[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Okej people, you can watch but you may not touch.

Ayay, min mall kommer inom kort. krambjörn

Man vet att man har en ganska så grav identitetskris när man går omkring och knorrar som en gris. Det var i alla fall så det var för en viss Takahashi Natsume, som gjorde precis det. För en vanlig person, med ett någorlunda vanligt liv, hade det kanske inte framgått som speciellt konstigt. Men Natsume var ju inte vanlig på någon som helst nivå what so ever. En gång i tiden, visst. Sedan hade det hänt, och då hade allting helt plötsligt inte blivit så värst ordinärt längre. Däremot kunde han ju inte säga så mycket om det där, då han inte kunde minnas någonting av intresse. Det spelade inte någon roll hur mycket han försökte, hur mycket han ansträngde sig. Allting var komplett blankt och slätstruket - lite som om det fanns någon del inom honom som vägrade att minnas. Namnet, det kom han ihåg. Han var nitton år och skulle fylla tjugo under sommaren. Utöver den bristfälliga informationen var det dock tomt. Helt, jävla tomt.

För lite över tre år sedan hade han sett sig själv i spegeln för sista gången. Eller nej, för han hade sett sin reflektion i en bäck någonstans sydost om Mount Fuji lite efter att han flytt från hemmet. Det kom han ihåg hyfsat: hur ansiktet varit blekt som ett lakan, hur händerna darrat av kölden och blodet som sipprat ner från munnen och vidare ner mot det klara vattnet. Inte trevligt. Däremot hade den fysiska smärtan inte varit någonting i jämförelse med den psykiska härdningen. Allting hade gjort så förbaskat ont, genomilat hela kroppen gång på gång. Sedan hade det blivit svart. Och så hade det varit i flera veckor, till och från åtminstone. Nu var det annorlunda dock, då han spenderat så förbaskat mycket tid på fyra ben att han gått och blivit van. Kontroll? Det existerade inte i Natsumes liv. Han visste knappt vad han var, eller ännu mindre vem han var. Men skämdes, det gjorde han ändå. Varför visste nittonåringen inte, men så var det i vilket fall. Troligen för att han kände sig oren och äcklig, patetisk och allting däremellan. För att inte tala om rädd. Jo, han var löjligt rädd för sitt eget tillstånd.

Förlorad i virrvarret av tankarna som susade omkring, svansade han vidare längsmed den lövtäckta marken. Tassarna trampade ner lite hursomhelst, utan att ögonen följde dess väg. Natsume hade ju ändå ingen aning om vad han höll på med, vilket han aldrig hade. Så det var troligen därför han råkade trampa ner rakt i en rävsax - bara för att han varit så nedrans ouppmärksam. Typiskt också. Kroppen sjönk långsamt ner mot marken med en lätt duns och de mörka ögonen fixerade sig på framtassen. Blod. Inte överdrivet mycket förvisso, men tillräckligt för att den mesiga nittonåringen skulle känna sig dödsdömd. Tystnad. En sekund, två sekunder..hela tio sekunder dröjde det faktiskt innan tjutandet bröt ut. Som världens gallskrik.

Precis som vilken annan kväll hade Hideo tänkt ta sin lilla springrunda runt om i skogen strax över vägen. Eiji, den japanska spetsen som svansar runt om i utegården behöver fortfarande få springa hejvilt. Tyvärr kan hon inte det i det barnvänliga samhället de bor i. Det är kväll, strax tid för kvällsmat som Hideo drar på sig sina springskor. Hans sambo jobbar sent på en advokatbyrå. Relativt förundrande hur fint och vackert Hideos liv verkar vara från utsidan. Visserligen är inte det japanska samhället särkilt förtjusta i homosexualitet, men bortsett från det har tjugoåringen gjort det väldigt bra för sig. Bor med sin pojkvän som han haft i hela tre år i en liten villa, med deras lilla hundvalp. Tyvärr är inte han särskilt glad.. nej, hans förhållande med sin kärlek har börjat glida ur händerna på honom. Som sand. Men det kanske han borde ha förväntat sig, ingenting bra varar länge i Hideos liv, så har det alltid varit och han har kommit i fund med det.

