kammare, och sedan hade doktorn kommit ut och förklarat att fadern bara skulle bli sämre, det fanns ingenting att göra. Vissa dagar var bra dagar, och då var allt som det brukade, men andra dagar var sämre när hennes far knappt kunde gå utan hjälp. Det var hemskt att se, och tanken på att han en dag skulle lämna henne skrämde Ivy något otroligt.

Hon kom ut på torget, som var hennes favoritplats. Det var alltid så mycket liv där. Hon tog in hela scenen med ett leende. Hon drog sjalen runt sitt huvud lite till, och vände bort blicken när en vakt som gående genom staden. Han rörde sig genom torget och bort mot slottet. Ivy följde honom med blicken och slappnade av när han var utom synhåll för henne. Hon såg sig omkring på torget och tittade på de sociala utspelanden som skedde där. Samtalen över någon som ville köpa något, samtalen mellan vänner, samtalen till främlingar. Ivy älskade det. Hon hade självklart varit en del av slottets middagsbjudningar under sin uppväxt, men ju sämre hennes far blev, desto färre blev de sociala tillställningarna. Den senaste balen hade varit två år sedan, och hon hoppades att det skulle bli en i år. Allt för att inte vara så ensam.

Sandra som Leahs lillasyster hette reste sig upp när hon såg Ivy och hon sprang glatt fram till henne med sin trasiga docka i famnen och såg på henne.
- hej! Vad heter du? Har du någon mat? Jag är jättehungrig Sa hon med ett litet gulligt leende, hon var väldigt nyfiken och pratglad och brukade därför ofta gå fram till okända trots att Leah varnat henne för att inte göra det, Sandra var fortfarande ett godtroget barn medan Leah lärt sig att man ska undvika att prata med främlingar om man inte ville råka illa ut.

Leah reste sig snabbt upp och gick fram till sin syster och tog tag i hennes axel för att få henne att backa en bit.
- jag ber verkligen om ursäkt för att hon stör er miss, hon är ju bara ett barn sa Leah för att försöka lindra det som hänt. Sandra som pillat med sin docka ryckte till när dockans arm inte orkade mer utan tappade armen ner på marken.. Sandra började tyst snyfta och tittade på sin leksak som nu var trasig. Leah svalde hårt och slöt ögonen en sekund innan hon satte sig på knä bredvid sin lillasyster.
- Jag lovar att vi ska laga henne, såfort jag får lite mer pengar så köper vi nål och tråd och lagar henne och om vi tjänar lite pengar till så kanske vi kan köpa en ny docka snart, okej? sa Leah och torkade Sandras kind mjukt innan hon såg upp på kvinnan som hennes syster hade börjat prata med, hon kände inte igen kvinnan, det kunde inte vara någon från den här staden eftersom Leah i princip visste vilka alla runt om här var.

Ivy skulle precis ge sig in bland människorna, när hon hörde en liten röst bredvid sig. Hon vände sig om, och såg en liten flicka. Ivy log brett och skulle precis svara henne när en äldre tjej, förmodligen den yngres syster, kom fram och bad om ursäkt. Ivy skakade på huvudet.
”Inget att be om ursäkt över, det var bara trevligt” sa hon och log mot tjejen. Ivy tittade på hur flickans docka gick sönder, och det skar i hjärtat när den hon började gråta. Hungrig var hon också, och med tanke på de bådas klädsel så hade de det nog inte speciellt gott ställt. Det var i situationer som dessa det kändes extra jobbigt att ha det så bra som hon själv hade det, när det fanns personer som verkligen behövde mat. Ivy stack ner handen i fickan på byxorna, visst hade hon lite växel kvar från senast hon var här? Hon fiskade upp ett par silvermynt. Det borde de kunna få ihop till både mat och sytråd för att laga dockan.

Hon satte sig på huk och tittade på flickan med ett leende.
”Vet du vad? Jag svarade aldrig på dina frågor. Jag heter – ”, Ivy tvekade en sekund. Ivy var inget vanligt namn, och vad var oddsen att någon i staden hette som prinsessan? Förmodligen inte så stora.
”Ava” sa hon och höll fram pengarna i sin hand.
”Jag har ingen mat, men jag har lite pengar så du och din syster kan köpa lite mat. Jag vet att de har väldigt gott bröd där borta” sa hon och pekade bort mot ett av marknadsstånden. Hon reste sig upp och höll ut pengarna mot den äldre av syskonen.
”Jag har inte så mycket på mig just nu, jag önskar att det fanns mer jag kunde göra” sa hon och rättade till sjalen runt huvudet med ett litet leende. Hennes gröna ögon mötte de mörka hos den andra tjejen, som Ivy gissade var i hennes egen ålder. Det var verkligen konstigt hur livets slump hade kunnat ge den ena ett rikt liv och den andra satt på gatan. Det var inte rättvist.

