PRS yehet & Early

krambjörn

Cameron låtsades inte om de sura blickar han fick då han vandrade in på skolområdet med en cigg i mungipan. Han orkade inte med deras dömande blickar, han hade fan varit utan cigg i över en vecka nu och ingen skulle få stoppa honom nu. Att han redan rökt 5 cigg denna morgon spelade ingen roll.
Den senaste veckan hade han gått runt med en konstant huvudvärk efter allt tjat från sin mamma. Det var minst sagt en lättnad över att få komma iväg från den där lägenheten och hans mammas som ständigt vakat över honom som en hök.
Han fimpade ciggen då han nådde fram till dörren. För någon sekund stod han bara där, försökte dra ut på det. De senaste veckorna hade han knappt lagt en tanke på sin nya skola och det nya liv han skulle få, men nu när han stod där så kände han något.. kunde det verkligen vara nervositet?
Hastigt skakade Cameron på huvudet och drog upp dörren.

"Ugh, Cameron Colt" sa Cameron till den äldre kvinnan bakom disken. Det hade tagit honom några enstaka minuter att hitta till receptionen, men det var bara för att han valt att ta vägen till vänster istället för höger där receptionen faktiskt låg.
"Cameron.. cam-.. aha!" Kvinnan drog fram en fil från under sitt skrivbord. Hon bläddrade bland papperna innan hon lade fram det på disken framför. "Här är ditt schema, och även några andra papper du bör läsa igenom" sade kvinnan och gav honom ett leende.
"Tack" svarade han torrt och kisade svagt med ögonen.

Det har alltid varit oerhört tomt i lägenheten sen modern slängt ut den äldre av bröderna, även om Ms Cooper försöker att låtsas som ingenting. Gabriel har försökt att vara hemma så lite som möjligt, göra en tyst protest som modern inte verkar lägga större intresse av. Stanna i biblioteket sent på kvällarna, studera. Eller umgås med vänner utomhus, eller hemma hos dem. På mornarna brukar han åka tidigt, beställa en chai latte, - utan kaffe, - och gå mot skolan. Sovmorgon, vad är det? Ett fenomen som Gabriel inte förstått sig på sen han var tio. Så han sitter där, likt varje vardagsmorgon, i kafeterian med latten i handen och sin presentation framför sig. Blicken for upp mot dörren varje gång någon kommer in, ett nytt ansikte dyker upp. Blicken granskar den nya personen, sippar på den varma drycken, stilig... minst sagt.

Dumma, förbjudna tankar. Han känner sig så illa till mods, att han inte finner de där skrattande tjejerna några meter bort attraktiva. Medan vissa killar får hjärtat att brinna och kinderna att hetta. Gabriel finner sig stirra på den nya killen, rycker genast upp sig och ser ner mot datorn istället, jösses.

Efter att även ha fått en nyckel i handen begav sig Cameron för att hitta skåp 187. Ut till entrén igen fick han syn på en cafeteria som såg förvånansvärt mysigt ut, speciellt efter de förväntningar han haft. Utan att ens ha sett byggnaden så hade han innan antagit skolan som skrotig.

Fler elever började välla in genom entrédörren och Cameron följde strömmen ut i korridoren.
"160.. 170.. 175.." räknade Cameron tyst för sig, letandes efter sitt eget skåp. Cameron fann sig glad då han upptäckte att turen hade varit på hans sida och han lyckats få ett övre skåp, dock kunde han inte annat än att grimasera åt de de svarta klottret som bokstaverade "HORA" över hans skåp.
Han ryckte på axlarna och gav ut en lätt suck.

En halvtimme går fort, eleverna börjar strömma in genom dörrarna till entrén, inklusive Gabriels vänner. Solar sätter upp sitt långa bruna hår i en hästsvans medan de rör sig mot skåpen. Även uppsatt når lockarna ner till höfterna, Gabriel har alltid varit väldigt förtjust i de där lockarna. Kanske för att han fått som vana att gömma sitt ansikte i dem under tuffa dagar, eller pilla med det för att lugna nerverna. När han var yngre hade han trott att han var kär i vännen, hon i honom. Uppenbarligen var det allt annat än sant.
"Det skulle börja någon ny kille i skolan," påbörjar Matt som har en arm om sin flickvän Lovisa. Skolan är rätt liten, rykten sprider sig som eld. Ankomsten av den nya eleven är inget annorlunda, verkligen inte om det är något lite mer annorlunda hos honom. "Han är visst bög också, precis vad vi behöver." sarkastiskt himlar Matt med ögonen, det är där Gabriel zoomar ut. Slutar lyssna på killarnas predika om hur jävla fel och äckligt det är, hur Lovisa och några av hennes vänner skrattar. Det kanske är konstigt, hur folk med så olika syner kan umgås med varandra. Men de har känt varandra sen dagis, växt upp tillsammans. I slutändan är det Solar, Mikael och Sophie som är hans enda riktiga vänner, som inte skulle döma honom... Dock har Lovisa alltid varit en viktig person i hans liv.

