PRS kickin' it

3 år senare, back at it again

Förnamn: Kimberly
Efternamn: Crawford
Ålder: 16
Kön: Tjej
Utseende: Olivia Holt
Personlighet: Självsäker och väldigt ivrig. Hon är lojal mot sina vänner och gör allt för att hjälpa dem med deras problem. Hon har också ett rykte: vissa pojkar är rädda för henne eftersom att hon är så tuff. Hon brukade vara medlem i Black Dragons , men senare slutade hon när hon fick reda på att de var stora, ljugande fuskare . Det pratas om i skolan att många människor har en crush på henne. Hon använder ofta uttrycket "Boom säger dynamiten, BOOM!", kanske lite för ofta...
Intressen: Kampsport, musik.
Övrigt: Hon är duktig i skolan men det vill hon inte att någon ska veta. Hon bor med sina föräldrar, pappa (Chuck), mamma (Rose) och hennes lillasyster (Lilly)

skorpa
Förnamn: Ben
Efternamn: Bains
Ålder: 16
Utseende:

Personlighet: Ben är mycket blyg och håller sig mest för sig själv. Han är mycket populär, men vet själv inte om det då han aldrig riktigt tagit ett stort intresse i andra elever. Ben är lite av en ensamvarg, men kan bli hur bubblig som helst när han är kring människor han är bekväm med.
Intressen: Kampsport, musik och skönlitteratur.
Övrigt: Ben bor med sin äldre bror, Felix, som är tjugotvå år gammal medan deras föräldrar bor i en annan delstat. Han har även sju hål i öronen totalt.

Det är en helt vanlig morgon, enda skillnaden är att jag måste dra mig upp ur sängen när den välkända knackningen Felix alltid försöker väcka mig med. Han lyckas alltid, hur i helvete vet jag inte.
När jag väl kommer ut ur mitt rum verkar det som att Felix redan lämnat lägenhet, vilket inte förvånar mig alls. Han börjar sitt jobb tidigt på morgonen, jag ser honom för det mesta bara under kvällarna.
Efter min vardagliga rutin, vilket inkluderar att slås om duschen med Felix (vilket jag nu inte behöver.), borsta tänderna och packa ner alla mina anteckningsblock i min gråa slöa ryggsäck. När jag väl bytt och flätat mitt hår i två inbakade flätor, så drar jag väskan över min axel för att sedan ta bilnycklarna. Jag springer ner för trapporna medan jag skickar ett meddelande till Kim om att jag alldeles strax är vid hennes hus. Bilen står inte särskilt långt bort, hyresvärden är tillräckligt snäll för att låta de unga syskonen få en garageplats helt GRATIS.
Jag sätter mig ner på det mjuka sätet medan jag låter väskan åka ner på golvet vid baksätena, för att sedan åka mot min bästa väns hus. Det går snabbt att komma dit, snabbare än vad jag kommer ihåg men det är antagligen bäst det. Förhoppningsvis har Kim redan gjort sig i ordning.... men antagligen inte. Jag trycker handen mot tutan framför mig medan jag låter bilfönstret åka ner.
"UPP OCH HOPPA SÖMNTUTA, VI HAR BRÅTTOM." ropar jag, utan att bry mig om jag väcker de andra i området. Because I can.

Kimberly

Jag vaknar av det igenkännliga ljudet från en biltuta. Jag gnuggar mig i ögonen och suckar djupt. Första skoldagen, de borde vara förbjudna. Skoldagar alltså. Jag reser mig sakta ur sängen och går försiktigt fram till fönstret. Jag drar upp persiennen och bländas först av det starka solljuset, men sedan kan jag urskilja den vita bilen vid kanten av trottoaren. Jag vinkar hastigt åt Bonnie och sedan går jag in på toaletten, tar en snabb dusch och fräschar till mig. Jag drar sedan på mig ett par svarta jeans, ett grått linne och en vit kofta. Jag vänder mig mot spegeln och granskar min spegelbild noggrant. Vad är det som saknas? Jag vänder mig mot mitt smyckeskrin och drar upp ett halsband som jag sätter på mig. Det får duga. Jag tar upp min mobil och väska och springer snabbt ner för trappan. Jag tar ett äpple i köket på vägen ut och låser snabbt dörren efter mig.
"Hejdå alla", ropar jag innan jag springer mot bilen. Jag ler mot Bonnie och öppnar dörren till passagerarsätet.
"Taggad på första skoldagen?", frågar jag och fnissar. Hennes blick säger allt.
"Absolut!", säger hon och blinkar åt mig.