Stegen stannar upp, tjutandet ekar över skogen och de mörka ögonen glider per automatik till Eiji, nej hon är säker. Det är något annat. Benen rör sig försiktigt, ljudlöst mot skriken, och stannar upp när han får syn på vad det är som gnäller och väcker hushållen. Den vita lurvbollen börjar morra mot det främmande djuret, känner sig rädd och oerfaren. Vargen är ju så stor i jämförelse med henne.
"Eiji." tjugoåringen nickar bakåt, och bollen av fluff tassar lydigt bort bakom honom. Varje vettig människa skulle springa för sina liv i åsynen av en stor varg, jo de kan vara väldigt läskiga. Dock är det inte så lätt för Hideo, hur dumdristig det än må få honom att verka, blodet över vargens tass fångar hans uppmärksamhet. "Schh." mumlar han medan benen tar långsamma steg fram mot den svarta vargen. Hideo drar ut sina hörlurar från öronen och hänger dem runt nacken. Han håller fram en hand mot den sårade varelsen, låter han lukta lite. Försöka visa att han inte är i fara.

Människor? Hur långt hade dumstruten egentligen lyckats stega iväg? I vanliga fall brukade han hålla sig i samma område, gå i cirklar om och om igen tills han fick syn på någonting ätbart. Nu verkade det där ju däremot ha failat ganska så brutalt. Fan för de där tankarna som gjort honom alldeles förvirrad och eländig. Kunde de inte bara hållit sig borta så att han sluppit det här? Varelserna som struttade omkring på två ben var onda, det var ju någon av dem som placerat fällan där, right? Natsume ryggade tillbaka, trots att metallen drog och slet i huden på honom. Ännu mer blod, fantastiskt. Okej, abort mission. Istället började det där förmorrade knorrandet igen och öronen ströks tillbaka tills de låg platta som pannkakor på huvudet. Knorr, knorr, knorr. Skulle han bita av fingrarna på inkräktaren? De var ju så vackert framsträckta att det inte varit svårt för nittonåringen att hugga tag i dem. Men av någon anledning så gjorde han inte det, eller åtminstone inte hårt. Däremot ett litet, protesterande bett mot pekfingret.
Bort med dig. Jag vill inte ha någon hjälp från någon som dig. Det var säkert du som gillrade den här helvetesfällan. Tänderna skymtade fram, blottades till och från i samband med tankarna som slog mot väggarna inuti huvudet. Varför? Varför? Bara varför? Han hade ju varit så försiktig och noga med att hålla sig borta, både för sin egen skull och alla andras. Så jävla värdelöst i slutändan. För nu stod han ändå där och stirrade en såndär tvåbent varelse rakt i ögonen, utan att kunna bestämma sig för varken ditten eller datten. Åh, vilken härlig kväll. Inte.

Okej, uppenbarligen vill inte den lilla vargen ha någon hjälp, kanske pågrund av rädsla. Kanske av någon annan anledning. Dock skulle nog byrackan fått som han velat om det varit en annan person, men nu är det ju inte så. Hideo är en envis liten sate, och dessutom har han studerat till både veterinär och läkare. Att låta en varg blöda och sitta fast i skogen kommer aldrig i tanken.
"Tyvärr tänker jag hjälpa dig även om du vill det eller ej." säger tjugoåringen med ett försäkrande litet leende. Han sätter sig på huk, och hakar upp rävsaxen som tagit fast i vargens lilla tass. Försiktigt slänger han bort den gräsliga fångapparaten. Huttrandes drar han av sig sin tjocktröja, tacksam över sin hjärna som dragit åt sig den i sista sekund. Jo, snön och vinden gör det förbannat kallt även när Hideo springer som aldrig förr. "Dumma jägare, hur fan kan de sova om nätterna?" tjugoåringen muttrar för sig själv innan han drar sönder sin tröja, tar en bit och virar försiktigt runt tyget om den blodiga tassen som ligger utsträckt mot honom. Försiktigt stryker han en hand över vargens huvud, vågat och dumdristigt på en och samma gång. Han vet mycket väl att den lilla vargen inte förstår ett endaste ord han säger, men Hideo har alltid funnit det mer avslappnande, hjälpsamt. "Jag kommer att bära med dig nu.. bara för att se till att du läker, jag lovar." i en viskande ton virar tjugoåringen försiktigt sina armar om vargen, och bär upp honom. Dumdristigt? Åh ja.