"Här är han, newbie!" utropar en av Matts neandertalare till vänner, slår löst till den nya killen på huvudet medan de går förbi honom. Gabriel stannar dock, skåpet 189 är precis bredvid den andres. "Se till att inte kolla in oss i omklädningsrummet, faggot."
"Jisses Erik." Solar kan bara skaka på huvudet åt dem, de skrattande oljuden. Sophie har lyckligtvis hörlurarna fästa om öronen, om hon hört det där skulle hon antagligen hoppat på dem och slagit dem med sin väska. Gabriel ger bara en tyst protest, öppnar sitt skåp medan ögonen glider till den nyas skåp bredvid hans. Ordet hora står skrivet med stora bokstäver.
"Här." sjuttonåringen sträcker fram ett papper fylld med bortagningsmedel till den nya... ja, det är bra att ha i skåpet.

Det var högljutt runt omkring honom. Han kunde höra folk prata, prata om vad de gjort och inte gjort i helgen. Att den där festen var så jävla rolig eller helt kass. Vem som fick ligga och vem som blev dissad. Det var inget annat än på hans förra skola, men Cameron hade inte heller förväntat sig något annat.

Då han precis låst igen sitt skåp når ordet "newbie" hans öron. Dock hinner han inte ens reagera innan känner en lätt smäll i huvudet.
"Aow" lät han tyst och vände sig om, men de skyldiga har redan gått förbi. Muttrandes återgår han till att få fast sin skåpnyckel i sin nyckelknippa han har fäst i sina jeans. Men något annat fångar hans uppmärksamhet igen och han ser med förvånade ögon upp på det främmande ansiktet framför honom.
Han tar emot pappret, men har för någon sekund svårt att slita bort blicken från de stora ögonen.

Har Gabriel varit alldeles för framfusig? Med tanke på Matt och hans väns reaktion verkar det som att han borde hållit sig för sig själv. De välbyggda killarna ser bak mot honom, rynkade ögonbryn och dömande ögon, innan de börjar knuffa på varandra igen. Det är rätt oförstående hur de varit så nära en gång i tiden, när Matt inte gömde sin kärlek för musik och de kunde spela tillsammans. Sen började han spela hockey, träffade nya vänner och gled långt bort från Gabriel, Solar och Sophie. De tre personerna som antagligen är mest utåtgående och förstående i hela skolan.

Det är sorgligt hur Gabriel bryr sig så mycket om vad folk tycker om honom. Sorgligt hur han inte kan berätta sin bördande hemlighet för sin mor, då han är rädd för att bli slagen och utslängd från huset. Sorgligt hur man skulle bli utpekad så fort någon la märke till att man är annorlunda från mängden. Gabriel är definitivt annorlunda från många av killarna i skolan, precis som Solar och Sophie är väldigt annorlunda från många av tjejerna. Men ändå verkar det som att Gabriels hjärta varit fast besluten i att hjälpa den nya killen med ordet på skåpet. Ögonen är som ihop klistrade i den andres blick, tankarna från morgonen kommer tillbaka. Dock tvingar han sig själv att se bort, se till att inte drunkna. Sjuttonåringen drar ut sin dator från skåpet, innan han stänger det.
"Varsågod." säger han med ett leende innan han börjar röra på benen igen.

Då den främmande killen lämnat honom började han putsa på skåpet. Han var förvånad över att killen pratat med honom med tanke på vad som hänt sekunder tidigare. Han kunde omöjligt ha missat det. Han ville inte att någon skulle tycka synd om honom. Han behövde det inte.
Gnagandes på sin underläpp började Cameron bege sig bort för att hitta till sin lektion.

Dörren till klassrummet stod öppet och Cameron klev rakt in. Det var livat där inne och lektionen verkade inte ha startat. Cameron slog sig ned vid en ledig plats vid väggen, ganska långt fram i klassrummet. Fler elever strömmade in i rummet och snart var det nästan fullt, men bredvid Cameron var det fortfarande tomt. Det var inget som besvärade honom, och istället utnyttjade han den tomma och stolen och slängde benen över.

Hela dagen ignorerar Gabriel de andras babbel om den nya killen, och Gabriels lilla hjälp. Nu har de börjat skämta om hans sexualitet, slänger runt med ordet bög som ett skällsord. Det borde han väl ändå ha förväntat sig, majoriteten av gymnasieeleverna beter sig som ruttna högstadieelever.
"Det är ett vidunder att de inte blir trötta på sig själva, att de ens finner det där roande." Sophie skakar på huvudet och lutar sig mot skåpet bredvid Gabriels. Den mörkhåriga killen drar en hand genom sina silkeslena lockar medan han oberört packar ner sina saker i sin väska. Hon pillar med sitt askblonda hår medan hon blåser upp en stor bubbla med tuggummit. "Varför umgås vi ens med dem fortfarande?"
"Lovisa är Lovisa, det är lite svårt att slänga henne under bussen när vi känt henne sedan dagis." påminner Gabriel, som har en sådan hög moral att det får honom sårad istället för alla andra. Men det är han nämligen blind över.
"Jaja, vad tänker du om att gå på en fest, där de absolut inte kommer hänga hus? Mycket roligare med folk som faktiskt inte dömer ens varenda handling..." Gabriel snor till sig ett tuggummi från sin vän, en fest... Det betyder mindre tid för studier, och det vill han inte. "Du ska hänga med Gabriel! Jag tänker sticka härifrån innan du hinner protestera!" han kan inte undgå att skratta till, när hans glada vän springer bort från honom i korridoren. Jösses.