~Bonnie~
Radion i bilen dunkar, men jag orkar ärligt talat inte bry mig om blickarna som de få eleverna skickar efter oss.
"Är du taggad då?" frågar jag över den höga musiken som nu är stfu, även om jag redan vet svaret mycket väl. Min blonda barndomsvän himlar med ögonen medan hon rotar efter tuggummin som min bror försöker gömma i handskfacket (men Kim vet redan om det så det är rätt kört.)
"Behöver du verkligen fråga det?" ler hon medan hon trycker in ett eller två tuggummin i sin mun, vilket får mig att gestikulera att hon ska ge mig ett par tuggummin.. vilket bara får henne att krama om den lilla påsen. "MIN!"
Jag muttrar lite för mig själv för att stanna upp mitt på vägen.
"Gå ut då", säger jag, självklart skämtar jag, men det behöver inte hon veta. Jag är faktiskt duktig på att skådespela. Hon lär sig aldrig.
"Du skulle aldrig!" protesterar hon medan hon stirrar på mig, hennes käke stannar upp med tuggandet. Jag lägger huvudet på sned och höjer på ögonbrynen.
"Du vet mycket väl att jag skulle" nämner jag, vilket får henne att trycka ner handen i tuggummipåsen för att dra upp två stycken och trycka ner dem i min mun. Vilket jag faktiskt kan göra själv. Resan består av massor av retningar, Kim försöker hopplöst slå till alla myggor som omringar henne för att få en liten smak av hennes blod. Visst omringar de mig också, men det spelar ingen större roll. Efter ett stunds gnällande från Kims sida, så får jag syn på den stora bekanta byggnaden och parkerar min brors bil på parkeringen. Vi stiger ut, vilket får den äldre ut av oss att gå in i någon. Ja, det händer.
Jag låser bilen medan jag tittar på min vän som sitter ner på rumpan, mitt på parkeringen. Varför förvånar det mig inte? Dock så spricker mina tankar när jag ser hennes skrapande knä, men innan jag hinner komma fram till henne så sitter en kille med skateboard framför henne.

Kimberly

Jag öppnar bildörren och går rakt ut i vägen, vilket var mitt första misstag idag. Jag går rakt in i någon som kommer förvånansvärt fort fram. På bara några sekunder har jag ramlat omkull och sitter nu på marken, mitt på parkeringen. Jag känner smärtan stråla genom mitt knä och ser hur det rinner blod. Great. Jag suckar och kastar uppgivet med armarna.
"Jag är så ledsen", säger plötsligt någon. Jag känner inte igen rösten, så jag tittar upp och får syn på en kille med brunt, lockigt hår och en skateboard i handen. Jag rodnar och tittar snabbt bort från honom. Istället sysselsätter jag mig med att fånga upp blodet så att det inte hamnar på mina nya skor.
"Behöver du hjälp?", frågar han och jag tittar återigen upp på honom.
"Ser jag ut som en fågelunge med bruten vinge?", frågar jag trotsigt.
"Nej, men en tjej med ett skadat knä. Säger du att du tänker hoppa på ett ben till skolan?", frågar han och försöker dölja sitt skratt bakom en hostning. Jag tittar surt på honom, vilket får honom att le.
"Jag heter Jack, jag är ny här", säger han och sträcker fram handen för att både hälsa och hjälpa mig upp. Jag tar den motvilligt och tittar försiktigt på honom.
"Jag märker det. Kim", säger jag kort och märker när jag försöker sätta ner foten att det blixtrar till av smärta i knäet. Killen, Jack, märker när jag grimaserar att jag har ont och erbjuder sig sitt stöd.
"Bara för att jag inte vill se dum ut och komma skuttandes på första dagen", säger jag, som att försäkra honom om att jag kan klara mig utan honom.
"Visst visst", suckar han och lägger en arm runt min midja. Jag vänder på huvudet mot Bonnie och ler.
"Vi ses på lunchen", ropar jag över axeln.
"Om du lyckas skutta dit, vi ses lilleskutt", flinar hon mot mig. Jag himlar med ögonen och börjar halta mot skolan, med Jack vid min sida.