Åh, som stadgat tidigare..människor. Natsume kände sig verkligen som en liten barnunge där han guppade upp och ner i främlingens famn. Så det hade alltså inte varit den korkade ungdomen som lagt ut fällan? Det gjorde ju saken åtminstone lite bättre. Men inte mycket, nej nej. Nittonårigen hade fortfarande en ganska stor lust att bota huvudet av personen, trots att han visste att det var grovt fel. Förut hade han nog gjort det i alla fall, attackerat galningen utan att tänka två gånger på saken. Som tur för denne hade han vett nog att inte göra detta. Kanske hade han tassen att tacka, då den fortfarande gjorde honom lätt ställd trots att tyget satt lindat runt det. Äsch, männsikan skulle väl inte orka bära med sig en så pass tung hög med lurv hela vägen hem. Eller? Åh, herregud nej. Inte ett hus, inte inomhus. Nej, nej, nej. Och precis i den stunden hade Natsume helt plötsligt drabbats av full panik. Allt han kunde tänka på var att han verkligen inte ville - inte ville bli instängd, inte ville bli vidrörd av några äckliga händer.
Släpp mig. Eller så..eller så lovar jag att bita dig! Gnällandena var allt annat än trevliga, och skar till och med i nittonåringens egna öron. Sprattlandet var ju däremot ännu värre. Tänk om han låste in honom? Eller om han blev mördad och omvandlad till en pälsjacka? Det fick inte hända. De svarta ögonen smalnade och blängde maniskt på främlingen, skrek av missnöje och ovilja. Så jävla smart att börja bete sig någorlunda mänskligt nu när det var ett stort nej. Blicken som han utstrålade i den stunden talade alldeles för mycket för hans eget bästa. Jahapp, då var det helt enkelt bara att be till gud om att den andre inte märkt någonting underligt. Fortsätt med ditt evinnerliga gnällande istället så kanske han glömmer det hela. Ja, underbar plan.

Sprattlandet och gnällandet var väl en rätt uppenbar reaktion, Hideo hade inte förväntat sig något annat än just det. Dock bestämmer han sig för att hålla kvar vid den lurviga vargen, det är bättre att få honom frisk och kry så snabbt så möjligt, då kan han släppa ut honom i det vilda igen. Nej, han tänker inte lämna honom blödandes och än mer sårbar än tidigare. Även om det skrämmer vargen, så att vara inne och fast behöver den lilla tassen läka. Försiktigt stryker Hideo sina små fingrar över nosen. Eiji skuttar efter dem, luktar på allt och ingenting. Hon är väldigt tam, lydig, efter all träning. Och i dessa situationer är Hideo väldigt glad och tacksam över den tid han lagt på det.
"Förlåt, förlåt.. jag ska få dig frisk på nolltid." Än en gång, vargen förstår inte ett dugg av det du säger, så varför envisas med att babbla på? Hideo har en vana att göra det med Eiji, som på något sätt är väldigt duktig på att hålla konversationer. Han kan inte ro för det, det är mysigare på så vis. "Jag ska kolla på ditt sår, sy ihop det, se till så att det läker och så att du får något i dig att äta.. du kommer vara ute i skogen snart, jag lovar." Hideo öppnar dörren till den lilla stugan, möts av värme och söta dofter från alla doftljus. Hårstråna sträcker på sig övre armarna, och huden är alldeles knottrig när han vacklar fram mot glasrummet där den lilla brasan finns. Han lägger ner den tunga lurvbollen på soffan, innan han stoppar in ved i brasan. Drar till sig kuddar och filtar så att vargen kan vara så bekväm som möjligt. Jodå, han har en varg i sitt vardagsrum, fullkomligt normalt. "Kan jag kalla dig Akihiro? Du är som en liten ljus prins." försiktigt tar han tag i tassen, granskar det djupa hacket. Kanske Hideo inte har rätt att ge vargen ett namn, men det blir lättare för honom, och Akihiro, som han nu heter, har nog inte något emot det själv.

