[PRS] Theida & yehet

Theida, låt spelet börja!

Mall:
Namn:
Ålder:
Utseende:
Personlighet:
Familj:
Bakgrund:
Övrigt:

Är jättedålig på att göra karaktärer, men hoppas det blev ok ^^;

Med en enkel knuff med höften får Anthony upp den ostadiga dörren. Han har blivit trött på att den knakar som den gör, och önska att han kunde komma ihåg att ta sig tiden till att fixa den. Dock inte nu, då han antar att det inte skulle vara så roligt för Roy att sitta och titta på, när Anthony inte vet någonting alls om att laga saker.
"Vet du om man kan betala någon för att fixa den där?" frågar han och ställer ner brickan med mellanmålet på. Två varma koppar står stadigt bredvid varandra ifyllda med varmt te. Han har skärt upp några bitar bröd och trätt både ost och gurka på, och en chokladkaka finns också på brädan. Han har alltid gillat choklad. "Vad är det som är så mycket viktigare än mig, om jag får fråga?" undrar sjuttonåringen och lägger sig ner på sängen bredvid sin sittandes kompis som är alldeles uppslukad av datorn. Brädan med matmålet ställde han framför deras ben.

Ray var helt fokuserad på datorn och hade inte koll på något som hände runt honom just då. Han hade knappt märkt att Anthony hade kommit tillbaka, och inte heller lagt speciellt mycket märke till vad Anthony hade sagt till honom. Det var säkert inget viktigt han hade sagt, säkert bara hans vanliga pladdrande. Men Ray kände sig ändå tvungen att svara. Annars skulle han väl bara bli irriterad och tro att han inte hade lyssnat. Inte för att han hade lyssnat -eller brydde sig om Anthony blev irriterad- men ändå.
Han kollade upp på Anthony, men eftersom han verkligen inte hade någon aning om vad Anthony kan ha sagt så sa Ray bara smått förvirrat "va?"

Anthony känner sig lite lilla till mods, när den svarthåriga bredvid honom inte lagt märke till hans närvaro. Eller hans ord. Han är ärligt talat lite trött på det där, nu när det är så pass många som bara förmodar och tar honom för givet, inte för att Ray är en ut av de personerna, men i alla fall. Han försöker att blänga leksamt mot sin vän, och hoppas innerligt att han inte ser alldeles för sårad ut.
"Jag frågade vad som var så mycket bättre än att vara med mig," säger han och smackar enkelt med tungan innan han drar en hand genom sina bruna, nu alldeles för långa, lockar. "Skitsamma, jag fixade mellanmål, du borde tacka mig." innan han lyfter på sit ben, för att köra sin fot upp mot Rays ansikte.

Det var inte förrän när Anthony nämnde det som Ray la märke till brickan med mellanmål han hade gjort iordning och nu ställt framför deras ben. Två koppar te, två brödbitar och en chokladkaka. Han kollade tillbaka mot Anthony och såg hans svagt leksamma blick. Ray öppnade munnen för att svara och även tacka honom, men Anthony var redan påväg att köra upp sin fot i Rays ansikte. Han tog snabbt upp händerna och höll de en bit framför sitt ansikte för att skydda sig från hans fot. "Men herregUUD, chillaa. Jag skulle uppskatta om du inte körde upp din fot i mitt ansikte. Jag kollade bara på en grej på datorn, sorry, du behöver inte bli så himla sårad" sa Han skämtsamt "och tack för mellanmålet, antar jag".

Anthony blåser upp sina kinder med sina armar utslängda över den breda sängen, men han tar ner sin fot och låter den landa på den mjuka madrassen i alla fall.
"Jag blev inte alls sårad!" protesterar han och drar till sig en utav mackorna. Han hade nämligen glömt att äta frukost under morgonen, vilket gjort att hans mage varit ett helvete för honom. "Jag, fixar något till dig att äta medan du bryr dig mer om din dator än moi, hur fungerar ens den här vänskapen?" självklart skämtar Anthony, han har alltid tyckt om att låtsas vara upprörd, bland annat för att irritera Ray. Om det inte varit för hans noll talang att ljuga, så skulle han nog ha velat bli en skådespelare. "Och sluta ljuga, du skulle älska min fot i ditt ansikte, erkänn."

Ray pustade ut och tog ner händerna igen när Athony tog ner sin fot. Han sträckte sig efter en macka men Ray själv kände sig inte speciellt hungrig och ville helst slippa äta något, även om han kanske egentligen hade behövt det.
"Min dator pratar i alla fall inte hela tiden. Eller försöker trycka upp stinkande fötter i mitt ansikte" Protesterade Ray skämtsamt. Självklart brydde han sig inte mer om sin dator än Anthony, han hade bara varit så fast i sin dator att han inte lagt märke till honom när han tidigare kom in i rummet och pratade med honom.
Ray fnissade till lite åt Anthonys kommentar. "Åh fan, du kom på mig. Japp, jag erkänner. Jag skulle verkligen älska att ha din fot i mitt ansikte" Skämtade Ray.

Anthony knäpper med fingrarna och pekar mot sin vän som ett pistolskott.
"Vill du att jag ska vara tyst då? Du skulle vara uttråkad utan mig," påpekar han och tar en stor klunk av sitt te medan hans blick åker bort från sin kopp, upp mot Ray. "Ät din mat, jag vill inte ha slitit förgäves." egentligen bryr han sig inte om det, han vill bara att Ray ska få i sig någonting. Visst är Anthony mager, men Ray är lite på en annan nivå. Sjuttonåringen lägger ner sin macka på brädan i protest, om hans vän inte tänker äta, så tänker han själv inte heller göra det. Förhoppningsvis förstår Ray vad det är han menar, eftersom att han är utsvulten.

Anthony hade rätt, visst skulle Ray bli uttråkad utan honom. Men för att slippa erkänna så höll han bara tyst istället.
Han suckade åt Anthony när han bad honom att äta. Först tänkte han bara ignorera honom eller säga att han inte var hungrig och inte ville ha, och att Anthony kunde ta hans mat också. Men när Anthony la ner sin macka på brädan, trotts att han var jättehungrig, fattade Ray att det inte skulle spela någon roll vad han sa. Det var bara att äta som gällde.
"Okej då" suckade han. Han tog upp den andra mackan, den som Anthony inte redan hade ätit av, och tog en minimal tugga.