Jag har inte riktigt fått någon bra titt på honom, så jag vrider försiktigt på huvudet för att titta på honom utan att han ska märka något. Det var mitt andra misstag idag.
"Bli inte kär i mig bara", säger han och sneglar mot mig. Jag blir stel i kroppen, kan inte riktigt avgöra om han skojar eller inte. Men när jag ser hans leende så skrattar jag nervöst till.
"Du önskar", suckar jag och han skrattar.

Efter några minuters skuttande så har vi äntligen kommit in i skolan och fram till en toalett. Jack insisterade på att vi måste tvätta rent såret innan jag gör något annat. Jag sätter mig på toan, med toalettlocket nere, och lägger upp mitt skadade ben över det andra. Jack sätter sig på golvet framför mig med en blöt pappersbit.
"Det kanske svider till lite", säger han snabbt innan han trycker pappret mot mitt knä. Och han har rätt, det svider verkligen. Men inte en chans att jag tänker visa det för honom. Jag biter mig i läppen och tittar rakt fram för att dölja smärtan.
"Går det bra?", flinar han, uppenbarligen har jag inte ett så bra pokerface.
"Tyst bara", säger jag, utan att titta ner på honom.

När jag blivit omplåstrad så går vi mot våra skåp där vi lämnar våra väskor och hämtar arbetsmaterial.
"Vilken är din första lektion?", frågar han och biter sig i läppen, han ser lite ut som en vilsen hundvalp. Jag fnissar vid tanken, vilket får honom att höja ett ögonbryn.
"Eh, biologi", säger jag och han skiner upp. Fan.
"Jag med, vilket håll?", frågar han och pekar åt både höger och vänster. Jag håller upp handen åt vänster och han nickar. Vi går i tystnad mot klassrummet, korridoren är tom nu. Vi började för tio minuter sen, toppen. Bra första skoldag.
"Kimberly Crawford, så du beslutade dig för att ansluta dig till oss till slut?", frågar min (kaxiga) biologilärare, Ms Grilkinson. Jag himlar med ögonen och känner hur kinderna hettar när alla vänder sig om och stirrar ut oss.
"Och vem har vi här?", frågar Ms Grilkinson. Jack tittar generat ner i golvet och jag suckar åt henne, måste hon vara så elak?
"Jack, Jack Brewer", säger han försiktigt och tittar upp. Jag hör hur alla tjejer börjar viska, såklart. Och killarna bröstar upp sig, visar att han inte är bättre än någon annan. Töntar.
"Ni två får sätta er på den bänken som är tom, ni blir labbpartners i år. Kimberly, jag förväntar mig att du berättar och förklarar allt du kan för Jack.", säger Ms Grilkinson kyligt. Jag biter ihop och tittar upp på henne.
"Självklart, Ms", säger jag sarkastiskt och går mot den tomma bänken, som tursamt nog står precis bredvid Milton och Jerrys. Jag ler försiktigt mot de, men de har fullt upp med att stirra ut Jack, som kommer gåendes bakom mig.

schlubbadump~Bonnie~schlubbadump
Det tar en stund för mig att inse det lilla momentet som min vän har med killen som kört över henne. Praktiskt taget. Jag ser hur min vän haltar in i skolan tillsammans med den söta killen, någonting måste ha slagit hennes knä riktigt jävla hårt så att hennes hjärna blivit påverkad. Första dagen i skolan. OCH HON LÄMNAR MIG. Jag skakar på huvudet åt henne medan jag går in till skolans långa förskräckliga korridorer. High school, härligt. Dags för klichén att ta över mitt liv igen. Tonårstjejer som skvallrar om vem som varit otrogen mot vem, hockeykillar som jämför sina ickeexisterande armmuskler. Löjliga som fan, det är inte ofta man möter några människor som faktiskt vet hur man ska behärska sig.
I o för sig kan jag inte direkt prata om behärskning, jag suger på det också. I alla fall så trär jag över mina svarta stora hörlurar över mina öron medan jag går mot omklädningsrummen, mitt första ämne är idrott. Fuck life. Men, eftersom att jag är den duktiga eleven jag är, så tänker jag gå i alla fall.