Sandra log brett åt tjejen och stirrade på mynten i hennes hand, rikare människor brukade inte vara så vänliga och de brukade definitivt inte sätta sig på huk och komma ner på de fattigas nivå. Leah däremot skakade lätt på huvudet.
- Jag är ledsen men jag kan inte ta emot dem, det är ju era pengar sa hon med ett litet vänligt leende. Hon hade lärt sig att aldrig tilltala rikare med "du" eftersom de rika ofta tog det som en förolämpning. Sandra däremot bara tittade på tjejen med stora ögon.
- du är så vacker, jag vill också se ut så sa hon med ett litet gulligt leende.

Då kom där fram en man, det fanns män som gick runt på stan och såg till så att de fattiga var separerade och inte pratade med de med pengar, oftast hade dessa männen mycket pengar de också-. Han såg på ivy och sen Leah och Sandra.
- och vad har vi sagt till er om att störa folk som försöker ha en trevlig dag? De vill inte prata med värdelösa avskum som ni. Du borde dessutom hålla bättre koll på snorungen, Ni två borde verkligen veta er plats sa han kyligt. Leah kollade honom rätt in i ögonen och lyfte upp Sandra i famnen.
- jag ber så mycket om ursäkt om vi störde er miss sa hon till Ivy innan hon vände ryggen mot dem och började gå, hon sjönk ner vid samma vägg hon suttit lutad mot innan och höll sin lillasyster i famnen för att hon inte skulle springa runt och prata med alla.

Det gjorde ont i Ivy när tjejen inte ville ta emot pengarna. Hon skulle precis öppna munnen och svara tjejen när en man kom fram och snäste av de två tjejerna, och talade sedan vänligt med Ivy. Det gjorde henne väldigt irriterad. Just där och då ville hon dra statuskortet och snäsa åt honom att prinsessan talade med vem hon ville, men det kunde hon ju inte.
”Är det någon som stör så är det du” muttrade hon när han vände ryggen till. Hon hade gärna sagt det till honom, men risken att han skulle känna igen henne var för stor.

Hon vände sig mot tjejerna igen, men den äldre hade sagt något om att hon bad om ursäkt och de stod inte längre vid Ivy. Hon tittade sig omkring och såg de två sitta mot en vägg lite längre bort. Hon fingrade med silvermynten innan hon kastade en blick på tjejerna igen och vände sig om. Hon begav sin in bland folket på marknaden. Tre silvermynt var inte så mycket egentligen, men det räckte till en limpa bröd, ett par äpplen och sytråd och nål. Ivy ville egentligen ge dem mer, men samtidigt skulle hon vara en annan person här ute, här var hon som alla andra.

Ivy gick bort till tjejerna och satte sig på marken framför dem. Det var skönt på ett sätt, att inte bry sig om sina kläder på samma sätt som i slottet. Hon lade inköpen som låg i en liten påse på marken framför dem.
”Den här gången tar jag inte nej som svar” sa hon med ett litet leende och drog huvudsjalen närmare sig igen.

Leah såg runt på alla människor och höjde förvånat ögonbrynet när hon såg tjejen de pratat med innan komma tillbaka med mat och dessutom nål och tråd, varför var hon så snäll egentligen? Sandra log glatt och tog snabbt ett äpple som hon började tugga på. Leah såg på tjejen som verkade väldigt bekant, hon måste ha sett henne i något annat sammanhang, men namnet Ava var inget hon kände igen så Leah antog att hon bara sett henne snabbt i förbifarten.
- ni hade verkligen inte behövt köpa något till oss, vi klarar oss fint sa hon med ett mjukt litet leende men tog ändå emot påsen. Leah tänkte spara maten för att kunna ge sin lillasyster när hon blev hungrig. Sandra såg på Leah
- ska inte du äta? Sa hon förvånat och Leah pussade mjukt hennes panna.
- jag klarar mig, ät du dig mätt nu sa hon mjukt.

- ni är verkligen inte som alla andra miss, att sätta sig på marken bredvid folk som inte har pengar? Att tilltala oss som jämnlikar, det är inte speciellt vanligt sa hon till Ivy och såg på henne med forskande ögon, det var verkligen något annorlunda.
- jag glömde presentera mig innan föresten, jag heter Leah och detta är min lillasyster Sandra sa hon och nickade mot sin syster som satt och tuggade på sitt äpple.