Gråta

Igår när jag var hemma hos min kompis
MollyWeasley så kollade vi på hela Hp 5:an och 6:an (Men bara när Dumbledor dog). Varje gång jag såg Sirius (det är mycket mer tydlig kärlek mellan Harry och Sirius i filmen, kramar, farväl och allt det där... "Harry Potter...." *Sirius kommer fram med öppna armar* *Harry springer fram och kramar honom hårt*) började jag få ont i halsen eftersom att jag visste att han skulle dö. När Sirius sa typ "När detta är över kommer vi få en stor fin familj" eller nåt började jag gråta eftersom att jag visste att det inte skulle hända. Och när Sirius dom fick jag andning problem och höll på att kräkas av sorg. Alla tårar ville inte komma och jag mådde hemskt illa. Och sen till på köpet kollade vi på när Dumbledor dog och då kan man säga att jag också dog. Jag höll på att kvävas och började tänka på Fred, Tonks och Remus och när Snape blir biten av det idiotiska ormen och dog, och det hjälpte ju inte precis...

MollyWeasley är en underlig prick måste jag säga. När Snape skrek "Avada Kedavra" kom hon att tänka på en låt som hon hade hört och började sjunga den Konstigt...

Samma sak hände när jag läste men på ännu fler ställen tror jag...

Hur gick det för er när ni såg alla dö?

Jag blev väldigt berörd av Sirius död när jag var yngre, för jag tänkte mer på böckerna och samtidigt såg jag honom falla - a, ni vet? Numera är jag inte lika berörd, på grund av hans ord "Nice one, James!" eller vad han säger.

Dumbledores död skrattade jag åt i filmen, lite, faktiskt. Han var död när han föll, ändå är hans armar i den position som "man" gör när man faller och försöker minska farten. Orkar inte förklara, men man ser det på hans högra arm. Hehehe.

Och saknar lite att han inte har sina glasögon. . .

Första gången jag läste att Sirius dog, fick jag väl en panik/gråtattack. Fast jag grät nog mer när Harry besökte sina föräldrars grav.

Tycker Inte att sirius skulle dö.

Har väl aldrig egentligen gråtit/ varit på väg att gråta när någon dör. Jag tror att antingen är det för att HP inte är något känslomässigt för mig eller så är det så att jag inte har en förmåga att gråta när något är sorgligt i film, bara när någon blir överlycklig.

Usch ja.