Efter att ha bytt om till en grå långärmad tröja och ett par vinröda shorts med vita små ränder vid sidorna och övre delen, så går jag ut ur omklädningsrummet med min väska i skåpet. Jag fixar till mina långa flätor medan jag tittar på de många tjejerna som har på sig massa mini shorts, vissa har till och med kjolar på sig. Vilket får mig att vilja slå mig själv hårt i ansiktet. Eller banka deras ansikten mot väggarna så att de kanske kan få lite vett i sig. Nej, jag är inte aggressiv, alls faktiskt. Vår idrottslärare, Mr Clark säger några av sina torra skämt som vi alla hört flera dagar i veckan, innan han säger att han tänker vara snäll första dagen. Det är något nytt. Han berättar att man får välja själv vad man vill göra, vilket får alla att ropa av glädje. Vissa tjejer sätter upp nät för att köra volleyboll, andra väljer att bara stretcha medan de håller på med instagram eller skvaller. Jag tänker dock inte hålla dem sällskap, utan ser mot basketkorgen som står ensam i idrottssalen. Jag ser hur flera ut av killarna tar fram en basketboll, och försöker få upp modet att fråga om jag kan vara med. Så jag går fram mot killen, som jag faktiskt inte sett förut, antar att snubben som Kim föll för inte är den enda nya. Han skrattar åt en ännu längre kille, som precis sagt något skämt, men blir avbruten när jag enkelt knackar på hans rygg. Han vänder sig om och jag känner hur hans ögon borrar sig igenom mig, som att han kan läsa mig som en öppen bok med bara ett ögonkast. Är han en vampyr eller något?
"Ja?" säger han medan han slår basketbollen mot golvet nedanför.
"Ehm.. kan jag köra med er?" frågar jag vilket får honom att höja på ögonbrynen ännu mer.
"Du?" säger han skeptiskt och håller upp basketbollen mot mig. "Är du inte lite liten för det?"
Hah. Jävligt roligt. Visst vet jag att jag är kort, men han är inte direkt den längsta basketspelaren han heller, inte alls.
"Kan jag få köra eller inte?" frågar jag och biter mig själv hårt i kinden för att inte börja skrika på honom. Precis då kommer vår tränare och säger att alla ska få vara med, som att han tjuvlyssnat på vår samtal. Den stalkern han är. Fick reda på att han heter Colin också, vilket inte var någon information jag behövde. För jag bubblade av hat för honom även om vi precis mötts. Colin stirrar in i mina ögon medan han rycker på axlarna.
"Visst, plutten." säger han fräckt, vilket jag bara ignorerar. "Vi kan köra one on one, du och jag. Så kan vi se om du faktiskt vill köra, okej?"
"Gör du så mot alla som vill köra ett litet spel under en idrottslektion?" frågar jag skeptiskt och han flinar trotsigt medan han kastar lite med bollen.
"Nej, men alla är inte lika korta som dig. Vi kör." bestämmer han vilket jag i slutändan går med på.