För i helvete. Så du tror alltså att du kan ge mig ett namn, efter eget behov, och sedan itne ens presentera dig själv? Din lilla jävel, vill du att jag ska bita huvudet av dig eller? Låter faktiskt inte som en helt dum idé.
Innan hade Natsume varit alldeles för skräckslagen och ställd för att faktiskt göra någonting åt saken. Men nu? Nu hade han all tid i världen stt ta saken i egna händer..tassar. Han hade tydligen redan hunnit bli förvirrad tydligen. Med ett dovt morrande, slet han åt sig tassen och hasade ner från soffan. Verkligen inte smart, då han inte kubde stödja sig påsett av frambenen. Nåväl, hoppa tillbaka mot ytterdörren kunde han göra, trots att filten fortfarande hängde över den slanka ryggen coh släpade i golvet. Onödigt hinder. Fast det var ju ganska mysigt, även om det var någonting nittonåringen aldrig skulle erkänna. Alltså rent tekniskt sett så skulle ju människan aldrig få höra det där erkännandet i alla fall. Vargar kunde inte prata, och Natsume var defintivt inkluderad i den kategorin.
Aj. Hur ynklig kan man bli egentligen? Halvvägs fram till dörren och han hade redan kollapsat på golvet av utmattning. Hela scenariot var så överväldigande att hjärnan inte riktigt hängde med i svängarna. Nya dofter, nya intryck..kidnappning. Vem var dum nog att släpa in ett vilt djur i sitt eget vardagsrum? För visst var det ett vardagsrum? Jo, det var nog vad man kallade det. En gång i tiden hade väl byrackan själv hållit till i ett varmt vardagsrum, med både kuddar och filtar och konstiga apparater.
Knorrande och med stora, glansiga ögon, blängde han bistert bort mot sin kidnappare. Ingen skulle någonsin märka om han slet strupen av honom? Det var bara att vänta i några dagar så kunde han utföra dådet. Bra, då var det bestämt. Kidnappare var onda. Punkt.

Det hade gått förvånansvärt fläckfritt för Hideo att ta med det skadade djuret hem, ingen hade sett honom. Visserligen kommer sambon hem snart, men bortsett från det har det gått fint. Han borde ha tagit med lurvbollen till sjukhuset, där det finns mer material, men just nu har han ingen bil. Och tyvärr är han inte tillräckligt stark för att bära honom ändå vägen dit. Ögonen följer vargen som försöker ta sig fram på sin skadade tass, innan han faller ner på golvet. Väldigt bedårande. Eiji börjar försiktigt att slicka vargen över hans öron, innan hon rädd gömmer sig i köket. Han bestämmer sig för att ge vargen lite mat, försöka få hans tillit så att han kan få en extra koll på såret.
"Här, du måste vara hungrig.." tjugoåringen lägger köttbiten på en tallrik, medan han sätter sig på huk framför honom. Den röda filten om den tjocka pälsen har glidit bort en aning, så Hideo ser till att dra den tätare intill honom. Huvudet faller på sniskan medan han puttar fram tallriken lite mot vargen. Det krävs tålamod, väldigt mycket tålamod.