Kimberly

Jag sätter mig tyst på min plats, vill inte dra till mig mer uppmärksamhet, men precis när jag ska sätta mig ner så märker jag att stolen försvinner under mig. Innan jag hinner tänka så känner jag hur knäet börjar bulta, suget i magen från fallet och dunsen i rumpan när jag slår mot det hårda golvet. Mitt misstag nummer tre. Mitt fall nummer två. Första skoldagen hittills; det rullar inte direkt på. Jag känner hur alla vänder sig mot mig, stirrar på mig när jag sitter där på golvet, återigen hjälplös som en liten fågelunge. Jag ser plötsligt en utsträckt hand och greppar den snabbt, jag märker snabbt att det är Jack. Han tar tag i både handen och runt min midja, för att stödja mig. Han tar sedan upp min stol och skjuter fram den till mig. Jag rodnar lätt och tittar på honom.
"Tack", säger jag tyst. Jag hör hur tjejerna börjar viska, jag ser hur Milton och Jerry stirrar förvirrat och att Jack ler mot mig.
"Vad skulle du göra utan mig?", flinar han, men blir avbruten av någon kille som sitter långt bak i klassrummet och gör pussljud. Det får hela klassen att brista ut i skratt.
"Skaffa ett rum!", ropar någon, vilket får alla att skratta ännu mer. Jag drar ett djupt andetag, öppnar min anteckningsbok och tittar ursäktande på Ms Grilkinson. Första dagen. Super.

När lektionen, som har känts som en evighet, äntligen tar slut så packar jag snabbt ihop mina saker och börjar gå mot dörren. I dörröppningen blir jag stoppad av en arm som blockerar vägen.
"Och vart ska du, sötnos?", Jerry flinar mot mig och höjer på ögonbrynen. "Mysa lite med nya pojkvännen kanske?"
"Låt henne vara!", utbrister Milton. "Kärlek är en underbar sak, den får en att..."
"Äh, lägg av yo, var inte så töntig", stönar Jerry. Milton ger honom en mördande blick, han gillar inte att bli avbruten.
"Vad jag menar är att Kim får göra vad hon vill och du behöver inte reta henne för att hon är kär!", säger han bestämt och jag kastar upp armarna i luften.
"Men snälla!", ropar jag. De båda tittar överraskat på mig, som om de har glömt att jag står där. "Jag är inte kär i Jack, vi träffades för första gången imorse när han praktiskt taget körde över mig. Så lägg av, och låt mig komma förbi"
"Chilla, princesita", suckar Jerry, men tar bort armen från dörrkarmen. Jag ger honom en blick och går sedan snabbt ut och bort mot mitt skåp.

Jösses, vilken dag. Jag har en lektion till innan lunch, innan jag kan sätta mig och klaga för Bonnie i ungefär en timme. En lektion till kan jag väl stå ut med? Jag kollar snabbt på mitt schema och ser att min nästa lektion är geografi med Mr Lance, vilket inte är så hemskt. Jag byter ut biologiboken mot geografiboken och börjar gå mot klassrummet. Väl framme vid salen så blir jag återigen stoppad av en arm i dörröppningen. Jag drar en djup suck, jag kan känna på den billiga parfymen att det är någon som jag definitivt inte orkar med nu. Inte idag.
"Vad vill du Lorie?", stönar jag, och vänder mig sakta om. Flickan framför mig med blonderat hår, kjol och ett plastigt ansikte ler falskt mot mig.
"Jag tänkte bara fråga om du visste vart vår nya elev är? Jag tänkte ge honom en privat visning runt skolan", säger hon och kisar med ögonen mot mig, som för att se hur jag reagerar. Jag känner hur det bubblar till i magen, jag är väl kanske hungrig?
"Jag har ingen aning, men gå du och sök upp honom som den jakthund du är", säger jag och sticker ut tungan och flåsar som en hund. Hon ger ifrån sig ett litet skri och stampar med foten mot golvet när hon vänder sig om från mig.
"Voff voff!", ropar jag och skrattar för mig själv när hon ger mig en arg blick. Jag skakar på huvudet och går in i klassrummet och sätter mig. Äntligen lite lugn och ro.


Jag kollade upp vad tjejen hette på riktigt i serien, vilket var Lorie, så jag använder det namnet!! Länk:
http://disneyskickinit.wikia.com/wiki/Lorie

~Bonnie~
Okej, så idrottslektionen var helt okej. Den kunde ha varit bättre, väldigt mycket bättre faktiskt, men ändå helt okej. Jag menar, förutom det faktum att jag råkade lägga krokben på mig själv och ramla över den långa mäktiga Colin, så var lektionen helt okej. Förutom det faktum att han fortsätter kalla mig plutten, han fortsätter att underskatta mig även om jag lyckades göra ett mål över hans axel. Jag gillar honom inte, men om jag ska vara ärlig så finns det inte en hel del personer som jag tycker om.

Jag drar på mig mina skor efter den långa duschen jag tagit. Okej, så oftast brukar jag skita i det eftersom att alla andra gör det, men nu vill jag bara låta min skam och hat för den mörkhåriga trilla ner ur huvudet. De andra tjejerna har redan stuckit, vilket ger mig hela omklädningsrummet för mig själv medan jag byter om. När jag väl är klar går jag ut ur omklädningsrummet och börjar gå mot mitt skåp, som står vid Kims. Verkar som att hon redan börjat sin nästa lektion.
Ärligt talat så är hon min enda vän här. Kanske för att jag är den ensamvarg jag faktiskt är. Om jag försökte skulle jag nog kunna lära känna flera nya människor utan att bli någon jag inte är, men jag orkar inte. Livet är fint precis som det är, desto mindre jag fokuserar på andra elever, desto mer kan jag fokusera på mina studier. Alla andra hatar när man tänker så. När jag går förbi geografirummet så får jag syn på det välbekanta ansiktet där inne, vilket får mina händer att villa öppna dörren och gå in. Men istället vinkar jag enkelt mot henne när jag fått hennes uppmärksamhet och lipar innan jag går mot mattelektionen som jag nu har.

Mattelektionen är vanligtvis den enda lektionen där jag faktiskt kan sitta och göra det jag ska, då alla andra klasser är hur jävla stökiga som helst. Verkar som att det kommer bli så här nu också, när jag ser Colins ansikte, vars blick är på läraren. Han glider blicken mot mig bakom fönstret och håller kvar den där innan han vänder blicken återigen. Det är inte förrän då jag går in i det välkända klassrummet och får lov att sitta vid honom.
Så klart.

Kimberly

Jag ler mot Bonnie när jag ser henne utanför fönstret, hon har ingen aning om vad hon kommer utsättas för på lunchen. Hon är en bra lyssnare, det måste jag medge, men hon står oftast inte ut med folk som klagar. Men nu har hon inget val, jag måste få prata av mig. Jag drar en djup suck vid tanken på allt som har hänt den här dagen. Och vad kan det ha gått, bara några timmar? Jag vet att jag ofta har otur, men det här är väl överdrivet?

Geografilektionen drar ut lite på tiden, Mr Lance är inte så bra på att läsa av klockan, så när jag kommer ut ur klassrummet är korridorerna nästintill tomma. Jag börjar gå mot mitt skåp, där jag vet att Bonnie står och väntar på mig, när jag hör röster. En tjej och en kille, de närmar sig mig. Jag bryr mig först inte så mycket, men sedan hör jag ett gällt skratt som jag känner igen alldeles för väl. Lorie. Jag stålsätter mig för vad som kommer hända och biter ihop. Snälla, snälla, snälla se mig inte, tänker jag desperat och försöker fästa blicken på mina skor.
"Kim! Åh, jag är säker på att du har träffat på Kim här", fnissar Lorie och ger mig ett elakt flin. Jack tittar på mig och ler, höjer handen till en vinkning. Jag tittar bara på honom och höjer ögonbrynet, som för att säga vad gör du med henne?. Men sen kommer jag på att han får umgås med vem han vill, vi är inte ens vänner och definitivt inget annat heller. Jag skakar genast på huvudet, ruskar av mig känslan av obehag och ler mitt falskaste leende.
"Åh, ja vi har träffats", säger jag och nickar mot de båda två. Jack ser förvirrad ut, som om han inte riktigt förstår mina plötsliga humörsvängningar, vilket inte är så konstigt. Lorie nickar och lägger en hand runt Jacks arm.
"Jo, jag tänkte att vi kunde fortsätta vår rundtur till kafeterian, vi kanske kan sitta tillsammans? Det är onödigt att stå här och prata med Kim, hon har väl bråttom till sina... eh, vänner", Lorie ger mig en menande blick. Det är tydligt att hon inte är vårt största fan, och det märker Jack också. Jag ser att hans blick flackar till, han ser nervös ut och tar ett steg från Lorie. Jag rynkar på ögonbrynen och ler ett triumferande leende mot Lorie som ser ut som en övergiven kattunge.
"Jag tror att jag hittar själv, tack", säger Jack och börjar gå mot matsalen, med Lorie tätt bakom sig. Jag flinar åt henne, men vänder mig sedan om och börjar gå mot mitt skåp.

Jag ser Bonnie stå och stampa otåligt i marken.
"Hej", säger jag och öppnar skåpet för att lämna mina saker.
"Hej? Hej? Kom igen nu, puddingarna kommer antagligen att vara slut vid det här laget, och det är ditt fel!", hon ryter åt mig och putar med munnen som ett litet barn. "Hur svårt kan det vara att gå från klassrummet och hit? Gick du vilse eller?"
"Nej, men jag fastnade på vägen. Lorie kände för att ge Jack en privat rundtur av skolan och ville gärna vifta det i mitt ansikte", suckar jag och börjar gå mot kafeterian. Jag märker att Bonnie blir förvirrad och hon springer snabbt ikapp mig.
"Jack? Vem är det? Den nya killen?", frågar hon och tittar menande på mig. Jag nickar och hon skrattar. "Vad spelar det för roll då?"
"Nej, ingen alls... Jag bara...", jag känner hur rodnaden stiger och jag skakar fram håret framför ansiktet för att dölja det.
"Har Kim kanske blivit lite käääär?", fnissar hon och jag slår till henne lätt på armen.
"Lägg av", säger jag och tittar på henne. "Skynda dig till kön istället, så att du kanske får en pudding". Det får henne att haja till, och hon ökar stegen för att hinna fram i tid. Jag drar ett djupt andetag och biter mig i läppen, det här kommer bli en lång termin.

Mattelektionen gick fint egentligen. Visst behövde jag sitta bredvid Colin, men han försökte inte besvära mig under den här lektionen. Han verkade inte bry sig om sina vänner som hade samma ämne som honom, han verkade bara vilja försöka arbeta? Jag hade suttit där i säkert tio minuter med samma tal, och eftersom att vår mattelärare bara ignorerat min uppsträckta arm, så hade Colin försökt hjälpa mig. Visst var vi lite kalla mot varandra, det kan jag inte säga emot. Men just då lät vi våra armar snudda vid varandra medan vi försökte räkna ut det tillsammans, visar sig att vi båda två har smarta hjärnor. Det hade förvånat mig faktiskt. Jag kanske inte borde tänka att han bara är en ut av många sportfånar? Under den timmen var han trevlig mot mig, vi satt i hörnet längst bak och det var som att ingen kunde spräcka vår lilla bubbla. Han kallade mig för Bonnie. Men efter lektionen, då vi lämnat det kalla klassrummet så behandlar han mig mig som luft, ännu en gång.
Vad hade jag förväntat mig dock?

Nu står jag i alla fall utanför matsalen medan jag trampar med fötterna mot golvet i väntandes på min bästa vän. Hörlurarna kramar om mina öron medan de skyddar mig för oljuden eleverna får ut sig. Herregud, varför är de så taggade på att äta skolmaten som antagligen är ett år gammalt? Hur funkar ens det?
Efter ungefär tio minuters väntande, vilket förvånar mig då Kims lektion börjat innan min (vilket oftast betyder att hon kommer sluta tidigare en mig men sen så har ju skolan ett par hemska lärare, det får man inte glömma bort) så kommer hon gåendes mot mig.
Jag vet inte riktigt om hon är kär, men rodnaden på hennes annars beigea färgade kinder säger något annat.
"Kimberly, kom hit och ta en så att jag kan få två!" ropar jag på henne medan jag låter hörlurarna falla ner runt min nacke. Jag hoppas att det funkar, förhoppningsvis är hon inte lika sugen på pudding som jag faktiskt är. Gång på gång låter jag min blick glida mot Colin, som jag ibland finner titta mot mig. Men han verkar inte bry sig särskilt mycket, vilket jag inte heller borde göra.